Tv-måndag: SYTYCD

2012-08-06 12:40 3 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv.

Av skäl som jag inte enkelt kan förklara finns det få former av underhållning som berör mig lika omedelbart som So you think you can dance. Antagligen rör det sig om en kombination av flera faktorer. Dels är serien en propagandauppvisning i vad som alltid varit amerikansk feelgood-tv:s paradgren: Att måla ut ensemblen som oskyldig, sympatisk, välförtjänt, genuin, positiv. Dels är formatet slipat till perfektion efter åtta avklarade säsonger. Mest av allt är det själva dansen, och det fascinerande sätt på vilket en begåvad artist kan förmedla känslor genom kroppsspråk. Jag kan inte värja mig mot det.

So you think you can dance har levererat i åtta säsonger, även om grundkonceptet förändrats något inför den nionde: Istället för att endast utse en vinnare kommer man kora två, en vardera från herr- respektive damsidan. Röstningen har också förändrats, vilket för all del inte påverkar oss i Sverige, men framställer domarpanelen i ett bättre ljus än tidigare till fördel för en mindre polariserande stämning. Fullt rimligt. Dessutom har man vinnlagt sig om att bli lite mer oförutsägbara i dramaturgin än förut: I tidigare säsonger har individuella snyfthistorier om hoppfulla deltagare i auditionfasen automatiskt fått en pay-off i form av direktbiljett till Las Vegas, men i åtminstone ett fall blev resultatet raka motsatsen, med följden att rikta fokus mot kärnverksamheten: Dans.

När So you think you can dance är som bäst visar man upp dans från sin allra mest publikfriande sida, och mest medryckande blir det då någon totalt okänd individ dyker upp från ingenstans och visar sig inte bara vara hysteriskt begåvad, utan även lyckats utveckla något som framstår som helt unikt. Vi får se en stjärna tändas, och känslorna brukar storma på och kring scenen. Dessa autodidakters öde brukar dessvärre obönhörligen vara att förpassas ut ur studion när de ska lära sig att ta koreografi, en gren som passar de klassiskt utbildade långt bättre. Seriens nionde säsong har bjudit på ett spektakulärt undantag vid namn Cyrus Spencer, alias Glitch. Allt började i Atlanta, där tre rumskamrater uppträdde i tur och ordning i hopp om att ta sig vidare. Alla tre representerade den udda dansstilen animation, en nischdisciplin som brukar sorteras under popping, där målsättningen är att se ut som om man animerats med hjälp av stop-motion. Den förste av dem var fantastisk. Den andre var ännu bättre. Cyrus, sist ut, var den i särklass bäste, och kom mycket riktigt att visa sig vara den ende av de tre som var kapabel att dansa även efter andras pipor.

Förutom det uppenbart fantastiska i klippet nedan demonstreras produktionsteamets imponerande rutin och fingertoppskänsla – hur de på stundens ingivelse bara låter honom fortsätta och fortsätta, och hur han mycket riktigt bara har mer och mer att ge.

Den lingvistiske akrobaten Lil C sa också något tänkvärt – inte nödvändigtvis bara om Cyrus fortsatta prestationer, utan om saker och ting i allmänhet – i ett senare avsnitt:
– It's rare to see a master with the appetite of a student.

2012-08-06 12:40 3 kommentarer