Dennis Lyxzén

2012-07-24 00:18 13 kommentarer

Om någon tycker inlägget känns malplacerat på en tv-måndag vill jag åberopa Dennis medverkan i Studio Pop säsongen 2004.

Som skribent får man sällan obegränsad tillgång till bemärkt folk. De lever allt som oftast ett stressigt liv som ofta förefaller föga avundsvärt: Artister ska rusa iväg till soundcheck, skådespelare prata med andra journalister, regissörer skynda bort för att övervaka klippningsprocesser och postproduktion. Även Dennis Lyxzén, svensk hardcoreikon, sneglar tidvis på klockan: Han har ett plan hem till Umeå att passa, för att finnas tillgänglig som högerytter i Höjdens BK under en division fem-match samma kväll, där han numera ofta får förtroendet att spela full matchtid tack vare en kondition som trots annalkande 40-årsjubileum bevarats intakt av ett intensivt scenkroppspråk, begränsad alkoholkonsumtion och fem tuffa år i korpfotbollslaget Gaffbrigaderna tillsammans med löst folk från Deportees, Isolation Years, Cult of Luna och diverse andra lokala musik- och kulturpersonligheter.
– Jag har gått upp fem kilo det senaste halvåret för att jag har tränat så mycket, chockerande nog. Jag spelar fotboll tre dagar i veckan. 38 år gammal gjorde jag min debut på elvamannaplan.
Gör du mål ofta?
– Nej*.
Är du duktig?
– Med tanke på att jag är äldst i laget och har spelat kortast tid så skulle jag säga att jag är… helt okej.

Dennis Lyxzén förefaller leva i en ebb och flod av ständiga kontraster, där den ena kvällen kan utspela sig inför publik räknad i tusental, den andra glidtacklandes korpenhuliganer på västerbottniska leråkrar, den tredje hemma hos vinylsamlingen ute i skogens Nordmaling – där den första svenska punksingeln, Kriminella Gitarrers Vårdad klädsel, är den mest omhuldade dyrgripen – och den fjärde i Rick Rubins studio. I själva verket finns det en tydlig gemensam nämnare: Samma okuvliga entusiasm. Man behöver inte ha tillbringat många minuter i närheten av Dennis Lyxzén för att inse att både frågvisa skribenter, gästande bortalag från Skellefteå och tusenhövdade amerikanska åhörarskaror sannolikt får samma slags entusiastiska bemötande som den sparsamma publik som i slutet av maj 2010 samlades på en asfalterad plätt i Lycksele för att lyssna på Dennis och före detta Refusedtrummisen David Sandströms hardcorepunkgrupp AC4. Efter ett explosivt öppningsnummer bemötte en påtagligt lycklig Dennis, studsandes fram och tillbaka på tåspetsarna som en boxare under uppvärmning, församlingen enligt sålunda:
– Jag är glad att ni valde att komma hit till någon slags rockspelning på den här parkeringsplatsen istället för att åka till raggarträffen i Åmsele! Vi var på väg dit, men raggarna hatar ju punkare, och det är inte lönt att få bögstryk bara för att man gillar bra musik. Huuu… Jag är alldeles andfådd. Nu vet ni vad som väntar under de kommande tjugo minuterna ungefär: Fyra 35-plussare som beter sig som barn. Då kör vi!

Trots både ett notoriskt gott humör och en diger karriär som omfattar mellan 25 och 30 fullängdsalbum, tillräckligt många turnémil för åtskilliga jorden runt-passager och runt 2 000 gig under olika vinjetter i fler än 30 länder är bilden av Dennis Lyxzén än idag snarast förknippad med politisk agitation, och kanske mer relaterad till ilska än glädje.
– Jo, jag har ju en ganska allvarlig image. Folk tror att de kommer att få en marxistisk föreläsning när de träffar mig, men så har det aldrig varit. Det har alltid handlat om kärlek till musiken och till att uttrycka mig. Jag tycker fortfarande att det är en sådan jävla ynnest att få spela musik. Före AC4-spelningen i Lycksele ringde vi till ungdomsgården och krävde att få lira. "Varför då?" undrade de, men var ändå snälla nog att styra upp så att vi fick spela på parkeringen ovanpå någon lastpall. Jag är på gränsen till dumdristigt peppad på att få spela musik. Det är fortfarande så att folk ringer och jag tänker att tja, det kanske bara handlar om femhundra spänn, men visst. Det har alltid handlat om att få göra själva grejen.
Hur funkar försörjningen?
– Den funkar sådär, det kan jag ju erkänna. När The (International) Noise Conspiracy turnerade som mest var det aldrig något problem, då omsatte vi en del pengar och det räckte för att leva på. Sedan vi bestämde oss att lägga bandet på is, för tre år sedan, har det varit lite från hand i mun. DJ:a här eller där för en tusenlapp, och med många bäckar små får man det att gå ihop. Just nu är det inte så farligt, men det går lite i perioder. Men ibland känns det… ja, man är liksom 39, alla runt en har riktiga jobb och flickvänner, och jag håller på med det här fortfarande. Jag har inte haft en fast inkomst i hela mitt liv. Men om jag hade gjort det jag gör med det som målsättning hade jag förmodligen bytt spår för länge sedan.

Kring årsskiftet 1989-90 hade Umeå en befolkning runt 60 000, ett faktum som inte hindrade en snabbt växande hardcorescen att ta form till synes från ingenstans – långt före bredbandsläggningens YouTube, sociala medier och Spotifys gränslösa tillgängliggörande av musik. Några vinyltolvor från Minor Threat, Black Flag och Dead Kennedys letade sig upp mot polcirkeln och fick oanande konsekvenser. 1989 bildade Dennis Lyxzén Umeås första hardcoreband, Step Forward. Det fanns punkare i Umeå, men utöver bandets fyra medlemmar lyssnade ingen på hardcore. När bandet stod inför sin första spelning hade man krismöte. Slutsatsen: Ingen lär gilla musiken. Det gäller att bjuda på en show.
– Vi röjde som satan. Slog sönder någon gitarr, trummisen kastade ett cymbalställ in i proppskåpet så att hela stället blev svart. Den spelningen har präglat hela min karriär. Man går in med den västerbottniska grundinställningen att ingen ändå kommer uppskatta det man gör, men om man slår några volter, dansar lite och gör något galet så kommer någon kanske ändå att komma ihåg en.

I samma stund som ett kastat cymbalställ släckte ljusen över Step Forward tändes hardcoreintresset hos en hel generation västerbottniska tonåringar. Den resulterande musikscenen står sig som ett av Sveriges mest fascinerande populärkulturella fenomen. När stadens McDonald's-filial tvingades stänga efter protester från en enad front av ungdomar som plötsligt blivit aggressivt negativa till all form av köttkonsumtion blev det en världsnyhet: Aldrig tidigare hade de gyllene bågarna tvingats slå till reträtt. Biohazards Billy Graziadei kallade utan att sväva på målet Umeå för Europas hardcorehuvudstad i ett famöst hyllningstal.
– Det var rätt tid och rätt plats. Isoleringen ska man inte underskatta: Jag började lyssna på punk 1987, och det dröjde ända till 1993 innan jag för första gången fick se ett band som inte kom från Umeå. Jag fick vänta i sex år på att få höra ett band som jag faktiskt tyckte var bra. Stämningen blir rätt speciell på en sådan plats, och det blev en sinnessjuk explosion av band och ideologier. Angående straight edge-grejen ska man i all ärlighet påpeka att det inte är så krävande att vara straight edge när man är femton år gammal – ens i Umeå. Den livsstilen slog an en sträng hos folk utan att det kostade dem något – det var en tydlig ungdomsrörelse, och när folk började bli 18-19 blev det i regel påtagligt mindre intressant att vara straight edge. Andra intressen tog över. Samtidigt var det bra: Något som är så stort och kraftigt ska brinna upp, det ska inte vara för evigt: Punken i London 1977-78, hardcorescenen i Washington 1981. Det är korta explosioner med sprängkraft nog att förändra det kulturella landskapet.

Liksom scenen i stort brann också Refused, dess mest inflytelserika företrädare, ner snabbt. Bildat 1992, splittrat 1998. År 2006 släppte bandets gitarrist Kristofer Steen filmen Refused are fucking dead, som dokumenterar den avslutande apokalyptiska turnén och dess abrupta slut i Harrisburg i Virginia, där bandets sista spelning avbryts av polis. Bilden av Refused veckorna före splittringen följer alla rockdokumentärens genrekonventioner, med ett undantag: Drogerna, som brukar hållas ytterst ansvariga när rockorkestrar imploderar. Det visar sig gå alldeles utmärkt för en gruppdynamik att rasa samman utan centralstimulerande medel. Tvärtom får man lätt intrycket av att Refused förmodligen hade kunnat mjölka ut åtskilliga år till om de bara hade kunnat fly verkligheten lite oftare.
– Vi visste inte riktigt hur man var ett band, vi var fyra västerbottniska killar som inte förstod hur man pratar med varandra om känslor. I bakhuvudet fanns det bara ett mantra: Detta var ett uppdrag som skulle slutföras. Jag själv blev väldigt obstinat och kunde stå och skrika att musik bara ska vara ett fordon för den revolutionära kampen, jag skiter väl i era riff – samtidigt som de andra står och repar intensivt för att kunna prestera max. Det blir ju inte jättelyckat. Och tvärtom: Jag kunde känna att vi höll på med något väldigt viktigt, och så står en kille och säger att han inte bryr sig, han vill bara spela rock. Vi kraschade på en hel del nivåer. Utan våra idéer och ideal hade vi säkert kunnat hålla ut längre, men det vi gjorde skulle aldrig ha varit lika viktigt.
Hur mycket av ditt rörelsemönster skulle du säga att Howlin' Pelle har knyckt?
– Inte så mycket. Kanske något litet mikrofontrick. Refused spelade med Hives kring 1994, och då såg han ut ungefär som han gör nu. Jag tror att Pelle, precis som jag själv, bara var en dude som en dag fick en mick i handen och bara blev den han är. Jag tror att det är precis därför vi gillar varandra.
I egenskap av socialist, hur mycket skulle du säga att det är rimligt att man bränner på avdragsgilla gitarrer?
– Det är så absurt, men mycket roligt. De bjuder upp till ett gott skratt. Vi turnerade med dem på den tiden ingen brydde sig om dem, och det är kul att se hur de blivit världens största rockband. De är ett så osannolikt gäng.

I fjol 2011 avslöjade SVT:s musikmagasin PSL att Dennis Lyxzén var i full färd med att skriva en biografi över Refused, baserad på dagboksanteckningar från 90-talet. 200 sidor låg redan klara och färdigskrivna i april förra året.
– Det stämmer, men jag skrotade allt jag hade skrivit. Jag skrev, läste igenom, lät några kompisar läsa och kom fram till att det jag skrivit var en historia berättad för de närmaste, men inte för den breda massa som aldrig har hört talas om Refused. Det var dessutom mycket tråkigare att skriva bok än vad jag hade hoppats på. Jag hade en romantisk bild av författarskapet och hur trevligt jag skulle ha när jag skrev min bok, men är man så rastlös som jag blir det mest en pina. Men det kommer. Om jag säger att jag ska göra något så gör jag det. I huvudet är boken färdig, men på pappret är det långt kvar.
Då uppgavs referenspunkterna vara Henry Rollins Get in the van och Ulf Lundells Jack.
– Nu tror jag att det är mer Jack än Get in the van. Get in the van är världens härligaste bok för alla som älskar Black Flag. Om man däremot inte älskar Black Flag är den helt meningslös. Jag vill skriva en bok som morsan skulle vilja läsa, som aldrig hört Refused men ändå kan känna att det är en spännande historia. Helst av allt skulle jag vilja att boken kunde vara som PO Enquists Ett annat liv, men det är lite som att säga att jag skulle vilja att min nästa platta blir lite som Exile on Main Street.
Har du träffat Henry Rollins? Det känns som att ni skulle komma rätt bra överens.
– Faktiskt inte. Jag har träffat ganska många andra barndomshjältar, men inte honom.
Vilka?
– Ian MacKaye från Minor Threat är den störste. Häromsistens var jag i Los Angeles och spelade in en låt med Tommy Lee. Mötley Crüe var ett av mina favoritband när jag var 13-14. Det var jättekul att plötsligt hamna hemma i hans studio. Där står jag och spelar bas och sjunger och han spelar trummor. Råkonstigt, tänkte jag, vad fan är det som händer?
Hur gick det här till?
– Från mitten av maj till mitten av september i fjol turnerade jag med ett italienskt band som heter The Bloody Beetroots. Bob Rifo i bandet kände Tommy Lee, och efter att vi spelat på Coachella sa han plötsligt att vi kunde få bo hemma hos Tommy Lee i några dagar. Klart vi ska bo hemma hos Tommy Lee, det är väl helt rimligt, tänkte jag. Så det gjorde vi, och spelade in en låt ihop. Vännäskillen i mig skrattade gott åt det. Hade jag kunnat säga till mig själv som 14-åring att något dylikt skulle hända inom överskådlig framtid hade jag tyckt att jag lät helt dum i huvudet. Jag har aldrig lyckats bli folklig i Sverige, och heller inte direkt försökt. Rört mig i periferin. Det är däremot intressant i hur mycket högre utsträckning folk vet vem jag är utomlands än i Sverige: Jag, lilla killen från Vännäs, springer plötsligt på Dave Grohl och han är väldigt glad över att ha träffat mig. Det är roligt.

Samma år som Refused gick skilda vägar bildade den notoriskt rastlöse Dennis The (International) Noise Conspiracy, tillsammans med Umeåmusiker som delade hans rötter i den norrländska hardcorevågen. Musiken var enklare och för många mer lättlyssnad än Refuseds experimentella hardcorepunk, men det politiska budskapet var intakt. Under en turné i USA plåtades bandet av Glen E Friedman, legendarisk fotograf inom den amerikanska punk- och skateboardscenen med ikoniska porträttbilder på alltifrån The Misfits till Stacy Peralta och Tony Alva på meritlistan.
– Ni är jävligt coola, jag ska mejla min kompis Rick i L.A., konstaterade Glen kort efter avslutad fotografering.
Mycket riktigt: Till bandets konsert i Los Angeles kom Rick Rubin, den mest inflytelserike producent som härjat i skivindustrin under de senaste 20 åren, i sällskap av Tom Morello, gitarrist i det Rage Against the Machine som Zack de la Rocha nyligen lämnat.
– De letade ny sångare, och kom och kollade in oss. "Come with us to the Whiskey afterwards", sa de när vi sågs, men så är man ju sådär svensk och skön, så vi duckade och drog hem till någon polare istället. Det kändes lite obekvämt att dra på The Whiskey med Rick Rubin, liksom. Ungefär ett år senare kom det ett mejl från Rick: Vad håller ni på med? Ska ni spela in en ny skiva? Kan jag få producera den? Jag brydde mig inte ens om att ringa de andra och fråga innan jag svarade ja. Vi spelade in två skivor med honom. Att få hänga med en sådan snubbe, vara hemma hos honom med de bästa studioteknikerna, i den bästa studion, med de bästa mickarna… det var naturligtvis en otrolig upplevelse. Otroligt lärorikt: Han dekonstruerar musiken, bryter ner den i dess minsta beståndsdelar och sätter sedan ihop den igen. Samma sak med sången. Sedan är han ju väldigt… ja, han är en excentrisk miljonär som ligger på soffan med sin Blackberry och har massa hundar med rastaflätor. Men jag har bara positiva erfarenheter av honom. Han var jävligt soft. Det kunde hända märkliga saker: Han kunde komma in till studion och säga saker som "well… Neil called – he wanted me to come up to San Francisco, but I told him I was busy". Neil vem? "Young". Men varför är du här med oss? Det är klart att du ska dra till Neil Young och spela in. Man blev nästan provocerad.
Jag misstänker att hela hemligheten med din tillvaro är att du någonstans får samma kick av parkeringen i Lycksele som av studiotid med Rick Rubin?
– Ja, så är det väl. Jag tror på kontrastverkan i livet, att göra olika saker. Det handlar om livsåskådning: Jag kan bli störd på band som efter lite framgång plötsligt hävdar att det inte går att turnera utan nightliner**. Vi gjorde tolv USA-turnéer med Noise Conspiracy, varav en eller två med nightliner. Jag har sett svenska band – inga namn nämnda – spela i Silver Lake inför 30 pers. Utanför står deras nightliner. Hur tänker ni nu, liksom? Jag kommer från en annan mylla: Sätt dig i bilen själv och bara kör. The Bloody Beetroots är jättestora. De spelar electrorock av något slag. Jättestora. De flyger in mig, det kommer någon snubbe med bil, skjutsar mig till mitt singelrum på ett lyxhotell, kör mig fram till scenen, jag går upp, kör fyra låtar och får skjuts hem till hotellet. Två veckor efteråt sätter jag mig i skåpbilen, är turnéledare, bär alla grejer själv och säljer merchandise. För mig är det inte det ena eller det andra, det är två delar av det hela. Många känner att de måste välja: Antingen ska de vara punk och kan aldrig tänka sig att spela på Debaser Medis för att det är sell-out, eller så är det tvärtom och de vägrar spela på Kafé 44 för att det är under deras värdighet. Jag spelar vart fan folk vill ha mig. Tycker att det är kul att spela. Uppskattar att folk fortfarande ringer.

Den nionde januari i år visade det sig att det fanns ett annat skäl till att Dennis Lyxzéns efterlängtade biografi över Sveriges genom tiderna mest inflytelserika rockband inte är redo för publicering. Det bästa tänkbara: Historien är inte färdig att berättas, för att den inte tagit slut. Fjorton år efter uppbrottet stod bandet på Coachellas scen inför tusentals euforiska fans. I augusti händer samma sak på Way Out West i Slottsskogen utanför Göteborg.

*Uppdaterad information gör gällande att Dennis Lyxzén har avancerat till ledarskap i den interna skytteligan under den tid som förflutit sedan intervjutillfället.

**Stor buss med sovplatser.

2012-07-24 00:18 13 kommentarer