Långfredag: Christer Gardell

2012-07-27 20:18 2 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Veckan började med noter hos Dennis Lyxzén i Nordmaling och slutar med siffror från Christer Gardell i Solsidan. Som fotnot kan nämnas att Christers utlåtanden om Facebook kom ett antal veckor innan börsintroduktionen där det visade sig att hans skeptiska inställning delades av marknaden i övrigt.

FAQ: Vem är Christer Gardell?
Svar: Han är finansman och driver en investeringsfond värd lite över 50 miljarder kronor.

År 2007 befinner sig Christer Gardell i Köpenhamn, på en företagspresentation hållen hos Höganäs. Han sitter på första raden, utan något uttalat affärsmässigt motiv. En okänd man på stolen bredvid knackar plötsligt Christer på armen och visar upp ett meddelande som precis kommit in på Blackberryn:
– Gardell sitter på första raden på Höganäs. Cevian är nog på väg in där.

Inom loppet av minuter har utsagan om den gardellska närvaron via ett närvarande ögonvittne anförtrotts en aktiemäklare i Stockholm, som snabbt vidarebefordrat informationen till samtliga sina kunder via massmeddelande. Mannen i sätet bredvid är en av dem. När du, liksom Christer Gardell, sitter i ledningen för en aktivistfond som förvaltar över 5,5 miljarder euro är din blotta närvaro tillräcklig för att försätta aktiekurser i gungning – på gott och ont. Vi kommer dit.

Cevian Capital startades 2002 av Christer Gardell och Lars Förberg, som ett led i en investeringsstrategi paret utvecklat sedan 1996. Efter att ha sagt upp sig från VD-posten i anrika investmentbolaget Custos bestämde sig Christer för att bli sin egen, en utveckling som bär vissa likheter med hur den ungdomliga passionen för lagsporten basket förbyttes till ett brinnande intresse för tennisens krav på individuella prestationer, med daglig träning och plats 243 på världsrankingen inom årskullen som resultat. Det gick knappast sämre med frilansandet: Christer lyckades egenhändigt övertyga investerare om sin kompetens, förtroende värt ett tiosiffrigt startkapital i den första Cevianfonden: 3 300 000 000 kronor. 3,3 miljarder. Cevian I drevs från starten fram till 2009, med avsevärd vinst åt investerarna. Cevian II startade sommaren 2006 med en grundplåt på 14 miljarder, pengar som mer än fördubblades bara under fondens första år. Det är heller inga små företag som man har intressen i, utan den ena nationalklenoden efter den andra: Volvo, TeliaSonera.

Verksamheten går ut på att identifiera undervärderade bolag, anskaffa ägarskap i desamma och driva igenom ändringar som ökar lönsamheten, vilket genererar vinst för samtliga aktieägare, däribland åt Cevian själva och fondens investerare. Det finns en mängd faktorer som gör ett företag undervärderat – out of favor, på internationellt fackspråk. Två exempel: Cevian hittade en öppning hos Lindex 2004 efter att klädföretaget slagit sig in på en misslyckad Tysklandslansering med en mängd vinstvarningar som följd. I Skandia såg Cevian potentialen efter de bonusskandaler som försatte försäkringsföretagets rykte i fritt fall. Medan andra investerare sprang i motsatt riktning med krogarna vitnande kring plånboken gjorde Cevian tvärtom: Investerade i verksamhet som ingen trodde på. I fallet Lindex satte man sig ner och jämförde verksamheten med exempelvis H&M, och kom fram till att en vinstmarginal på 4 % rimligtvis borde kunna ökas till 10 %.
– Ska man göra ett bolag bättre måste man alltid börja med att se till att styrelsen är bra och att ledningen är bra. I Lindex fall minskade vi styrelsens storlek från nio pers till sju och behöll bara två från den gamla. Hela ledningen byttes ut. Vinstmarginalen togs till slut upp till 14 %. Rent allmänt kan man säga att marknaden alltid överreagerar: Är någonting dåligt, bedömer den allting som dåligt. Företaget förlorar förtroendet, ingen vill köpa aktier, priset sjunker, företaget blir undervärderat. Marknaden agerar alltid i flock.
Finns det en fastställd punkt där ni lämnar de bolag ni investerat i?
– Vi är en aktiv investerare som vill delta i en förändrings- och förbättringsfas där det krävs ett aktivt arbete. Om vi, som i fallet Lindex, gått från vinstmarginal på 4 % till 14 %, fått in en bra styrelse och en ledning som marknaden älskar, då går företaget in i en lugnare fas. Det är en bra tidpunkt för oss att tacka för oss och lämna över stafettpinnen till mer passiva ägare, och använda vårt kapital i en annan situation som kräver mer aktivt arbete.
Hur har det gått fortsatt för de företag ni lämnat?
– Lindex fortsätter att gå bra, trots att klädbranschen har fått det tuffare till följd av inflationen i Kina. Det är viktigt för oss att lämna bolag i stabila tillstånd, utan att de brakar ihop när vi sticker.

Anekdoten i artikelns början är mer än ren kuriosa; den pekar på en ständig fara med investeringar – i det aktuella fallet en situation där marknadens förtroende för Cevians förmåga att generera vinst blir så stort att inget egentligt förändringsarbete behövs i de bolag man går in i, där det räcker med själva investeringen för att driva upp aktiekursen, varpå man skulle kunna sälja till vinst med ett minimum av ansträngning. En självuppfyllande profetia, och för många säkert en svår frestelse.
– När vi investerar i ett bolag vill vi se en möjlighet att dubbla värdet. Historiskt sett har vi genererat bra avkastning, så det är klart att många andra investerare vill komma in efter att vi gjort det. På kort sikt går värdet upp, kanske tio procent. Det är inte tillräckligt för oss – vi siktar på att gå upp betydligt mer. Därför tänker vi långsiktigt; den kortsiktiga vinsten är inte intressant för oss.
Hur vanligt är det med skuggsidan av investeringsverksamheten; att skaffa ägarskap i ett företag, likvidera resurser, sparka anställda för kortsiktig vinst, ta pengarna och dra?
– Det är kriminell verksamhet, och det är det ingen som håller på med. Riskkapitalbolag köper ut bolag och belånar dem ofta hårt; vi å vår sida jobbar inte med belåning över huvud taget. Vår verksamhet skiljer sig från deras, men alla inblandade är seriösa aktörer.
Hur ser du rent ideologisk på exempelvis daytraders, som inte har en aning om vilken verksamhet som faktiskt bedrivs i de företag de köper aktier i?
– Jag tycker att marknaden generellt sett har blivit alldeles för kortsiktig, en utveckling som har ökat explosionsartat under de senaste fem-sex åren: Handeln drivs av investerare som inte vet vilka bolag de köper aktier i eller vad dessa gör. De behåller aktierna i sekunder; är de riktigt långsiktiga kan det handla om dagar. Det är ett kasinobeteende som leder till större svängningar på börsen och en lägre värdering. I slutändan utarmas börsen: Bolag köps ut, få kommer in igen. Börsen är en plats för riskkapitalförsörjning åt bolag som jobbar långsiktigt – det är viktigt att bolag vars tillgångar är långsiktiga också finansieras av investerare som har en långsiktig horisont.
Vad borde göras?
– Det finns diskussioner om att föra in någon form av transaktionsskatt, vilket skulle dämpa en del av den kortsiktiga spekulationen. Det tror jag vore bra: Börsen bör premiera långsiktigt ägande.
Den typen av skatt skulle naturligtvis gynna er som vet vad ni sysslar med.
– Den skulle skapa mer handel på börsen bland aktörer som vet vad de köper, och är beredda att hålla sin position hos ett undervärderat företag under flera år – till skillnad från att bara sitta och gissa pris, vilket är vad de flesta ägnar sig åt idag.
Samtidigt skulle en hel yrkeskår av traders falla bort.
– Ja, men det här gäller inte bara de datoriserade handelsstrategierna: Även många hedgefonder har tvingats in i ett mer kortsiktigt beteende. Kan hedgefonderna återfå sin långsiktighet vore det en positiv utveckling för börsen: När vi startade Cevian kunde vi se hedgefonder följa efter oss och stanna i två-tre år. Nu för tiden stannar de kanske en vecka innan någonting händer på marknaden – Greklandsnyheter, någon oro – och då måste de ur direkt.

En utveckling som förvisso föregick Cevian, men som Christer Gardell ändå befann sig på första parkett inför i och med sin sexåriga VD-post på hos investeringsbolaget Custos, är IT-bubblan, vår samtids förnämsta exempel på vad som kan hända när investerare inte har någon aning om vilken verksamhet som egentligen bedrivs i de företag som bedöms vara lönsamma, utan bara blint satsar på den häst som för tillfället förefaller springa snabbast. Mycket riktigt investerade aldrig Custos i några IT-företag.
– År 2000 åkte jag tillsammans med en del av Custos styrelse runt i Silicon Valley och träffade en hel del IT-bolag, alla med fantastiska värderingar. Det var uppenbart för alla i styrelsen att det över huvud taget inte fanns någon verksamhet. I tider av hype och hysteri måste man ha en grundtro på vad man gör – även om börsen går upp måste man kunna dra slutsatsen att marknaden är galen. Det är ofta mer galen än perfekt. Man måste våga stå emot. Under IT-bubblan var det få som gjorde det, men vi drogs aldrig in i den, och påverkades därför varken av uppgången eller av nedgången.
Så om du identifierar ett övervärderat bolag som med all sannolikhet kan förväntas bli ännu mer övervärderat, skulle du av principiella skäl avstå från att investera i det?
– Ja. Som investerare måste du veta varför du köper in dig i ett bolag. Följer du trender slutar det med att du blir förvirrad, och när du väl summerar upp dina närmaste tio år som investerare tror jag att avkastningen kommer visa sig ha blivit rätt dålig.
Hur ser du på värderingen av företag inom IT just nu – Facebook, exempelvis?
– Svårvärderat, och känslan är att värderingen är för hög. Det är ingenting vi skulle investera i. Inom all teknik är det svårt att värdera, på grund av oerhörda teknologiska risker. Ta Apple: Om det kommer ut konkurrerande produkter som plötsligt blir populära sitter du exponerad med ett litet utbud. Nokia var värt två-tre triljoner kronor under förra IT-bubblan, med mobiltelefoner som i mångt och mycket är en modeprodukt: Hamnar du fel i modet befinner du dig plötsligt i nedförsbacke. Dessa bolag tenderar att få en värdering som säger att allting kommer att gå bra hela tiden; det enda man kan vara säker på är att det aldrig blir så. För vår del lägger vi oftast ner mer tid på att försöka förstå nackdelen i en investering än motsatsen: Hur kan vi förlora pengar? Vilka är riskerna? Är det för osäkert, avstår vi.
Vad tror du om den stundande finanskrisen för Sveriges räkning?
– Bodde man i Stockholm läste man om den förra finanskrisen i tidningen, men kände ingenting. Arbetslösheten var otroligt låg. Göteborg drabbades lite hårdare. Men om man jämför med det som nu händer i Grekland och Spanien så hade Sverige sin kris i början av 90-talet. Då såg det riktigt risigt ut. Vi tvingades genomföra reformer, och Sverige kom ur den krisen som en stjärna och har sedan dess varit ett av de bästa länderna prestationsmässigt. Det jag ser i kriserna i Sydeuropa är att de äntligen tvingas förbättra sin arbets- och produktmarknad och stabilisera ekonomin. Jag är en stor beundrare av Angela Merkel, som inte ger efter medan många andra vill lösa problemen kortsiktigt genom att kasta in massa pengar till dem. Jag tror inte att krisen blir speciellt märkbar för vår del: Globaliseringen är så påtaglig att Europa inte går att isolera som en kriszon medan övriga världen går bra. Jag anser att den pessimism som funnits på aktiemarknaden under rätt lång tid är överdriven.
Utan att blanda in mina personliga politiska åsikter, i den mån jag alls har några: Jag har inga problem med att du som tjänar stora pengar har fin villa och kör snabb bil, medan jag kan se problem med att en mellanchef med oklara arbetsuppgifter och hygglig månadslön belånar sig upp över öronen för att köpa statusprodukter. Är det en åsikt du delar?
– Personligen har jag aldrig levt över mina tillgångar på lånade pengar. Jag hade inte en spänn när jag gick ut Handelshögskolan, och utan att komma med några moraliska pekpinnar anser jag att det är en ganska sund inställning. Ett annat problem med det scenario som du beskriver är att den som lånar för mycket på sätt och vis blir livegen: Han eller hon kan inte lämna sitt jobb eftersom den höga lönen blivit ett måste för att betala räntor. Man går miste om sin personliga frihet, och kan inte längre göra vad man vill.

Bröderna Gardells – Christer och Rickard; enäggstvillingar – föräldrahem är beläget i Nacka, med en far som arbetade med grafik och bokbinderi, utan akademisk bakgrund.
– Min pappa hade förutsättningar att plugga vidare, men i den miljö han levde gick det helt enkelt inte. Däremot så var vi som barn alltid uppmuntrade att studera, trots att våra föräldrar aldrig gjorde det. Både jag och min brorsa sökte oss till Handels.
Varför?
– Som tävlingsmänniska var jag attraherad av det faktum att det var svårt att komma in. Det blev en utmaning. Samtidigt trodde jag att ekonomi skulle passa mig; jag har alltid haft lätt för siffror och varit affärsintresserad. Det var ett naturligt val.
Bytte ni någonsin plats med varandra på Handels?
– Det skulle vi lätt ha kunna gjort – vi hade kunnat halvera arbetet genom att skriva varandras tentor. Men det gjorde vi aldrig.
När du var 27 kom filmen Wall Street. Enligt ryktet är du en stor beundrare av Gordon Gekko.
– Som många andra tyckte jag att Wall Street var en rätt kul film. Ryktet ifråga härrör antagligen från min femtioårsfest. Av en slump hade Wall Street 2 premiär två veckor efter festen, och vi gjorde en grej av det, i kombination med att jag blivit kallad för Sveriges Gordon Gekko i något sammanhang: Själva festen ägde rum på pråmar utanför mitt hem, och vi hade fått tag på en amerikansk Michael Douglas-imitatör som figurerade på storbildskärm och hälsade alla välkomna, tackade för maten och dylikt. Han avslutade med att bjuda in alla närvarande till premiären av "sin" film. Det var mest en kul grej.
Kan du dementera ett rykte om att du har en Gordon Gekko-tavla på ditt kontor?
– Det har jag inte.
Hur uppstod tanken på Cevian Capital?
– Under tiden som VD på Custos trivdes jag bra och hade stort manöverutrymme, och utvecklade den investeringsstrategi som vi jobbar med idag. Under den tiden började jag känna att den här verksamheten var någon man skulle göra själv; jag har aldrig gillat att sitta i system där jag tar order, miljöer som kräver ständig anpassning. Efter fem år på Custos kände jag att det var dags att testa. Från 2001 reste vi runt i hela världen för att träffa potentiella investerare, och hade den första fonden på plats 2002.
Hur pitchar man sig till 3,3 miljarder kronor?
– Det handlar om track record: Vad du gjort, vad du gör, varför du har den här strategin och varför den är bra. Du måste kunna visa den i siffror; att du har använt dig av den med framgångsrikt resultat och stor avkastning. Det går inte att svamla sig runt.

I april 2007 gick Cevian Captial på sitt första och hittills enda riktiga fartgupp: Den så kallade Cevianmannen greps, efter fyra år på företaget anklagad för en av de största insiderhärvorna i svensk rättshistoria. Enligt åtalet hade Cevianmannen läckt icke offentliggjorda uppgifter om Cevians kommande investeringar till sina sammansvurna, och därmed via bulvaner kunnat göra exakt de kortsiktiga vinster som går stick i stäv mot Cevians långsiktiga investeringsstrategi.
– När det briserade var det en jättechock. Det är en dag jag aldrig glömmer: Den 17 april. Måndag morgon. Jag kom till jobbet, och känner mig lite febrig. Egentligen hade jag tänkt stanna hemma, men kände ändå att jag behövde komma in och göra ett par saker. Jag möter min partner: "Christer, kom in på rummet här." Han berättar att polisen tagit en av våra anställda för insiderhandel, och att de nu är på hans rum och vänder upp-och-ner på allting. Det var en stor chock, i synnerhet eftersom man i början inte känner till omfattningen: Är fler inblandade? Åklagaren berättade dock att man efter avlyssningen med säkerhet kunde säga att ingen annan på företaget var misstänkt; det rörde sig om en kompisring. Affären satte oss i en jobbig situation, med otrolig medial uppmärksamhet. Vi var redan i fokus till följd av våra affärer med Volvo och Telia. Vi delade upp krishanteringen: Lasse Förberg riktade in sig mot investerarna: Samtal över hela världen, dygnet runt i två veckor. Jag tog hand om media, en kår av grävande journalister som mer eller mindre gick igenom alltifrån företagets soptunnor och uppåt. På sätt och vis blev situationen enklare för oss än för rättsväsendet: Hos oss får de anställda inte handla med aktier över huvud taget. Den delen av anklagelserna var oomtvistad – att aktiehandel förekommit hade erkänts. Det räckte för oss som grund för avskedande. Vi behövde aldrig vänta på den process som i slutändan ledde till ett friande: Det var redan ett flagrant brott mot våra interna regler.
Hur ser du på att han friades?
– Det visar ännu en gång hur svårt det är att bevisa sådan här. Jag vill inte ge mig in och vara amatördomare, men det är ett brott som det uppenbarligen är väldigt svårt att döma folk för.
Hur garderar man sig i din position mot den här typen av medarbetare?
– Kunde man anat något? Kan man märka en predisponering mot att begå den här typen av brott? Titta på den inblandade: A-student, framstående föräldrar, fläckfri bakgrund. Har ett bra jobb, tjänar bra med pengar, framtiden ljus – allting var serverat för honom. Varför skulle han ge sig ut i kriminell verksamhet? Det är det som är så obegripligt. För oss var det väldigt svårt att förstå. Våra regler om intern aktiehandel var de striktaste i Sverige, för att inte säga Europa, men man kan inte skydda sig mot någon som väljer att bryta mot reglerna.
Vilka egenskaper hos dig själv gör dig bra på det du gör?
– Du måste ha ett bra intellektuellt självförtroende, som låter dig våga tro på att de andra har fel. Många i branschen saknar det: Sneglar lite på vad alla andra gör och sällar sig till flocken. Man måste vara relativt orädd; inte ha för mycket respekt för allting. Går man in i ett bolag får man vara beredd att ta vissa konflikter. Som investerare får man inte vilja vara kompis med alla.

En betydande del av Christer Gardells fritid är vikt åt tennis. Dagliga lunchträningar, längre helgpass, semesterturneringar. Motsägelsefullt nog blev just tennisen inkörsport till satsningen på egna ölet Solsidan Premium Dry (tillgängligt via Systembolagets beställningssortiment i kollin om 24 flaskor á 17:90 kr – i skrivande stund dessvärre torrlagt från lagren till följd av stor efterfrågan).
– Jag var och hälsade på min brorsa i Australien, där han bor, och spelade en tennisturnering där. Liksom hos alla australiensiska tennisklubbar fanns en bar inom räckhåll. Där serverades vad man kallar för blonde, öl med 50 % mindre kolhydrater. Dessutom smakade det bra, tvärtemot vad man kan förvänta sig av ett öl med färre kolhydrater och lägre sockerhalt. Jag kände ingen skillnad. Jag kom hem och snackade med min svåger – vi har länge lekt med tanken att starta ett bryggeri tillsammans – och förslog att vi skulle lansera ett low-carb-öl i Sverige. Vi började snacka mer och mer, idén tog form och blev verklighet, och i nästa vecka står det 150 000 flaskor på kajen.
Är ölet licensbryggt?
– Vi köper kapacitet på ett bryggeri i Sverige, där det finns överskottskapacitet. Blir det framgångsrikt är det möjligt att vi bygger ett eget bryggeri. Ölet finns att köpa via beställningssortimentet, men står även på hyllan i Saltis till följd av efterfrågan. Sedan bearbetar vi restauranger och krogar i Stockholm, Båstad, Åre, Riksgränsen och Björkliden. Det ska drickas iskallt, gärna i törstsläckarsyfte. En behaglig lagersmak. Inte för blaskig, men inte för mycket. Tänk italienska Peroni. Lite karaktär, utan att bli för matig.
Hur gick tankarna kring varumärkesnamnet?
– Ända sedan idén uppstod för åtta-tio år sedan ville vi att det skulle heta Solsidan Bryggeri, i och med att vi bor här ute. Sedan kom serien Solsidan, och det såg vi i grund och botten bara som en positiv detalj, i och med att Solsidan blev mer känt ute i landet. Gratis marknadsföring. Det är ett bra namn också: Solsidan. Positivt laddat.
Hur såg du på överklassafarin?
– Jag har inte engagerat mig. Det var väl lite roligt.
Jag minns första gången när jag kände att jag tjänade tillräckligt mycket pengar: Det var när jag inte längre behövde kolla saldot den 24:e för att veta om jag hade råda att köpa en pizza eller inte. Hur är det för dig?
– Jag har själv gått igenom alla de där faserna. Slutfasen, för mig i alla fall, är ett ekonomiskt oberoende, när du kan välja själv vad du vill göra och inte behöver tvingas in i saker mot din vilja. Exakt var det gränsen går är lite svårt att säga, beroende på vilken livsstil du har.

2012-07-27 20:18 2 kommentarer