Boktisdag: Vem tror du att du är?

2012-09-18 15:29 1 kommentar

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Att bryta den fjärde väggen – jag tänker på intet sätt antyda att läsekretsen inte är långt mer bekanta med begreppet än skribenten själv, men låt oss enbart för långrandighetens skull definiera det ändå. Uttrycket härstammar från teatern, där scenen förmodas ha tre väggar, och en fjärde som är osynlig, öppen mot publiken. En vägg är det icke desto mindre, på så vis att vi åskådare kan se in, men karaktärerna i pjäsen förefaller omedvetna om vår närvaro. Den fjärde väggen bryts när man från scenen uppmärksammar publiken i rummet: En skådespelare kan tilltala oss direkt, och på så vis bryta teaterns illusion. Jag gissar att man i princip kan bryta fjärde väggen även från andra hållet, exempelvis genom kastande av tomat. Det är hur som helst i förstnämnda riktning som det hela blivit ett välbeprövat stilgrepp inom dramatiken: Den blivande kung Richard den tredje i Shakespeares pjäs, för att nämna ett, mördar och manipulerar för att nå tronen, men låtsas acceptera äran högst motvillig för syns skull. Efter att ha axlat manteln scenen vänder han sig mot publiken med ett ironiskt:
– Jag är ju inte gjord av sten.
Det görs på tv, det görs inom tv-spel. En annars namnlös överste som av komplicerade skäl visar sig vara på obestånd mot slutet av Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty börjar säga otäcka saker över kommunikationssystemet, och uppmanar flera gånger spelaren att omedelbart avsluta spelet och stänga av konsolen, vilket skapar en lätt surrealistisk effekt där avståndet mellan spelare och medium plötsligt tycks förminskat.

Bloggmediet är inget undantag. Jag tänker mig att bloggmaterialet utspelar sig på en imaginär digital scen, med huvudsakligen pseudonyma läsare som endast ger sig tillkänna i kommentarform, om alls. Den paranoide bloggaren kan ligga vaken om nätterna och måla upp svindlande konspirationsteorier där hens blogg i själva verket bara har en enda läsare, som loggar in 1500 - 2000 gånger om dagen och inte drar sig för att skriva något trettiotal olika kommentarer under olika alias, av hobby-, humor-, ondske- eller personlighetsklyvningsskäl. I alla fall: Den fjärde bloggväggen bryts när man får fysiska belägg för en läsares existens. IRL, AFK. Mejl räknas inte.

Sålunda lämnades ett märkligt paket i mina händer i slutet av förra veckan, innehållandes en inbunden upplaga av månadstidskriften Ord och Bild, elfte årgången, 1902. Det hela skedde via förmedlan av min vän F, som kontaktats av en tredje part. Parten ifråga hade av en händelse snubblat över volymen på vad som beskrevs som ett bokhotell, var uppenbarligen åtminstone flyktigt bekant med mina fritidsintressen och föreslog att boken kunde utgöra en lämplig present. Sagt och gjort.

Ett folknöje som inte är den adlige kulturbloggaren förunnat är släktforskningen: Det är redan gjort. Varenda medlem av skribentens egen ätt finns nedtecknade från slutet av 1200-talet och framåt. Jag har därför inte brytt mig speciellt mycket om att förkovra mig i ämnet, men det visar sig mot förmodan att jag gravt missbedömt det hela. Jag har inte den minsta koll på släkten, och vi har mer gemensamt än jag anat. Ett av Ord och Bild-numren från 1902 visade sig innehålla en artikel skriven av en S. Natt och Dag, bärandes rubriken På fotvandring i Japan. Mystiken tätnar man det visar sig att personen ifråga refererar till sin två vänner som D och P. Även om min far Bo-san själv alltid satte stort värde på sina grötrim back in the day trodde jag att det skrivna ordet var ett i princip okänt släktfenomen, och kände mig helt säker på att den oförklarliga japanofilin – eller, som den tredje parten valde att uttrycka det, japan-kuferiet – var det. Icke desto mindre:
– Det var en strålande vacker septemberdag, då vi tre kamrater och vårt "allt-i-allom", Kin, tidigt på morgonen drogo ut från Yokohamas gator för att under två dagar lefva vagabond-lif ute på japanska landsbygden. Vi tre voro svenska sjöofficerare, författaren och vännerna D och P.

Kin visade sig vara en för ändamålet anlitad japansk herre som anförtrotts att transportera de tre kamraternas packning på en liten kärra.
– Vi själfva kunde några japanska glosor, kunde räkna och hälsa på japanska, fråga om pris, etc. Härmed, samt med det universella teckenspråket, ämnade vi hjälpa oss fram.
Även språkkunskaperna har hållits mer eller mindre intakta i släkten, märker jag. Kanske föreligger någon genetiskt betingad inlärningströskel? Efter närmare studier i ämnet kan jag hur som helst avslöja att S fullständiga namn är Svante Adam Knutsson Natt och Dag, 1861-1906, kusin till min farfars far, kommendörkapten i svenska flottan och sedermera riksdagsman. Uppenbarligen bar det i tjänsten av mot Japan strax efter förra sekelskiftet, öppet mot väst sedan 1854, och nästan femtio år senare hade man tydligen vant sig så pass vid främmande gäster att det gick an att ta en tvådagars turisttripp till fots från Yokohama via Kamakura till Endoshima och tillbaka igen. Den dramatiska resan inkluderar klättring på Buddhastatyn i Kamakura med jourhavande prelat själv bakom kameran, ett improviserat inköp av ägg från en intet ont anande förbipasserande japan, en plötslig orkan samt en konfrontation med en handfull geishor:
– Följde så en mycket animerad middag, där ej ens champagne – medförd från fartyget – saknades. Vi tre kamrater och tre de trefligaste, nättaste små geishor försökte så godt sig göra lät föra en konversation, och kunde man ej så särdeles mycket förstå hvarandra, så skrattade man desto mera. Särskilt våra försök att äta på japanskt sätt tillredd ris med "tjop-sticks" (ät-pinnar) framkallade geishornas ohejdade munterhet.

Herrarna gör sig även skyldiga till lite av en faux pas senare under vistelsen på samma tehus, där man i samband med tvagning ber om kallt vatten, vilket inte är med japanska hygienideal överensstämmande. Efter mycket om och men produceras en spann kallvatten, som en av sjöofficerarna häller över sig själv, vilket väcker mycken uppståndelse. Texten gör gällande att samtliga närvarande japaner samlades i en vid cirkel för att bevittna galenskaperna med egna ögon.
– Att vi voro uti Adamskostym gjorde dem intet, men så befunno vi oss ju också uti Japan, där europeisk s. k. yttre anständighet är ett nästan okändt begrepp.
Att som västerlänning bli betraktad som exotisk är inte helt ovanligt än idag: Min drygt två meter långe flöjtlärare berättade att hans blotta närvaro i mataffärer i 80-talets Tokyo kunde få barn att bryta ihop i skräckslagna gråtattacker och skrikna uppmaningar till förskräckta mödrar om att "ta bort det!". En japansk pilgrim på Koya-san tog mig avsides för att diskutera min hustrus gröna ögon och blonda hår, och berömde mig på mycket begränsad engelska för vad han tyckte var "bra jobbat".

Min anförvants resa avslutas med ett föredömligt rörande avsked som förefaller ha stärkt de Natt och Dagsk-japanska relationerna.
– Det var rörande att se vännen Kins glädje, hvilken steg till förtjusning, när vi, de europeiska officerarna, till slutligt avsked gåfvo Kin hvar sitt ärliga svenska handslag.
Tilläggas kan att Kin vid det här laget släpat herrarnas koffertar sju och och halv mil över kuperad terräng och kan ha haft fler skäl än ett att fröjdas över separationen. Men det är säkert bara jag som är cynisk.

Fantastiskt: Japanfixeringen, det omständliga språket – allt fanns på plats redan hundra år innan jag själv satte foten i Yokohama för första gången. Lite överflödig känner man sig ju.

Icke desto mindre, stort tack till den välgörare som såg till att Ord och Bild årgång 1902 kom till min kännedom. Jag ska inte glömma hur du bröt fjärde väggen.

2012-09-18 15:29 1 kommentar