På tisdagar skriver bloggen om böcker.
I början av sommaren hade vi en diskussion om sommarläsning, som ni förhoppningsvis minns. Tips utbyttes, råd gavs. Augusti månad är nästan slut, hösten står för dörren, och det har blivit dags att se hur det gick för oss.
Själv började jag sommaren med mitt ihållande projekt att gå till botten med var de långrandiga postmodernisterna handlar om, egentligen. Turen hade kommit till Don DeLillos Underworld. DeLillo trängs tillsammans med Cormac McCarthy, Phillip Roth och Thomas Pynchon i vad som brukar anses som de amerikanska 30-talisternas litterära elit, och Underworld framhävs ofta som hans magnum opus. Att försöka sammanfatta postmodernistiska klossar som inte låter sig stressas före 800-sidorsmarkeringen är, inbillar jag mig, lite som att vara mellanchef på ett svenskt it-företag och försöka förklara för bordsdamen vad man jobbar med. Det är svårare än man tror. Underworld försöker ta ett helhetsbegrepp på amerikansk samtidskultur genom att (bland annat) följa en basebolls krokiga väg genom det sena 1900-talet, från det att den plockas från läktaren under slutminuterna av en epokgörande match mellan New York-lagen Dodgers och Giants, till dess att den upphöjs till ovärderligt samlarobjekt och en nostalgisk symbol för svunnen oskuld. Det förekommer även konstnärer som färglägger stridsflygplan i öknen och hivsmittade grafittimålare. Underworld är ett skolexempel på den typ av bok som man antingen kan läsa väldigt snabbt och intensivt eller låta bli. Lyckas man med det förstnämnda är det för all del värt besväret. Jag vill även poängtera att den som köper boken i hopp om kopplingar till den framgångsrika filmfranchisen med Kate Beckinsale enbart har besvikelser att vänta.
Efter att flera gånger ha misslyckats med att komma överens trodde jag länge att jag och Umberto Eco gått skilda vägar, men bestämde mig ändå för att läsa Begravningsplatsen i Prag. Vad den handlar om gicks igenom i större detalj för några veckor sedan i en text om litterära konspirationsteorier, men visst: En förfalskare som i slutet av sin levnad drabbas av personlighetsklyvning minns det 1800-tal under vilket han arbetade för diverse ljusskygga aktörer, vilket kulminerade i produktionen av Sions Äldstes Protokoll, en notorisk antisemitisk text. Mer underhållande i början än i slutet, mer intressant som historielektion än som roman.
Ungefär här, i början av juli, tankade jag ner gratisserieläsaren MangaReader till paddan och blev torsk på Naruto. Det tog mig lite mer än hundra digitaliserade utgåvor innan överdosen var ett faktum, och formatet började gå lite på tomgång: Fienden tycks oövervinnerlig! Men vi har en hemlig ninjaförmåga! Men det har han också! Men vi har tillgång till massiv extrachakra! Men han visar sig ha en till mystisk ninjaförmåga? Men det har vi också! Icke desto mindre underhållande. Jag brukar föredra mina mangahuvudpersoner som introverta träbockar med stort inre mörker till följd av plågsam bakgrund, men det visar sig att entusiastiska ungdomar som tyglar sin adhd i det godas tjänst funkar minst lika bra.
Vidare på temat Japan klämde jag efter mycket om och men Koushun Takamis Battle Royale, som jag snubblade över på en bokhandel i London. Med tanke på det skapligt banala upplägget – känns väldigt inspirerat av Suzanne Collins, va? – är det en förvånansvärt lång bok, som framförallt slutar med en fin tonträff till mervärde för gubbrocksentusiasten. Därpå vankades några avsevärt kortare böcker på liknande tema och i digital form, vilka har dokumenterats under Richard Bachman-inlägget förra veckan: The Long Walk och The Running Man. Den förstnämnda tycker jag är underbar.
Av skäl som jag inte riktigt kan rättfärdiga i efterhand blev det tydligen dags för nästa pratglade postmodernist: Roberto Bolano, och boken ifråga var The Savage Detectives. Jag läste 2666 i fjol, och den gav väl inte nödvändigtvis mersmak, men så många människor har sagt så mycket fint om The Savage Detectives att jag bestämde mig för att undersöka närmare. Handlingen kretsar kring en samling mexikanska poeter, och i synnerhet hur två av dem bestämmer sig för att spåra upp en sedan länge försvunnen kollega, allt berättat med hjälp av tidvis opålitliga vittnesuppgifter.
Svenskt, då? I samband med en intervju fick jag anledning att sätta mig in mer i Jonas Hassen Khemiris författarskap, vilket var trevligt. Inte minst kommande Jag ringer mina bröder, en vidareutveckling av en kortare text Jonas skrev om bombdådet i Stockholm julen 2010. Ytterst läsvärd och lär dessutom inte ta ohemula mängder av läsarens tid i anspråk. Vi pratade för övrigt just om postmodernister med motsatsen till skrivkramp, och Jonas skrädde inte orden:
– Typ Jonathan Franzen? Frihet? Fy fan vad tråkigt.
Carl-Michael Edenborg, sägenomspunnen förläggare på självständiga Vertigo, som bland annat ger ut min husgud Nikanor Teratologen – mer på ämnet här – har skrivit under eget namn på annat förlag: Det rör sig om en dramatiserad biografi över 1700-talstonsättaren Georg Friedrich Händel, men mer i detalj om tabubelagda lustar till kastratsångare. Har inte kommit så långt, och lär inte hinna färdigt innan månaden är slut, så vän av ordning får väl räkna den till höstkontot.
Martin Luuks Ingen jag vet är i mitt träd är en liten samlingsvolym med fyra kortare texter, var och en med varierande tema. En av dem handlar om kärleken och längtan till en annan människas AIDS. Jag behöver längre betänketid innan jag uttalar mig om detta.
Utöver detta har sommaren 2012 förstås gjorts minnesvärd av Fredrik Backmans dubbeldebut, i form av dels romanen En man som heter Ove och dels den mer kåserande Saker min son behöver veta om världen. Den förstnämnda har hårda band, vilket enligt bokvärldens interna logik innebär att författaren faktiskt tjänar pengar på dem – att överväga för den som vill stödja en hårt arbetande yrkesman, snarare än att invänta ett billigare pocketsläpp. Köp dem dessutom innan förstaupplagorna säljer slut, för det lär de göra.
Jag är intresserad av att höra vad ni läst i sommar, och vad ni i så fall tyckte om det: Högt som lågt, deckare eller poesi, 50 shades of grey eller Fjodor Dostojevski. Berätta och var inte blyg med omfånget.
Jag kämpar ännu med Idioten. Jag borde ha lärt mig att rysk 1800-tala litteratur gör sig bäst i teoretiska diskussioner och inte praktisk läsning. Allt är hysteriskt dramatiskt och ryska namnformer är ett helvete.
Niklas, jag har för mig att du inte sett Coupling?
Lite Off topic, men stämmer det? Är på semester nu och har med serien på datorn så jag ser om dem när barnen sover. Briljant och underbart. Skaparen bakom har hjälpt till på Tintin-filmen. Underbart manus i många avsnitt.
Orven, det stämmer. Tack för tips, mycket bra timing eftersom saknaden efter The Wire är stor. Ska kolla. Vill du med detta även ha sagt att du inte läst alls i sommar?
Läste On the Road i somras och vet väl inte riktigt vad jag ska tycka. Hade ganska svårt för boken hela första halvan men den hade ett par riktigt bra partier under andra. Så här i efterhand känns den klart läsvärd och ploppar upp i olika sammanhang eller diskussioner hela tiden. Ska bli intressant att se filmen, även om det verkar råda väldigt skilda åsikter om den.
Även läst Fågeln som vrider upp världen (kan det ha varit pga tips i ett av dina inlägg om Murakami?) och älskade den verkligen. Kul med tanke på att jag gett mig på Norwegian Wood innan det och då inte alls var särskilt imponerad. Läste även precis hans bok om löpning/livet och den var det inte heller något fel på. Tänker att Kafka på stranden kanske borde vara nästa?
Sen har jag fortsatt lite med Martin också och kommit en bit i Storm of Swords. Absolut inte dåligt men av någon anledning känns det inte särskilt kul just nu.
ErnstDG: Kul att du gillade Fågeln. Kafka funkar bra, liksom 1Q84. Själv tyckte jag aldrig att han toppade Fågeln, alternativt idisslar samma ingredienser. Andra tycker dock motsatsen, så läs och återkom gärna.
Coupling! Du... har... inte... sett...? Pust! Stön! Det är ju tamigfaen världens bästa humorserie. Nu tar du dig jävlarimig i kragen och ser den!
(Och jag gör mig inte direkt känd för att strössla med vare sig utropstecken eller kraftuttryck (i text, vill säga))
Hoppas att ljudböcker räknas för det har inte blivit så mycket tid till att läsa i traditionell mening den här sommaren. Däremot hade jag ett sommarjobb där det var mycket tacksamt att ha en ljudbok i öronen vilket gjorde att det här blev sommaren då jag äntligen gav mig på Terry Pratchetts böcker och jag hann med de första 22. Jag har någon gång för länge sedan läst Levande musik, sett den tecknade versionen av densamma samt filmen Color of Magic men det är allt.
Jag blev väldigt förtjust och efter ett par böcker tyckte jag att det började ta sig ordentligt. Av de ordvändningar och teman som återkommer så är väl en del roligare än andra och de böcker som handlar om Döden kan jag tycka blev lite för repetitiva (även om jag gillar honom). Soul Music var ännu bättre den här gången när jag nu var lite mer välbekant med persongalleriet men mina favoriter just nu är nog de jag lyssnade på senast, d.v.s. Jingo och The Last Continent. (Den senare av dem mvyket för att jag är ett stort fan av Adam Hills och hade nog inte fattat hälften av skämten om Australien om det inte varit för honom.) Annars är ju häxorna alltid fantastiskt roliga.
Annars har jag försökt fortsätta med A Dance with Dragons men efter att ha hamnat mitt i ett kapitel med Asha som var skrattretande kasst har den fått vila ett tag. (Om du förresten tyckte att Sansa och Sandor var ett konstigt ship så är det ingenting mot vad folk shippar i den här boken.)
Appropå Coupling ovan har jag passande nog läst sir Arthur Conan Doyles samlade verk om Sherlock Holmes. Efter BBC:s hypade modernisering fick jag lust att återuppleva originalet. Vän av ordning frågar nu vad det har med Coupling att göra, Steven Moffat skriver båda även om han inte är ensam vid pennan för Sherlock. Det har även hunnits med den senaste utgåvan i serien om mannen som är hårdast av dem alla: Reacher. Som alla andra i serien är det en direkt motsvarighet till en actionfilm vilken som helst, hjärndödande/hjärnrenande action beroende på preferens och pretention. En isländsk deckare vid namn Glasbruket kom och gick, det regnade, saker var tragiska och generellt rätt deprimerande. Kort sagt, en modern nordisk deckare.
Cc, jag lyssnade på The colour of magic och The light fantastic i vintras för gamla tiders skulll, inlästa av Nigel Planer, alias Neil från The Young Ones. Han var bra, bortsett från lite jobbiga ljudeffekter i stil med ett onödigt eko när Döden talar. Är detta något du känner igen?
Jimmy: Vilken är din favorithistoria bland originalen? The hound of the Baskervilles FTW!
Svår fråga. Jag uppskattar absurditeten i the Adventure of the red-headed league. Den lite annorlunda dynamiken med Irene Adlers påverkan på Sherlock i "a Scandal in Bohemia" gör att den sticker ut men visst, the Hound of Baskervilles är nog ändå Holmes när han är som bäst. Det är bara en sak som talar emot, det är för lite dimmiga Londongator..
En helt annan sak. Vi pratade i ett annat inlägg om tv-serier från de gamla kolonierna. Kom du dig för att undersöka något av tipsen jag gav? Jag vill minnas att du verkade entusiastisk gällande the Almighty Johnsons speciellt.
Second that om The long Walk. ÄLSKAR den sista meningen som i svensk översättning lydde (parafraserar nog en smula nu): någonstans inom sig fann han styrkan att springa. Mitt femtonåriga jag fick en någ Men The running man, som David Fincher borde waterboardas för att han inte filmatiserat än,
Matte: Slutet är perfekt. Tårar rann. Låt oss hoppas Frank Darabont, som sitter på filmrättigheterna, får tummen ur.
Jimmy: Otacksamt nog är det jag som inte fått tummen i det här fallet. Jag lovar bot och bättring. Hur är det med de senare Holmeshistorierna, förresten, jag har aldrig riktigt kommit så långt i kronologin? His last bow och den som kom senare? Jag minns att jag höll på att tappa monoklet när en av de tidiga historierna slutar med att Watson ska gänga sig, varpå Holmes suckar filosofisk och konstaterar att "Alas, for me there is only... The cocaine."
Vojne! Hade helt tappat att kommentarsfältet går att expandera så postade en högst ofrivillig och rätt osammanhängande kommentar där. Men kontentan var väl: The long walk är grym, med en svidande snygg avslutning (fast lite förvirrande: tog han rentav livet av sig genom att sprinta på slutet och därmed ge ett långfinger åt tävlingen och dess upphovsmän?), men The running man är snäppet vassare enligt mig. Fincher borde alltså ge fan i att läsa svenska deckare och istället filma skiten ur ett av de bästa dystopiska framtidsskildringarna som någonsin fantiserats fram. Dock är nog bokens slut...
SPOILER
....tyvärr tvunget att skrotas, eller åtminstone modifieras stenhårt, vid en filmatisering. Det är på samma gång fullt förståeligt men också toktrist då bokens sista tjugo sidor är blottade nervtrådar, gåshud och...ja, ett mästerligt avslut på en underbar historia.
Jag överdrev en smula när jag sa samlade verk, jag läste en volym där den sista är the Richenbach fall. De andra har jag inte läst sen tonåren men jag minns inte att jag upplevde någon större skillnad. Det var med Watsons fru som det brukar vara med barn i tv-serier, de är väldigt ofta hos farmor eller så. Hon figurerade mest i kommentarer om att hon var bortrest eller så som jag minns det.
Ja, det är lite skumma ljudeffekter i de första böckern och det växlar mellan olika uppläsare (i någon av dem som Celia Imrie läser har de t.o.m. lånat in en annan röst för döden, gissningsvis Planer), men i de senare har de tagit bort effekterna.
Köpte också ett ex av Fågeln som vrider upp världen efter att jag läst om den här.
Läser varken fort eller intensivt så den höll mig sysselsatt hela sommaren.
Men den var väldigt trevlig och jag tackar för tipset och bloggen.
Satan att du hinner läsa så mkt, hur mkt tid lägger du på prosa dagligen?
Själv har jag läst två första delarna av Robert harris (bliviande) triologi om Marcus Cicero och tiden innan Caesar slutligen tog maktuen över romerska republiken. Snabbt skrivet, extremt väl baserat på faktiskta händelser. Bländ det bästa jag läst inom historical fiction.
Sedan avverkades Donna tarts "the secret history", som på något vis påverkade mig mycket med ytterst små medel. Otroliga personpoträtt!
I dagarna avverkas sista sidorna på "Born to run"
Yes, boktemat igen!
Har under sommaren hunnit med att läsa "Lars Kepler"s Paganinikontraktet. Mycket bra bok som handlar om skumma vapenaffärer, och med en väldig massa inslag av violinister och fioler.
Walter Isaacsons biografi över Steve Jobs, klart läsvärd, speciellt om man som jag jobbar med teknik.
Och håller just nu på med Jens Lapidus "Livet deluxe". Lapidus är mycket bättre än jag trodde. Framförallt författargreppet att låta berattarrösten variera med vem som skildras.
Platon: Historiska romaner, ofta ett säkert kort. Jag läser varken varje dag eller speciellt fort, men har haft ett antal långhelger på landsbygden som låtit mig sitta ostörd i massa timmar.
Svempa: Om du gillar Jens Lapidus vill jag varmt rekommendera även James Ellroy, som bidragit med mycket inspiration både formats- och språkmässigt. Han pratar en del om det i intervjun som las upp här för någon vecka sedan. LA-kvartetten är en bra början, men Den svarta dahlian först i raden.
Niklas: Ska absolut testa Ellroy efter denna bok, om jag inte läser Lapidus andra böcker först.
Får väl också tillägga att jag har din intervju med Lapidus i bakhuvudet när jag läser boken, vilket gör det till en mer intressant upplevelse.
Det där med berättarrösten har nästan filosofiska implikationer för mig: Det finns ingen objektivitet, utan alla betraktar världen på sitt eget sätt. För Jorge så _är_ förortskillarna brorsor och poliserna grisar, medan polisen med överklassrötter har helt andra referensramar. Det handlar på något sätt om att verkligen förstå andra människor på djupet.
Och apropå något helt annat, så tycker jag det är helt rubbat att författarens arvode ska regleras av om boken har hårda pärmar eller ej. Jag läser allra helst pocket, därför att de är lättare att ta med sig på semester. Jag är ute efter innehållet, inte för att pryda hyllorna. Tråkig inställning från förlagen 
Blev sugen på att testa några (relativt) nya namn inom fantasygenren i somras och läste först Patrick Rothfuss - The Name of the Wind och sedan uppföljaren The Wise Man's Fear i hans påbörjade The Kingkiller Chronicle-trilogi. Blev mycket positivt överraskad av berättarformatet och böckerna i sig, rekommenderar den varmt!
Sedan så har jag nyligen (läs i natt) läst ut Brandon Sandersons (som skriver klart Robert Jordans Wheel of Time-serie) första bok i hans planerade 10-bokserie kallad The Stormlight Archive. Även denna bok var riktigt bra och väl uppbyggd
Råkade komma åt posta kommentar-knappen innan jag var färdig. Fortsättning nedan:
med mycket bakgrundsmaterial i form av kartor och skisser, bland annat. Bokens lite drygt 1000 sidor till trots så kände jag aldrig att det blev segt utan berättelsen flöt på i ett bra tempo och lyfter en del intressanta frågor inom främst ledarskap. Summa summarum, en riktigt lovande inledning på vad som kan bli en fantastisk fantasyserie.
Ps. Även Rothfuss uppföljare The Wise Man's Fear är kring 1000 sidor (1347 i pocketformat) men det är inte heller några som helst problem.
Oj, det slog mig att jag kanske skulle nämna att Sandersons bok heter The Way of Kings!
Jag har läst mycket fantasy i sommar då jag har läst Deverry-serien igen av Katherine Kerr, är nu på 11:e boken.
På semestern ägnade jag dock mycket uppmärksamhet åt A dance with dragons av Martin och har nu nästan läst klart den. Men den har varit seg att ta sig igenom även om storyn är bra.
Sedan satte min bästa vän två böcker i händerna på mig varav den ena nyss kom ut, Udda verklighet och Särskild av Nene Ormes. Urban fantasy och jag har börjat på den första och den verkar lovande.
Läste bland annat om Willy Kyrklunds samlade längre ("längre") prosaverk. Mästaren Ma! Å, den är så bra. Så rolig.
Och Åke Ohlmarks memoarer från tiden i Tyskland mellan 1941 och 1945, där han lyckas med konststycket att när han helt och hållet kan välja hur han presenterar sig själv framstå som en tämligen obehaglig människa (han KAN INTE låta bli att fälla negativa kommentarer om någon. Även personer han tycker om. Är vederbörande inte naiv så är hen ful, liksom).
Bokvännen 1955–1956 var också en fin uppelvelse.
För att nämna några få.
//JJ
Högt och lågt. Tog mig till slut igenom Norman Mailer's "Gospel of the son" men har även läst en de skräp som "Desperate Duchesses" (kort) och "Kushiel's dart" (lång) (jag tror inte de är din stil 
)
Läste även ut "Salmon Fishing in the Yemen", som filmatiserades nyligen, men jag vet inte ens om den gick upp i Sverige. Ett intressant experiment, helt baserad på hopp, men inte särskilt tung litteratur.
Lite filosofiskt blev det också när Sam Harris la ut sin text "Lying" gratis på Kindle. Tänkvärd.
Senaste boken plockade jag från sommarens sci-fi-rekommendationer, Ender's Game, och nu kan jag inte lägga den ifrån mig. Tack för tipset!
Den heter ju förståss "The Gospel According to the Son" och inget annat. Jag har dessutom börjat använda mig av Goodreads, em man som jag tycker om att organisera, och få överblick över sitt läsande.
Vad tyckte du om Mailer? Har du läst mycket annat av honom? Jag tyckte mycket om The naked and the dead, men hade stora problem med Harlot's ghost och Ancient evenings. Ännu en författare att sälla till listan över folk jag är väldigt splittrad kring.
JJ: Ohlmarks känner jag egentligen bara till som mannen som är delansvarig till min tidigaste intensiva läsupplevelse, och som även får klä skott för att jag länge trodde att det var Merry som avlivade häxmästaren från Angmar. Självbiografin låter intressant, dock.
Jag har inte läst något annat av honom, så jag har inget att jämföra med. Jag valde den här boken, eftersom jag är intresserad av ämnet, och var nyfiken på författaren av andra anledningar (jag vet väldigt lite om honom, men varför ansågs han som en lämplig person att leda en feministisk debatt?) och han lyckades, mot förmodan, få Jesus att framstå som en verklig person. Boken lyckades på ett trovärdigt sätt gestalta, under premissen att det som står i bibeln i alla fall delvis är sant, hur det i så fall skulle påverka, och upplevas av den riktiga människa, som även är Guds son. Lite långrandig, men det är ju ändå en väldigt liten bok.
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
King skärskådar ölets resa – från det forna mesopotamien via sunkiga birahak till de fina...
Internationellt fokus när King fortsätter listningen av nätets bästa webbshoppar. Här sajterna –...
"Jag har ett knivigt dilemma. Har precis fått en ny kund som är från Finland. Är det ofint av...
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Gustaf Sjöholm
Marknadschef:Sara Svederman
Annonser:Alexander Ringström
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
29 kommentarer | Skriv kommentar