Filmonsdag: Snabba Cash

2012-08-15 19:00 3 kommentarer

På onsdagar skriver bloggen om film.

En hel del saker jag gjort under de senaste åren på olika sätt kretsat kring Snabba Cash-franchisen. Som förberedelse inför en intervju med Jens Lapidus apropå hans då nyutkomna sista del i Stockholm Noir-trilogin, Livet Deluxe, läste jag pliktskyldigt böckerna (och seriealbumet) och såg filmen. Senare fick jag tillfälle att träffa regissören Daniel Espinosa (apropå Safe House), och en av huvudrollsinnehavarna: Matias Varela, filmens Jorge. Under året som gått har jag fått besöka inspelningen av uppföljaren vid två tillfällen, och till det nummer av King som kommer ut i morgon har jag skrivit en artikel om just denna, som dock kom att i stort sett bli ett personporträtt av Dragomir Mrsic – Mrado i filmerna – helt enkelt för att ingenting jag själv kunnat skriva kunde tävla med vad han hade att berätta. Jag har tidigare nämnt att den som bryr sig om att leta ofta hittar underliga kopplingar mellan sig själv och intervjuobjektet (till följd av Sveriges blygsamma befolkningsmängd) och i fallet med Dragomir Mrsic var det extra lätt: När jag flög till London i somras råkade jag sätta mig på fel stolsrad, och hamnade därmed på en plats som inte var min. Närmare bestämt Dragomirs. Vi växlade några ord, och baserat på detta slumpartade möte bestämde jag mig senare för att lägga in en intervjuförfrågan*.

Jag blev väldigt positivt överraskad av den första Snabba Cash-filmen, och blev storsint bjuden på produktionsbolaget Tre Vänners visning av uppföljaren i söndags: Snabba Cash II håller jag för minst lika bra som originalet. Det lär inte komma som en överraskning för någon som sett regissörens tidigare alster Sebbe att Babak Najafi behärskar svåra känslouttryck, och i den höga nivån av allmän ångest i Snabba Cash II vilar mycket av hemligheten bakom kvaliteten.

Under förberedelsearbetet inför intervjuerna har det slagit mig hur mycket av ensemblens hårda arbete som inte är omedelbart uppenbart för en ordinär svensk publik – mig själv, exempelvis. Daniel Espinosa var ursprungligen mycket skeptisk till att ge Matias Varela rollen som Jorge Salinas Barrio av det enkla skälet att böckernas Jorge är chilenare, och inte som Matias spanskbördig. För mig, uppvuxen i medelklassförorten, är skillnaden svår att se. Samma sak gäller Dragomir Mrsics insats som Mrado: Dragomir har bott hela sitt liv i Sverige, men porträtterar en invandrad före detta soldat från kriget på Balkan. Själv hör jag bara jugoslaviska. Den arbetsinsats som faktiskt lagts ner blev tydlig när vi talade i detalj om den: Matias lade ner månader på förberedelser, Dragomir letade upp Arkans före detta soldater för att lära sig agera som en av dem. Lyckligtvis blev den första filmen den exportsuccé den blev, och för en internationell publik som ser en film full av en mängd sinsemellan lika obegripliga språk är det långt ifrån självklart att Joel Kinnaman i rollen som strebern JW är filmernas självklara huvudperson.

Jag har frågat många skådespelare jag träffat – inte bara i detta sammanhang – varför så få kan tala trovärdigt och naturligt framför kameran, och istället lägger sig till med ett lätt överdrivet, teatraliskt språk. "Scenskolan", svarar de flesta. Här utbildas skådespelare enligt klassiska principer, och får lära sig att tala högt och tydligt för att även Dramatens bakre stolsrader ska kunna uppfatta vad som sägs. På film förmedlas dock ljudet genom mikrofoner, utan behov av teaterviskningar, varför denna klassiska utbildning snarare tycks stjälpa än hjälpa de skådespelare som helst vill fokusera på filmmediet. Förklaringen haltar något; Storbritannien har en lång tradition av korsbefruktning mellan scenen och vita duken, och utgör ändå hemvist för Hollywoods mest anlitade karaktärsskådespelare. Om någon har en mer heltäckande teori, varsågod.

I mina ögon utgör Snabba Cash – ett och två – ett tydligt stilbrott, en styrkedemonstration från en ny generation av svenska skådespelare som kommit utifrån det etablerade systemet, och som är extra konkurrenskraftiga just därför. Det finns en fantastisk scen i Snabba Cash II där Matias Varelas Jorge ringer sin döda mammas telefonsvarare, en annan där Dragomir Mrsics Mrado träffar sin dotter Lovisa, en tredje där Fares Fares Mahmoud ertappas med fingrarna i en mycket jobbig syltburk, samtliga i vilka en enorm belastning läggs på den enskilde skådespelaren, med lysande resultat. Efter vad Espinosa, Najafi, Mrsic, Varela, Kinnaman, Fares och resten av ensemblen åstadkommit är det svårt att inte känna hur ridån faller över en lång tradition av polisfilmer slentrianbesatta med samma handfull svenska skådespelare. Kanske kommer Danmark snart inte vara det enda landet i Norden med en konsekvent pålitlig filmindustri.

Vad tycker ni?

*Espinosa-intervju finns här, Varela här, Jens Lapidus har jag faktiskt inte lagt upp i sin helhet, men gör senare ikväll. Mrsic finns i butik från och med imorgon, med Pär Lernström på omslaget.

2012-08-15 19:00 3 kommentarer