Boktisdag: Salman Rushdie

2012-09-25 13:53 12 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Salman Rushdie har precis släppt den självbiografiska Joseph Anton: A Memoir, vars titel utgörs av den pseudonym under vilken Rushdie gömde sig efter det att Ayatolla Khomeini uttalat sin famösa dödsdom över författaren. Namnet är en kombination av två inspirationskällor, Joseph som i Joseph Conrad, Anton som i Anton Chekov. Inför promenaden ned till bokaffären för att inhandla densamma: Ett inlägg om Salman Rushdie.

Jag inbillar mig att Salman Rushdie är ett namn som åtföljs av viss respekt från den gängse bokspekulanten, att det kan misstänkas röra sig om "stor litteratur", krävande till naturen, eventuellt migränframkallande, såld utan medföljande paracetamol och sammanfattningsvis ej rekommenderad okynnesläsning i hängmattan. Det var ungefär vad jag tänkte, hur som helst. Sanningen är, i mitt tycke, en annan: Rushdies böcker må fortfarande kunna klassas som stor litteratur – även om den definitionen förstås är upp till var och en – men de är framförallt underhållande, engagerande, spännande och inkluderande. Rushdie är en historieberättare, och hans böcker är först och främst skrönor, även om det finns gott om historiska, politiska och religiösa övertoner – det finns mycket att förstå i Rushdies böcker; inget av det är nödvändigt för läsupplevelsen.

Jag har vaga minnen av rabaldret kring Satansverserna från min uppväxt, och minns att det tydligaste konkreta resultatet av detsamma i min omedelbara närhet var att tegelstenen ifråga hamnade i mina föräldrars då ännu gemensamma bokhylla. Säga vad man vill om fatwan, men för försäljningen av Satansverserna gjorde den underverk. Publiciteten, i kombination med att jag tyckte titeln var lite kittlande, gjorde att jag läste Satansverserna första gången i ganska unga år.

Satansverserna börjar med att ett kapat plan exploderar över engelska kanalen. Två indiska passagerare faller mot en annalkande vattenyta, båda två skådespelare, den enda en stjärna från Bollywood med hinduiska gudomar som paradroll, den andre en domesticerad engelsk invandrare som valt att bejaka det brittiska och försöka glömma arvet från hemlandet. Genom ett under, bokstavligt talat, överlever de båda och spolas i land på den västra stranden. Något har dock hänt: Den ene av dem börjar anta änglalika drag, den andre börjar likna Satan, komplett med hovar och svans. Båda två gör sitt bästa för att återuppta sina respektive liv, båda med högst varierande framgång.

Mitt i Satansverserna befinner sig två långa drömsekvenser, varav den första kom att döma Rushdie till ett liv omgärdat av stora begränsningar: Det är en skildring av en profet i staden Jahilia (ett förislamskt namn på Mecka), en fiktiv version av Muhammed. Det långa kapitlet skildrar hans kamp för att etablera sin religion, och anknyter till en apokryfisk muslimsk historia om ett antal verser som enligt legenden inte inkluderades i Koranen, då de bedömdes härstamma från ett annat håll än det gudomliga. Utsagan om dessa verser – döpta till just satansverserna av västerländska akademiker – är en laddad fråga då deras påstådda innehåll rimmar dåligt med den annars rådande monoteistiska världsåskådningen. Det hjälper att ha betydande insikter i religion för att förstå varför denna del av boken kom att mötas av en så stark reaktion, och eventuella provokationer gick också den brittiska kritikerkåren obemärkt förbi när Satansverserna först publicerades. Icke desto mindre: Rushdies profet – vid namn Mahound, i sig kontroversiellt – beskrivs med allt annat än vördnad, ett antal prostituerade på en bordell ges namn efter profeten Muhammeds hustrur, skildringen av islams upphov tar sig åtskilliga friheter jämfört med mer vedertagna sanningar.

Satansversernas andra drömsekvens handlar om en fattig indisk flicka som får en vision, och som börjar predika för sin hemby: Av ärkeängeln Gabriel har hon fått löftet att kunna föra sitt folk till det heliga Mecka på andra sidan Arabiska Sjön, genom att vandra rakt över vågorna. Hennes kropp drar till sig fjärilar, vars färgglada vingar täcker henne helt – ett mirakel. Pilgrimsfärden lockar allt fler och fler under den långa marschen genom Indien.

Om man börjar med Satansverserna hoppar man över den bok som först placerade Rushdie på den litterära parnassen: Midnattsbarnen, hans andra roman (den första, scifihistorien Grimus, talas det i allmänhet tyst om). Midnattsbarnen är historien om ett antal barn som föds i samma ögonblick som Indien förklaras självständigt från det brittiska samväldet, mellan tolv och ett på natten till den 15 augusti 1947. Vart och ett föds med märkliga gåvor: Ju närmare midnatt, desto mäktigare krafter. I centrum står bokens berättare Saalem Sinai, en telepat med utmärkt väderkorn, född på slaget tolv. Saalems gåva gör honom extra väl lämpad för den självpåtagna uppgiften att samla alla midnattsbarnen, vart och ett lika gammalt som den nyfödda nationen, och försöka mobilisera dem för att ta ansvar för sitt nya hemland. Genom sitt filter av magisk realism skildrar och kritiserar boken de många turerna efter Indiens självständighetsförklaring.

Morens sista suck var den första bok Rushdie skrev efter kontroversen kring Satansverserna: Berättaren Moraes Zogoiby, född med en vanställd, klubbliknande hand och drabbad av en märklig åkomma som får honom att åldras dubbelt så snabbt som sin omgivning, försöker förklara sig själv genom att spåra sitt ursprung. Släktforskningen tar oss fyra generationer bakåt i tiden, i en märklig krönika över en familj handelsmän från Bombay. Personligen tycker jag att Morens sista suck påminner mycket om Midnattsbarnen: Du kan läsa den ena eller den andra först, och jag förutspår att du kommer gilla den bok du väljer på bekostnad av den bok du läser därefter. I mitt fall blev det Morens sista suck.

Marken under hennes fötter är, enligt utsago, en modern version av myten om Orfeus, ni vet: Han var en sagolikt begåvad virtuos på lyra, vars älskade Eurydike dör på deras bröllopsdag. Orfeus beger sig till dödsriket, och sjunger så vackert för Hades att denne går med på att återbörda Eurydike till de levandes värld, på ett villkor: Hon ska följa bakom Orfeus hela vägen tillbaka ur underjorden, och om han vänder sig en enda gång annulleras rubbet (SPOILER: Vilket han gör). För egen del hittade jag högst sporadiska likheter mellan Orfeusmyten och Marken under hennes fötter, men därmed inte sagt att det inte är en bok värd att fördjupa sig i på egna meriter: Det rör sig om en alternativ historia om pop- och rockmusiken utveckling förlagd till ett parallellt sent 1900-tal, med den indiskbördige superstjärnan Ormus Cama och dennes kärlek till sångerskan Vina Apsara i centrum. Läsvärd.

Det sista jag läste av Salman Rushdie var Raseri. Av någon konstig anledning har jag väldigt svårt att minnas den, annat med en vag känsla av att jag tyckte den var hyggligt bra. Det har hänt att jag börjat beskriva den för någon bekant och inte vetat hur jag ska avsluta meningen:
– Den handlar om en rik professor med livskris som börjar producera marionettdockor som blir en världssuccé, och…

Liksom i fallet med nästan jämnårige magisk realism-kollegan Haruki Murakami började jag efter Raseri misstänka att jag förläst mig lite på Rushdie, bestämde mig för att ta ett sabbatsdecennium och har därmed varken läst Shalimar the clown eller The Enchantress of Florence. Fyll gärna på med utlåtanden om dessa, och om Salman Rushdie i övrigt. Har du inte läst Rushdie vill jag återigen inskärpa att han inte är något att vara rädd för.

2012-09-25 13:53 12 kommentarer