Arkivlördag: Skjut inte min kompis!

2012-08-18 11:20 5 kommentarer

På lördagar ges vintagematerial nytt digitalt liv*.

Det militära är precis som vilken annan arbetsplats som helst, med skillnaden att konsekvenserna ofta blir mycket värre när man gör bort sig. Slagfältet är en ytterligt oförlåtande miljö för idioter, helt enkelt. När en arbetskamrats olämplighet gör sig påmind på din arbetsplats kanske du tvingas ropa på toalettpapperpåfyllning eller kanske förhöra dig om var fan häftapparaten är, men i det militära kan motsvarande små misstag från kollegorna leda till döden eller åtminstone en grundlig lemlästning. Vi har tagit på oss gradmarkeringarna och sonderat militärhistorien efter dråpligheter, denna gång på temat vänskaplig beskjutning, i internationellt sammanhang även känt som "friendly fire" eller "blue on blue". Resultatet? Man baxnar.

1461: Slaget vid Towton
Rosornas krig, då husen York och Lancaster kämpade med näbbar och klor om makten över den engelska tronen, hade dragits till sin spets. De två sidornas arméer drabbade samman en iskall och snöig morgon i mars 1461 för att en gång för alla avgöra frågan om tronföljden. Innan närstriden tog vid utbytte man de sedvanliga pilsvärmarna. Dessvärre hade långbågsskyttarna uppenbarligen inte fått några utförligare instruktioner när det gällde att ta hänsyn till rådande meteorologiska förhållanden, vilket fick avgörande konsekvenser – bra för vissa, mindre bra för andra.
Trots att Lancasterarmén intagit högre mark och föreföll ha den bästa positionen visade det sig snabbt att de anfallande Yorktrupperna hade viss fördel av att ha den hårda vinden i ryggen. Deras pilar tog sig nästan dubbelt så långt som man annars kunde antagit, och slog ner med förödande verkan djupt in i det lancastriska kavalleriet. Svarselden från Lancasters bågskyttar fick orättvist nog streta mot stark motvind, och förvandlade större delen av de egna förtrupperna, som togs helt på sängen av en oannonserad attack i ryggen, till nåldynor. Efter den tveksamma starten förintades resten av den numerärt överlägsna lancastriska armén, och Edward av York kunde utropa sig till kung av England utan vidare protester.

1704: Slaget vid Blenheim
Spanska successionskriget, ett av de tråkigare krig militärredaktionen kan nämna på rak arm, bjöd icke desto mindre på en otippad delikatess. Östra Yorkshireregementet, som deltog på den segrande sidan, hade lidit en hel del förluster under slagets gång, och kom vid närmare eftertanke fram till att en synnerligen socialt inkompentent major bar stor skuld i det hela tack vare en rad mindre genomtänkta beslut. Man firade efter en kort tids överläggningar segern genom att skjuta den olycklige majoren i huvudet och omedelbart därefter gå vidare i livet som om ingenting hänt.
Detta är det första kända exemplet på vad som under Vietnamkriget blev känt som "fragging" inom den amerikanska armén (ej att förväxla med dataspelsuttrycket med liknande, men ändå inte, betydelse): Att framföra kritik mot impopulära befäl genom att lobba en osäkrad fragmenterande handgranat på vederbörande, ett budskap som lämnar minimalt utrymme för missförstånd.

1777: Slaget vid Germantown
Generalmajor Adam Stephen gav helt nya vidder åt uttrycket "sämst när det gäller" då han morgonen den fjärde oktober gav sig ut för att delta i slaget vid Germantown, då de amerikanska rebellerna en gång för alla hoppades på att att slå sig fria från den brittiska samväldet. Till att börja med hade Stephen försovit sig grundligt, sannolikt en konsekvens av att han druckit en hel del kvällen före. De åtskilliga återställare han hällde i sig vid uppvaknandet gjorde tvärtemot vad Stephen hoppades på inte situationen bättre alls. Han fick svåra problem med att tyda såväl order som karta, och dök upp på slagfältet medan stridigheterna var i full gång. Redo att äntligen få visa vad han gick för och återvinna sin förlorade heder berordrade generalmajoren omedelbart attack mot den närmaste styrka han fick syn på – den vänligt sinnade general Anthony "Mad" Waynes amerikanska brigad, som tvingades besvara elden för att freda sig. Efter att striden mellan de två amerikanska förbanden började hetta till på allvar spred sig kaos och oordning i leden, och båda brigaderna valde att slå till reträtt. Kvar på slagfältet stod de förvirrade brittiska trupperna, som efter viss förvirring insåg att de vunnit slaget. Adam Stephen ställdes senare inför krigsrätt.

1796: Slaget vid Fombio
I slutet av det glada 1700-talet var Napoleon Bonaparte i full färd med att kuva Europa. Turen hade kommit till det österrikiska imperiet, och den franska armén mötte de österrikiska styrkorna vid stranden av floden Po i början av maj. Slaget blev en rätt trist historia där österrikarna led vissa förluster innan de bestämde sig för att ta till harvärjan och kanske göra bättre ifrån sig en annan dag. Efter promenadsegern gav sig den segerrike franske generalen Amédée Laharpe iväg på en liten aftonritt för att sondera terrängen. På väg tillbaka till sitt eget läger sköts han hastigt och lustigt till döds av sina egna män, som såg dåligt i kvällsmörkret men ändå valde att ta det säkra före det osäkra.

1918: Bron över Marne
Natten till den förste juni 1918 vaktade ett batteri amerikanska maskingevärsskyttar noggrant bron över floden Marne vid den lilla staden Chateau-Thierry. Allt var lugnt och tyst – tills plötsligt något mycket oväntat hände. En stor styrka tyskar närmade sig plötsligt bron. De var krigsmålade i mörka färger, och ryckte fram utan att försöka söka skydd. Vissa av dem sjöng gutturalt på vad man antog var någon otäck bayersk dialekt, och flera av dem tycktes till råga på allt hålla armkrok medan de närmade sig bron. Amerikanarna drog slutsatsen att de precis blivit utsatta för en av de mest originella självmordsattackerna någonsin, en sista desperat åtgärd från män som fångats på fel sida om fronten och nu bara hade fångläger att se fram emot. Man öppnade eld mot de stackars tyskarna, som föll som furor inför den förödande korselden från maskingevären tills inte en enda man var kvar i livet.
Det visade sig senare att ingen av de allierade i närområdet hade några rapporter om tyska förband som rört sig i terrängen den natten. Däremot hade ingen hört av den franska kolonialstyrkan från Senegal som försökt ta sig tillbaka över floden samma natt, lyckliga över att ha överlevt svåra strider vid fronten.

1918: Explosiv feedback
Att inneha mellanschefspositionen sergeant i en krigssituation är en svår balansgång. Man måste visa stenhård pondus men också enorm fingertoppskänsla, och lära mannarna att ens beslut må vara hårda, men aldrig ogenomtänkta. Den sergeant som lyckas vinna sina underlydandes respekt är en livsviktig tillgång för sitt vapenslag. Dessvärre är sergeant ett yrke som man helst inte vill vara dålig på – konsekvenserna kan bli ödesdigra och kritiken från mannarna skoningslös. Som i fallet med den olycklige amerikanske sergeant som under första världskriget avled i vad som i efterhand rubricerades som en "olycklig olyckshändelse": En av hans mannar smög sig på honom bakifrån och stoppade ner en osäkrad handgranat i byxorna på honom, och avvek därefter springade från platsen.

1943: Omar Bradley på Sicilien
När general Omar Bradley tagit över Pattons pansartrupper på Sicilien beordrade han omedelbart förflyttning. Medan raden av stridsvagnar långsamt kröp fram längs de steniga vägarna dök plötsligt en skvadron amerikanska stridsflyg modell A-36 Apache upp vid horisonten. De kom närmare och närmare. De började cirkla runt kolonnen. Efter att ha gjort några överflygningar överraskade de sina markbundna kollegor genom att öppna eld. Från marken svarade Bradley genom att tända ett antal gula rökfacklor, den överenskomna signalen för igenkänning. De amerikanska planen lät sig dock inte övertygas, utan fortsatte att beskjuta kolonnen. Till slut tappade Bradley tålamodet, och beordrade luftvärnspjäserna att besvara elden. De träffade omedelbart ett av planen, varpå de andra valde att flyga vidare. Piloten, som lyckats hoppa fallskärm innan hans plan störtade, togs omhand av marktrupperna och fördes fram till den rasande generalen:
– Förbannade idiot! Såg du inte våra gula rökfacklor?
– Jaha, var det det det där var?

1943: Operation Husky
Varje militär enhet är beroende av understöd från trossen – de tappra män och kvinnor som ser till att soldaterna slipper föra krig på fastande mage, att fältsjukvårdarna hålls med de mediciner de behöver för att hålla dödssiffrorna nere och att förlorad utrustning kan ersättas med ny. Under Operation Husky, den allierade invasionen av Sicilien, skickades 144 plan av modell Douglas C-47 Skytrain ut från baser på fastlandet för att leverera diverse förnödenheter till de stridande förbanden. Passagen över Medelhavet var problemfri, men man hade lite otur med tajmingen när det gällde inflygningen över fastlandet. Bara några få minuter före det att man passerade över de allierade frontlinjerna hade dessa med hjälp av hysterisk eldgivning lyckats jaga bort ett flera timmar långt anfall från tyska Luftwaffe. När den stridsberedda markpersonalen från sina provisoriska skyttegravar plötsligt fick se 144 nya plan komma flygande mot stridszonen antog man att en otippad förstärkning precis anlänt, och öppnade eld mot de obeväpnade transportplanen utan att tveka en sekund. 33 plan sköts ner, 37 skadades. 318 av de soldater som befannn sig i luften dödades.

1944: Vid Engelska Kanalen
Den 15 december 1944 återvände en skvadron engelska stridsflygare till hemmabasen efter utfört uppdrag, dock utan att ha släppt alla sina bomber. Lyckligtvis såg man en förvirrad tysk flygare passera på låg höjd över engelska kanalen. Man smög sig upp i molnen ovanför och dumpade kvickt hela den kvarvarande bombransonen, inställda på luftdetonering. Planet förintades omedelbart. Problemet var bara att planet inte alls var tyskt. Det var faktiskt inte ens militärt. Det var en civiltransport på väg till fastlandet innehållande jazzmusikern Glenn Miller.

1942: William D. Porter
Den nybyggda amerikanska jagaren USS William D. Porter befann sig på en marin övning inför den stundande tjänstgöringen i andra världskrigets slutskede. Mitt under övningen råkade man avlossa en skarp torped mot grannskeppet USS Iowa. Situationen blev inte bättre av att presidenten och demokraten Franklin D Roosevelt råkade befinna sig just på Iowa. Man hann lyckligtvis varna det intet ont anande skeppet, som kunde gira i säkerhet från projektilen i god tid. Efter att hela fartygets besättning ställs inför krigsrätt visade det sig att en ouppmärksam torpedman bar skulden till det hela. En annan konsekvens blev dock att hela resten av den amerikanska marinen tog för vana att under återstoden av kriget rutinmässigt anropa USS William D. Porter med orden:
– Skjut inte, vi är republikaner!

1950: Slaget om Hill 282
En av de märkligaste striderna under Koreakriget stod kring Hill 282, en namnlös höjd mitt ute i ingenstans som på grund av krigets böljande truppförflyttningar plötsligt fick stort strategiskt värde. Den 27:e brittiska brigaden tog kullen relativt lättvindigt: Efter en rask klättring kunde man överraska en liten nordkoreansk styrka i färd med att koka sina frukostnudlar. Problemet var den närliggande Hill 388, en något högre kulle på vars topp en mycket större koreansk styrka befann sig. Dessa insåg snabbt vad som hänt, och började bombardera Hill 282 med artilleri och granatkastare. Situationen blev snabbt desperat för de tappra britterna från 27:e brigaden, och efter att det egna artilleriet slagits ut tog man till den sista åtgärden: Man anropade luftunderstöd. När bombplanen, lastade till sista millimeter med napalm, kom till platsen tände britterna vita facklor för att signalera sin position. De lättade engelsmännen pustade ut och avvaktade det oundvikliga: En total förintelse av varenda koreansk soldat på Hill 388 – ingenting skulle kunna överleva den monumentala napalmbombning som skulle följa.
Till sin stora förvåning upptäckte någon då att även koreanerna hade tänt vita facklor. Under några ögonblick stod allt still medan de förvirrade bombplanen tvingades göra en extra överflygning utan att kunna bedöma vem som var vän eller fiende. Därefter tycktes den ansvarige ha bestämt sig för att 50/50 var acceptabla odds, och dumpade de hela sin last över Hill 282. 60 brittiska soldater dog mer eller mindre omedelbart, och de enstaka överlevande tvingades fly hals över huvud framför de skadeglada koreanska styrkorna.

1982: Kriget om Falklandsöarna
Det finns många sätt att se skillnad på en brittisk attackhelikopter modell Gazelle och ett argentinskt transportplan C-130 Hercules. Förutom det faktum att de inte är speciellt lika varanda – en är till exempel en helikopter och den andra är ett flygplan – har vi de tämligen olika sätt på vilket de olika farkosterna rör sig genom luften. Icke desto mindre blev detta ett problem för luftvärnspersonalen ombort på HMS Cardiff, som utan att tveka sköt ner just en vänligt sinnad Gazelle-helikopter i tron om att den var ett argentiskt Hercules. En utredning som gjordes i efterhand kunde dock avslöja omfattande idioti hos alla inblandade parter.
Den brittiska Gazelle-helikoptern hade exempelvis ingenting i området att göra, och hade heller inte brytt sig om att berätta för någon att den tänkte ta en liten nöjessväng för att titta på utsikten just där, mitt i natten. "Just där" råkade även vara en luftväg för argentinska transportplan, där HMS Cardiff påpassligt lagt sig i bakhåll för att skjuta ner just dessa. Gazelle-helikoptern hade förvisso utrustats med en speciell radiofyr med vars hjälp en osäker vän kan identifiera flygfäet som ett av de egna, men denna hade man slagit av eftersom man befarade att den kunde störa ut det landbaserade målsökningssystemet för Rapier-missiler, ironiskt nog samma målsökningssystem som användes för att skjuta ner helikoptern ifråga.
När den nedskjutna Gazelle-helikoptern inte rapporterade tillbaka till basen skickades ett förband ut för att leta efter den. Dessa soldater kunde också ses tydligt från HMS Cardiff, som tog för givet att det rörde sig om en fientlig styrka. Lyckligtvis lyckades man få radiokontakt innan en av de största slapstickbeskjutningarna i brittisk arméhistoria blev ett faktum.

2005: Andra Irakkriget
Alla som sett Generation Kill, Jarhead eller ännu hellre någon dokumentär om de amerikanska styrkorna i Irak är förmodligen rörande överens om att det inte är något bra idé att sätta begåvningshandikappade tonåringar med läs- och skrivsvårigheter bakom avtryckarna på världens förnämligaste vapen, så att de kan susa runt i öknen med nu-metal i Ipoden, skjutandes på allt som rör sig. Man undrar varför inte fler bisarra incidenter äger rum. Som denna: Ett amerikanskt underbefäl tröttnade grundligt på att bli utskälld av sina oresonliga officerare i tid och otid, och bestämde sig för att genom ett litet upptåg demonstrera sitt missnöje med den rådande situationen. Vederbörande råkade vara ansvarig för bevakningen av ammunitionsförrådet, vilket gav ett tillfälle för bra för att missas. Som ett raffinerat practical joke, avsett att varna officerarna att ta det lite lugnare i fortsättningen, riggade den kränkte sergeanten en claymoremina utanför fönstret till officerskontoret i vid basen i Tikrit. Konsekvenserna blev dock allvarligare än väntat, då både kaptenen Phillip Esposito och hans löjtnant Louis Allen förvandlades till köttfärs av denna explosiva överraskning – barackväggen visade sig inte vara någon större utmaning för minan, vilket kanske inte borde kommit som någon större överraskning för den som vet att pjäsen till vardags är avsedd för att blåsa håll i botten på pansarfordon. Men ack. Den olycklige sergeanten åtalades för mord.

*Den trogne KK-läsaren vet att här sällan postas på helger. Efter en liten sondering av hårddisken visade det sig att skribenten inte legat helt på latsidan under det gångna decenniet, och att åtminstone en handfull av de texter som skrevs när seklet var ungt fortfarande har någon sorts existensberättigande, om än främst i upphovsmannens egna nostalgiska ögon. Tonen kan eventuellt uppfattas som annorlunda, av skäl som borde te sig logiska för alla med linjär tidsuppfattning.

2012-08-18 11:20 5 kommentarer