Långfredag: Galet snyggt

2012-07-20 12:13 2 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Denna fredag håller den sig för ovanlighetens skull någorlunda on topic på hemsidan och fördjupar sig i några de vansinniga människor som hittat en naturlig och accepterande miljö i modebranschen.

Janice Dickinson (1955-)
Janice Dickinsons karriär framför kameran tog fart under 70-talet, och under det decennium som följde kom hon att bli känd som en av världens mest anlitade modeller. Själv påstår hon att hon själv både myntade begreppet supermodell, och var den första att uppfyllda kriterierna för termen. Båda delarna av detta uttalande har kritiserats i skarpa ordalag av åtskilliga auktoriteter på ämnet. Dickinsons karriär blev stormig och sägenomspunnen, och själv har hon öppenhjärtigt berättat inte minst om sina många sexuella eskapader, involverandes bland andra Jack Nicholson, Warren Beatty, Liam Neeson, Mick Jagger, Ronnie Wood, prins Albert II av Monaco, Dolph Lundgren, Grace Jones, Bruce Willis, Frank Zappa och Roman Polanski. Efter avslutad modellkarriär började Janice vad som bara kan beskrivas som ett fritt fall genom dokusåpans kvalitetsskikt. Det började med en position som domare i de första fyra säsongerna av Top Model, men Janice sparkades efter att gång efter annan uttalat sig negativt om plus-size-modeller. Efter en egen serie om hennes blandade framgångar med att starta en modellagentur slutade med roller i lågvattenmärken som The Surreal Life och I'm a celebrity… get me out of here!

Anna Piaggi (ålder okänd)
Om du befinner dig på någon av världens mest prestigefyllda modevisningar löper du ständig risk att rammas i midjehöjd av en liten tant som ser ut att ha smugit in mellan benen på dörrvakterna för att finkamma lokalen i jakt på pantberättigade tomburkar. Detta är Anna Piaggi, legendarisk italiensk modejournalist, tillika före detta musa för Karl Lagerfeld, Manolo Blahnik och brittiske hattmakarnestorn Stephen Jones. Hennes märkliga uppenbarelse till trots har hon spritt ömsom skräck, ömsom rosor bland modeparnassens högdjur, allt författat på samma klarröda lilla skrivmaskin från Olivetti och digitaliserat av hunsade praktikanter.

Vivienne Westwood (1941-)
Vivienne Westwood, som varit en relevant aktör på den internationella modescenen ända sedan hon i maskopi med Malcolm McLaren introducerade punken både på trottoarer och på catwalken, är och förblir en inbiten excentriker. Det är inte alla som inställer sig för att adlas inför drottning Elisabeth utan trosor och firar efteråt genom att göra en piruett i kjol framför en knästående kår av pressfotografer på borggården. Den nyblivna Dame Vivienne kommenterade värdigt det hela med orden:
– Bilderna blev lite mer glamorösa än vad jag hade förväntat mig.

Karl Lagerfeld (1933-)
Efter att ha producerat en utbuad kollektion för Jean Patou under namnet Roland Karl i slutet av 50-talet tog Karl Lagerfeld (svenskättad på fädernet) några sabbatsår, tills det att han under ett besök hos Christian Diors armeniska spåkvinna Madame Zereakian fick höra att han skulle nå stora framgångar inom parfym och mode. Sagt och gjort: Hans status inom modevärlden av idag speglas av hans smek- eller öknamn Der Kaiser, och hans personliga varumärke är ett av modevärldens mest distinkta, kännetecknat av bakåtkammad silverman, svart kostym och enorma solglasögon. Lagerfelds framgångar har inte direkt lämnat honom opåverkad: Enligt den biografi som gavs ut av en långvarig assistent omges han av ett hov av lismare som på inga villkor får säga emot honom. Vid varje givet tillfälle måste det finnas ett kristallglas Pepsi inom hans räckhåll, som måst bytas en gång i halvtimmen. I början av 2000-talet fick Karl en fix idé om att bära plagg designade av Hedi Slimane, och påbörjade en hiskelig bantningskur som lät honom gå ner 42 kilo på 13 månader, vilket resulterade i den spökskrivna vinktminskningsboken The Karl Lagerfeld Diet. I kraft av sin auktoritet på ämnet har kejsar Karl gång efter annan satt sig till doms över vad han upplever som andras korpulens: Han kritiserade Heidi Klum som på tok för kurvig och storbystad i samband med hennes tyska GQ-omslag 2009, och uttalade sig i februari i år om sångaren Adele som "lite fet", med internationellt ramaskri som följd.

John Galliano (1960-)
Gibraltarfödde John Gallianos tidiga karriär kom att kännetecknas av lovande talang i kombination med finansiell idioti. Gång efter annan dök han upp i London eller Paris med hyllade och visionära kollektioner – den allra första med den franska revolutionen som tema – bara för att året därpå försättas i personlig konkurs. Lyckligtvis lade mer etablerade modehus snabbt beslag på Galliano, som då kunde ägna sig åt det han var bäst på och lämna pappersarbetet till mer kompentent personal. Från Givenchy gick han vidare till Dior, dansande på kritikernas rosor. Sagan fick ett märkligt slut i februari 2011, då Galliano arresterades på en bar i Paris efter att ha till synes oprovocerat börjat överösa slumpvis utvalda medborgare med antisemitisk propaganda. Mystiken tätnade då en parisisk tidskrift kom över en video från samma bar, daterat till december året innan, där det visade sig att Gallianos agerande var ett återkommande fenomen. En samling förvånade kvinnliga italienska turister fick sig en släng av sleven:
– Jag älskar Hitler! Ni borde gasas allihop!
Galliano avskedades snabbt från Dior efter att skandalen blivit ett faktum, och har hållit sig under radarn sedan dess.

Leigh Bowery (1961-1994)
Under 80- och det tidiga 90-talet var Leigh Bowery den mest inflytelserika figuren i Londons innekretsar. Han rörde sig i gränslandet mellan konst, klubb och mode, och kom att utöva djupt inflytande över dignitärer som Alexander McQueen, Vivienne Westwood, John Galliano och David LaChapelle. Leighs modeskapande började med bisarra kreationer åt sig själv och vänner, men hans kollektioner visades även under åtskilliga upplagor av London Fashion Week. Leigh var aldrig någon skönhet, och designade ofta sina plagg för att överdriva sina redan avsevärda proportioner. Leigh sökte ofta sporadiska kontakter med okända män i stadens offentliga toaletter, en term känd som "cottaging" – tills det att han själv skapade klubben Taboo genom att blanda lika delar ormgrop, fetischklubb, dansgolv och performancekonst. Den som kom förbi dörrvakten – som hade för vana att hålla upp en spegel framför dåligt klädda människor i kön och ställa den retoriska frågan "would YOU let yourself in?" – kunde mötas av en Leigh på meterhöga platåskor, med svartmålat ansikte och endast iklädd ett läderharnesk. Ett annat av Leighs innovativa klubbteman var att försöka återskapa ett koncentrationsläger, komplett med anorektiska modeller och taggtråd. I denna värld av sexuell ansvarsfrihet slog HIV-epidemin ner som en bomb, och tog även Leigh Bowerys liv strax före hans 34:e födelsedag.

Terry Richardson (1965-)
Mannen som utan vidare omsvep beskrivit modebranschens karriärstege med de bevingade orden "it's not who you know, it's who you blow" har varit kontroversiell från första stund. Efter att fadern Bob, själv modefotograf, insjuknat i schizofreni och att Terry avpolletterats som basist i sitt punkband började han själv att experimentera med fotografi. Richardsons bildspråk kännetecknas av kombinationen minimalism, provokation och diskbänksrealism, genomsyrat av starkt sexuella undertoner. Han fotograferar gärna mycket unga modeller nakna, och anklagelserna om sexuella trakasserier i samband med fotosessioner har lett till skandal. Terry bemötte kritiken i en intervju av New York Observer enligt följande:
– En del människor tycker att mitt arbete är kvinnoförnedrande. Den typen av reaktioner är bara bra, för man vet ju att sådana människor gillar att bajsa på folk eller dricka urin och sådant.

Paco Rabanne (1934-)
Många ser Francisco "Paco" Rabaneda Cuervo som ett lysande exempel på hur motgång kan vändas till möjlighet: Hans familj flydde från uppväxtens Spanien till Frankrike för att undgå inbördeskriget. Andra minns hans tidiga karriär som smyckesdesigner för modehus som Givenchy, Dior och Balenciaga. Många modehistoriker kan berätta om hur Paco skrev in sitt namn i modehistorien genom sina extrema stilexperiment: I det sena 60-talets Frankrike drogs det efter andan och famlades efter luktsalterna då Rabannes modeller skred nedför catwalken iklädda den ena bisarra kreationen efter den andra. Cineasten drag sig säkerligen till minnes hur Paco bidrog med kostymerna till den Jane Fonda-filmen Barbarella, en kontroversiell korsbefruktning mellan science fiction och mjukporr. Ändå fick Paco Rabanne sin största stund i rampljuset efter att han i en vision sett hur den annalkande solförmörkelsen den elfte april 1999 skulle få rymdstationen Mir att största från sin omloppsbana och förvandla centrala Paris till en rykande krater, och såg sig tvungen att slå larm.

Edith Bouvier Beale (1917-2002)
Under 30- och 40-talen var Edith Bouvier Beale – mer känd som Little Edie, för att särskilja henne från sin mor med samma namn, ergo Big Edie – fixstjärnan inom mode- och mingelscenen i New Yorks Upper East side. Hon var kusin till Jackie Kennedy, aspirerande skådespelerska, konstant uppvaktad av ett följe av nationens mest begärliga ungkarlar, och med sin egensinniga och osviklig känsla för stil skapade och raserade hon tidens trender efter behag. Familjens ekonomi gick dock stadigt utför. Efter att ha klättrat upp i ett träd och satt eld på sitt hår sågs Little Edie aldrig utan turbanliknande huvudbonader, och snart syntes hon inte alls. 1971 hittade man både Little och Big Edie i släktens nedgångna gods Grey Gardens, där de levde i komplett isolering och djup fattigdom. I den fallfärdiga herrgården, full av sopor och ohyra, levde mor och dotter i en helt egen värld, följande strikta rutiner där de sjöng för varandra, klädde upp sig inför kvällens festligheter i malätna galaklänningar från förr, skvallrade om en till stora delar påhittad societet, hade ett återkommande gräl bara för att återförenas i tårar några timmar senare. Kusin Jackie förbarmade sig över paret och betalade för städning och renovering, och 1975 filmades en dokumentär om båda generationerna Edie Bouvier Biel, på ett villkor från Little Edie:
– Det måste finnas en klausul i mitt kontrakt som ger mig rätten att tacka ja till andra filmroller.

Anna Wintour (1949-)
Amerikanska Vogues sägenomspunna chefredaktör har beskrivits som en känslomässigt avstängd ledare, som till synes överlagt delar ut omöjliga arbetsuppgifter till sina anställda och skäller ut dem efter noter när det oundvikliga misslyckandet blivit ett faktum. I branschen går hon under namnet Nuclear Wintour, vilket reflekterar hennes oförutsägbara dubbelnatur: Ihållande iskyla som utan förvarning förbyts i explosiva vansinnesutbrott. Vogue är Wintours privata diktatur, där inget medbestämmande existerar: Hon beordrade personligen Oprah Winfrey att gå ner i vikt före omslagsfotograferingen, och förbjud Hillary Clinton att bära blått. Johnny Depp har berättat att mycket av hans rolltolkning av Willy Wonka i Tim Burtons nyinspelning av Kalle och chokladfabriken har hämtats från Wintour. Wintour har tvingats betala stora summor i skadestånd till avskedade anställda, och hemma hos en före detta medarbetare återfanns en omfattande klippbok full med långt framskridna planer på att mörda henne. Anna Wintours osvikliga känsla för stil har dock aldrig ifrågasatts.

2012-07-20 12:13 2 kommentarer