Musiktorsdag: Kort om Glen Benton

2012-09-20 16:47 7 kommentarer

På torsdagar skriver bloggen om musik. Denna torsdag i form av ett folkbildande inlägg om klassisk musik.

Sångaren och basisten Glen Benton har figurerat indirekt förr på bloggen, då hans band Deicides opus Fuck your god fanns med på en lista över låtar som spelades frekvent för fångar på Guantanamobasen i syfte att hålla trivseln under CIA:s föreskrivna tröskelvärden. Deicide har varit en stapelvara inom dödsmetallen i princip sedan den dag sommaren 1987 då Glen trängde sig in på Roadrunner Records Tampafilial och slängde en demokassett på talangscouten Monte Conners med orden:
– Sajna oss, rövhål.

Det finns som bekant många typer av satanister. Vi har den typ som uppstod efter Miltons inflytelserika jättepoem Paradise Lost, som helt enkelt identifierar sig själva med Satan som en romantisk rebellgestalt på det filosofiska planet. Vi har en ateistisk variant, där satanismen annekterats som namn på ett värdesystem som hyllar egoismen över allt annat. Vi har religiös satanism, som delar världsbild med katolicismen men väljer att hålla på bortalaget. Vi har även den ofta mest underhållande sorten, som helt enkelt handlar om att bokstavligt talat agera djävulens advokat gentemot kristna, och förespråka det som för tillfället antas provocera dem mest. Glen Benton platsar i denna kategori. Deicides konserter i all ära, men många av Bentons mest underhållande uppträdanden har skett i egenskap av återkommande gäst hos den djupt kristne radioevangelisten Bob Larson. Larson profiterade på den satanistiska moralpanik som rådde under 80- och tidigt 90-tal, en utbredd vanföreställning om att Amerika var hotat i sina grundvalar av växande satanistiska nätverk, och vars deprimerande konsekvenser avhandlats tidigare på bloggen här.

Larson tvekade inte att ge sig på de vanliga misstänkta: Papper-och-penna-rollspel i stil med Drakar och Demoner, videovåld och givetvis rockmusik. Larson hade bland annat för vana att utföra exorcismer i direktsänd radio om någon behövande individ ringde in. Larson hittade emellertid sin drömgäst i Benton, som ofta förekom i programmet. Bentons djupa stenkrossarröst ställdes i skarp kontrast till Larsons gälla och nasala dito, och uppfyllde predikantens vildaste drömmar: Han talade i tungor, sade sig vara besatt av demoner, smädade Jesus, hotade de fromma och avslutade i regel med att antyda att en personlig påhälsning av gamle bockfot i det larsonska hushållet var nära förestående. Paret ringde varandra ofta i vad som bara kan beskrivas som ett ömsesidigt gynnsamt samarbete.
– Glen? Are you there, Glen?
– I'M COMING TO GET YOU, LARSON, HAHA! WE'RE COMING TO DENVER, AND YOU'RE GONNA DIE. MOHAHAHAHA! (klick)
– Glen? Glen? He hung up.
Några axplock finns samlade här.

Även om det finns all anledning att ifrågasätta seriositeten i Glen Bentons satanism finns det få death metal-vokalister som varit lika kompromisslösa i sin kamp mot små djur av gnagarsläktet. Allt började med att Benton, i vad som förmodades vara effektsökande syfte, uttryckte sin fascination för att tortera och bränna upp små djur, företrädesvis råttor och marsvin. De flesta sorterade in uttalandet under slentrianprovokativa metallsångarfloskler, tills dess att några utsända från den brittiska musiktidningen NME blev vittne till hur en skallerormssnabb Glen drog en luftpistol och avrättade en ekorre som vågar sig in i det vindsutrymme i Glens hus till vilket intervjun förlagts. Man missade naturligtvis inte chansen att göra stor sak av det inträffade i den påföljande artikeln. Glen bemötte det hela genom att bedyra att avrättningen skett helt och hållet av pragmatiska skäl, då en närbelägen klan av ekorrar redan gjort omfattande åverkan bland annat på elkablaget i sångarens hem. Djurrättsaktivister lät sig dock inte övertygas, vilket vid två tillfällen lett till bombattacker mot Deicides spelningar: Den första i Manchester, den andra i Stockholm.

För den som absolut måste bomba death metal-band är Deicides exempel sedelärande på dubbla plan: Dels kan det vara läge att inte placera sprängladdningen på fel sida om fastighetens mest bombsäkra föremål, en branddörr klädd i massivt stål. Dels bör man vinnlägga sig om att lära sig se och höra skillnad på de sinsemellan snarlika death metal-banden, på det att man, liksom aktivisterna som slog till mot Fryshuset 1992, inte av misstag råkar bomba det i sammanhanget förhållandevis oskyldiga förbandet Gorefest. Ingen skadades, men spelningen avbröts av polis efter blott fyra låtar.

Benton är även bemärkt för att ha bränt in ett upp-och-nedvänt krucifix i pannan. Detta och mycket annat avhandlas i den mycket sympatiska lilla frågestund som finns bifogad nedan, och som borde kunna stilla det värsta av läsarens kvarvarande nyfikenhet.
– How many times did I burn the crucifix into my forehead? About twelve. Then my mother begged me to stop. So I did.
– About Bob Larson? He's a showman, like myself. We're actually friends. He does what he does to improve ratings and sell cassettes to you – the weak-minded fucks – in order to support his prostitute habit.

2012-09-20 16:47 7 kommentarer