Tv-måndag: Sista dansen

2012-09-10 17:47 5 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv.

Rutinerade läsare av Kulturkrock är bekanta med dess nitiska bevakning av America's Next Top Model, denna hörnsten i varje kvalitativ tv-vecka. Många har hört av sig och undrat varför det dröjt med en analys av den nya säsongen, som redan hunnit bli tre avsnitt gammal. Man har kunnat ana darr på rösten och av besvikelse tårfylla ögon mellan raderna, och det är med ymniga förseningsursäkter jag nu publicerar densamma.

Arton säsonger har det hunnit bli, och ingredienserna har varit i stort sett oförändrade, även om framtoningen genomgått viss anpassning efter den rådande tidsandan från 2003 till dags dato. Låt oss till att börja med påpeka det uppenbara: America's Next Top Model är en serie i fritt tittarmässigt fall. Från första till femtonde säsong levererade man medeltittarsiffror mellan fem och 3, 5 miljoner hushåll per sänt avsnitt. Det sluttande planet har dock varit märkbart, och efter säsong 16, med samma koncept minus en miljon tittare, har man med stigande desperation försökt återerövra publiken. Säsong 17 hade det djupt märkliga All Stars-temat, där tidigare bemärkta deltagare återvände för en andra chans. Inte nog med att dessa förlorat förr, de var också en mycket heterogen skara åldersmässigt. Man tappade ännu fler tittare. I säsong 18, med undertiteln British Invasion, tävlade ett lag modeller från engelska Top Model mot nyrekryterade amerikanskor. Man gjorde sig därmed av med ytterligare en miljon tittare.

Inför den pågående säsongen, nummer 19, har man tagit fasta på att målgruppen tycks tillbringa en betydande del av sina liv i sociala medier. Fasta inventarier som Mr och Miss Jay/J, kreativ ledare respektive kroppsspråkstränare, har avpolleterats till fördel för förra säsongens djupt oälskvärda PR-representant Kelly Cuthrone, modebloggaren Bryanboy – inkallad för att representera den digitala världen, vars röster numera väger in i varje utröstningsmoment – och "internetfenomenet" P'trique, en skäggig man i blond peruk. Man visar feedback i form av postade YouTube-videor, varje modells Facebooksida bevakas noggrant. Vinjetten hoppas på rätt målgruppsträff med texter som "Like me!" och "I'm trending!". Hittills har förändringarna endast lyckats åstadkomma ett tittartapp på ytterligare en halv miljon.

Det är min gissning att höstens säsong av America's Next Top Model blir den sista, och att ridån faller framför denna lilla bit för all del bagatellartad tv-historia. Och det kanske är dags. America's Next Top Model har i mångt och mycket varit en horribelt cynisk produktion, liksom så mycket annat inom dokusåpegenren. Man har anat hur tv-mässiga personligheter mejslats fram genom ledande frågor och selektiv redigering, antagligen med stora privata konsekvenser för deltagare som gissningsvis inte varit helt på det klara med vad de gett sig in på. Den nya säsongen har gjort cynismen än mer konkret genom att släppa in helt okvalificerade röster ur programmets onlinecommunity, vars kritik mot enskilda deltagare är långt mindre konstruktiv än någonsin domarnas. Ett annat problem är att man under nästan ett decennium inte lyckats få någon av vinnarna validerad med en riktigt framgångsrik modellkarriär.

Osmickrande nog för oss trogna tv-tittare är det i exploateringen som mycket av underhållningsvärdet legat: Hur tårar runnit när i åratal utsparade hårsvall döms till saxen, eller när juryn likt hökar slagit ner på misshagliga personlighetsdrag. Det sistnämnda är nära besläktat med det som fascinerat mig mest genom hela serien: Hur själva begreppet "modell" tycks förutsätta en viss personlighet, en viss attityd, rätt mått av glad servilitet, undergiven anpassningsvilja mot vad som oftast beskrivs bara som "the industry". Om dessa är kraven som ställs inför rullande kameror kan man bara ana sig till hur tongångarna går i verkliga livet. Det framstår inte som en avundsvärd karriär, åtminstone inte för den stora majoritet som inte ges möjlighet att plåstra såren med intjänade dollarmiljoner. Jag tänker gå så långt som att hävda att jag nästan helt gett upp mina egna planer på att bli Amerikas nästa supermodell, och jag är säkert inte ensam.

Men låt oss inte hänga läpp över sådant vi inte kan råda över. Låt oss istället fira fornstora dagar genom att ta en titt på de en handfull av de stereotypa roller som de arma deltagarna brukar tilldelas, och som är en förutsättning för varje underhållande ANTM-säsong.

Typ A
Stora delar av USA förefaller vara platser på vilka en uppväxt kan bli tuff, där självbevarelsedriften är en förutsättning för social överlevnad. Konceptet respekt förefaller vara lika centralt som missuppfattat: Det är något som förnims strömma i riktning mot det egna egot, snarare än bestå av ett ömsesidigt utbyte. Vid upplevd kränkning – som sällan har något med sakfrågor djupare än personlig antipati att göra – gäller det att kunna släppa loss en strid ström av på förhand inövade schablonrepliker, ackompanjerade av högerhandens i luften sträckta pekfinger och ett huvud som oscillerar provocerande från sida till sida.

Typ B
Reserverade, integritetsfyllda och oftast begåvade deltagare för vilka det faller sig naturligt att intellektualisera verksamheten, och får det faktum att de tänker för mycket utpekat som ett handikapp. För att få till en riktigt bra bild heter det att man måste släppa taget, blotta sig själv, våga släppa fasaden framför kameran. Denna karaktärs säsong kan få tre olika utfall: Vederbörande vägrar antingen böja sig för domarnas kritik och får schavottera under utröstningen, alternativt bryter hon ihop och a) tappar självförtroendet helt eller b) konformerar sig efter domarpanelens önskningar och belönas för det.

Typ C
En subgenre av kontrollfreaken ovan, som ofta tvingats växa upp snabbt till följd av frånvarande föräldrar och fått ta stort ansvar för sina yngre syskons uppväxt. Antar gärna ett naturligt ledarskap över andra deltagare med option på att adoptera de yngre, vilket så gott som aldrig går friktionsfritt.

Typ D
En deltagare hemmahörande i en högre socialgrupp och därmed rekryterad från en pågående collegeutbildning, undantagsvis rentav i Ivy League. Framställs ofta som osmickrande arrogant, och med en självbild som motsägelsefullt nog förefaller ge utrymme för ett stort mått förakt för det simpla modellskrået. Hoppas ofta självmant av säsongen efter en identitetskris.

Typ E
Varje säsong behöver en deltagare som inte passar mallen – någon som inte är fotogenisk på ett konventionellt sätt, så gott som alltid med en bakgrund av socialt utanförskap. Oförmågan att hålla sig inom normen leder till dramatiska förvecklingar i samspelet med andra deltagare. Typ E-modellen möts inledningsvis av idel superlativer från en lyrisk domarpanel, placerar sig mycket högt i delfinalerna men elimineras i regel under de sista tre-fyra programmen, inte sällan efter att ha ställt till med katastrof i Go See-utmaningen och befunnits ha en undermålig gångstil.

Typ F
Plussizemodellen, oftast en rent principmässig eftergift åt vad en enig omvärld upplever som glorifieringen av ett osunt kroppsideal. Det faktum att det aldrig finns mer än en under en och samma säsong talar sitt tydliga språk, och det hela skulle sakna trovärdighet helt om det inte vore för att säsong tios representant, Whitney Thompson, faktiskt vann hela tävlingen. Icke desto mindre skickas denna deltagare så gott som alltid hem i mitten av säsongen, efter att ha överlevt en eller flera bottenplaceringar där man etablerat lämpliga icke-kroppsformsrelaterade svepskäl för utröstning.

2012-09-10 17:47 5 kommentarer