Musiktorsdag: Högt och lågt

2012-09-14 00:24 6 kommentarer

På torsdagar skriver bloggen om musik.

Gårdagens biografiinlägg kom på förekommen anledning att handla mycket om Carl-Michael Edenborgs skildring av Georg Friedrich Händels levnadsbana. När jag ändå har er på tråden angående chockerande vanor hos 1700-talskompositörer tänkte jag passa på att avhandla Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) bajshumor. Beundrare av Milos Formans åttafaldigt oscarbelönade film efter Peter Schaffers pjäs kan vara flyktigt bekanta med denna del av tonsättarens personlighet, men kan ändå eventuellt hitta värde i ett mer ingående studium.

Lorem ipsum är namnet på en text som traditionellt använts av typografer för att fylla ut plats i väntan på den egentliga texten. Användandet av lorem ipsum är belagt från 60-talet, och texten – ett lösryckt stycke ur ett latinskt tal om ondskans och godhetens natur, författat av Cicero anno 45 före kristus – används än idag brett inom tidskriftsbranschen. När Kings formmässiga kärnreaktor Niklas Wendt vill börja arbeta med en artikel innan exempelvis undertecknad hunnit få texten färdig tar han 15 000 tecken lorem ipsum och klistrar in den, så har han något att skissa med*.

Inom klassisk komposition, däremot, tillhandahålls oftast texten av någon lyriskt bevandrad extern skribent, alternativt kan man använda sig av välbeprövade bibliska citat. Då Mozart stod utan lämplig textförfattare när inspirationen spirade och något koralverk plötsligt rann till fanns alltså inget lorem ipsum att tillgå, och kompositören använde sig gärna av den personliga favoritstrofen leck mich im arsch, slicka mig i röven. Belägg för vanan lever första och främst vidare i form av en kanon i bess-dur från 1782 vid namn just Leck mich im arsch (och för den kalenderbitare som intresserar sig för katalognumreringen av tonsättarens verk kan jag avslöja att det rör sig om nummer K.231). De olika stämmorna sjunger först unisont och sedan i stämmor den enkla texten leck mich im arsch, g'schwindi, g'schwindi!, och jag hoppas att min tysklärare fäller en tår av stolthet och tillfredsställelse när jag översätter detta till "slicka mig i röven, skyndsamt, skyndsamt!"

En mer utförlig komposition på samma tema är Leck mich im arsch fein recht und sauber (Slicka min röv ren och fin, K.233), händelsevis även denna en kanon i bess-dur. Temat uppsöks för återbesök även i den fyrstämmiga A-durskanonen Bona nox (K.561) från 1788, vars slutstrofer lyder, i fri men samvetsgrann hemsnickrad översättning från det tyska originalet, god natt, god natt, bajsa i sängen tills den spricker, god natt, sov gott, och sätt läpparna till röven.

Jag tror vi kan enas om att Mozarts mest triumfartade utforskande av denna delikatesshumor ägde rum just 1788, under en period då den nu 32-årige tonsättaren arbetade tillsammans med en framstående bayersk solist vid namn Johann Nepomuk Peyerl. Peyerl var en utmärkt sångare, men det som verkligen fångade kompositörens fantasi var hans breda sydtyska dialekt. Mozart satte sig därför ner och komponerade sin F-durkanon Difficile lectu (K559), med en egenhändigt skriven text bestående av nonsensord på latin (ett språk Peyerl inte förstod), endast valda för att de sjungna i följd av någon med bayersk brytning lät precis som, du gissade det, leck du mich im arsch. Enligt den tidige Mozartbiografen Gottfried Weber, som var på bollen redan under det tidiga 1800-talet, avlöpte upptåget mycket väl, till fröjd och gamman för upphovsman och närvarande publikum. Peyerl uppgavs däremot ha sett nöjdare ut.

*Varpå jag lämnar in 26 000 tecken, och en segdragen prutningsprocess tar sin början. Ingenting är heligt i kampen för att försöka förlänga respektive förkorta varje artikels textmängd: "Bilden ska vi dra över hela sidan – inte ett tecken över 1 200, ormars avföda, son av en hynda" kontrat med "spalter med bibeltext över hela sidan, inga bilder, inga utlyfta citat, ingen byline, du skamlöse horbock, felande länk, eländige halvmänniska där", osv.

2012-09-14 00:24 6 kommentarer