Boktisdag: Den ljusnande framtid

2012-07-17 13:37 5 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Den luttrade Kulturkrocksläsaren minns eventuellt den lista över 30 allmänbildande böcker som las upp i vintras, och som någon gång i den grå forntiden publicerades även i tidningen (i aningen förkortad version till följd av mediets inneboende begränsningar). Om ingen har några bättre förslag tänkte jag försöka mig på några genrebaserade varianter av samma koncept: Tio-femton boktips inom en viss kategori litteratur att läsa, känna igen sig i, sälla till den planerade läsningen eller glömma och fördöma, allt efter behag. Jag lägger upp dem kontinuerligt istället för bara på tisdagar, så bloggens ordinarie körschema kommer att efterlevas liberalt åtminstone under resten av veckan. Böckerna dyker upp utan inbördes rankning i den takt jag hinner och känner för att skriva om dem.

Låt oss börja med science fiction, en genre som varit märkligt eftersatt på bloggens litteraturfront utan rimlig anledning. Science fiction är till att börja med ett omöjligt brett paraplybegrepp, under vilken en mängd inbördes olika böcker fösts in med eller mot sin vilja: Cyberpunk, steampunk, alternativa historieskildringar, böcker som många anser tillhöra fantasygenren. Orson Scott Card, vars alster förekommer redan i detta inlägg, gjöt olja på vågorna i den sistnämna debatten genom följande definition: Science fiction-böcker har nitar på omslagen, fantasyböcker har träd. En liknande definition gör gällande att sci-fi förklarar sina fenomen med vetenskap och att fantasy gör det med magi. Den som tycker att någon av böckerna platsar dåligt inom sci-fi-terminologin kommer att få sin åsikt respekterad, och är välkommen att rättfärdiga sin ståndpunkt på för ändamålet avsedd plats.

1. Ender's Game av Orson Scott Card (1985)
Ender's Game berättar (början på) historien om Andrew Wiggin, mer känd under det onomatopoetiska jollernamnet Ender, i en avlägsen framtid på och kring planeten Jorden. Vår civilisation har med nöd och näppe undgått att gå om intet i en intergalaktisk konflikt med en främmande ras av insektsliknande varelser – alternativt kända som buggers, på slang, eller formics, mer formellt. Mot alla odds lyckades mänskligheten vinna krigets första avgörande slag, men det är allmän kännedom att klockan redan har börjat ticka mot en slutstrid som med största sannolikhet kommer att innebära total förintelse: Vi är i numerärt underläge och saknar den till synes telepatiska kommunikation som möjliggörs av fiendernas kollektiva tänkande. Rymdflottans hopp står till en kombination av avel och utbildning, arv och miljö: Att odla fram ett strategiskt geni kapabelt att återupprepa den omöjliga seger som en gång vanns av den sägenomspunne överbefälhavaren Mazer Rackham. Den ännu inte tonårige Ender är en av kandidaterna, och som nybliven kadett på en stridsskola i omloppsbana utvecklas hans potentiellt förödande taktiska tänkande med alla tänkbara medel.

Ender's Game passar i mångt och mycket mönstret för vad som brukar kallas en bildungsroman, historien om en ung protagonists uppväxt, utbildning och växande insikter i tillvarons beskaffenhet. Det som, för min del, gör Ender's Game till den exceptionellt läsvärda lilla volym den är, är dess skildringar av gruppdynamik. Den som i skolan eller annorstädes läst Jan Guillous Ondskan lär känna igen sig – boken utreder med framgång mobbningens mekanismer, den sociala statusens struktur, vådan av att bryta mot samhällets normer och de belöningar som väntar den som gör det med framgång, ty vinnaren skriver reglerna. Machiavellis Fursten är en annan referenspunkt som delar likartade slutsatser, exempelvis att en våldshandling måste vara av sådana dimensioner att den inspirerar skräck, snarare än hämnd: När du måste göra någon illa, gör det på allvar.

Orson Scott Card, som skriver en exceptionellt klartänkt och sympatisk prosa – vilket framstår som något förvånande om man känner till hans livslånga engagemang i den frikyrkliga Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som bland annat motsätter sig homosexualitet i allmänhet och äktenskap mellan samkönade i synnerhet – skrev enligt utsago romanen Ender's Game – ursprungligen en kort historia – enbart för att använda karaktären Ender i den bok han egentligen planerade att skriva, Speaker for the dead. Böckerna är mycket olika: Speaker for the dead är ett mindre handlingsdrivet och långt mer filosofiskt tankeexperiment kring samexistens av en typ som science fiction-genren lånar sig väl åt, och den som hittar hit enbart för att läsa mer av det Ender's Game bjuder på lär bli besviken. Därmed inte sagt att Speaker for the dead inte är en läsvärd bok på egna meriter; det är den. Eller som Card själv formulerade det i efterordet*:
– My dream society is one where every household is riven which dissent over which is the better novel; Ender's Game or Speaker.
För mer av Ender's Game, läs istället Ender's Shadow, något så märkligt som en roman som utspelar sig parallellt med originalet, på samma plats, men med en annan huvudperson. Böckerna i Ender-serien har annars förökat sig till elva romaner, tolv kortare historier och en serieversion med nytt material.

Kampen för att filmatisera Ender's Game har pågått mer eller mindre oavbrutet sedan boken gavs ut och möttes av enormt bifall i mitten av 80-talet, men har alltid gått åt pipan, vanligtvis för att författaren vägrat att skriva på kontrakt som vill göra bokens huvudkaraktär äldre än i källmaterialet. Cards mardröm är, enligt honom själv, en 16-årig Ender Wiggin i ett manus som därmed även inkluderar en kärlekshistoria för att bredda målgruppen. Rollen som Ender kommer att spelas av Asa Butterfield (Hugo Cabret, Nanny McPhee och den stora smällen), väl vald för rollen i min mening, efter ett manus som förvisso är helt fristående från boken, men som ändå välsignats av författaren. Premiärdatum är satt till november nästa år.

Ender's Game är även att rekommendera som ljudbok.

*Det finns en fantastisk passage i efterordet till Speaker for the dead där Card berättar om hur idén till boken uppstod. Han befann sig på missionsarbete i Sydamerika, och lärde känna en familj till följd av att mannen låg inför döden. Den sjuke hade varit ett svin under sin livstid, supit, spelat och slagit sin hustru och sina barn. När han väl gick bort höll frun ett tal på hans begravning, och berättade om vilken fin, god och vänlig man han varit, hur han tagit väl hand om sina nära och kära, hur han alltid satte andras väl framför sitt eget, hur mycket de hade älskat varandra. Card blev först arg: Hon stod ju och ljög, allt var osant och ofta raka motsatsen till sanningen. Sedan insåg han att frun inte ljög för sin mans skull, tvärtom: Begravningstalet var hennes hämnd. Hon, den efterlevande, raderade ut allt det hennes döde make faktiskt hade varit och ersatte det med allt han borde varit. Efter ett liv av elände låg det till slut i hennes makt att förändra det förgångna. Något liknande är ett tema i Speaker for the dead.

2012-07-17 13:37 5 kommentarer