Musiktorsdag: Polyrytmik

2012-07-26 15:05 5 kommentarer

På torsdagar skriver bloggen om musik.

En betydande del av min vän Sonics liv kretsar kring spelandet av trummor, vilket i förlängningen har gjort att en avsevärt mycket mindre, men ändå markant, del av mitt eget liv kretsar kring att lyssna på långa utläggningar om trummor. Sonic gillar jazz och matematisk metall. Själv distraheras jag lätt av saker som jag har svårt att förstå, vilka i sin tur skapar ett oemotståndligt beroende, och det hela mynnade ut i en rätt påfrestande besatthet av okonventionella tidssignaturer i allmänhet, och av en liten stump vid namn Bleed i synnerhet.

Trumslagare tycks lite till mans ha en naturlig dualistisk syn på livet. Antingen är någonting obeskrivligt bra, eller så är det komplett värdelöst. Den skoningslösa socialdarwinismen bland missunnsamma batterister kan enkelt upplevas genom att spåra upp valfri YouTube-video där någon demonstrerar ett svårspelat parti, och notera den förödande och ofta mycket detaljerade kritiken från pseudonyma belackare. De olika aspekterna av trumslagarens värdesystem åskådliggörs fint i följande vits:
Hur många trummisar krävs det för att skruva i en glödlampa?
– Tre. En för att skruva i glödlampan och två för att stå bredvid och diskutera hur mycket bättre det hade varit om Neil Peart hade skruvat i den.

Då trummisar inte är speciellt lösmynta av naturen är det sällan jag får intervjua någon dylik, men ibland händer det: Häromsistens slog jag mig ner tillsammans med Dominic Howard från Muse. Mest fascinerad blev jag över hur stort inflytande tekniken fått över storskalig arenarock. Dominic spelar ofta till en metronom: Ur ljudisolerande in-ear-hörlurar kommer en sekvens av takthållande klick. Över detta ligger medhörningen, och Dominic själv kan välja vilken mix han vill höra: Han lyssnar i princip bara på sina egna trummor och basen, med lite inmixat publikljud för att få en känsla för spelningens atmosfär. För Muses egen trummis låter alltså deras konserter som klick, trummor och bas, inget annat.

Men åter till Bleed. Bleed är det tredje spåret på Meshuggahs förra album obZen, från 2008. Batteristen i Meshuggah heter Tomas Haake. Haake är en legend. Hans förmåga att spela bisarr polyrytmik, där en fyrafjärdedelstakt spelas ovanpå ett komplicerat mönster i en helt annan taktart, har gett upphov till konspirationsteorier om någon form av frivillig lobotomi som låter vardera hjärnhalvan fungera autonomt. I Bleed spelar baskaggarna ett märkligt mönster medan trumstockarna gör något helt annat, samtidigt som det vimlar av vad som kallas ghost notes, anslag som har en rytmiskt funktion med som spelas knappt hörbart. I intervjuer har Haake själv berättat att han la ner lika lång tid på att själv lära sig låten som han lagt på samtliga andra låtar på albumet tillsammans. Bleed har uppnått en underlig särställning inom trumslagarkultur som en oöverstiglig utmaning, en bit batteristhistoria, en rytmisk motsvarighet till Sergei Rachmaninovs tredje pianokonsert. När skivan släpptes arrangerades en tävling i vilken samtliga trummisar som kände sig manade välkomnades att försöka återskapa trumspåret till Bleed, filma resultatet och posta det på YouTube. Vinsten? Ett telefonsamtal med Tomas Haake. Tävlingen avgjordes till slut efter många hoppfulla bidrag, men själva idén kritiserades inte minst på annars hyperelitistiska trumforum:
– Trying desperately to learn this song will only make you tired and depressed.
– Bleed was not made for humans to play.

Jag frågar rutinmässigt västerbottningar jag råkar hitta om de träffat Tomas Haake. Dennis Lyxzén visade sig känna honom, och berättade om hur Refused en gång spelade förband åt Meshuggah i mitten av 90-talet. David Sandström fick äran att spela på Haakes enorma trumset. En bit in i Refused setlist bestämde sig David för att manifestera lite punk, och välte demonstrativt ett av cymbalstativen till publikens jubel. Halvvägs in i nästa låt börjar Dennis höra underliga läten bakifrån, vänder sig om och får se hur en mycket spak David sitter och spelar medan en rasande Tomas Haake står bredvid och skäller ut honom efter noter under hela låten.
– Han var inte så imponerad av att vi ville vara punk.

Bleed (enbart trummor, det går att lyssna på den även med andra instrument om man vill):

Tillägg: Efter att ha plöjt många, många sidor trumforumdiskussioner som via polsk riksdag försökt utröna vilken metallarbetande trumslagare som är den genom tiderna bäste har jag kommit fram till följande korrelation: Ju mer rättstavad och grammatiskt korrekt en post är, desto mer handlar den om Tomas Haake.

2012-07-26 15:05 5 kommentarer