Don efter person

2012-08-02 19:08 9 kommentarer

I brist på lämpligt musikämne just denna torsdag presenterar Kulturkrock en liten accessoarspecial: Tio moderelaterade fenomen som blivit synonyma med sin bärare.

Churchillcigarren
Efter att Winston Churchill avslutat sin militärutbildning vid Royal Military College i Sandhurst skickades han till Kuba för att observera de spanska styrkornas strider med den inhemska gerillan. Han uppges ha blivit överlycklig över att ha beskjutits för första gången på sin egen 21-årsdag, och de vackra ungdomsminnena stannade kvar hos honom under resten av hans liv inte i form av skottskador, utan genom det hämningslösa nikotinslaveri som grundlades på ön. Churchill avverkade i regel mellan sex och tio kubanska cigarrer om dagen, vilket gjorde att han lär ha hunnit med ungefär en kvarts miljon före sin död i januari 1965. Hans nonchalans inför allt vad askkoppar hette blev en ständig skräck för innehavaren av varje brandfarlig fastighet till vilken han gavs tillträde. Favoritcigarren var av märket Romeo y Julieta, och som tack för att den engelska statsmannens insats som annonspelare under andra världskriget döpte märket om hans favoritmodell till The Churchill. Begreppet kom med tiden att bli synonymt inte bara med en enstaka cigarrmodell, utan med en specifik cigarrstorlek: 17 centimeter lång, 19-20 millimeter bred – aningen större än en Lonsdale, strax mindre än en dubbelcorona.

Lennonglasögonen
De glasögon som John Lennon bar från mitten av 60-talet och framåt, kännetecknade av sina cirkelrunda bågar, har sitt ursprung i hippiekulturens så kallade teashades, glasögon med linser av färgat- eller spegelglas som inte bara ansågs förmedla ett allmänt psykedeliskt intryck till den konformistiska och, som tidsenlig slang löd, fyrkantiga allmänheten, utan även kom väl till pass genom att för omvärlden dölja de av neråttjack förstorade (eller av uppåttjack förminskade) pupillerna. I takt med att Lennons närsynthet tilltog valde han att även fortsättningsvis använda sig av runda bågar, vilket skapade ett mer intellektuellt intryck. Icke desto mindre är de runda bågarna i hög grad förknippade med bärarens bisarra, avvikande och inte sällan otäcka natur: Till andra bemärkta teashadesentusiaster räknas Ozzy Osbourne (hjärnskador), Howard Stern (vulgaritet), Mickey Knox från Natural Born Killers (mordisk psykopati) och Liam Gallagher (fantasilöshet), medan de genomskinliga runda glasögonen åtminstone på vita duken tycks ha annekterats helt och hållet av nazistiska skurkar, med början hos den minnesvärde Gestapomajoren Arnold Ernst Toht från den första Indiana Jones-filmen.

Jack Nicholson-mössan
Eftersom tvåfaldige oscarvinnaren Jack Nicholson inte direkt böjt sig baklänges för att vinna ungdomens gunst under det senaste decenniet har han orättvist nog lämnats mer eller mindre helt utan tack för de senaste årens sotarmössetrend. Icke desto mindre var det hans tolkning av rollen som Randle Patrick McMurphy i filmatiseringen av Ken Keseys klassiska roman Gökboet som gjorde att mössan ifråga överlevde 70- och 80-talen. Om det inte varit för Nicholsons odödliggörande av sotarmössan – bland folk födda <1970 känd som Jack Nicholson-mössan – i Milos Formans cineastiska mästerverk skulle det gått tjäle i varenda hipsterfontanell under vargavintrarna 2009 och 2010. Mössans ursprung är militärt: Karaktären McMurphy har en bakgrund som soldat under Koreakriget, och den stickade mössan är ett av den amerikanska arméns förstärkningsplagg. I militära sammanhang är det dock grovt reglementsvidrigt att rulla upp mössan ovanför öronen – ett enda vik på mellan en och två tum går genom inspektion och inget annat.

Chaplinmustaschen
I samband med det tidiga 1900-talets industrialisering blev det dags även för mustaschmodet att uppdateras. Medan 1800-talsmannen garnerat överläppen med pampiga, välunderhållna plymer vars linjer lånats från barocken ville det nya århundradets herrar spegla den nya tidsandan på bästa reklamplats. Den så kallade tandborstmustaschen blev det självklara valet: En liten ruta av hår med en bas på mellan tre och fem centimeter. Enkel, lättunderhållen, stram, effektiv. Den gryende stumfilmsindustrins manliga fixstjärnor hade en väldokumenterad svaghet för den. Oliver Hardy, den köttigare delen av Helan och Halvan, sportade sin tandborstmustasch under större delen av karriären. Dess store fanbärare kom dock att bli Charlie Chaplin. Chaplin tyckte att den förhållandevis lilla mustaschen gav honom ett festligt utseende utan att för den skull inkräkta på hans ansiktsuttryck. Dessvärre var denna slutsats exakt densamma som en ung korpral vid namn Adolf Hitler drog efter att han, under tjänstgöringen i första världskriget, beordrades av sitt närmsta befäl att trimma ner sin ovårdade snorbroms för att den inte skulle handikappa gasmaskens funktionalitet. Chaplinmustaschen kom därmed att även bli känd som Hitlermustaschen, och sällade sig efter andra världskriget till en rad andra modeuttryck som plötsligt bedömdes vara mycket otrendiga: Ridstövlarna, kopplet, armbindeln och det gammelindiska solkorsmönstret, för att nämna några.

Cardigankoftan
Idag är koftan oftast förknippad med män som är allt annat än krigiska, men liksom många andra klassiska plagg har den sitt ursprung hos militären. Den såg dagens ljus som en specialstickad, kort jacka i borstad ull avsedd för det lätta brittiska rytteriet under Krimkriget (1853-1856). Jackan fick sitt namn efter den lätta brigadens anförare, earlen av Cardigan. Cardigan har inte främst gått till historien i klädform, utan som ytterst ansvarig för en missuppfattad anfallsorder. Han ledde sitt 600 man starka kavalleri rakt fram mot den ryska fronten, genom en dal omringad på tre sidor av fiendens artilleri. Man rakt red genom förödande kanoneld och nedkämpade ryssarna i andra änden, varpå man tvingades slå till reträtt. Ryssarna bemannade då kvickt sina kanoner på nytt och kunde bekvämt peppra den flyende brittiska styrkan. Bara hälften av de attackerande britterna överlevde – däribland earlen av Cardigan själv, som i vrede över den misslyckade framstöten red rakt till sin privata yacht i Balaklava och där beställde in en rejäl champagnemiddag. Cardiganen upplevde följaktligen en stor renässans inom engelskt mode innan diverse hemvändande depescher spred ordet om att earlens insats var mer relaterad till idioti än till hjältemod.

Beckhamfrisyren
Få har gjort så mycket för att legitimera den ohöljda manliga fåfängan som Englands före detta landslagskapten, frisparkskirurgen David Beckham. Onlineencyklopedin Wikipedias engelska version definierar Beckhamfrisyren som "vilken frisyr David Beckham än bar mellan åren 2000 och 2006". Hur väl insatt man var i vilken stil som för tillfället kunde beskrivas som en Beckhamfrisyr blev ett säkert mått på hur à jour man var inte bara vad gällde stil, utan även sport. Eftersom det diffusa värdet "coolhet" ofta befann sig någonstans mitt emellan dessa två parametrar kunde korrekt kunskap om rådande beckhamska skalpförhållanden innebära blixtsnabb upp- eller nedgradering av social status hos vilken manlig gymnasist som helst. Under åren ifråga hann David avverka bland annat samurajtofs, cornrows, helsnaggat, fauxhawk och grungepage med utväxt. Samtliga populariserades radikalt.

Foppatoffeln
Den skumplastgjutna fotbeklädnaden har slagit an en sträng i den svenska folksjälen med sådan öronbedövande resonans att truckerkepsen, tumringen och märstanacken framstår som din älskades ömma viskningar i jämförelse. Allt detta tack vare (eller på grund av, beroende på hur man ser på saken) att allas vår ishockeyhjälte Peter Forsberg drabbades av en seglivad hälskada under 2003/2004 års säsong i Colorado Avalanche och av en händelse råkade hitta en lättburen, skonsam och stötdämpande toffla hos en lokal källa: Det lilla nystartade företaget Crocs från Boulder, Colorado. Egna företaget Forspro – som dessvärre förlorade agenturen i fjol och sedermera klappade ihop – säkrade de svenska importrättigheterna, och resten är historia.

Picassotröjan
Den randiga bretontröjan är fransk till ursprunget, men det blev en spanjor som mer än någon annan har kommit att bli förknippad med den. Tröjan kom till världen via officiellt beslut ratificerat i fransk domstol den 27 mars 1858: Den var avsedd att utgöra en tongivande uniform för den franska marinen, utformad efter teorin att ränderna skulle göra det lättare att hitta en sjöman som fallit överbord. Originalet hade 21 horisontella ränder, avsedda att representera Napoleons vunna slag. Tröjan har i tur och ordning blivit synonym med sjöman, segling, Frankrike, nya vågen-filmer, James Dean och sist men inte minst dess mest berömde mannekäng, kubisten Pablo Ruiz Picasso.

Hemingwayskägget
Det skägg som 1954 års nobelpristagare i litteratur, författaren Ernest Hemingway, anlade i slutet av 40-talet har kallats det gyllene snittet för varje man över 50 som ämnar sluta raka sig: Tätt som en rakborste. Lika vältrimmat som häcken i en brittisk slottsträdgård. Gråsprängt som en hel Dressmanreklam. Hemligheten bakom Hemingwayskägget är något som ligger bortom räckhåll för varje Södermalmsbaserad hipsters hakrabatt: Ålder. Hemingway var aldrig girig: Under sitt första halvsekel insåg han sina naturliga begränsningar och nöjde sig med en mer lättburen mustasch. Först då den naturliga pondus som kommer med åren infann sig lät han hakan gå ohyvlad. Vid det laget gick det fem hårsäckar på varje por, och resultatet blev inget annat än magnifikt – i synnerhet då Hemingway aldrig lät det urarta till något Tolkientrollkarls- eller jultomteliknande, utan alltid vinnlade sig om en välklippt rondör.

Beatlesfrisyren
Att födas med utstående öron må framstå som ett oansenligt problem för den strömlinjeformade och empatiskt handikappade läsaren, men titta bara på hur det gick för Shane MacGowan. Att med alkoholens hjälp tillbringa hela livet balanserandes på gränsen till medvetslöshet är dock inte den enda lösningen: När den Berlinbaserade fotografen Astrid Kirchherr blev tillsammans med en pojkvän som led av nämnda lyte klippte hon bara om hans hår till en frisyr som dolde toppen av öronen. I Astrids bekantskapskrets fanns även Beatles förste basist Stuart Sutcliffe, som hade absolut gehör för modetrender och omedelbart beställde en likadan. Inom kort var hela bandet pottfriserande, och i takt med Beatles växande popularitet spred sig modet bland 60-talets ungdom till den grad att ryska myndigheter försåg polisen med tvångsrakningsmandat.

2012-08-02 19:08 9 kommentarer