Långfredag: En annan del av Japan

2012-08-03 13:12 7 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Aokigahara är namnet på en skog som täcker 35 kvadratkilometer omedelbart nordväst om berget Fuji. Precis som gamla tiders svenska Kolmården eller Skuleskogen har Aokigahara alltid varit en plats omgiven av mytbildning med olycksbådande förtecken. Den täta vegetationen gör skogen utomordentligt vindisolerad, och bara några meter in under träden blir det alldeles tyst. Enligt traditionen var Aokigahara en plats som användes för ubasute: I svåra tider då tillgången på mat var begränsad till följd av dålig skörd bars släktingar som inte längre kunde ta hand om sig själva och som ansågs alltför betungande ut i vildmarken och lämnades att dö av svält, köld eller uttorkning. Aokigahara har alltid förknippats med död, en plats där de vidskepliga hör skriken från de avlidnas andar i vinden över trädkronorna.

1960 skrev den framgångsrike japanske deckarförfattaren Seicho Matsumoto en bok vid namn Nami no to ("Vågornas torn"), i vars slut ett ungt kärlekspar väljer att ta sina liv gemensamt i Aokigahara. Konceptet är klassiskt inom japansk kultur, och motivet med unga förälskade människor som gemensamt begår självmord har romantiserats i skrift och teater i Japan sedan 1600-talet – mer överlagda versioner av Romeo och Julia, där de unga tu som av sociala skäl förbjuds en framtid tillsammans hoppas på att kunna återförenas i nästa värld. Matsumotos bok blev omåttligt populär, och med den började självmorden i Aokigahara. Värre blev det när Waturu Tsurumi 1993 publicerade ett praktiskt inriktat standardverk för självmord, Kanzen Jisatsu Manyuaru ("Den kompletta självmordsmanualen"), en bästsäljare med en miljon sålda exemplar som utan moralisk värdering beskriver ett tiotal olika metoder för att ta livet av sig, graderade efter svårighet och smärtsamhet, och som omnämner Aokigahara som "den perfekta platsen att dö". Tsurumis bok är ett av de vanligaste föremål som hittas i anslutning till de döda kroppar som bärgas ur Aokigahara varje år.

Från början var de kring 30 om året, men numren har växt stadigt under 2000-talet, med rekordåren 2002 och 2003, då strax över hundra kroppar hittades. Värst blir det i mars, då den japanska bokföringen blir officiell och åtskilliga firmors konkursmässiga status kommer i dagen. Hanteringen av självmorden i Aokigahara är vid det här laget en välorganiserad affär: Frivilliga går skallgång efter de döda, och de fynd som märkts ut transporteras därifrån. En bit in i skogen finns skyltar där presumtiva suicidalfall uppmanas att kontakta myndigheterna, att hjälp finns att få och att allt inte behöver vara förlorat. Längre in bland träden finns skyltar som ber den som kommit så långt att inte gå längre, för att på så vis underlätta lokaliseringen av kroppen – den malmrika jorden under Aokigahara gör att vanliga brukskompasser inte klarar av att visa norr, varför även skallgångskedjorna helst undviker att bege sig alltför långt in. I det lilla samhälle som ligger närmast Aokigahara är man van vid trafiken, och många säger sig lätt kunna identifiera de tre typer av besökare som kommer hit: Vanliga turister med avsikt att följa en vältrampad vandringsled mot de två spektakulära grottor som finns närmare berget Fuji, mindre normala turister som vill ta en titt på vad den makabra självmordsskogen har att erbjuda, och de som kommit hit för första och sista gången i syfte att ta sina liv. Aokigahara är idag världens näst mest populära destination för självmordskandidater, överträffad endast av San Franciscos Golden Gate-bro.

Synen på självmord skiljer sig avsevärt mellan Japan och Sverige. Det finns tillfällen även på våra breddgrader där självmord kan inspirera förståelse, när den bortgångnes liv förefaller ha varit ett enda utdraget lidande och den slutgiltiga handlingen varit resultatet av ett genomtänkt rationellt beslut – exempelvis när kroniskt sjuka väljer att uppsöka den schweiziska Dignitas-kliniken för att ta sina liv under professionell assistans. Så gott som alltid är dock raka motsatsen fallet: Självmord är den ultimata tragedin, ett menlöst spill, en fruktansvärd sak för alla inblandade, något som borde kunnat undvikas om hjälp bara sökts i tid.

Enligt japansk tradition är självmordet en legitim väg ut när allt tycks förlorat, en åskådning som bär ett dystert ansvar för landets höga självmordsstatisk (överträffad endast av Sydkorea och Ungern). Genom att med fri vilja ta sitt liv tar den döde ansvar för det som gått fel under dennes levnadsbana, och återupprättar sin – och åtminstone i det förgångna även familjens – heder. Samurajernas seppuku/harakiri var ett extremt ritualiserat självmord med speciell klädedräkt, dödspoem, uppskärning av magen med två djupa snitt och halshuggning av utsedd sekond, allt som oftast inför publik bestående av de närmast berörda. Graden av värdighet med vilken denna obegripliga handling genomfördes stod i direkt relation till hur eftervärlden bevarade minnet av den hädangångne. Än värre blev det när den japanska staten, under de sista skälvande månaderna av det andra världskriget, begärde att deras soldater gav sina liv för landet genom att krascha stridsflygplan fyllda med sprängmedel eller bränsletankar rakt in i de allierades flotta. Fenomenet fick namnet kamikaze, den gudomliga vinden, efter den plötsliga tyfon som avvärjde Kublai Khans invasionsförsök från det kinesiska fastlandet under 1200-talet. Piloterna målades ut som hjältar, och hälsades farväl med en ceremoni inspirerad av den romantiserade feodaltiden: Inför sin sista resa gavs varje pilot en japansk fana, ett svärd och en kopp sake. Var och en komponerade en vers poesi att lämna efter sig. De tog på sig ett pannband och ett bälte prytt av tusen stygn, sydda av tusen olika kvinnor avsedda att representera det hem och den härd som till varje pris behövde skyddas, och satte kurs mot fienden. Kort därefter var de döda, 2 800 stycken totalt, många inte ens tjugo år fyllda.

Ett än otäckare fenomen var kaiten, bemannade torpeder – från början en konverterad typ 93-torped vars tillbyggda klaustrofobiska kammare gav plats för ett styrsystem och en förare. Luckan kunde bara öppnas utifrån: Väl på plats fanns ingen utväg. Kaiten-torpederna byggdes snabbt och oftast dåligt, och det främsta problemet var vattenläckage in i pilotutrymmet. Man lyckades aldrig täta torpederna innan krigsslutet. Arton år gamla soldater, "frivilligrekryterade" mot att deras familjer betalades ett avsevärt kontant stipendie efter deras död, packades in i små fack, avfyrades ur ubåtar och styrde sina allt mer vattenfyllda bomber för att sprängas levande.

Den i särklass märkligaste formen av japansk självmord kom till min kännedom genom ett läsartips för bara några veckor sedan: Sokushinbutsu, en bisarr sekt buddhistmunkar vars syfte var att mumifiera sig själva levande. Vanan lever lyckligtvis inte vidare till modern tid, och är till och med olagligförklarad, men metoden är hänförande i sina krav på kompromisslöst engagemang: Kandidaten börjar med en tusen dagar lång period av hård träning på en diet bestående endast av nötter och frön, i syfte att befria kroppen från allt underhudsfett. Under påföljade tusen dagar skiftar kosten till bark och rötter, samtidigt som man börjar dricka ett te bryggt på sav från urushiträdet – giftigt, i syfte att göra kroppen oätlig för mask och fluglarver. Slutligen murades munken in i en begravningskammare och antog lotusställning. Genom ett lufthål kunde kollegorna höra ljuden av den klocka i vilken munken ringde med jämna mellanrum för att kungöra att han ännu var i livet. Då klockan tystnade täpptes lufthålet, och efter ytterligare tusen dagar öppnades valvet. Om metoden hade lyckats hittade man en välbevarad, mumifierad munk i lotusställning, hädanefter vördad som en buddha i närmaste tempel. I regel kunde inte ens denna skoningslösa preparering av en levande kropp hålla förgängelsen borta, och de kvarvarande knotorna forslades bort. Ett rop på hjälp kan man inte kalla det.

2012-08-03 13:12 7 kommentarer