Långfredag: Ett liv på spel

2012-09-14 17:04 33 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Denna fredag i form av en tjugoårig inkomplett spelrelaterad självbiografi.

1991: Golden Axe
Jag är ett skilsmässobarn sedan unga år, och var som sådant dömt att växa upp i föränderliga familjekonstellationer: En extraförälder dyker upp, det gifts in nya syskon, man skapar andrahandsband och relationer helt baserade på ens egen mors eller fars nya förhållanden. Om och när dessa upphör försvinner människor ur ens liv mer eller mindre över natten, med högst blandade känslor som följd. När min far Bo-san gifte om sig sällade sig en styvbror till raden, en några år äldre individ vars existens i hög utsträckning kretsade kring datorer. Vi tvingades till samexistens varannan helg i åtskilliga år, vilket för all del fungerade bra. Allra bäst överens kom vi när vi upptäckte den gemensamma passionen för Golden Axe, ett redan då två år gammalt arkadspel från Sega, men av oss avnjutet via Amiga. I egenskap av barbaren Ax Battler (som motsägelsefullt nog slogs med svärd – uppenbarligen lite väl ivrigt av nyblivna barbarföräldrar att välja vapenslag åt sin avkomma redan vid födseln), dvärgen Gilius Thunderhead eller den ringbrynjebikiniklädda amazonen Tyris Flare slog vi oss igenom sidscollande bana på sidscollande bana i jakten på hämnd mot den samvetslöse tyrannen Death Adder. Det bästa med Golden Axe var att spelet gick att varva, och alltså bara startade om från början när slutbossen avlivats. Vi levde på Gorbys piroger och Coca-cola, och vid mer än ett tillfälle minns jag att vi spelade tills jag bokstavligt talat svimmade av utmattning och vaknade i samma fåtölj först morgonen därpå men svår nackspärr, till det rytmiska klickandet av Davids handkontroll.

1993: Doom
I takt med att nämnde plastbrorsa utvecklade ett socialt liv huvudsakligen centrerat kring lagvidrigt införskaffad folköl lämnades jag allt oftare ensam i ett stort nedsläckt hus, då även far med hustru hade bättre saker för sig. Den långt mer avancerade PC som ersatt Amigan hade snålt nog försetts med lösenord, som jag dock lyckades knäcka i en kryptografisk triumf endast jämförbar med Bletchley Parks lösande av Enigmakoden i andra världskrigets slutskede. Med darrande fingrar letade jag mig in i mappen GAMES och hittade där ett ord jag aldrig förr sett: Doom. Med en enkel tangenttryckning satte detta då sharewaredistribuerade spels första kapitel, Knee-deep in the dead, igång. Jag var helt oförberedd på en dylik upplevelse: Hur vrålande ansikten plötsligt dök upp ur becksvarta skrymslen med mord i pixelblicken och döden i nävarna. Ett nyinstallerad SoundBlaster-kort bidrog till att ge min ringmuskel sitt livs utmaning. Jag spelade genom natten, och minns det mest omvälvande ögonblicket som slutet av den mittersta delen i spelets triptyk: Bilden flimrar upp i ett cirkelformat rum med portar i alla väderstreck, vilka låter dig kliva ut i en massiv krökt korridor full av pelare. Den förefaller tom, så när som på ett olycksbådande rytmiskt ljud från obestämbar källa. Lite som… steg? Förr eller senare händer det: Medan du varsamt tassar fram över ödsliga stengolv tornar plötsligt en enorm skugga upp sig. Du hinner knappt registrera klövar, horn och storlek innan dånet av en missil får skärmen att tona ut i ett scharlakansrött töcken, följt av game over-meddelandet.

1999: Ocarina of time
Jag gjorde värnplikt i femton månader mellan 1999 och 2000, typiskt nog för tidsandan i den sista kullen innan regementet lades ner. Min livskvalitet stod och föll i mångt och mycket med en tämligen god vän, vars utmärkta kvaliteter som människa dessvärre även uppmärksammades av Värnpliktsrådet. Det hela ledde till att han fick avbryta artilleristbanan och istället tjänstgöra inom denna lilla förtroendevalda grupp, satta att bevaka lumparnas intresse på nationell basis. Kvar blev jag, utan större intresse för att kalla ersättare till intervju. Den lilla fritid som bjöds under mina sista månader i lumpen tillbringade jag hellre i källaren under det närbelägna soldathemmet, i vilket ett antal spelkonsoler befann sig: Tio Playstation, tio Ninteno 64. GoldenEye i fyrdelad splitscreen var de flestas val, medan jag tillbringade timme ut och timme in framför Legend of Zelda: Ocarina of Time, denna lilla trollformel i 64 bitar. Min första åtgärd efter muck var att köpa en begagnad N64 i syfte att slutföra spelet. Väl på plats i det ökända vattentemplet blev jag övertygad om att ett fatalt misstag – en nedknuffad sten – gjort det omöjligt för mig att gå vidare, varpå jag började om från början. Något tjugotal timmar senare stod jag åter på samma plats, insåg mina felaktiga slutsatser och äntrade bossgrottan. Mina käraste minnen av spelet är dock dess suggestiva och stämningsmättade början, hur digitalt pollen slött svävar genom luften under skogsträden i artificiellt motljus, under en period då jag kände mig ensam, men fick en liten älva som tröst.

2001: Final Fantasy VII
Jag studerade journalistik och mediaproduktion i Kalmar från 2000 till 2003. Mitt första studentrum var fem kvadratmeter stort, en konverterad garderob i förorten Norrliden. När jag väl fått möbler på plats kunde jag byta kanal på tv:n med tårna medan jag låg i sängen. Efter att mina levnadsförhållanden kommit till min mors kännedom och bedömts som oacceptabla ringde hon och hotade kommunpersonal tills ett bättre boende erbjöds. Tre år av sporadiska studier, nudeldiet och fest tog sin början, och bakfyllans existentiella ångest lindrades bäst framför en begagnad Playstation, inköpt på den lokala pantbanken. Final Fantasy VII var gammalt redan då, men rekommenderades varmt av en betrodd klasskamrat och kunde köpas begagnat för rimliga CSN-pengar. Det var allt som utlovats, och mer. Bäst minns jag Clouds uppslitande identitetskris från spelets sista akt, hur någonting man tillbringat veckor med att bygga upp på ett hjärtslitande sätt föreföll rasa samman i en enda stor lögn, följd av katarsis: "All my friends are with me. I have nothing to fear."

2006: Metal Gear Solid: Snake Eater Subsistence
Metal Gear-spelen (Guns of the Patriots undantaget) står ansvariga för flera av mitt livs bästa spelupplevelser. Hideo Kojimas blandning av överlägsen spelmekanik, gravallvar, humor, grafik, påskägg och exceptionell berättarteknik liknar inget annat, från Metal Gear Solids spöklika brytande av fjärde väggen vid kirurgiskt exakta tillfällen till de konsekvent fantastiska bossfighterna. Sons of Liberty var det första spel jag spelade på min nyinköpta PS2, under den tid då man alltid blev ägd av Sony för att man inte kunde spara internt på hårdvaran och alltid glömde köpa minneskort innan man satte sig och spelade en hel natt på sin splitternya konsol. Den första Snake Eater-versionen saknade vissa perspektivmöjligheter vilket gjorde det fantastiskt frustrerande, ett missförhållande som korrigerades i och med Subsistence-versionen några år senare. Resultatet är ett av de bästa spel jag upplevt. Inför mitten, efter att ha krånglat dig igenom ett rostigt lagerutrymme inkarvat i en bergssida, klättrar du uppför en lång stege, med kameravinkel ur fågelperspektiv. Under dig blir schaktet bara djupare och djupare, och tycks aldrig ta slut. Plötsligt börjar spelets ledmotiv sjungas akapella i en låg viskning. Det pågår i flera minuter, medan du klättrar allt högre över en bottenlös avgrund. Det är en hårresande vacker bit stillhet mitt i stormens öga.

2007: Portal
The Orange Box släpptes hösten 2007, och lånades ut till mig av en god vän som länge förebrått mig för att Half-Life utgjorde en blank fläck i min spelmässiga allmänbildning. Jag föll aldrig för Half-Life, men liksom många andra blev jag djupt beroende av det lilla pusselspelet Portal. Som stumt försöksobjekt i en sadistisk labyrint beväpnas du endast med en märklig bössa vars första skott projicerar en orange portal på tillämpliga ytor, och det andra en blå. Gå genom den första portalen, och du kommer ut genom den andra, med bibehållen hastighet. Enkelt, men möjligheterna visade sig vara djupt fascinerande då Valve börjar skruva konceptet längs alla tre dimensioner medan banorna avlöser varandra i en allt märkligare handling, där en central artificiell intelligens förefaller ha blivit komplett vansinnig och numera leker gud i katakomberna under en förfallen testanläggning. Två ögonblick hade störst emotionell slagkraft: Dels det fullkomligt absurda i att känna ett sting av genuin sorg över att tvingas placera en låda med en hjärtsymbol på – The Weighted Companion Cube – i ett krematorium efter att ha eskorterat densamma genom flera banor, dels då väggarnas fasader börjar rämna och släpper in dig i laboratoriets krypgrund, där tidigare försöksråttor lämnat sitt desperata klotter åt eftervärlden: "The cake is a lie!"

2008: Resistance 2
Min kanske största stund som onlinespelare kom tack vare det singelmässigt rätt mediokra Resistance 2. I samarbetsläget kunde du tjänstgöra som sjukvårdare, med ett säreget vapen som sög livskraft ur fiender från säkert avstånd, och sedan sköt ut densamma på sårade medspelare. Det blev min nisch, och efter åtskilliga offrade dagar av en begynnande frilanskarriär svämmande den annars sterila inboxen på mitt PS3-användarkonto över av märkliga meddelanden från okänt folk. De ville rekrytera mig till sina klaner, visade det sig. Erkännandet.

2010: Demon's Souls
Demon's Souls kom varmt rekommenderat av en vän med örat till tågskenan, som snappat upp hypen ända från Japan. Världens svåraste spel, omöjligt. Jag köpte det, spelade det, gav upp, vägrade erkänna mina begränsningar och spelade lite till. Mina oräkneliga timmar framför Demon's Souls var omvälvande nog att få ett eget fredagsinlägg här, men det kan inte nog poängteras vilken upplevelse detta är, fullt proportionerlig till den orimliga tidsinsats som förväntas av varje kandidat. Få spel förmår skapa en känsla av desperation så djup att dina surt förvärvade insikter blir tillämpliga på livet självt, att lära ut saker som du för alltid kommer ha nytta av. Demon's Souls innovativa multispelarsystem, i vilket andra spelare skymtar som ogripbara skuggor i din egen uppkopplade spelvärld, gav upphov till de märkligaste och mest minnesvärda ögonblicken i en lång rad: Under vissa specifika förutsättningar kan det inträffa när du befinner dig i Tower of Latria, en värld av skyhöga byggnadsverk i eld och mörker, där din skärm plötsligt släcks med ett meddelande som, vare sig du vill eller inte, suger in dig i en annan spelares pågående äventyr för att ställa dig som hans lokale slutboss. Du kan hjälpa honom genom att erbjuda ett minimum av motstånd, eller ge honom en så god utmaning som du förmår, allt beroende på vem du är eller vem du för tillfället vill vara. Dark Souls, som kom året därpå, är förmodligen ännu bättre. När jag efter något hundratal timmar klev in i spelets sista låsta utrymme, Kiln of the First Flame, en slocknad smältdegel i drivor av aska, och fick livsavgörande understöd av en vida skickligare spelare som satt och tillhandahöll bistånd en tidig morgon i Tokyo, var lyckan total. Jag ångrade mig nästan direkt, för i och med detta var spelet slut.

2011: Uncharted 3
Uncharted-spelen är, alla tre, gränslöst inkluderande till sin natur. De är inte svåra eller krävande, men de drar dig in i den historia de berättar och engagerar dig på sätt som få andra spel mäktar med. Som spelare kan din partner ha begränsad förståelse för ditt behov av att tillbringa tid med konsolen, men Uncharted 3 kunde vi spela tillsammans, en interaktiv film lång nog att räcka i en vecka, och delad glädje visade sig kunna vara dubbel dito.

Du då?

2012-09-14 17:04 33 kommentarer