Långmåndag: Spökskepp

2012-07-30 13:56 6 kommentarer

Bloggen skriver så långt den vill om vad den känner för. På en måndag! Gudarna måste vara tokiga!

Det finns någon mycket suggestivt över skepp som fortsätter att segla över haven utan bemanning: Havsströmmarna låter dem resa vidare, ofta i åratal efter att den sista mänskliga handen lämnat rodret. Förr eller senare korsar de oceanens mer välanvända färdvägar, och kvar vid upptäckten blir mysteriet: Vad hände med besättningen? Övergavs fartyget frivilligt, utbröt myteri, har någon bisarr olyckshändelse ägt rum? Tidvis är miljön ombord så konserverad att utredarna kan göra kvalificerade gissningar, och på så vis komma en lösning så nära som det någonsin går. Inte sällan ter sig förklaringen lika underlig som fenomenet i övrigt.

Skonaren Jenny försvann i Södra Oceanen 1823, till synes under ett försök att navigera genom Drakepassagen, den vattenmassa som spänner mellan Eldslandets sydligaste utlöpare och de södra Shetlandsöarna utanför det antarktiska fastlandet. Hon hittades på samma kurs 17 år senare av ett valfångstfartyg vid namn Hope, efter att ha tillbringat de mellanliggande åren fastfrusen i packis. Besättningen var inte längre vid liv, men samtliga sju och en hund fanns ännu kvar ombord, frystorkade av den antarktiska kölden. Sista loggboksanteckningen daterades till våren 1823, i kaptenens handstil:
– Ingen mat på 71 dagar. Jag är den siste kvar i livet.

Mary Celeste är och förblir flaggskeppet i spökskeppsflottan. Historien brukar göra gällande att skeppet hittades som om det alldeles nyss hade övergivits, med ännu varma måltider kring kaptenens bord och en rykande pipa i sitt ställ. Detta kan vi tacka en ung pre-Sherlock Holmes Arthur Conan Doyle för, som anonymt publicerade en dramatiserad version av händelserna, utformad som en seriös vittnesbörd, i en dåtida tidskrift. Denna fiktiva historia har bildat symbios med vad som verkligen hände, inte minst för att den utgör en mer eggande skildring. Icke desto mindre var Doyles historia löst baserad på fakta tillräckligt oklara för att stimulera generationer av privatutredare. Man har även kommit med en sannolik rekonstruktion av vad som drabbade besättningen.

Följande inträffade i november 1872: Brigantinen Mary Celeste förberedde sig för att korsa Atlanten med en last av ren alkohol i tunnor, från New York till italienska Genua. Innan Mary Celeste lämnade hamn träffade skeppets kapten, Benjamin Briggs, en gammal skeppskamrat vid namn David Morehouse, numera själv kapten ombord på handelsmannen Dei Gratia. Paret upptäckte att de båda skulle följa ungefär samma kurs mot Gibraltar, men att Mary Celeste skulle påbörja färden en dryg vecka tidigare än Dei Gratia.
En månad senare siktar utkiken på Dei Gratia ett skepp, hundra mil från den portugisiska västkusten. Man noterar direkt att någoting tycks vara fel med fartyget, små indikatorer av den typ som rutinerade sjömän lätt ser: Seglen underligt riggade, kursen aningen märklig i förhållande till vindriktningen. Man närmade sig sakta, och kunde konstatera att det märkliga fartyget var Mary Celeste. Hon seglade under fulla segel mot Gibraltar. Utan besättning. Kvar ombord fanns alla besättningsmännens privata ägodelar, hela lasten, det mesta av provianten. Saknades gjorde en livbåt, sextanten, skeppskronometern och alla skeppets dokument förutom loggboken. En avsliten lina släpade efter båten, noggrant fäst i aktern. Mary Celeste bogserades till Gibraltar, och där började spekulationerna.

Efter decennier av diverse olika hypoteser har de flesta enats om att lösningen på mysteriet Mary Celeste fanns i hennes last: Alkoholtunnorna. Genom läckage skulle stora mängder spritångor kunna ha fångats under däck. När ångorna upptäcktes skulle kapten Briggs kunna ha dragit slutsatsen att risken för explosion var överhängande, och i panik beordrat hela besättningen ner i en livbåt förtöjd i aktern. Repet slets i hård sjö, livbåten gick under på öppet vatten och Mary Celeste fortsatte sin resa österut som om inget hade hänt. Teorin saknar förklaring till stora delar av mysteriet, men är så nära vi någonsin lär komma.

Ångaren Baychimo började sitt liv i Sverige under namnet Ångemanelfven, byggt 1914 vid Lindholmens Varv i Göteborg. Hon såldes vidare till Storbritannien efter det första världskriget, och kom att segla under skotsk flagg mot Kanadas nordvästterritorier för att handla päls av inuiterna. Baychimos väg mot spökskeppsstatus är närmaste farsartad: I oktober 1931 frös hos fast i isen. Besättningen övergav henne för att söka skydd i en närbelägen stad. När de återvände låg vattnet öppet och fartyget syntes inte till. En dryg vecka senare hittade man henne: Hon satt åter fast i isen en bit längre bort längs kusten. Knappt hann man lokalisera sitt flyktbenägna skepp innan en svår snöstorm slog till, och när vinden mojnade fanns det inga fler spår av Baychimo. Man tog för givet att hon gått till botten i det hårda vädret, men fick inom kort höra av en lokal jägare att skeppet siktats, återigen på väg västerut längs kusten. Man lyckades hitta och borda Baychimo på nytt, men valde att lasta av all den päls man hittills samlat in, i tron att skeppet knappast skulle överleva vintern. Hon övergavs.

Överleva vintern var bara förnamnet. Baychimo fortsatte obekymrat att segla över ishaven norr om Kanada och Alaska, och siktades med jämna mellanrum. Tre gånger bordades Baychimo, men varje gång förhindrade omständigheterna att skeppet bärgades: En grupp inuiter fångades ombord i tio dagar 1933 av en oannonserad snöstorm, ett sällskap upptäcktsresande klev ombord 1934, ett försök till bärgning saboterades 1939 av annalkande packis. Baychimo seglade vidare. Hon sågs sista gången 1969, 38 år efter att hon övergivits av sin skotska ursprungsbesättning, då på nytt fastfrusen i isen. Var hon finns idag vet ingen.

Katamaranen Kaz II, hittades 16 mil utanför den australiensiska kusten i april 2007, och har en hel del gemensamt med mytens Mary Celeste: Den tre man starka besättningen saknades, men mat stod på bordet, GPS:en var på, en laptop stod påslagen, motorn gick på sparlåga, alla elektriska system fungerade utmärkt. Kaz II siktades för när hon under fulla segel satt kurs rakt mot Stora Barriärrevet, vilken på sikt kunde lett till grundstötning. Kustvakten bordade henne, och hittade… ingen.
– Det konstiga var att det inte var något som var konstigt. Det fanns bara ingen besättning.

Marinutredarna kom efter lång eftertanke fram till följande förklaring: Kaz II seglade fram i 15 knop. En fiskelina hade trasslat in sig i rodret, varpå en av de tre i syfte att dra loss linan klättrade ner på den låga plattform i fartygets akter där man på inga villkor bör befinna sig under gång. Han föll i vattnet. En av hans kollegor klättrade snabbt efter i syfte att hjälpa den överbordfallne, och gjorde honom snabbt sällskap i vågorna. Den siste av de tre släppte rodret för att kasta en livlina, varpå båten svängde, vinden fyllde seglet från andra hållet, bommen kom kastande över däck och svepte den siste besättningsmedlemmen över bord. Kaz II rätade per automatik upp sig efter vinden och fortsatte i 15 knop, lämnandes de tre på öppet vatten. Ingen bar flytväst.

Det kanske märkligaste av alla spökskepp var Teignmouth Electron, en tolv meter lång trimaran byggd för ensamsegling runt jorden. Trimaranen byggdes i slutet av 60-talet för amatörseglaren David Crowhurst, som bestämt sig för att ställa upp i Golden Globe Race, en seglartävling arrangerad av brittiska Sunday Times. Crowhurst hade uppfunnit en form av radiobaserad navigationshjälp som sålde dåligt, och bestämde sig för att själv ställa upp i syfte att marknadsföra sin produkt och rädda sin konkursmässiga firma. Seglatsen var tänkt att gå runt Godahoppsudden, runda Antarktis, svänga kring Kap Horn och sedan återvända till den engelska sydkusten. Tävlingen lämnade kraven på sjökunskap upp till de tävlande själva, och krävde bara att varje registrerat ekipage skulle lämna hamnen mellan den förste juni och den siste oktober, i syfte att undvika att möta vintern på södra oceanen. Den som fullgjort varvet på kortast tid skulle utses till vinnare.

Crowhurst lämnade Teignmouth under den sista tillåtna dagen, 31 oktober 1969. Han hade inte hunnit förbereda sig tillnärmelsevis tillräckligt för äventyret: Inte nog med att hans egna segelkunskaper inte hade någonting med trimaraner att göra, hans egen båt hade heller inte kunnat utrustas med tillräcklig utrustning, däribland flera livsviktiga nödsystem. Crowhurst räknade med att själv kunna fixa till dessa på vägen söderut, men det visade sig att hans kunskaper lämnade övrigt att önska även inom denna disciplin. Efter två månader av ensamsegling drog han slutsatsen att han antagligen inte skulle kunna korsa södra oceanen levande. Han ansåg att han heller inte kunde bryta tävlingen utan att ruinera sin egen verksamhet. Istället hittade han ett tredje alternativ: Fusk.

I december 1969 bröt Crowhurst all radiokontakt för första gången. Hans plan var att stanna kvar i södra Atlanten, omsorgsfullt förfalska sina loggböcker för att få det att se ut som om han genomfört hela loppet, och att sedan segla in i hamn som siste deltagare i mitten av den kommande sommaren: Han räknade med att hans utsaga inte skulle nagelfaras i överkant eftersom han inte vunnit, samtidigt som de produkter han så gärna ville marknadsföra ändå skulle ha bevisats vara sjövärdiga. Crowhurst använde sin radio ytterst sparsamt under de kommande månaderna, vilka han tillbringade med att segla runt planlöst på södra Atlanden. Crowhursts navigationsrapporter var dock inte tillräckligt genomtänkta, och ledde till oanade följder: I de godtrogna engelsmännens ögon började han allt mer se ut som loppets vinnare. Samtidigt gjorde hans medtävlare allt för att slå Crowhursts påstådda snabbhet: Flera tvingades bryta då de krävt för mycket av sina fartyg i syfte att hinna ikapp en båt som i själva verket befanns sig någon helt annanstans. Crowhurst ställdes därmed inför det oangenäma valet mellan att segla in som vinnare, varpå bluffen med alla säkerhet skulle avslöjas, eller att vänta in andra medtävlare och tillbringa ännu mer tid i en kompakt isolering som redan måste framstått som vedervärdig.

Men värst av allt: Crowhurst började långsamt bli vansinnig. Kanske till följd av dåligt samvete, kanske på grund av stressen, kanske genom månaderna av ensamhet på öppet hav. Antagligen en kombination av dem alla. Crowhurst loggböcker fylldes i stigande takt av frenetiska filosofiska teorier, alla syftande till att rättfärdiga och kanske till och med avhjälpa hans egen omöjliga situation. Han skrev nonsensdikter, gjorde oklara matematiska uträkningar, skrev febrigt ner säregna reflektioner, allt blandat med hans hopfabulerade navigationslogg och hela den tragiska historien om hans faktiska resa, i stora menlösa cirklar fram och tillbaka över Atlanten. Han föreföll besatt av tiden, och inbillade sig att han seglat bakåt i mänsklighetens historia till en öde och livlös förhistorisk ocean. I slutändan uppgick Crowhursts samlade skriverier till mer än 25 000 ord. Numret 243 tyckte ha utgjort en märklig fix idé för Crowhurst; det förekommer på mängder av platser genomgående i dokumenten. På resans 243:e dag gjordes också den sista loggboksanteckningen. Efter att den övergivna Teignmouth Electon hittades drivande tio dagar senare drog utredarna slutsatsen att David Crowhurst tagit sitt eget liv genom att kliva över relingen, tillsammans med sin felställda skeppskronometer.

2012-07-30 13:56 6 kommentarer