Science fiction-böcker II

2012-07-18 11:21 6 kommentarer

Sci-fi-boktipsen fortsätter. Verkar bli längre än planerat, vilken skräll.

2. Dune av Frank Herbert (1966)
Tjugo millennier in i människans framtid har rymden koloniserats. Samhället är feodalt – diverse adliga ätter administrerar sina egna planeter med hög grad av självbestämmande, om än på pappret styrda av ett kejserligt hov. Det intrigeras sinsemellan, all intergalaktisk transport har monopoliserats av ett gille som utvecklat en teknik för att vika rymden och färdas snabbare än ljuset. Datorisering – att bygga tänkande maskiner – är förbjuden efter ett maskinuppror i det förgångna: Alla avancerade kalkyler och krävande logiska resonemang sköts av specialutbildade individer som lyckats utveckla sin hjärnkapacitet till savantnivåer. I centrum för galaxens ekonomi svävar ökenplaneten Arrakis, även kallad Dune, det enda källan till ett ämne känt som melange, en krydda som förlänger användarens liv, möjliggör rymdnavigering, och är central för den matriarkala organisationen Bene Gesserit, som med kryddans hjälp låter sina adepter återvinna sina genetiska förfäders minnen och därmed få tillgång till stora delar av mänsklighetens samlade erfarenhet i ett svep.

Förvaltningen av Arrakis är ett hedersuppdrag fördelat mellan adliga hus med kejserlig gunst. Ett maktskifte äger rum: Harkonnen, hänsynslösa despoter plågade av nedärvd sadism vars hemplanet är ett ödelagt industrilandskap, avträder Arrakis till ärkefienderna Atreides. Överlämnandet av ökenplaneten visar sig dock vara ett led i en komplicerad fälla, men när Paul Atreides och hans mor tvingas fly ut bland sanddynerna sätts en oväntad utveckling i görning: Paul är resultatet av ett mänskligt avelsprogram som spänner över hundratals generationer, i ett försök att skapa en varelse som inte bara minns mänsklighetens förflutna, utan som även kan se in i framtiden. Endast melange saknas för att komplettera utvecklingen.

Så börjar Frank Herberts saga om planeten Arrakis, som kom att bli sex volymer lång (och oavslutad – lyssnar du, George RR Martin?). Den eklektiske Herbert plöjde ner ett liv av kunskap inom diverse olika områden, från allmänmänskliga till specialiserade, i sitt storverk. Idén kom då han arbetade med att förhindra ökenspridning i Oregon genom att binda sand med växtplanteringar, och det färdiga verket kom att inkludera teman som politik, ledarskap, ekologi, religion, överlevnad, biologi, semantik… Allt flyhänt hanterat, och sällan på bekostnad av underhållningsvärde. Dune är mycket riktigt den genom tiderna bäst säljande roman som går under namnet science fiction.

Den förlängda Dune-sagan är en brokig historia, vars åtskilliga tusen år av historia överlever samtliga originalkaraktärer och arbetar sig fram mot ett av de märkligaste (eller mest tänkvärda, beroende på läsarens grad av masochism) slut man kan tänka sig. Den första boken står sig dock utmärkt helt själv, varför den intresserade inte nödvändigtvis behöver planera sin läsning längre än så. Författarens avkomma har fortsatt att brodera ut Dune-universumet baserat på faderns kvarlåtenskap, och om verkshöjden i dessa idag tretton volymer kan jag inte uttala mig.

Åtminstone för min del är det svårt att skriva om boken Dune utan att nämna David Lynchs filmversion. Filmen Dune var ett opportunistiskt försök från legendariske producenten Dino de Laurentiis att profitera på den rymdoperatrend vars kommersiella potential Star Wars-filmerna bevisat några år tidigare. Den med tidens mått mätt svindyra produktionen resulterade i en över fyra timmar lång film, vilket inte var acceptabelt. Lynch, ännu inte med tillräcklig status för att ha vetorätt, tvingades klippa ner materialet till strax över två timmar, och resultatet är om inte obegripligt (för den som inte redan är insatt i händelseförloppet) så åtminstone ganska oengagerande. Själv ser jag Dune som hopklippta fragment av någonting som skulle kunnat blivit underbart – i nästan varje lösryckt scen anas storheten, och de få men markanta förändringar Lynch gjort vittnar om hans fingertoppskänsla och insikt i Herberts universum (Lynch skrev även manus till en planerad uppföljare, som föga förvånande förpassades till dokumentstrimlaren strax efter Dunes premiär). Lynch har gjort Dune arvlös, och trots att jag inte är ensam om att vilja se materialet som det ursprungligen var tänkt ur regissörens perspektiv tycks ingen längre veta var de bortklippta scenerna finns idag – om de alls överlevt. Dune betraktas som ett av Hollywoods genom tiderna största fiaskon, och även om filmen till viss del omvärderats av en mer uppskattande kultpublik är det inte svårt att förstå varför.

Fotnot: Med Prometheus färsk i minnet kan det vara läge att påpeka de många kopplingarna mellan tidiga versioner av Dune och den första Alien-filmen: Konstnären HR Giger gjorde sitt första arbete inom film med designen av Dunes rekvisita, och träffade Ridley Scott under ett tidigt försök att få produktionen till stånd. Manusförfattaren Dan O'Bannon, som jobbade med Dune under samma period, lades in på mentalsjukhus efter att ha sparkats, och skrev sedermera tretton stycken manusutkast som försök att ta sig tillbaka in i branschen – det trettonde och sista var manuset till Alien. Även om Dune inte blev den film man kunde hoppats på fick den åtminstone ett triumfartat efterspel. Det kontrakt som Lynch skrev med de Laurentiis gav honom också fria händer med en begränsad filmbudget efter att arbetet med Dune färdigställts: Resultatet blev Blue Velvet, som även är skälet till att Stockholmshipsters gärna släcker törsten med Pabst Blue Ribbon idag. Allt hänger ihop.

2012-07-18 11:21 6 kommentarer