Tv-måndag: Pär Lernström

2012-09-24 16:30 4 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv. Idag i form av intervju med Pär Lernström, aktuell som programledare för Kockarnas Kamp på TV4.

Kort om texten: Intervjutiden var kring en timme, varpå Pär skulle hämtas upp av sin hustru. Hon dök dock inte upp som avtalat, och medan påtår avlöste påtår fick vi allt mindre att prata om. Till slut blev det helt tyst. Pär gav upp först, och ursäktade sig för att gå och vänta någonstans där stämningen var aningen mindre stel. Jag kan inte klandra honom. För övrigt mycket trevlig och tillmötesgående.

Matlagnings-tv är ett exempellös framgångsformat på den svenska tv-marknaden. De inhemska tv-kockarna är en självklar del av såväl tv-kväll som nyhetsmorgon. Det finns en tv-kock för alla behov: En gemytlig Tina Nordström för hemtrevlig mysmatlagning, en lätt psykotisk Per Morberg slänger kastruller, stajlar luggen med ister och vispgrädde och, som han själv beskrivit det, "liksom knullar maten". Variationerna på grundformatet är legio: Alexander Nilson åker runt och skäller ut undermåliga krögare, Bo Hagström färdas i maklig takt genom ett idealiserat Italien, sticker näsan i tryffeldrivor och suckar "magnifico!", medan den argentiskfödde skeppskocken och hedersknyffeln German Zamudio visar hur storkok göder besättningsmän på världsomseglande industrifartyg. Många av oss har insett att de svenska produktionerna inte kommer i närheten av att täcka behovet, och för oss finns Top Chef, Master Chef, Nigella Lawson, Jamie Oliver, Gordon Ramsay.

Man kan dock inte bortse från att fenomenet är lite märkligt, inte minst beroende på tv-mediets inneboende begränsningar. Vi kan se hur den ser ut och höra vad kunniga röster säger om den, men vi kan inte själva veta hur maten smakar. Kockarnas Kamp har ett format som på sätt och vis kringgår problemet, genom att tävlingsmomenten inte består i att, som seden bjuder i denna hybrid mellan tv-lek och kunskapsdemonstration, laga och presentera en rätt för en kritisk jury, oftast bestående av tre herrar med pannorna i djupa veck. I Kockarnas Kamp är tävlingsgrenarna av en natur som är mer omedelbar. Grundläggande köksfärdigheter testas med tidtagaruret igång. Formatets utsikter har naturligtvis varit en sämre idé om det hade varit lekmän som vispat maräng, slipat förskärare eller skalat potatis, men så är lyckligtvis inte fallet. Det rör sig om åtta av Sveriges förnämsta kockar: Leif Mannerström, Stefano Catenacci, Malin Söderström, Paul Svensson, Christian Hellberg, Carina Bryding, Tommy Myllymäki och Stefan Karlsson. I korselden mellan kock och tittare står Pär Lernström.
Tankarna går lite osökt till Mästarnas mästare.
– Den jämförelsen kommer nog att göras i många andra sammanhang också. Precis som i Mästarnas mästare är det enkla, grundläggande kunskaper som testas i tävlingsmomenten. Det lagas inte färdiga rätter som bedöms av en jury, utan all faktiskt matlagning äger rum utanför tävlan, på kvällarna – där kan man dra lite paralleller till Så mycket bättre, om man vill hitta referenser: En kock sätter en meny, och de andra får tolka den menyn. Det var jävligt fascinerande att se dem i aktion: Hälften av de här kockarna sitter ju med stjärnor i Guide Michelin, och det är häftigt att se dem stå avslappnade i ett kök och leverera maträtter som en annan skulle behöva slita häck för. De är på en helt egen nivå.
Vad talar vi om för typ av grenar? Snabbhackning av lök och liknande?
– Det är på den nivån, absolut. När vi började titta på olika former av tävlan var vi lite oroliga för att deltagarna skulle acceptera dem – kockar som Mannerström, Catenacci… men det är deras hantverk. Den delen blev förvånansvärt viktig för dem, och jag tror att det på alla sätt blev bättre för alla inblandade än att se dem stå och utföra matlagning md smakdimensioner på kemisk nivå.
Temperamentsfulla människor med stora egon?
– De har tagit sig dig de tagit sig genom att vara inte bara duktiga kockar, utan till stor del även genom att ha personlighet och karaktär. Det märktes. De flesta vill ta ganska mycket plats, var och en har sina anekdoter, paradrätter och områden som de anser sig ha stor expertis inom. Just det gör det extra imponerande att de ställer upp – genom att tävla sätter de ju en del på spel. Det finns saker som folket och framför allt branschen anser att vissa kockar är väldigt bra på, och den som inte klarar av att leverera framför kameran… ja, det bli svårt att ta.
Mycket svårare, skulle jag säga, än att Stefan Schwartz visar sig vara dålig på att stå på ett ben.
– Visst. Och i Kockarnas kamp lär bortförklaringsmöjligheterna vara mycket mer begränsade än i Mästarnas mästare: Där står det fysiska väldigt mycket i fokus, om man bortser från några enstaka hjärnskrynklarmoment, och den som är äldre är helt enkelt äldre, och har därmed ett handikapp.
Några minnesvärda anekdoter från inspelningen?
– De bor ju tillsammans i en kåk. Även om det var länge sedan de här människorna var på sommarläger eller konfirmerade sig så händer det någon speciellt med folk som bor nära inpå varandra. De tenderar liksom att regrediera. Inte så att de blev barnsligare, men… tävlingarna blev liksom markant viktigare och viktigare, tills det nådde en sådan nivå att det blev klurigt för mig som programledare att stå där och tvingas avslöja resultaten. Som jag vet att vissa kockar inte kommer att acceptera.
Och han har kniv.
– Precis. Den nivån av seriositet och vilja att vinna var tidvis nästan skrämmande.
Vem skulle du säga hade mest temperament på Gordon Ramsay-skalan?
– Det är lite olika. Stefano Catenacci är ju italienare. Det märks. Till 99% är det bara härligt. Den resterande procenten är för det mesta också bara ärlig, men den kan också leda till att vägra acceptera en förlust.
Ifrågasattes avkunnade domar?
– Grenarna är så pass enkla att det oftast blir svårt att opponera sig mot resultatet: Lös uppgiften så snabbt som möjligt.
Hur är det med det egna matlagningsintresset?
– Jag gillar att laga mat. Jag är inte så jävla bra som jag kunde hoppats på, men jag gör det väldigt mycket. Sliter. Jag tycker att det är jätteroligt att stå i köket.
Vad lagas?
– Jag gör mycket, men jag är en kött- och potatisperson. Det roligaste är att nörda, att åka till någon av hallarna, stå och snacka kött med någon och köpa hängmörat alldeles för dyrt.
Är det värt det?
– Det talas mycket om det här i programmet: Värdet i att köpa någonting som inte har rest över halva jordklotet för att hamna på tallriken. Hur ett djur har mått påverkar smaken, och genom att köpa närproducerat kan man skaffa sig bättre begrepp om hur kossan eller lammet har behandlats.
Vad har du för knivar?
– Sabatier. Jag vet inte hur många gånger vi haft det här bråket hemma: Jag öppnar diskmaskinen, och där står de. Men det verkar inte gå att göra något åt, jag har fogat mig i att de får lämnas in på slipning typ var fjärde månad.
Vilken är paradrätten?
– En chili, som jag är så jävla nöjd med själv. Men det är å andra sidan den lättaste maten: Gryta, långkok, grejer som kan stå och koka tills köttet faller sönder. Den kan stå på spisen och puttra en hel dag, medan man går runt och smakar av, tillsätter lite kryddor och larvar sig i största allmänhet.
Vad är det mest avancerade du presterat?
– Äh, jag gör inte speciellt avancerade grejer. Jag håller mig till det enkla. Jag har gjort en Biff Wellington, den blev inte så god som jag hade hoppats.
Hur många kokböcker har du?
– Nu slängde jag en jävla massa i samband med att vi flyttade, jag fick inte ha kvar dem. Det finns bara ett tiotal kvar. Jag klarar mig ganska bra på det.
Jag har förstått att du funderat på att börja jaga själv. Innebär det att Per Morbergs kokböcker har en plats bland de tio?
– När det gäller jakt skulle jag säkert ha vissa problem. Jag skulle till att börja med bara vilja skjuta på små saker, typ fåglar. Sedan finns det ju ingen garanti för att de man skjuter på dör med en gång, jag skulle ogärna skadeskjuta något djur som ligger och tittar anklagande på mig efteråt. Det jag är mest attraherad av är nog själva estetiken, att stå där i tweed med brutet hagelgevär. Men det är det väl säkert ingen som gör i verkligheten. Morberg? Han verkar ju helt galen.

Vintern 2011/2012 blev en mörk period i Pär Lernströms hittills kometartade programledarkarriär – åtminstone på pappret. Att Idol lades ner blev klart i oktober, och nedläggningen av Parlamentet blev officiell omedelbart efter nyårshelgen. Med tanke på att Pär själv varit relativt ny på båda jobben – med två säsonger på Parlamentet och en hos Idol – blev det naturligtvis en tacksam kvällstidningsvinkel att antyda att ansvaret för båda nedläggningarna stod att finna hos programledaren, trots att båda programmen länge befunnit sig på varsitt suttande plan. Pär själv tog det hela med ro, och inte utan anledning.
– Dels för att TV4 var väldigt noggranna med att berätta att de ville ha kvar mig, och ville skriva ett längre kontrakt. Det är en sak om någon kommer och säger "det har ingenting med dig att göra", vilket är svårt att tro på eftersom man är så ängslig och dessutom väldigt daltad med som programledare, man är inte van att få en sanning slängd i ansiktet – det är därför vi är så känsliga för kritik; vi får alldeles för lite av den. Men här handlade det om ett tydligt kontrakt, vilket ju är det enda logiska sättet att demonstrera att de var nöjda med det jag hade gjort. Dels finns den en glorifierad bild av programledarrollen som jag själv varken tycker är sund eller berättigad. Jag förstår att skådespelare får en rättmätig stjärnstatus, men en programledare? Det är ju bara ett jobb. Jag skämtar gärna om det själv: Allt jag tar i läggs ner.
Jagades du av media?
– Jag var inte hemma, vi var i Mexiko. Plötsligt började telefonen ringa konstant, och alla ville ha något passande citat. Det var skönt att inte vara hemma. När artiklarna väl gått i tryck kom det plötsligt sms från vänner: "Hur mår du? Hur är det?" Folk tror ju gärna på vad som står: Nu är det kört för honom! Karriären håller på att rinna honom ur handen!
Jag roades av den växlande kritiken mo Ballar av stål: Den första vågen handlade om att det var förkastligt att kränka folk i tv. Den andra vågen handlade om att det som syntes kanske inte alltid var full på riktigt, och att detta var en form av bedrägeri. Man kan tycka att den sistnämnda ståndpunkten liksom nollställer den första, men istället blev folk dubbelt så arga.
– Det var märkligt. Det viktiga är väl om tittaren skrattar eller ej. För mig är påminner det mycket om kritiken mot att Parlamentet hade ett skrivet manus.
Vilket också var kontroversiellt: "Det är inte spontant!"
– Jag garvar som fan åt Ali G, och autenticiteten är väl ungefär jämbördig.
Hur skulle du definiera begreppet hipster, från det ena till de andra?
– Fyndiga, stora secondhand-glasögonbågar, ironiska armband och halsband, färgglada kläder, en lustifiering kring den egna stilen. En stor ängslighet, som resulterar i att man anammar en hel stil utan ifrågasättande. Jag har själv gått igenom flera sådana: Gubbgrejen, nu senast. Rundade kragar, slips och väst.
Vilket förvisso resulterade i titeln årets bäst klädda man – som jag för övrigt noterar att du av misstag råkade tacka King för, snarare än den tidskrift som faktiskt delade ut priset, under ett inhopp som konferencier under en gala som tidningen Chic höll i fjol.
– Det var jävligt roligt. Jag var ganska packad, ska jag tillstå, så jag får vara nöjd över att det blev roligt och inte bara konstigt.
Hipstermässigt tänker jag själv gärna ansiktsbehåring, löpningsintresse och nu matlagningsfäbless.
– Du tänker så. Jo, visst. Jag har också funderat över att börja springa barfota, också köpt Haruki Murakamis löpningsmemoarer som alla andra.
Vi lär bara ha din fru att tacka för att du inte bär mustasch i skrivande stund?
– Så är det. Vore det inte för henne hade jag gått runt med en skön, semi-ironisk överläppsbehåring som vore mer lustig än snygg.
Du har kommit ganska billigt undan på Flashback: Det finns invändningar mot att du har utstående öron, och någon som uppger sig ha erfarenheter av dig som fritidsledare tyckte att du var mycket sträng.
– Jag tyckte fan inte att jag var så sträng som fritidsledare. Jag skulle vilja gå till botten med vem den där jäveln är som sprider sådana illasinnade rykten. Men jag har förstått att folk i allmänhet uppfattar mig som väldigt ofarlig. Jag har inget jättestort hävdelsebehov, är ganska snäll – alldeles för snäll, jag önskar att jag kunde våga ta ut svängarna lite mer.

Pärs kontrakt med TV4 fortsätter även under vintern. Det som sannolikt kommer att sätta begränsningarna är snarare det faktum att familjen står i begrepp att få tillökning, vilket nyligen föranlett en flytt från etagelägenheten på Kungsholmen till boende i Bergshamra.
Hur kommer din tid att påverkas av den nära förestående nedkomsten?
– Vet inte riktigt. Tanken är att jag ska vara hemma heltid i vår, men vi får se hur det går. Det blir en hel del pusslande. Jag vill vara med så mycket som möjligt. I höst jobbar jag förmiddag med radion, och sedan kan jag åka hem. Min fru Linda är chefredaktör för Vecko-Revyn, och hon vill inte riktigt lämna tidningen helt – det funkar inte. Man hoppas ju alltid att föräldraskapet ska påverka lite lagom sådär, men alla säger att tillvaron vänds upp-och-ner. Å andra sidan jobbar vi i en bransch där man hela tiden bedömer, bedöms och vill bli bedömd – då kan det vara lite skönt att förhoppningsvis få lite fokus på något annat, något som man tycker är lite viktigare än en jävla tv-produktion.
Vad blir det för sort?
– En tjej.
Har ni funderat på namn?
– Linda hävda att hon har bestämmanderätt, eftersom hon tog mitt namn när vi gifte oss. Det spelar inte så stor roll för min del, det finns fram- och baksidor med alla namn.
Jag såg att du nyligen retweetade en kommentar som uppmärksammade namnen på Chris Härenstams tre barn Lion, Love och Hope.
– Ja, Chris är så jävla rolig.
Kärringnamn är ju alltid gångbara om inte Lion eller Hope skulle komma på frågan.
– Kärringnamn ligger nog bra till, tror jag. Hellre det än att hamna Chris Härenstam-land.
Har Linda under graviditeten haft några uppseendeväckande cravings som du tvingas tillfredsställa i köket?
– Hon dricker Loka smaksatt med banan. Skitäcklig, på riktigt helt sjukt. Det är det enda hon dricker.

2012-09-24 16:30 4 kommentarer