Långfredag: Fula detaljer i italienskt renässansmåleri

2012-09-21 19:54 15 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Det italienska renässansmåleriet är ett eftersatt bevakningsområde här på bloggen, så vad skulle väl kunna vara ett mer passade ämne en gråmulen fredagskväll som just detta? Under en resa till Paris häromåret fick jag tillfälle att studera fenomenet närmare. Vi gick till Louvren, vilket är ens plikt som turist, oavsett hur minimalt ens konstintresse råkar vara. Med tanke på byggnadens storlek – med en golvyta på över 60 000 kvadratmeter – är det kanske inte så märkligt ändå: Den har helt enkelt ett eget gravitationsfält. Man sugs in i ena änden och spottas ut i den andra, överstimulerad och låghalt. Om man saknar en egen agenda är det lätt att man glad i hågen beger sig mot Mona Lisa. Vägen dit är lång, och det aktuella porträttets sägenomspunnet gåtfulla leende visar sig för de flesta av oss inte vara gåtfullt nog att kontemplera i mer än fem-tio minuter, då ingen omedelbar lösning förefaller vara i faggorna. Alltså börjar man planlöst vandra omkring i labyrinten av tavlor från ungefär samma kulturkrets och tidsperiod, det vill säga den italienska renässansen, 1300-1600 e Kr.

Stendhals syndrom har avhandlats här förr, och effekten av åtskilliga hundratal konstverk i äggtempera är bedövande. Det är inte minst ganska orättvist mot de stackars tavlorna och deras respektive upphovsmän: Här har vi tavlor som var och en hade samma väckelsemötesorienterade effekt på sin lokala samtid som någonsin The Dark Knight Rises, men häng tusen av dem bredvid varandra och effekten går förlorad. På så vis kan man säga att Louvren motverkar sitt syfte, åtminstone för oss som saknar särintresse och djupare kunskaper. Man blir sammanfattningsvis rätt blasé, och börjar fundera på lämpliga metoder för att göra verksamheten mer underhållande.

Själv kom jag fram till följande: Om man ägnar besiktningen lite energi visar det sig att italienska renässansmålningar är proppfulla av bisarra små detaljer som inte är omedelbart uppenbara. Trots sin ofta hårresande märklighet är de lätta att acceptera när blicken glider nonchalant från ram till ram. Konstnären är heller inte dummare än att han förlagt dem till något avlägset hörn av målningen, men bara du har tålamod kommer du förr eller senare att se det: Vips, där under aposteln Paulus vänstra armhåla ligger en anonym kvinna och ammar en mulåsna.

Jag vet inte om de italienska renässansmålarna hade ett internt sinne för humor, om de var uttråkade, om deras mentala hälsa dalade av utdragen exponering från färgångor, eller om man slog vad sinsemellan om att den korkade mecenat som betalat kalaset aldrig kommer att våga ifrågasätta det hela av farhåga att bli anklagad för bristande konstförståelse. Fakta kvarstår. Jag och min hustru påbörjade ett omfattande detektivarbete, som tog upp en större del av eftermiddagen än vad schemat egentligen medgav. Beväpnade med en kamera bestämde vi oss för att gå till botten med mysteriet, och ändå misstänker jag att vi bara hann skrapa ytan. Om du någon gång under överskådlig framtid besöker Louvren, känn dig fri att fortsätta vårt arbete och mejla mig bilderna för publicering. Vi är något stort på spåren här. Men nu över till bevismaterialet.

Vi mjukstartar: Den här typen av barn brukade vara ett stående inslag i pratshower med Jerry Springer eller Ricki Lake, under vinjetten "My baby is morbidly obese" eller dylikt. Kanhända konstnärens subtila kritik mot sina arbetsgivares dekadenta livsstil.

Även denna är i enlighet med ovan nämnda talkshower: "Whatever, man. I'm big and I'm beautiful. You can't handle all this."

Ute på promenad i träsket med en lemmalytt sjukpensionär, ser jag? Inget konstigt här, cirkulera.

Vuxna kvinnor gör saker tillsammans. Texterna på pannbandet antyder att vi betraktar inkarnationer av tre av de sju dödssynderna. Onekligen hyggligt av Avund och Högmod att kånka på Frosseri, dock.

Sexualiseringen av det offentliga 1400-talsrummet, och männen som gjorde den möjlig.

Förnäma damer i Florens kulturkretsar accepterade inget annat än fula nakna barn som notställ, i synnerhet inte då man kunde peta dem i naveln med stråken för allmänt mervärde och ylad andrastämma.

"Soldat firar segern genom att blotta sig för spädbarn", olja på träpanå, Giovanni Pisano, 1297.

Här står jag näck och brasilianskvaxad i din fruktträdgård, vad tänker du göra åt saken? Nä, precis. Stick och läs på om allemansrätten, Adolf.

"Ollning av gloria", tempera på vaxduk, osignerad, Milano 1412.

De sa realistiskt, då ska de fan ta mig få realistiskt. Kameltå för allt vad florinerna håller ska de få. Och nej, den här detaljen kan näppeligen ha härstammat från renässansavdelningen om det inte är tidsresenärer inblandade. Vi måste förirrat oss in i upplysningstiden.

Amning av reptiler på offentlig plats – en opinionsmässig vattendelare nu som då.

2012-09-21 19:54 15 kommentarer