Jens Lapidus

2012-08-16 00:15 Kommentera

Text som tidigare lyckats undgå digital publicering, med anledning av fredagens filmpremiär.

Lex Anders i Halmstad: Tidigare publicerad i King våren 2011, partiet om James Ellroy även publicerat på bloggen i samband med en tidig experimentell Boktisdag. I likhet med det mesta jag lägger upp är det dock en längre, oredigerad version, som inte försämrats av vare sig kortning eller korrektur.

För några år sedan höll Jens Lapidus ett föredrag för en spanargrupp hos Södertörnspolisen i Söderort. En av konstaplarna räckte upp handen:
– Varenda gång vi gör ett tillslag hemma hos en misstänkt hittar vi tre saker: En Scarface-poster med Al Pacino, boken Svensk Maffia och så någon av dina romaner.
Inte ens förlaget själva har några exakta uppgifter om demografin hos Jens Lapidus läsare. Man har däremot vågat sig på ett antal kvalificerade gissningar: Antagandet är att läsekretsen består av fler män än genomsnittet, och yngre män än genomsnittet – detta på en marknad som annars vilar i princip helt och hållet på kvinnors storkonsumtion – och man vet att det finns 700 000 av dem, baserat på hur många exemplar av Snabba cash som sålts. Vad man också med säkerhet kan säga är att hans böcker toppat utlåningslistorna i anstaltsbibliotekssystemet.
– Polisen från Södertörn var ganska kritisk. Han frågade om jag verkligen tyckte att det var helt okej, undrade om jag inte kände att jag glamouriserade en kriminell livsstil. Min motfråga var om han själv läst mina böcker. Min grundinställning har alltid varit amoralisk, att inte predika, utan att lita på att läsaren själv är kapabel att se skillnaden på rätt och fel. Jag är mer intresserad av gråskalan än av svart och vitt. Jag har naturligtvis fått feedback även från andra hållet, i samband med att jag hållit föredrag på häkten. Vissa tycker att språket är trovärdigt, andra säger tvärtom: "Det där är inte riktigt rätt…" Det får man ta åt sig av och göra bättre nästa gång.

Nästa gång är här nu. Livet Deluxe är den tredje och avslutande delen av den trilogi som gått under namnet Stockholm Noir. Livet Deluxe – om frasen känns igen minns du den antagligen från Aldrig fucka upp, där huvudpersonen Mahmoud använder den för att beskriva en helkväll i city med blodomloppet fullt av kokain – är den bok som knyter ihop hela Jens Lapidus författargärning, från debuten Snabba cash till uppföljaren Aldrig fucka upp via serieromanen Gängkrig 145.
– Huvudkaraktärerna är Hägerström, kollega till snuten i Aldrig fucka upp och huvudkaraktär i Gängkrig 145, JW och Jorge från Snabba cash, samt Natalie, en figur som bara har antytts i de andra böckerna. Hon är dotter till Radovan, gangsterbossen. Några år har gått sedan JW dömdes till fängelse och Jorge drog till Thailand i slutet av Snabba cash. Jorge har öppnat ett café tillsammans med Mahmoud, huvudkaraktär från Gängkrig 145 och Aldrig fucka upp. De tycker inte att det hederliga livet är speciellt kul, och bestämmer sig för att göra en sista grej; ett värdetransportrån. Värdetransportrån är något som har intresserat mig länge, det har varit en väldigt vanlig brottstyp i Sverige under det senaste decenniet utan att det skrivits något skönlitterärt om det. Jag har kommit i kontakt med det yrkesmässigt, och vet en hel del om hur det kan gå till. Man får följa deras planering, hur det går till på riktigt. Samtidigt står JW i begrepp att friges; polisen misstänker att han inte alls har rehabiliterats utan snarare expanderat sin ekonomiska sida och utvecklat sin pengatvättsverksamhet. Hägerström skickas in på anstalten under JW:s sista månader, som en typ av infiltratör. Sist har vi Natalie, som är lite av en Michael Corleone. Vad ska hon välja? Det kriminella arvet från fadern hänger över henne, dramatiska omständigheter tvingar fram ett livsval.

Arbetet med Livet Deluxe har tagit tre år, jämfört med två år vardera för de första böckerna – en konsekvens av många faktorer. Livet som tvåbarnsfar först och främst, men även arbetslivet.
Jens Lapidus förlorar ungefär två och en halv miljoner kronor om året på att vara advokat. Ännu mer än så, om man räknar in karriärsskiftet från affärsjuridik till brottmålsjuridik. Det bolag som sköter Lapidus litterära verksamhet har sedan registreringen 2007 genererat en vinst på cirka 10 miljoner kronor, en siffra som rimligtvis kunnat fördubblas om Lapidus valt att göra som de flesta andra framgångsrika svenska kriminalförfattare; att skriva en bok om året. Istället jobbar han heltid som försvarsadvokat, vilket innebär långa arbetsdagar i rätten som offentlig försvarare åt alltifrån mopedtrimmare till bankrånare.
– Att skriva kommer sist på min lista. Först kommer min familj, sedan kommer mina klienter och sist mina läsare – tyvärr, det finns inget alternativ. Min dag ser ut som följer: Först går jag upp och kör mina barn till dagis, sedan står jag i rättssalen och försvarar folk, sedan åker jag hem, äter middag och nattar barnen. Efter det förbereder jag nästa dags mål. Blir det någon timme över skriver jag.
Hur resonerade du när du bytte inriktning på din juridiska karriär?
– Jag sökte lite brottmålsbyråer redan när jag jobbade på Solna tingsrätt under det tidiga 2000-talet. Jag hade tillräckligt bra betyg, men stod ändå i valet och kvalet. Alternativet var affärsjuridik – det ämne inom vilket jag skrev min avhandling, om pantsättning av aktier. Det fick bli affärsjuridiken. Det var kul, fullt av intelligenta människor och komplexa frågor. Långsamt infann sig dock känslan att det som var stimulerande för hjärnan inte nödvändigtvis var det för hjärtat. Efterhand började jag gravitera tillbaka mot det som ursprungligen gjorde mig intresserad för juridik: Att stå i rätten och företräda människor, individer av kött och blod. Så jag sökte mig tillbaka till brottmålsjuridiken, och bytte jobb.
Trots löneminskning?
– Jag tror att jag gick ner 50 %. Kanske mer, jag minns inte exakt.
Vad får du för timersättning som offentlig försvarare?
– 1 166 kronor i timmen exklusive moms.
Är pengar ointressanta?
– Nej. De är en trygghet, det är jättebra med pengar. Det är ju inte så att jag tjänar dåligt, vi talar knappast om något låglöneyrke. Jag tycker däremot att det finns en gräns bortom vilken pengar blir ointressanta: När man tjänar nog för att bo bra och för att ge sina barn vad de behöver blir överskottet en fråga om lyx. Jag läste Svenska Dagbladet idag, om riskkapitalister som nolltaxerar. Sådant kan jag bli provocerad av. Familjen Persson sitter och betalar miljarder i skatt varje år, fast de lätt skulle kunna undvika det genom diverse komplexa juridiska strukturer. Sedan ser man de här snubbarna som har privatiserat vården, som tjänar pengar på staten men som inte vill ge någonting tillbaka. Jag har inget emot laglig skatteplanering; jag tycker att det är varje företags skyldighet att maximera sin vinst, men jag tycker att det finns någon moralisk skyldighet att bidra till samhället. Det är ett jävligt bra land vi lever i, även om jag har valt att skildra dess mörka sidor.
Du skulle kunna mjölkat ditt kändisskap till fördel för din advokatbana, vilket du inte har gjort – blivit en högprofilerad kändisförsvarare.
– När Snabba cash kom var jag med mycket och sprang på alla bollar i något halvår eller så. Sedan infann sig någon form av bakfylla – den kanske kom tidigare än för många andra som plötsligt hamnar i mediafokus. Jag insåg att det inte gav mig någonting att synas i onödan, allra minst uppdrag som advokat. Och även om det skulle gjort det hade det jag blivit anlitad av fel skäl: Inte för att jag var duktig på mitt jobb, utan för att jag synts mycket. Den typen av uppdrag vill jag inte ha. Mitt förlag skickar mig förfrågningar om att gå på diverse tillställningar – det är deras jobb – men jag betackar mig. Jag är inte intresserad, förutsatt att det inte rör sig om något exceptionellt, som att sommarprata. I samband med böcker deltar jag i lanseringen, annars råder mediekarantän.
Är du författare eller advokat?
– Advokat.
Är du idealist? Uppenbarligen har du idag möjligheten att strunta i att arbeta alls.
– Som advokat hade jag absolut kunnat skita i att jobba. Det hade varit mycket bättre rent ekonomisk att skiva en deckare om året, som många andra svenska författare gör. Jag tror att det har mycket att göra med att jag är en rastlös person, som inte skulle trivas med att sitta och skriva hela tiden; jag skulle bli galen. Jag vill vara på en normal arbetsplats, omgiven av arbetskamrater och klienter. Jag tycker om att befinna mig i ett sammanhang där jag gör något viktigt. Idealist? Ja, man blir väl inte försvarsadvokat om man inte någonstans tycker att rätten till försvar i ett demokratiskt samhälle är en viktig grej. Samtidigt vore det lite fånigt att påstå att jag står i rätten varje dag driven av rena principer. Man måste tycka att det är kul också.
Så varför skriver du böcker? Erkännande och genomslag som författare har du redan fått, och inkomst därefter. Du undviker att driva budskap i dina texter, så det handlar inte om världsförbättring.
– Jag driver ingen personlig agenda i mina böcker, nej, och jag motsätter mig andras försök att placera det jag skriver i ett politiskt raster. Men som svar på frågan: Jag tycker om att vara på min arbetsplats på dagarna, och på kvällarna gillar jag att sitta framför datorn och fantisera, skapa och vara kreativ. Jag kan känna att det är en drömtillvaro: På dagarna sysslar jag med lagar, regler och strikt etik och om kvällarna kan jag göra vad jag vill. Jag tror att många människor söker en sådan tillvaro, de har ett ordnat jobb men en kreativ hobby. Dans, måleri. Att jag kan göra båda sakerna professionellt känns otroligt lyxigt. Jag vet inte om det är hållbart i längden att driva två karriärer. Det är fullt möjligt att jag tar en paus från skrivandet i några år för att kunna fokusera på advokatverksamheten. Eller tvärtom.
Har du någonsin varit attraherad av åklagarsidan?
– Egentligen inte. Det är ett intressant jobb och en viktig samhällsfunktion, men jag tycker för synd om folk. Jag tycker synd om den stackars heroinmissbrukaren som blir sjuk om han inte får sina kickar, jag tycker att synd om honom när han döms till fängelse för att han varit hög. Jag tycker det känns bisarrt. Därför skulle jag få det svårt som åklagare. Och den självklara följdfrågan är om jag inte tycker synd om brottsoffren också? Jo, det gör jag. Men dem behöver inte jag sitta och hetsa mot.
Hur ser du på den eviga advokatparadoxen, en situation där du är medveten om din klients skuld men ändå vet att du kan vinna målet?
– Det inträffar väldigt sällan. Den kan hända att en friande dom grundas på ren formalia, men i Sverige har vi fri bevisprövning. Det är inte som i USA, där försvaret kan få sin klient frikänd genom att hävda att åklagarsidan glömt att läsa upp en viss mening för vittnet. Men i allmänhet har jag inga problem med det – i ett bra rättssystem måste man hellre fria än fälla för att garantera rättssäkerheten. Det vore hemskt om det vore tvärtom, ett system där man vet att några oskyldiga kommer att spärras in. Spillet måste komma på den negativa sidan, och det måste vara varje advokats uppgift att göra ett så bra jobb han eller hon kan. Jag har haft ångest över att de saker som min klient påstås ha gjort eller erkänner sig ha gjort är så fruktansvärda, men jag har aldrig haft ångest över att rättsystemets inbyggda mekanismer används som de ska.
Tycker du att det är förståeligt när folk tar lagen i egna händer och följer sin egen moraliska kompass? Det är ett av dina tydligaste teman.
– Det finns förklaringar till varför det händer. Går det att rättfärdiga? Det är jag inte så säker på. Jag är intresserad av förklaringarna, skildrat ur lagbrytarens perspektiv. Det har varit ett genomgående tema i alla mina böcker – vi läser alltid om brott från utredarens synvinkel i deckare eller från brottsoffrens perspektiv i kvällstidningarna. Jag skriver om brott från de kriminellas horisont. Och det är min ambition, förhoppningsvis utan att låta pretentiös, att läsaren ska få en ökad förståelse för motiven bakom den typen av agerande.

Fjärilseffekten är namnet inte bara på en actionrysare med Ashton Kutcher, utan i första hand på en typ av kaosteori enligt vilken en förändring kan skapa oanade konsekvenser oavsett avstånd. Kanske är också Jens Lapidus karriär delvis ett exempel på ett sådant märkligt förhållande mellan orsak och verkan: 1958 mördades en sjuksköterska vid namn Geneva Odelia Ellroy i El Monte i Kalifornien. Hennes tioårige son Lee Earle repade sig aldrig riktigt från traumat, utan tillbringade de följande 25 åren som inbrottstjuv, fönstertittare, flöddermissbrukare, småförbrytare och privatutredare av mordet på modern. Under det tidiga 80-talet bytte han förnamn till James och började skriva romaner, i början med varierande framgång: Tillräckligt för att fortsätta samarbetet med förlaget, inte tillräckligt för att säga upp sig från jobbet som golfcaddy. Kring 1990 lämnade han in ett nytt bokmanus, med ett omfång på 900 sidor. Förlagets svar: Kapa till 350. James Ellroy löste problemet genom att behålla handlingen helt intakt men stryka alla verb. Resultatet blev ett helt eget språk, fullt av råa, telegramliknande stackatomeningar med minimalt omfång men maximal innebörd. Hans romaner, främst de fyra böckerna om Los Angeles på 50-talet och den trilogi som avhandlar USA:s politiska tumult från Kennedyadministrationen och framåt, är de mest uppenbara av Jens Lapidus influenser. Förutom det rent språkliga är strukturen snarlik: Tre olika karaktärer följs åt genom intrigen, och skildras ur tredje person i alternerande kapitel.
– Ellroys magi är, i mitt tycke, som störst när han ger sig in på det historiska, och blandar fiktion och verklighet utan att dra någon tydlig gräns däremellan. En amerikansk dröm – min personliga favorit – handlar om upptakten till mordet på John F Kennedy, Sextusen kalla slutar med mordet på Martin Luther King och Oroligt blod löper fram till Watergateskandalen, 1972. Jag kommer ihåg att jag efter att ha läst den första boken blev helt besatt av konspirationsteorierna kring Kennedymordet, skaffade spaltmeter böcker på ämnet och satt och läste om nätterna. När Ellroy är som bäst är det snuskigt och skitigt och bra, och dessutom angelägen samtidshistoria.

Jens Lapidus har aldrig gjort någon hemlighet av sin uppskattning för James Ellroy, ett faktum förlaget gärna ville dra nytta av i samband med lanseringen av den senares bok Oroligt blod, översatt i fjol. Ellroy själv turnerade genom Europa, och hamnade till och med i en osannolik intervjusituation mitt emot en skräckslagen Lasse Bengtsson i TV4:s morgonsoffa. I enlighet med grundprincipen att ducka undan publicitet utan direkt koppling till det egna arbetet tackade Jens själv nej till det stockholmska pressjippot, men gick med på att medverka på ett arrangemang utom räckhåll för svenska kameror.
– Jag träffade James Ellroy i Helsingfors, där jag fick förfrågan att medverka i samband med några intervjuer och författarträffar. Det var naturligtvis coolt. Men han är knäpp, förstås. Ett galet geni. Han talar ungefär som han skriver prosa: det är bara homo, kike, nigger, big dong… en strid ström som kommer ur hans käft hela tiden. Det är omöjligt att säga om han är homofob, rasist och antisemit på riktigt, om han skämtar eller om han bara spelar en roll som han tilldelat sig själv. Vi kom hur som helst bra överens med varandra. Han hade läst det engelska manuset till Snabba cash och uppskattade det.
Det finns tre viktiga teman i Ellroys böcker som inte förekommer alls i samma utsträckning i dina: Grafiskt sexualiserat våld…
– Check.
…femme fatale-stereotyper…
– Alltid.
…och stora kukar.
– Han är väldigt inne på det, ja. Det överdrivna våldet har han fått en del kritik för, och det förekommer inte lika tydligt hos mig. I mina böcker ser jag den våldsamma stämningen, det överhängande hotet om våld, som viktigare än det faktiska våldet: Att det ligger i luften. När jag väl skildrar våld är det inte lika utdraget, inte lika grisigt och inte med samma, tja, upphetsning. Jag tror också att det lätt skulle kunna bli fånigt på svenska. Vad gäller femme fatales; ja, när vi umgicks i Finland märkte jag hur annorlunda han beter sig mot kvinnor respektive män. De små ljusa finskorna, exempelvis förlagets PR-tjejer, tyckte han var det vackraste och finaste som fanns och uppförde sig därefter. Mig behandlade han mer råbarkat. Han tycks ha en väldigt mytologiserad bild av kvinnan, även rent privat. Vad gäller stora kukar så har jag i och för sig berört ämnet…
Jag vill minnas bikaraktären Berra med Boan från Snabba cash.
– Precis. Berra med Boan finns på riktigt och har enligt lokal folklore Stockholms längsta pitt. Vår generation kanske inte känner till honom, men fråga vem som helst som är över 50 bast. Penishumor är ju annars en väldigt amerikansk företeelse, som även jag kan tycka är rolig, men inte i samma utsträckning som James Ellroy. När han presenterar sig inför publik brukar han öppna med en lång harang: "I'm the demon dog with the big schlong…" Det skulle ju bli fullständigt befängt på svenska. Samtidigt är han otroligt seriös. Hans arbete är extremt välplanerat. Böckerna, som för en förstagångsläsare kan framstå som ett rent kaos skjutet från höften ur maskingevär, är minutiöst uttänkta och planerade in i minsta detalj. Han kan skriva en kapitelplanering på 400 sidor inför en bok på 600 sidor. Handlingen är inte alltid det viktigaste, det är stämningen, det kaos som uppstår och hur det skildras. Den aspekten är viktig för mig också, framför allt om man tittar på Snabba cash, som är mindre intrigdriven än Aldrig fucka upp. Inom den svenska deckartraditionen har fokus alltid legat just på handlingen: Att du kan skriva och att dina karaktärer är trovärdiga är sekundärt; läsaren ska helst sitta och klura på mordgåtan. För mig är det inte nödvändigtvis så – låt berättelsen i sig, och det sätt på vilket du berättar den, göra intryck på läsaren.

Det rent berättartekniska är bara ett av de sätt på vilket Jens Lapidus författarskap har gått stick i stäv mot svensk kriminaltradition. Den stereotypa nordiska deckaren kretsar kring en excentrisk kriminalkommissarie som strävar efter att lösa exotiska seriemord i svensk glesbygd under regntunga skyar, samtidigt som han eller hon försöker få livspusslet att gå ihop. Lapidus debut Snabba cash blandade två skildringar av radikalt olika innerstadskulturer – förortens invandrartäta verklighet kontra överklassens Stureplan – och deras inbördes förhållande.
Trots att dina böcker, i mitt tycke, upplevs som råare och mer hårdkokta än gängse deckare är det i själva verket tvärtom om man tittar på detaljerna. Svenska deckare i allmänhet är väldigt besatta av detaljerade mord, excesser och perversioner.
– Jag anser som sagt att det antydda ofta är mer effektivt än det artikulerade. Principen blir väldigt uppenbar exempelvis på film – en återhållen stämning kommer alltid att vara otäckare än ohöljt splatter. Rent personligen kan jag väl tycka att om man känner sig tvungen att ta till den typen av grafiska skildringar kan det eventuellt bero på att ens story helt enkelt inte är tillräckligt bra. Funkar handlingen dåligt kan man exploatera lite grisiga mord.
Hur mycket hade du med filmen Snabba cash att göra?
– Jag läste igenom en hel del manusutkast och kom med åsikter, i någon form av övervakande bollplanksfunktion. Själva arbetet med filmen, rollbesättning och inspelning, hade jag ingenting alls med att göra. Min oro, när vi först började diskutera möjligheterna att filmatisera boken, var att det skulle bli pajigt och löjligt. För det första är ju 90 % av alla svenska filmer dåliga, och för det andra saknar de varje tillstymmelse till reell förankring i hur svensk kriminalitet egentligen funkar. Min litteratur är ganska macho, full av schabloner som jag leker med. På film hade det kunnat bli väldigt töntigt. Så blev det inte, jag tycker att de har lyckats väldigt bra med att fånga känslan av autenticitet, av smuts och skit. För att vara en svensk krimfilm: En av de bästa på mycket länge.
Hur ser du på de avsteg som gjorts från boken?
– Nästan allt är ju avsteg. JW dealar inte knark, han träffar sin tjejs föräldrar, man får knappt följa hans uppgång utan bara hans sammanbrott, historien om JW:s försvunna syster Camilla är väldigt nedtonad, Mrados dotter Lovisa har blivit en mycket mer närvarande karaktär… det är så mycket att det knappt går att artikulera. Jag var medveten från en väldigt tidig punkt att detta inte skulle bli min bok i filmform, utan en film baserad på min bok. En bok på 500 sidor kan inte bli en film på två timmar i oavkortad form, det är inte möjligt. Jag fick det förklarat för mig och tyckte att det lät acceptabelt. Jag är varken mer eller mindre nöjd med de förändringar som gjorts; jag kan sakna vissa grejer, samtidigt har de lagt till en del annat.

Jens Lapidus kan framstå som en motsägelsefull figur: En av Sveriges bäst säljande författare, som envisas med att definiera sig själv som advokat och som skriver sina böcker under den tid som viktigare saker lämnat över. Om man ska leta efter en röd tråd som går igen i både författarskapet och yrkeslivet kanske det är en form av empati: I rätten försvarar han de misstänkta och på den svenska litteraturscenen är han tämligen ensam om att skriva ur de kriminellas perspektiv.
– Det kanske finns en ambition med mina böcker som jag inledningsvis inte riktigt var medveten om: Att försöka skildra den mänskliga naturen. Ingen är ond eller god, varje individ är långt mer komplex än så. Det är samma människosyn som går igen i mitt jobb som advokat; jag försvarar någon som står anklagad för att ha gjort något ondskefullt. Likväl har vederbörande goda sidor, saker som värda att ta tillvara på. Min mamma jobbade som socialarbetare, och jag minns att det stående samtalsämnet kring middagsbordet var fall och livsöden. Kanske är den typen av socialt patos något jag tagit med mig därifrån. Jag vet inte.
Med tanke på ditt pressade tidsschema – blir du någonsin bitter över all bra tv du missar?
– Det stämmer att jag har sett extremt lite tv under de senaste åren, med ett undantag: The wire. Jag älskade den serien. I övrigt ingenting. Jag har inte ens sett Sopranos, som jag utgår ifrån att jag skulle älska. Jag har inte sett Six feet under, inte sett Mad men… någon gång i framtiden hoppas jag på att kunna ge mig själv sommarlov och ta igen allt jag missat.

2012-08-16 00:15 Kommentera