På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.
Termen suspension of disbelief – ingen har mig veterligen lyckats översätta den till bra svenska – myntades av poeten Samuel Taylor Coleridge 1817, delvis tänkt som ett försvar för hans egen kioskvältande men av samtiden kritiserade episka dikt The Rime of the Ancient Mariner (ej att förväxla med Iron Maidens för all del feta trettonminuterslåt med samma namn från Powerslaveplattan, även om denna använder Coleridges poesi som förlaga). Coleridge var en romantiker i en tid då etablissemanget förespråkade mer realistiska ideal. Han fick följaktligen skit för att han inte drog sig för att krydda sina verk med spöken, antropomorfa personifikationer av abstrakta koncept (dåtidens esteter rös av obehag åt kitschigt trams som Döden i form av ett benrangel i kaftan), en och annat monster samt diverse märkliga dramaturgiska förvecklingar som inte kunde förklaras med vetenskapens hjälp – The Rime of the Ancient Mariner handlar om en serie osannolika missöden till sjöss, och kan tolkas som alltifrån en kristen analogi till en pamflett mot tjuvjakt på sjöfågel. Grundtesen i Coleridges försvarstal för konstnärliga utsvävningar från realismen var däremot enkel: Om upphovsmannen bara förmår engagera sin publik på det mänskliga planet och ingjuta ett aldrig så litet skimmer av sanning kommer utsagan att accepteras oavsett innehåll. Eftervärlden har gett honom rätt: Vi kommer att fängslas av en saga om blå människor på djungelplaneten Pandora i samma utsträckning som vi bryr oss om karaktärerna, deras motiv och deras öden.
Det finns många sätt för den ansvarige konstnären att tabba sig i sina försök att hålla sin publiks skepsis på avstånd: Karaktärerna kan vara för endimensionella, handlingen seg nog att ge tid till eftertanke. Man kan bli för befängd, enligt Lex Renny Harlin: Skriva in en filmscen där huvudpersonen faller från hög höjd mot is, men lyckas skjuta sig en vak under fritt fall och landar oskadd i densamma, ett brott mot fysikens lagar flagrant nog att sabotera inlevelseförmågan. Personligen – även om jag misstänker att detta gäller många – är jag mullvadsmässigt närsynt i mitt förhållande till suspension of disbelief. Jag kan acceptera brist på realism på en stor skala, men inte på en liten. Små, små detaljer blir som spanska ryttare under min inlevelse, som punkteras och spolierar upplevelsen för mig. Låt oss titta på några lösryckta exempel fritt ur minnet.
Jag gjorde ett försök att börja titta på The Walking Dead, men blev tvungen att sluta redan efter pilotavsnittet på grund av ett flertal detaljer som inte har någon koppling till den avsevärt mycket mindre realistiska zombieepidemin: Dels den lilla grupp kriminella män som väljer att begå suicide by cop tidigt i serien, helt utan rim och reson, men allra värst: En vägghängd klocka i det sjukhus där en av huvudrollsinnehavarna vaknar upp visar sig ha stannat i samband med att strömmen brutits. Jag ansåg att klockan borde varit batteridriven. En bekant påpekade att det förekommer väggklockor som drivs via elnätet, men i så fall måste någon fräst och spacklat in sladden till denna i väggen… en mer sannolik förklaring är denna: En stannad klocka är ett klichéartat sätt att illustrera att någonting inte står rätt till, att samhället drabbats av en katastrof. Alltså filmas en stillastående klocka i scenen. Jag tror inte filmmakarna tänkte djupare än så, och räknade med att ingen skulle ifrågasätta det hela. För mig, och jag kallar mig absolut inte representativ för flertalet, fungerar små ting som dessa som M&M-klausulen i Van Halens legendariska turnéryder från 1982, enligt vilken inga bruna M&M-pastiller fick förekomma i den skål dylika som bandet krävde av varje konsertarrangör. Poängen var varken hybris eller excentricitet: Poängen var att om en arrangör varit nitisk nog att respektera även denna lilla detalj, då kunde man förmoda att även resten av organisationen skötts med noggrannhet. Om jag kan avfärda en serie redan nu för att en batteridriven quartzklocka stannat utan anledning kommer jag slippa göra det för att de psykologiska motiven i säsongsfinalen saknar täckning*.
Ta Resident Evil, för att fortsätta på zombiespåret: Kritikerrosade spel, inte fullt lika hyllad filmserie. Filmerna befinner sig på ett konsekvent sluttande kvalitetsmässigt plan. Då den första filmen överträffade de mycket lågt ställda förväntningarna har jag lidit av en utdragen vanföreställning som får mig att se fram emot varje ny Resident Evil-film, och omedelbart därefter blir mycket besviken på den. Detta har hittills hänt tre gånger, och mellantiden är alltid precis lång nog att sudda ut minnet av hur dålig den förra filmen var. Under mitt senaste illa övervägda återbesök, Resident Evil: Afterlife, hamnade Milla Jovovich i en fängelseanläggning i Los Angeles i vilken en samling överlevade förskansat sig. Fängelset tycktes bestå enbart av kulvertar och gymnastiksalsliknande utrymmen, på vars väggar det hänger facklor ungefär fem meter upp, var tredje meter eller så. Vem tänder facklorna? Uppenbarligen en person med stege, som tycks tillbringa hela sin postapokalyptiska tillvaro med att klättra runt och slösa med naturtillgångar till fördel för den allmänna ambiensen. Hur stort är fackellagret? Vadan detta behov av konstant upplysning? Vid det här laget i tankegångarna har jag missat hela nästa scen.
Märke ni att den absolut inte speciellt lyckade och följaktligen nedlagda storsatsningen Terra Nova bara hade ett enda typsnitt i alla gränssnitt, på alla skyltar, på alla föremål? Någon ambitiös produktionsdesigner bemödade sig att ta fram en helt egen "futuristisk" font bara för serien, trots att alla föremål på vilket den förekommer uppenbarligen härstammar från separata källor.
I The Avengers (jag vägrar tro att Joss Whedon skrivit både denna och Cabin in the Woods – den ena, men inte den andra) slänger de inkräktande rymdvarelserna en märkligt formad granat som piper högt och intensivt i syfte att informera publiken om att den står i begrepp att brisera. Samma pip gör även de tilltänkta bomboffren uppmärksamma på vad som håller på att ske, och tillåter dem att sätta sig i säkerhet i tid. Rymdvarelser från en annan del av universum invaderar jorden? Ja. Dumma nog att bygga en granat som varnar för sig själv? Nej.
Transformers-filmerna är för all del mest en påkostad reklamkampanj för en produktlinje, men jag hade uppskattat att detta gjorts med större fingertoppskänsla än att någon utanför bild varje gång en tidigare icke introducerat robot dyker upp SKRIKER DESS NAMN, för att informera barnen om vad de ska skriva på önskelistan i jul. Något gult monstrum dyker upp och börjar smula sönder valfritt byggnadsverk, och bakgrunden hörs en burkig röst: "Devastator!" Vem är denna mystiska ciceron? Vilket fordon kan hen förvandla sig till? Irriterar sig de andra robotarna på det hela, det måste vara lätt att tröttna?
Störs även du, bäste läsare, av orealistiska detaljer i orealistiska filmer, stick i stäv mot klassisk logik? Accepterar du villigt förekomsten av antika galaktiska imperier och osynliga krafter, men stör dig på att explosioner faktiskt inte hörs i rymden? Kliv fram och vittna, och spara inte på exemplen.
*Lite för många människor tycker att The Walking Dead är lite för bra för att jag ska kunna döma ut serien: Jag har skäl att tro att den repar sig, men har än så länge prioriterat andra delar av tv-tablån på grund av ihållande olust.
Det kan inte vara så ovanligt med dolda sladdar till vägghängda klockor. I lunchrummet på mitt gamla jobb hade vi en klocka med kabel som stack ut från väggen den är dragen från andra sidan väggen och är därför inte bilad utan dehar bara borrat ett hål. Därav så bör du ge serien en ny chans när du har ny fakta.
Därmed verkar Jonas ha avgjort saken Niklas.
Synd för dig, eftersom du nu kommer bli tvungen att genomlida serien. Under några avsnitt i säsong 2 blir den så förbannat jävla dålig att min tarmmotilitet ännu inte fullt hämtat sig. Säsong 1 var dock bra!
Just på sjukhus så brukar man ha klockor som är centralstyrda på väggarna, att man då fäller in sladdarna är inte alls ovanligt. Så är det på mitt jobb bland annat.
Sen kan jag ju tycka att TWD är rätt överskattad i allmänhet.
Knät: Eftersom det kommer från dig och handlar om klockor får jag bita i det sura äpplet här.
Tror att du eventuellt skrivit om det innan, men vilka bombmakare är så dumma att de sätter en timer och sladdar i olika färger på sina helvetesmaskiner, så att man lätt kan räkna ut hur man desarmerar bomben och hur lång tid man har på sig att göra det?
Alla uppenbarligen, men jag blir tokig så fort jag ser det vilket i sin tur gör det omöjligt att slå på tv:n utan att börja gnissla tänder
13:e krigaren är en skitfilm av rang. Trots stt hela historien är over-the-top så blir jag galet irriterad på när antonio banderas drömmer sig till ett annat språk. Över en natt kan han helt plötsligt prata norska-isländska. Det tilltaget köper jag inte alls.
Jag har en förkärlek för det post-apokalyptiska och hade höga förhoppningar på twd. Upplägget är tacksamt och tanken god; men jag tycker att karaktärerna är osympatiska och kunde inte bry mig mindre om deras öden. Med det sagt undrar jag om du kan göra en lista över bra serier att se i höst?
Angående Avengersgranaten: Kan man inte tänka sig att det är en primitiv variant av den offervarnande bomben från Starship Troopers? (Jag har inte sett filmen pga allt för varierande omdömen, men i boken existerar den och varnandet har dessutom ett syfte.)
13:e krigaren sekvensen där han lär sig ett helt nytt språk händer liksom inte över en natt, det är en ganska lång resa innan de når sitt mål. Därmed inte sagt att hela konceptet är fånigt, men jag finner för mycket nöje i att höra skådisarna krydda lustiga berättelser på skandinaviska språk med lösryckta engelska ord för att hinna störa mig på upplägget.Däremot ägnar jag resten av filmen åt att sakna dessa inslag. Kunde inte Antonio Banderas lärt sig norska och fullfört resten av filmen på det viset istället?
Vad gäller bombmakandet så skulle jag, om jag var bombmakare, göra timern orelaterad till detonationstidpunkten. När det är ca 06:13 kvar på timern detonerar bomben. Men å andra sidan kanske timern fyller syftet att ge oskyldiga tid att ta sig undan från en bomb som huvudsakligen ska orsaka materiell skada?
Den värsta detaljen jag sett på senare tid i film var den enormt överdrivna formen av regional "tågtrafik" som visades i remaken av Total Recall. Att den konstruktionen gick nästan helt rakt genom jordens massa störde mig enormt mycket, synnerligen eftersom konstruktionen kunde gjorts fungerande med i filmen presenterad teknologi om man gjort det som en lång magnetisk tunnel som går några kilometer under jordens yta, likt en jättestor krökt railgunpipa. Frågan då blir väl snarare hur lång tid det tagit att bygga och vad det skulle kosta...
Hanna: Den hade jag glömt, men nu minns jag. Den skrek något i stil med "I'm a thirty-second bomb" på inhemskt språk för att evakuera hus, väl? I Avengers anser jag att det snarare löser två problem: Granaten får se cool ut, men alla förstår att det är en granat. Jag vill också sälla mig till de positiva omdömena om filmversionen. Ingen granat där, dock.
Nåja, The Walking Dead fungerar väl som TV-serie, om än näppeligen. Bokserien som den bygger på är dock på en helt annan nivå. Utan att ge bort för mycket så kan man väl säga att författaren gör ett extremt bra jobb med att ständigt hålla även den litterärt bevandrade och populärkulturellt cyniske läsaren ovetandes om nästa moment i handlingen. Zombie-epidemin i sig är enligt Robert Kirkman inte en egentligen relevant del av handlingen utan bara en metod för att visa det han egentligen vill visa: hur människor reagerar på och beter sig av att inte längre ha några civiliserade grunder att stå på i livet. Läs!
Klockan i TWD har visst redan avhandlats så då slapp jag det!
Men som sagt kanske det var lika bra att du inte kollade vidare Niklas. Första säsongen älskar jag, men andra säsongen....
[SPOILERS BITCHES!]
Slutet på andra säsongen är det jag brukar använda som måttstock för hur kasst de (enligt mig) sköter personligheterna. En tjej följer frivilligt med Glenn till en by för att hämta piller åt Rick's fru Lori. De blir attackerade, och tillbaka i lägret skäller bruden ut Lori efter noter om hur hon fan får hämta sitt eget jävla knark, med ett ordval som låter antyda att hon faktiskt Tvingades iväg för att hämta medicin (då hon som sagt följde med frivilligt)
Eller när Rick dödar Shane efter att Shane lurat ut Rick på fejkärende i skogen i syfte att mörda honom, sno hans fru, och allmänt fucka upp gruppen.
Senare bekänner han detta för sin fru. Hans fru blir förbannad och skum och kör hela den där "dont touch me you monster!!"-grejen och lallar iväg därifrån. Jaha, Rick skulle såklart låtit sig skjutas För Att Vara Snäll.
Men inte heller säger Rick att "jo serru han mördade killen vi hade fångad och släpade ut honom i skogen, sa att han rymt och lurade ut hälften av oss i ingenmansland så både lägret och de sökande hamnade i fara och sen försökte han döda mig så det var faktiskt självförsvar serru", nej han skakar bara uppgivet på huvudet.
Jag fick fan huvudvärk av det. Sånna saker förstörde serien för mig! Men låt inte mina exempel tro att man måste vänta ända till de sista avsnitten för att få se godbitar i den där klassen. 
[SLUT PÅ SPOILER]
Jag tokkräks på saker som t.ex. designen på Na'vi i Avatar. Hur kommer det sig att i ett ekologiskt system där alla däggdjursmotsvarande former av djurliv tycks vara uppenbart sexlemmade, har humanoiderna bara fyra extremiteter? (+svans då, men den räknar jag inte med). Detsamma gäller ögonen, djurlivet har två par (vilket verkar jäkligt märkligt, med tanke på att de inte tillhandahåller speciellt mycket vad gäller ökat synfält pga placering) medan bipedalerna har som brukligt ett par.
Överhuvudtaget tycker jag att Hollywood är usla som aliendesigners, allting ser så rackarns mänskligt ut när de egentligen har möjlighet att göra precis vad som helst.
Jag har svårt att se "alien"-filmer alls då mina tankar alltsomoftast vandrar iväg i banorna "undras hur dom gjorde/filmade det där" vilket fördärvar spänning och stämning i vilken film som helst. Tyvärr.
Anna-Karin: Väldigt intressant – jag har inte tänkt på detta förut. Jag tolkar det som att du, som är van att se saker kritiskt, blir så pass imponerad av vissa delar av själva filmhantverket att det blir distraherande? Mycket tänkvärt. En film som är för snygg blir alltså ett problem i sig?
Jag började fundera på om det fanns något liknande som har samma effekt på mig, och det skulle möjligtvis vara en sak: Långa tagningar. Jag tycker att detta stilgrepp så gott som alltid är en uppvisning från regissörens sida, att demonstrera hantverksskickligheten i att planera panoreringar och åkningar i en enda lång kontinuerlig scen samtidigt som skådespelarna tvingas leverera på det teatraliska planet. Jag tycker att det är både kul och imponerande, men jag blir samtidigt väldigt medveten om att jag ser på film, vilket förstås påverkar inlevelsen. Jag brukar glömma bort att lyssna på replikerna i väntan på klippet. Det hände så sent som i Moonrise Kingdom.
http://www.youtube.com/watch?v=sYFXv6bDIY8&feature=related#t=1m38s
Alla långa tagningars moder, har fortfarande inte sett någon maffigare.
Jag gick motvilligt och såg Prometheus häromsistens, och visserligen kan den negativa inställningen till filmen påverka mitt omdöme, men den fick mig verkligen att gå igång på alla cylindrar.
SPOILER ALERT för dem som inte sett den och trots allt vill se den...
I filmens inledning landar ett rymdskepp på en öde planet och en bipedal varelse med relativt humanoidt utseende blir kvarlämnad. Varelsen dricker något som gör att hens kropp löses upp inifrån och ut så att hens DNA-motsvarighet (som är misstänkt likt en dubbelhelix) spills ut i planetens hav. Detta "DNA"-spill ska tydligen ligga till grund för allt liv på planeten, som visar sig vara Jorden. WTF?! Så allt liv på Jorden skulle alltså härstamma från en bipedal utomjording? Till och med bakterier och annat? Så allt levande på Jorden skulle ha denna utomjording som gemensam anfader/-moder? Knappast! Evolution funkar liksom inte så.
Den bristande karaktärsbeskrivningen av några av forskarna är även den pinsam. För det första så skulle INGEN forskare ha brutit mot säkerhetspolicyn vad gäller skyddsdräkt på en främmande planet bara för att luften troligtvis går att andas utan att luften noggrannt undersökts. INGEN zoolog/biolog skulle heller bemöta den första bevisat utomjordiska varelse mänskligheten någonsin bevittnat med den naivitet och idioti som dessa forskare gör.
Aaaarrgghhh! Jag blir ju förbannad bara över att tänka på filmen igen. Jag måste sluta!
SLUT PÅ SPOILER ALERT
Kontentan av min lilla rant: Jag kan acceptera i stort sett vad som helst i filmer och i böcker, så länge filmen/boken följer sina egna ramar
Det har hänt flera gånger att jag lackat ur på sånt, men den gången jag minns bäst var när jag slutade följa LOST (som också var den sista TV-serien jag följde reguljärt på svensk TV). Den började lovade, även om jag tyckte att isbjörnen var asfånig (för att inte tala om hur dåligt den skulle må i en tropisk zon) och var irriterad på att de lät den förbannade läkaren vara ledare när de hade en kompetent och sympatisk officer som hade kunnat styra upp situationen på ett bra sätt (men han var ju irakier, och då kan man ju inte lita på dem, inte ens när de befinner sig i samma situation och i övrigt visar sig vara pålitliga) men så kom avsnittet där de började bråka om de skulle vara kvar på stranden och vakta sin vårdkase för att bli funna och räddade eller flytta in till den nyfunna sötvattenkällan en bit bort.
Inte en enda av idioterna kom på den självklara idén att flytta till grottorna och källan samtidigt som man låter alla dela på vaktpass på stranden. Där gav jag upp serien som alldeles för korkad för sitt eget bästa.
Jenny Carlsson, Overkligheten: Här handlar det om alster som går att spåra till samme manusskribent, till råga på allt.
Jenny, jag delar förstås din åsikt om Prometheus, och enda anledningen att jag inte tog upp den i själva inlägget är att jag tycker den är så dålig att den inte riktigt berättigar studium på detaljplanet. Däremot har vi i hushållet försökt identifiera det tillfälle i filmen då vi först började ana att vi tittade på något uselt. Om man bortser från prologscenen – som inte framstår som imbecill annat än i efterhand, vilket du redogör fint för ovan – är "briefen" ombord på Prometheus efter att besättningsmedlemmarna tinats upp en klar huvudmisstänkt: Filmmakarna tyckte scenen var ett behändigt sätt att berätta för oss i publiken vad som pågår, men att besättningsmedlemmarna skulle få denna information på denna punkt i expeditionen framstår som befängt. Därifrån gick det snabbt utför.
Jag vet inte riktigt om jag blir imponerad. Det brukade mest inträffa när jag såg filmer där handlingen var för overklig eller korkad som jag kunde börja fundera hur specialeffekterna gjorts. Eftersom tämligen många filmer blev förstörda av dett undviker jag den typen av filmer numera. Vilket egentligen är trist, för man förlorar i allmänhet en massa samtalsämnen (för att inte tala om tävlingarna på den här bloggen) och säkerligen går man miste om en del guldkorn också.
@jenny Carlsson: haha vad roligt, hade nämligen själv tänkt posta en kommentar om Prometheus och att jag höll på att irritera ihjäl mig. Mer inkompetent forskarteam får man leta efter.
Spoilervarning här:
Filmen har så många ologiska luckor bl a att dom tar av sig hjälmarna som jenny skrev men droppen var när geologen som ansvarar för kartläggningen av den utomjordiska byggnaden går vilse?! När dom sen tvingas övernatta där inne ,bland stora gamla utomjordiska lik liggandes i högar dödade av god knows what, och börjar gulla med en ormliknade utomjording då gick jag i taket och var redo och börja gnida mina handleder mot bordskanten bara för att slippa se skiten!!!
Ang långa tagningar: har för mig att inledningsscenen i, den för övrigt rätt mediokra, Nicolas Cage rullen "Snake eyes" var sjukt lång och maffig!
Att studera feldetaljer kan förstöra även den bästa film. Har själv lärt mig att sluta nagelfara filmer och se dessa som underhållning bara rakt av. Ta bara Nyckeln till frihet som älskar. Hur lyckades Dufresne fästa postern tillbaka på vägen när han rymde?
Att sluta oroa sig över sådana detaljer gör att jag fortfarande kan njuta av exempelvis Avengers som hjärndöd underhållning. Den enda filmen på senare år som gjort mig besviken istället är TDK där slutscenen med sonarn avviker så mycket från resten av filmens enkla action att det sticks i själen.
Angående tv-serier så är nog Californication den enda serie jag slutat titta på då jag tröttnade på inse att varenda kvinna i serien slutligen skulle ligga med Hank. Ibland utan rimlig förklaring till varför de valde just honom?
Platon: Jag råkade slå på tv:n någon dag för några år sedan, när SVT visade en film vid namn Den Ryska Arken, som bara består av en enda 96-minuterstagning. Den handlar om en avliden rysk markis som vandrar genom Eremitaget i St Petersburg och träffar en mängd olika personer ur rysk historia. Jag minns den som förvånansvärt bra, och eftersom det inte fanns några klipp alls att hålla reda på distraherade stilgreppet inte heller.
The Long Kiss Goodnight är ju asbra! Det är en av mina absoluta favoritfilmer (mest pga Geena Davis och David Morse dock). Varför skulle man inte kunna skjuta hål i isen man faller mot? Utveckla gärna!
Jag läste just Fredriks "En man som heter Ove" och älskade den (förståss) men störde mig på att Ove minsann inte behövde skaffa handledarbevis för övningskörning som alla andra. Skall det vara så eller? Rätt skall väl ändå vara RÄTT!
Nu när jag läst kommentarerna också kan jag ju (igen) puffa lite för Buffy. I avsnitt 5.16 (the body) hittar du en mycket lång och känslosam tagning (ca 2,5 minut). Hur går det med titten förresten?
Kristina 2: Jag hörde att du träffade mannen ifråga på bokmässan, och hoppas du inte missade tillfället att framföra denna dealbreaker på plats. Om inte fixar jag det imorgon.
Det var absolut inte min mening att vare sig klanka ner på TLKG eller fördöma din filmsmak, som är oklanderlig. Dock har jag personligen råkat ut för just det som händer i filmen (i samband med att försöka undkomma en mordisk redaktör vars deadline jag spräckt) och kan berätta att a) det var mycket svårt att skjuta i en lagom snäv cirkel under fritt fall, b) de 32 kulorna i magasinet bara räckte till ett skotthål var tionde centimeter längs den 314 centimeter långa omkrets som ett hål med en meters diameter har, vilket inte är nog att underminera isen tillräckligt, c) den is som faktiskt lossades inte försvann ur vaken, utan låg kvar mitt i så att jag landade på den med full kraft och d) jag fick till råga på allt Samuel L Jackson i korsryggen när vi landade. Vi avled båda två på fläcken.
Lyckligtvis kunde min hjärna räddas, och förvaras numera i en burk på Karolinskas experimentella avdelning, från vilken även denna blogg skrivs genom att jag med min röda kommunikationsdiod blinkar morsekod åt jourhavande undersköterska.
Buffy är inte glömd, men ännu ej tittad på.
Jag gjorde ju det, men då jag blev fullständigt starstruck (vuxna människa!) tappade jag bort alla smarta saker jag hade planerat att avhandla med F. Jag lyckades i alla fall överlämna hembakade kanelbullar, så intrycket jag gjorde var förhoppningsvis inte riktigt lika illa som om det bara baserats på min förmåga att för ett vettigt samtal IRL, så att säga. Framför gärna detaljen, vore kul att veta hur han tänker om det!
Och jag accepterar till fullo ditt sannolikhetsresonemang runt fall mot is. Som kemist har jag accepterat tillräckligt många exploderande bilar för att inte ifrågasätta sånt längre. (Hur många verkliga singelolyckor resulterar i att bilen exploderar i ett hav av eld?? Det är ett ganska litet område vari luft-bensin-blandning faktiskt fattar eld.)
Har du fantomsmärtor? Vad gör du om det kliar??
Jag distraherar mig själv genom att skriva mycket långa blogginlägg.
Återkommer med besked från F.
Jag stör mig mest på alla dessa biljakter där åtskilliga oskyldiga civila samt jagande poliser får (mest troligt) sätta livet till när dom jagar en person. Oftast måste personen göra något för att rädda sin son/syster/mor, far eller nära bekant. Känns lite oproportionerligt ibland.
Tack.
För att återvända till ämnet har jag en tidigare kollega som lämnade biosalongen under "Crouching Tiger, Hidden Dragon" efter trädtoppsjakten, då det var "för orealistiskt". Kanske motsatsen till det fenomen du avhandlar i blogginlägget? "Här sväljs minsann inga kameler!" Han gillade mer realistiska filmer. Med exploderande bilar och så.
Jag löste förresten problemet med engelsk text på Snabba Cash, så vidare efterforskningar behövs ej!
Jag uppskattar verkligen detta inlägg. Det har gett mig ett par begrepp kommer korta tiden det tar mig att kritisera flertal verk inom fantastiklitteraturen.
Kristina2: Ove är inkonsekvent. Det är liksom själva poängen. (Han hade, med en mer känslomässig konsekvens, aldrig låtit någon köra Saaben heller, och definitivt inte lämnat någon ensam i den vid ett rödljus.) Räknar man antalet gånger i boken som han är inkonsekvent märker man förhoppningsvis att hans inkonsekvens konsekvent har en poäng. Och alltid handlar om kärlek. Eftersom allt till sist alltid handlar om det.
Jag tyckte handledarbevisinkonsekvensen inte riktigt kunde motiveras på samma sätt som alla hans andra inkonsekvenser, det var därför jag reagerade på det men OK. Blir vi stoppade av polisen så ba "men det var för kärleken!", så är det lungt 
Att han backar in med släp i området FAST man inte får, inte bara en utan TVÅ gånger. DÅ snackar vi kärlek!
Kristina2: Men för att vara en smula tydligare (jag är förkyld, det går lite långsamt idag) så är mekanismerna när Ove frångår alla sina vanliga principer vid övningskörningen samma mekanismer som får honom att hyra en snöslunga i bråket med Rune. Och samma som får honom att betala för att få sina kläder strukna när han uppvaktar Sonja. Alltihop vansinnigt ologiskt och inkonsekvent.
Det är bara tre olika sorters dumheter eftersom det är tre olika sorters kärlek.
Kristina2: Det kan ju vara värt att påpeka också att en man som Ove inte på något sätt kopplar samman respekten för regler med respekt för polisen.
Poliser är precis samma sorts oduglingar som alla andra.
(Och den största inkonsekvensen av alla är väl förresten, om vi nu ska vara såna, när han slår ner clownen på sjukhuset.)
Ok, då du ju är den som känner Ove bättre än någon tänker jag inte säga emot dig
(och jag vet inte riktigt hur du får att slå ner clownen till att handla om kärlek, men att han var en odugling var ju tydligt!)
Jag är, efter att ha läst igenom de här kommentarerna en gång till, helt med på varför han skiter i reglerna. Jag tror att jag själv helt enkelt inte tänkte på det när jag läste det, utan kom på det senare, och drog slutsatsen att du och Ove kanske inte heller hade tänkt på det! My bad...
Don carnage: jag håller med dig. Så många liv som blir till synes försumbara när ändamålet är att rädda bror/mamma/barn/hund är lite läskigt.
För att återgå till TWD och klockan som stannat.
Klockor inom större organisationer är i regel centralstyrda via RS232, och således trådbundna med en controller.
Med det sagt så tycker jag serien faller på helt andra grunder. Och ifrågasätter varför jag inte disponerade min tid på något vettigare än att förargas över de platta karaktärernas enfaldighet.
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
Det snyggaste sättet att behålla värmen i höst är att jobba med lager. Här är fem inspirerande...
Nyårsmiddagen närmar sig. Etikettdoktorn Mats Danielsson lär ut knepen som gör dig till festens...
Svenskt herrmodes mäktigaste Johan Lindeberg väljer favoriterna ur Blk Dnms höstkollektion.
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Gustaf Sjöholm
Marknadschef:Sara Svederman
Annonser:Alexander Ringström
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
40 kommentarer | Skriv kommentar