Tv-måndag: OS

2012-08-13 11:30 6 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv.

OS lämnar London, och två fina veckor av tv-underhållning har det varit. Inte ens en sportdyslektiker som undertecknad har kunnat värja sig: Idrotter man haft minimalt intresse för och ännu mindre kunskap om framstår efter fem ynka minuters tittande som utomordentligt intressanta, och efter ytterligare en kvart sitter man skamlöst och uttalar sig om för höga armbågar i dubbeltrap, plaskande simhoppsnedslag och tekniskt tveksamma soloprogram i gymnastiken.

De obskyra grenarna visar sig inte sällan vara de mest intressanta. För några veckor sedan gjorde jag ett försök att nysta lite i tävlingsformer som gästspelat i olympiska sammanhang med varierande framgång, och även om det aktuella Kingnumret står i butik några dagar till fick jag på avvägar höra att Rix MorronZoo diskuterade texten härom veckan. Därför publicering.

Lite historiskt OC till mervärde för den trogne Kulturkrocksläsaren: Traditionen med fackelbärande i olympiska sammanhang, visar det sig, är en kvarleva från det ökända OS i Berlin 1936. Den nazistiska propagandaapparaten med minister Goebbels i kulisserna och idrottssekreteraren Carl Diem i spetsen kläckte idén i ett försök att etablera paralleller mellan den antika grekiska kulturen och deras eget tredje rike. Man kom fram till den märkliga ritual som än idag lever kvar, där kvinnliga idrottsmän representerade de antika vestalprästinnorna tänder elden med en parabolisk spegel. 1936 bars facklan ända från grekiska Olympia till stadion i Berlin, men idag nöjer man sig med en symboliskt sväng genom Grekland innan elden sätts på planet till rådande värdnation. På sin tid dokumenterades det hela ymnigt av Leni Riefenstahl under arbetet med filmen Olympia. Även om vi på sistone sluppit se mycket av det andra som Berlin-OS gått till historien för rådde det bred konsensus om att just detta var för kul för att avlägsna, den ursprungliga baktanken till trots. Men nu till sporterna.

Indiska klubbor
Kring förra sekelskiftet var de indiska klubborna en populär motionsform. Det viktorianska England blev under en period besatt av den antika tanken på en sund själ i en sund kropp, och dessa koloniala kägleliknande föremål – ursprungligen lånade från de indiska pehlwanibrottarna – blev för gentlemannen vad kettlebjällrorna är för den moderne innerstadshipstern. Intressegruppen var så stor att de indiska klubborna upphöjdes till olympisk gren inom ramarna för den rytmiska gymnastiken 1904 och 1932.

Pistolduellering
Att duellera med pistoler var en anrik tradition i Europa under 1700- och 1800-talen. Den dödliga utgången för åtminstone en av kombattanterna förhindrade dock spridningen av denna tävlingsform – till dess att vaxkulan uppfanns. Med hjälp av skyddskläder och hjälm med visir kunde man nu skjuta varandra av hjärtans lust. Sporten upplevde en kort men intensiv popularitetsperiod, och förekom som olympisk gren i London 1908.

Hinderbana för simmare
Denna gren fick endast en chans i olympiska sammanhang: Paris anno 1900. Banan hade anlagts mitt i självaste Seine. De tävlandes uppgift var att klättra över en påle, simma en bit, klättra över några intill varandra förtöjda båtar och dyka under några fler intill varandra förtöjda båtar. Mot strömmen.

Synkroniserad ensamsimning
Synkroniserad simning är i sig en OS-gren som kritiseras av många som misslyckats med att se sportens tjusning: En grupp simmare rör sig i en pool, sprattlar kontrollerat med benen och visar upp stelopererade vita leenden varje gång ansiktena tillåts bryta ytan. Under två olympiska spel – 1984 och 1988 – förekom det även ett solomoment, där en simmare åt gången tävlade själv. Förståsigpåarna hävdar bestämt att termen "synkroniserad" syftar på att röra sig i takt till musiken och inte till varandra, vilket dock inte hindrade grenen från att slängas ut 1992.

Repklättring
Repklättringen avslutade gymnastiktävlan under de första olympiska spelen 1896: De tävlande startade sittande, och klättrade hand över hand uppför det 14 meter långa repet. Tid var en avgörande faktor, men i debut-OS fanns även domare på plats att bedöma de tävlandes (två greker) stil. Repklättringen sågs för sista gången i OS-sammanhang i Los Angeles 1932.

Duveskytte
OS har i regel försökt företräda humana och sunda värden, och därför undvikit att exempelvis döda djur i tävlingssyfte. I Paris-OS 1900 gjordes dock ett minnesvärt avsteg, då lerduveskyttet uppgraderades till sin renaste form: Duveskytte. 300 duvor fick sätta livet till. Belgiens Leon de Lunden tog guld med 21 prickade duvor.

Längdhopp till häst
Ännu en märklighet från OS i Paris åt 1900: 17 hästar med ryttare gjorde upp i längdhopp. Grenen blev ganska antiklimaktisk då det visade sig att hästar, till följd av sin fyrbenta anatomi, inte är kapabla att hoppa speciellt långt. Guld gick till kusen Extra-Dry med sex meter och tio centimeter, markant kortare än vinnaren i den mänskliga motsvarigheten.

Dragkamp
I hela 20 år var dragkampen en prestigefylld olympisk gren. Det svenska dragkampslaget lyckades ta ett guld, på hemmaplan i Stockholm 1912, men man får heller inte glömma den guldmedalj som tilldelades ett dansk-svenskt blandlag år 1900. Vid båda tillfällena tävlade endast två lag, och grenen ströks efter Antwerpen 1920.

2012-08-13 11:30 6 kommentarer