Filmonsdag: Snabba Cash II/Dragomir Mrsic

2012-09-19 09:54 3 kommentarer

På onsdagar skriver bloggen om film. Denna onsdag i form av en artikel om inspelningen av Snabba Cash II.

Kort om texten: Kingredaktionen hade planerat in en artikel på temat med föredömligt lång framhållning, varför jag fick möjlighet att besöka filminspelningen vid två tillfällen; dels under en scen på Fredsgatan 12 och dels i samband med en actionsekvens filmad i Majorna i Göteborg. Utifrån det hade jag rätt fria händer att göra vad jag ville, och satt fortfarande under de sista veckorna innan deadline och funderade på huruvida texten inte skulle må bra av några väl valda pratminus från någon av de inblandade. När jag flög till London tidigt i somras råkade jag på grund av allmän tankspriddhet sätta mig på fel plats, en plats som av en märklig slump visade sig tillhöra Dragomir Mrsic, filmernas Mrado. Då King redan träffat de två andra i filmernas treenighet, Matias Varela och Joel Kinnaman, bestämde jag mig för att höra mig för med Dragomir angående intervju. Vi sågs en morgon på Hotell Clarion i Skanstull, vilket kom att förändra hela artikelupplägget, helt enkelt för att han stal showen, genom att generöst dela med sig av sitt levnadsöde. Enligt nedan.

För dig som aldrig sett en filminspelning förut blir intrycken många. Produktionsteamet för Snabba Cash II har intagit matsalen på Fredsgatan 12. De stora fönstren i vad som en gång var Kungliga Konstakademiens lokaler har täckts av presenningar avsedda att reflektera konstljus, drivet ur en generator på trottoaren, med konstant färgtemperatur för att garantera att scenens alla klipp har identiska ljusförhållanden trots att solen är på väg ner. Den näst mest påtagliga insikten som smyger sig på den oinvigde är hur långsamt allt går.
Den aktuella scenen utspelar sig kring ett middagsbord i vars centrum en gigantisk skaldjursplatå befinner sig. Runt bordet befinner sig ett brett urval av den ena av de samhällets extremer som Jens Lapidus gjort sig känd för att skildra i sina böcker: Överklassen. De gamla pengarna. Män i kostym och kvinnor i cocktailklänningar bräker en avslappnat improviserad dialog sinsemellan, mättad med de nasala vokaler som amatörlingvister gärna härleder till Lidingö. Om några minuter kommer en av dem konfronteras av en arg och och blåtireförsedd Joel Kinnaman, vars JW nyligen muckat från kåken och samlar in oplockade gäss. Runt sällskapet, i en sorts tyst balett för att undvika att fångas på bild, svärmar inspelningsledare, assistenter, sminkörer, producenter, manusskribenter. Kameran sköts via steadycam, en rigg som låter kameramannen röra sig fritt utan stativ med bibehållen stabilitet i bilden. Bakom sin monitor följer regissören Babak Najafi kamerans bilder i realtid. Omedelbart bakom hans vänstra axel loggar scriptan tidssignaturen för varje klipp.
Trots att filminspelningar är en övervägande strikt kontrollerad miljö händer tidvis det oväntade. Inom kort kommer en bit rekvisita att uppgradera sig själv från obemärkt bagatell till central väsentlighet.
Kameran filmar närbilder, avsedda att ge material att klippa mellan. Monitorn visar händer som plockar räkor, den följer bestick, den flyttar skärpedjupet fram och tillbaka från för- till bakgrund.
– Kan inte någon ta ett ostron istället? Lite mycket räkor nu, påpekar scriptan.
Order ges, via regissör till inspelningsledare. På monitorn syns inom kort bilderna av händer som lyfter ett ostron från platåns isbädd, omsorgsfullt lossar foten från skalet med för ändamålet avsedd kniv, kryddar med citron, för skalet mot sin mun, och stjälper in det.
En hård, väsande inandning mellan slutna tänder hörs från scriptan, till vars arbetsuppgifter det hör att beakta kontinuiteten mellan tagningarna, och som därmed är införstådd med rekvisitan sedan allt dukades fram åtskilliga timmar tidigare. Hon orienterar snabbt och sakligt regissören om vad han behöver veta: Ostronen må en gång ha varit tjänliga som människoföda, men har tillbringat de senaste sex timmarna under riggat ljus i en temperatur kring 25 grader Celsius. Beroende på statusen hos den intet ont anande skådespelarens immunförsvar jobbar produktionen nu mot en helt ny deadline, ty med stor sannolikhet kommer bärande delar av rollbesättningen inom loppet av 90 minuter förvandlas till en brun gejser. Babak Najafi agerar snabbt och myndigt.
– Då går vi vidare till nästa scen, tack – JW, varsågod.

Filmen Snabba Cash II bör ej förväxlas med den andra boken i Jens Lapidus Stockholm Noir-serie, Aldrig fucka upp. Där Aldrig fucka upp lämnade debutromanens ensemble därhän för stunden (återföreningen sker i seriens sista volym, Livet Deluxe) har filmmakarna valt en annan väg: Element från den första filmen har vidareutvecklats, och man har skapat ett fristående manus som befattar sig med samma persongalleri, en nyskriven brygga mellan Snabba Cash och den tredje filmen i serien, planerad att baseras i högre utsträckning på Livet Deluxe. Vi får därmed redan nu återse den chilenske Österåkerrymmaren Jorge, på flykt undan Stockholms jugoslaviska maffia i Matias Varelas tolkning, och Joel Kinnamans JW, en gång framgångsrikt innästlad i VIP-rummen kring Stureplan men i onåd sedan han spärrades in på anstalt och tvingades ut ur garderoben som kriminell. Vilket öde som drabbat den skottskadade maffiatorpeden Mrado, spelad av Dragomir Mrsic, lämnades öppet i slutet av den första filmen.
– Från början var jag inte med alls i den andra filmen. Det var Babak som ringde mig en månad innan inspelningsstart och sa, ordagrant, att han inte gör filmen utan mig. Det var roligt.

Det finns nyanser av Snabba Cash som bara kan anas instinktivt av en svensk publik som inte har fördelen av att förstå samtliga av filmens talade språk. Samma nyanser har däremot bidragit till att göra Snabba Cash till den globala succé den blivit: För en internationell publik ter sig filmens ordinarie svenska dialog lika obegriplig som spanskan och jugoslaviskan, vilket gör att skådespelarinsatserna kan bedömas på samma meriter. Ett ännu tydligare kvitto på vilka fina insatser som presterats av hela ensemblen kommer från de länder där något av språken talas till vardags, där biobesökare till fullo kunnat uppskatta det arbete som lagts ner: Det krävs exempelvis en spansk publik för att höra att Matias Varela, med rötter i Spanien, talar chilensk spanska utan brytning. Medan Joel Kinnaman blivit filmens affischnamn på den svenska marknaden är det Matias som hyllas i latinamerikanska länder, Dragomir som bjuds in som hedersgäst till filmfestivaler i Kroatien – Dragomir, som själv bott i Sverige i hela sitt liv, är uppvuxen i Stockholm, men tackade ja till en roll som en jugoslavisk före detta militär.
– I Snabba Cash II improviserar jag mycket av min dialog, och det var väl ungefär samma sak med den första filmen. Det är klart att det är svårt för en manusförfattare att veta hur en karaktär som Mrado pratar naturligt: Han är en serbisk exmilitär som är på väg att ta sig ur den värld dit de andra karaktärerna vill komma. Jag har fått replikerna på svenska, och sedan översatt dem till serbiska. Jag träffade några av Arkans killar för att förbereda mig för rollen – jag känner hans son väl, som är svensk. Vi är serber allihop och kommer i grund och botten från samma plats, pratade om kriget. Jag hade även polare som åkte ner härifrån och stred för Arkan. Därifrån kommer soldatbiten.
Folk som förstår språket måste se mycket mer av det arbete du gör i rollen?
– Det enda internationella pris som Snabba Cash har fått har jag fått, vid filmfestivalen i Ghent. Jag pratade med Goran Paskaljevic, som är serb och satt i juryn som delade ut priset till bästa skådespelare, och tyckte rolltolkningen var fantastisk. Man ska heller inte glömma att språket förändras hela tiden: Till Snabba Cash II höll jag kontakt med Belgrad, med några före detta soldater som sitter där nere. Det gick att dra iväg sms på kort varsel: Hur skulle ni säga det här? Det har varit kul att se de internationella reaktionerna på filmen: I Sverige är det lätt att placeras i fack baserat på ens bakgrund som skådespelare, vilken skola man gått, vilka serier man spelat i, vad man heter i efternamn. När filmen visades vid filmfestivalen i Toronto 2010 sa kritiken att jag var spektakulär, autentisk, "Mrsic is a hulk of a man as Mrado"… Den bekräftelsen har känts bra.
Hur fick du rollen från början?
– Jag spelade i Josef Fares Leo, där Daniel Espinosa var med och hjälpte till. Min roll i Leo är en riktigt hemsk figur, och jag minns hur jag och min flickvän satt på premiären och kunde höra folk på sätet bakom: "Usch, vilken vidrig jävla typ det där är!" – vilket var precis det som var poängen. Från början hade jag ångest över det där, jag kommer ihåg hur jag stannade bilen på E4:an efter en jobbig scen, ringde Josef och frågade vad han egentligen gör med mig. När Josef först fick regissörsjobbet för Leo ringde han mig, på en rekommendation från Malte Forssell: "Kan du hjälpa till att hitta lite juggar?" Så jag samlade ihop tio-femton stora killar till mitt gym för provfilmning. "Kör du också", sa Josef. Det gjorde jag, och det kändes bra. När Daniel senare började jobba på Snabba Cash tog han kontakt med mig. Jag träffade Fredrik, som producerar, och han gillade mig. Min bakgrund passade ganska bra till rollen: Jag har växt upp under jobbiga förhållanden och varit lite ute på fel väg när jag var ung. Men det viktigaste är inte vad man gjort, utan vad man lärt sig av det man gjort. Min erfarenhet gjorde att jag kunde få rätt fria händer med Mrado.
Vad är det jobbigaste du gjort framför kameran?
– Den nya filmen har varit tung, med många känslomässiga scener – men att gråta framför kameran har aldrig varit så svårt för mig. Jag har varit med om så mycket skit att jag rätt lätt kan få fram glädjetårar över att jag ändå är där jag är idag. Inte att pappa slogs eller att jag suttit i fängelse, utan att jag kan ta med mina egna barn ut på landet och visa dem saker jag själv aldrig fick se. Sådant berör mig. Fast jag gör helst inte sådana scener flera gånger om: Jag brukar snacka med ljud och kamera innan, så de låter mig göra min grej. Skrika kan jag göra hur många gånger som helst, våldsamma scener kan bli bättre med fler tagningar, kanske kärleksscener också – men inte tårar. De blir bäst första gången.
I Snabba Cash II sitter Mrado i rullstol i sviterna efter sin skottskada, vilket begränsar dina möjligheter att agera som skådespelare. Hur funkade det?
– En kompis till mig blev skjuten och hamnade i rullstol. Svensk, hade pengar, såg bra ut. Han och en annan kille befann sig i Vallentuna, det blev bråk, båda blev skjutna. Min kompis i ryggen, den andre killen i handen. Han hamnade i rullstol, som sagt, och blev en helt annan människa. Han förlorade hoppet helt. Han blev tjock, tarmarna funkade inte, tog värktabletter. Fyra år senare dog han. Han orkade inte. Jag tog mycket intryck av hans livsöde för att göra Mrado i den nya filmen.

Dragomir Mrsics bakgrund är brokig, med toppar lika höga som dalarna är låga: Nordisk mästare i tae kwon do efter flera år i hård träning hos "Grandmaster" Lim Won-Sup, som 1975 tog tae kwon do till Sverige – en sägenomspunnen legendar som till följd av sina kampsportkunskaper rekryterades som instruktör för den nordkoreanska armén, trots att han själv härstammar från ärkefienden Sydkorea. Dragomir utbildade sig sedermera till idrottstränare, har varit verksam inom Svenska Olympiska Kommitén under flera år och är idag framgångsrik ägare av ett gym på Östermalm med utbredd ungdomsverksamhet – ett gym där Dragomir själv för övrigt agerade personlig tränare åt Rooney Mara när hon befann sig i Sverige för att spela Lisbeth Salander i David Finchers Girl with the dragon tattoo. Den tydligaste handlingen i den besvärliga bakgrund som Dragomir – Gago, för vännerna – hänvisar till är rånet mot Gotabanken 1990, samma rån som ledde till ett femårigt fängelsestraff för Liam Norberg. Bytet blev mellan 880 och 930 miljoner i värdepapper och kontanter. Dragomir lämnade landet i några månader efter rånet, men häktades fem år senare och satt av tre år och sex månader – den förste i Sverige att dömas på DNA-indicier efter att tekniken utvecklats.
– Jag har aldrig ställt till med några problem under min uppväxt, aldrig pressat folk, gett mig på privatpersoner eller varit våldsam. Jag hade turen att få växa upp i Sverige och lära mig språket från början. Min äldre bror hade inte samma tur, och fick problem. Sverige var annorlunda förr – den som inte passade in i samhället blev klassad som avvikande. Det var inte länge sedan man steriliserade folk. Jag minns en dag när jag kom hem från skolan: Rummet var hoppackat, mina få grejer låg i en säck. Brorsan hade fått flytta till barnhem. Efter det var familjen stämplad som problematisk, och jag blev övervakad i skolan. När jag mådde som sämst tog de med mig till en särskola, bland barn med mentala problem. Det var då jag bestämde mig för att göra allt för att lyckas: Jobba hårdare, kämpa för att bli bäst, plugga, träna. Det där med Gotabanken rättfärdigade jag för mig själv genom att banken hade ett system för att hantera sådant – väktare får instruktioner om att inte göra motstånd, till exempel. Idag är jag en annan.
I en tidigare intervju har du nämnt att filmen Point Break blev en sorts inspirationskälla, med en romantisk bild av den kriminella världen. Är det viktigt för dig, när du gör Mrado, att visa upp en mer nyanserad bild av kriminalitet?
– Det var en av de viktigaste grejerna. Kriminalitet leder ingenstans – ett tag kanske du har roligt, så länge du inte tänker. Förhoppningsvis betyder det något för unga människor i förorten, som vet vem jag är sedan tidigare, att jag kan gå ut med det budskapet, att knark är skit, att brott är skit. Den som är stark bör istället använda sin styrka för att hjälpa andra, och samtidigt minnas att det alltid finns folk som är starkare, rikare, snyggare – ödmjukhet är viktigt. Dessutom är Sverige ett samhälle där den som söker hjälp får hjälp – på så vis finns det alltid en annan väg att välja.

En märklig händelse fungerar som en delningspunkt där Jens Lapidus böcker, de efterföljande filmerna och den verklighet då båda tar avstamp i flyter samman i ett djupt osannolikt sammanträffande. I december 1991 satt Dragomir Mrsic häktad för ett bankrån (för vilket han senare frikändes, med skadestånd) och bestämde sig för att fly. Sagt och gjort. I bara strumplästen hoppade han från ett fönster i Tingshuset i Stockholm, ett fall på fem meter. Samma rymning, i detalj, genomförs av karaktären Niklas i Jens Lapidus andra bok Aldrig fucka upp.
– Jag har varit på rymmen tre gånger, första gången 1990, tror jag, när jag hoppade från fönstret i häktet. Det är min rymning som finns med i boken – Jens Lapidus måste ha hittat den i gamla dokument när han gjorde research för den andra boken. Underligt sammanträffande att det var jag som senare skulle få rollen som Mrado när den första boken skulle bli film. Jag har aldrig berättat det i en intervju förut, men det var också första gången jag insåg att jag kunde bli skådespelare, att jag hade talang för att improvisera: Jag landade i snön med strumpor, mitt i december, kastade mig över staketet och sprang upp mot Arkivverket på Kungsholmen. Där ser jag en taxi. En polare hade slängt åt mig sina skor – storlek 47. Själv har jag små fötter, närmare 40. Bilen var en amerikanare, och jag hoppar in fram i ett säte för tre. Taxichauffören var en kvinna. Du kan tänka dig hur jag såg ut. "Vad är det som hänt?" frågar hon, medan hon svänger taxin tillbaka mot tingshuset och stannar vid rödljusen, mitt framför polisbilar med blinkande saftblandare. Jag gömmer ansiktet i händerna, börjar snyfta, och säger: "Jag såg min tjej med en annan kille, och det är jul och allt nu, och jag är jätteledsen. Jag har köpt massa presenter." Och hon börjar trösta mig: "Tjejer finns det gott om, du ska inte vara ledsen". Hon körde mig till Slipgatan. Jag behövde inte betala. Klarar jag av det, då klarar jag fan av att agera framför kameran också.

2012-09-19 09:54 3 kommentarer