Musiktorsdag: Muse/Dominic Howard

2012-08-16 14:54 9 kommentarer

På torsdagar skriver bloggen om musik.

Föreställ dig att du spelar trummor i ett band så framgångs- och inflytelserikt att ni välkomnas jorden runt med scenshower av bisarra dimensioner – inklusive inbjudan att agera huvudakt på Japans största utomhusfestival, Fuji Rock, inför uppskattningsvis 100 000 fanatiska infödingar. Den japanska högsommaren för med sig skoningslös värme och tropiska nätter. Ni spelar sent under festivalens sista natt. För effektens skull hålls scenen nedsläckt tills det första ackordet slås an, varpå en enorm rigg av strålkastare koncentrerar allt ljus på bandet. Inom några få sekunder kommer insekterna, lockade av belysningen. De japanska skogarna i Niigata vimlar av djurliv. Varenda nattfjäril, mygga och flygfä inom kilometer tar till luften och äntrar scenen, i antal tillräckliga för att skymma sikten till övriga bandmedlemmar. Sist av allt kommer tunga, flygande skalbaggar, och slår klumpigt ner där det faller sig. Som batterist kan du inte röra dig hur som helst: I uppgiftens natur ligger det faktum att dina båda händer behöver befinna sig på noga uträknade platser vid regelbundna tillfällen. Du känner med stigande panik hur skalbaggarna börja klättra uppför dina nakna ben, upp innanför shortsen, längs t-shirtens rygg. En mardröm. Detta var vad som hände Dominic Howard i Muse den 27 juli 2002.
– Mitt livs värsta gig. Jag var helt omedveten om att insekter kunde bete sig på det sättet i Japan, men det visade sig vara en väldigt dålig idé att spela under skitmycket blinkande ljus mitt i en beckmörk skog. Jag lyckades med nöd och näppe klara att hålla takten första låten ut. När den tog slut kastade jag trumpinnarna och försökte borsta bort skalbaggarna från ryggen, vilket ledde till att jag sträckte min axel rätt illa. Vi kom tillbaka till Fuji Rock även 2007, men vid det laget visste jag vad som väntade och hade sytt upp en specialtillverkad overall med huva och mask. Det fanns inga öppningar någonstans. Det gick mycket bättre.
Gör du någonting tekniskt avancerat på trummorna på ert nya album?
– Det kan jag inte direkt påstå, om jag ska vara helt ärlig.
Jag har spelat en hel del Guitar Hero tillsammans med min fru. Som mångårig tv-spelare och medioker hobbygitarrist hade jag inledningsvis visst försteg, men hon blev duktig väldigt fort. Hennes paradnummer är Knights of Cydonia från er kioskvältare Black holes and revelations. Det är någonting med det avslutande riffet som gör att jag förlorar takten, blir av med min fyrdubbla poängmultiplikator och sedan är det kört. Hur tycker du att den är att spela? Krävande?
– Jo, men det tycker jag. Den är svår. Den bara håller på och håller på. Mycket teknisk. Riffet går från att hålla en vanlig fyrtakt till trioler, och det är säkert därför du missar toner.
Så skönt det känns att höra dig säga det.
– För all del.

Muse är inte bara en pompös tremannaorkester med en excentrisk konspirationsteoretiker som frontman. De bekämpar även ondskan under högst konkreta former, oavsett om denna väljer att manifestera sig i form av intetsägande hissmusik eller som bröstmjölksersättande storföretag. I det förstnämnda fallet ryckte bandet ut efter att en kanadensisk sångerska döpt sin senaste show till Muse, i det andra fallet annekterades en av bandets inspelningar – en cover på 60-talsmusikalnumret Feeling Good – för otillåten användning i en reklamfilm. Båda fallen resulterade i juridiska framgångar för Muse.
Vem var du mest nöjd med att dra inför rätta, Celine Dion eller Nestlé?
– Nestlé, tror jag. Celine är ju trots allt musiker, även om jag aldrig tyckt om hennes musik och alltid hånat trumljuden på hennes låtar, i synnerhet virveltrumman. Men Nestlé är ju ett stort otäckt konglomerat som inte nödvändigtvis gjort sig kända för sin omtanke om vad som är rätt och riktigt. De snodde vår sång med flit, Celine hade säkert bara aldrig hört talas om oss förut. Vi gav bort pengarna till välgörenhet.
När ni bildade Muse var basisten, Christopher Wolstenholme, också trummis, men tvingades sadla om till basist. Fanns någonsin en risk för att du skulle åkt på basplikten istället för Chris?
– De var jag och Matt Bellamy som startade bandet, och Chris kom in senare. Det pågick så i några månader innan Chris dök upp. Han var trummis i ett annat band vid tillfället, men han kunde spela bas också. Så nej, jag kunde nog behålla min position i kraft av sist in, först ut-principen.
Du uppträder tidvis iklädd spindelmannakostym. Har detta hjälpt dig att utveckla ett spindelsinne som varnar för annalkande fara och som låter dig överleva när Matt Bellamy kastar sin gitarr på dig, vilket händer med ojämna mellanrum, ofta med blessyrer som följd?
– Jag anar det i förväg, ja. Antingen ser man det på att Matt tittar på mig på ett speciellt sätt, eller på att hans rörelsemönster förändras. Vid det här laget kan jag förutspå med stor säkerhet när det börjar bli dags att ducka för en flygande gitarr. Men det har tagit lång tid att utveckla. 18 år.
Ni är bemärkta för era spektakulära scenshower. Finns det förslag som varit ännu mer ambitiösa, men som inte gått att genomföra av praktiska skäl?
– Det där började som ett försök att bota mindervärdeskomplex. Vi var bara tre, och kände nog instinktivt att vi inte kunde göra konserterna rättvisa på egen hand. Från och med det andra albumet blev det mer och mer storskaligt, och med tiden blev det en grej i sig även om vårt självförtroende inte längre var lika lågt. När vi började spela på arenor vill man ju gärna göra något för stackarna längst bak, så att de kan se och få valuta för pengarna och känna sig delaktiga i det som händer. Vår dröm är att ha en gigantisk zeppelinare som svävar rakt över publiken och projicerar film åt alla håll. Vi har försökt få det till stånd vid ett antal tillfällen, men varje gång har myndigheterna påpekat att om det skulle bli trassel om zeppelinaren sprang läck och plötsligt landade på 20 000 människor.

Muse är aktuella med sitt nya (sjätte) album The 2nd Law den 17 september.

2012-08-16 14:54 9 kommentarer