Tv-måndag: Ytligt

2012-10-01 15:31 22 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv.

En stor del av helgen har tillägnats den mycket underhållande nördbukkaken Face Off, en liten yrkesrelaterad dokusåpa som nu går in på sin tredje säsong, men vars första börjat sändas på TV6 (som visar fingertoppskänsla). Formen är i princip identisk med Project Runway, med den avgörande skillnaden att de tävlande är make up-artister inom specialeffektskrået, och som i varje nytt avsnitt beläggs med nya koncept och temata att förvandla till märkliga kreatur bestående av sminkade modeller med påklistrade silikonproteser. Var och en ställs inför en jury av meriterade experter för att utvärderas*. För den som, i likhet, med undertecknad, omedelbart attraheras av idén och med glatt humör ger sig in i första säsongen kan det påpekas att ja, det blir bättre. Pilotsäsongen har av fullt naturliga skäl ett rätt skralt mått talang, vilket blir förödande för en serie vars underhållningsvärde ligger i att engagera sig i och fascineras av de skapelser som varje deltagare presenterar.

Redan i den andra säsongen tar det sig, dock – inte bara för att de sökande varit fler och deltagarna därmed är bättre, utan för att varje avsnitt är mer genomtänkt från producenthåll. Specialeffektsmakare tycks vara maximalister av naturen, och ju groteskare monster de får möjlighet att tillverka, desto bättre. Ingen noggrann ansiktsmålning är så bra att den inte kan förbättras genom att hälla en hink teaterblod över den. Drömuppgiften är naturligtvis att få göra en zombie, med Halloweenmasksartat resultat: Alla tycks vara överens om att ett monsteransike måste vara asymmetriskt, med ett jätteöga på ena sidan och en tom ögonhåla på den andra. Medan första säsongen i mångt och mycket blev en parad av groteskerier är den andra (jag har inte hunnit i fatt den tredje än) långt bättre. De koncepts som ska stöpas i skum och silkon kan vara hybrider mellan djur och växter, eller skräckvisioner avsedda att illustrera fobier – idéer som ger utrymme för skönhet lika väl som avsmak. Utan att torgföra fördomar om skillnader mellan könen misstänker jag att det större antalet kvinnliga deltagare (nu 50/50, tidigare en knapp minoritet) kan ha bidragit till att tankesmedjan blivit mer smakfull än grabbig, vilket jag personligen föredrar.

En positiv konsekvens av Face Off är, åtminstone för min del, en utökad medvetenhet om det arbete som krävs för att skapa en filmvarelse. Inte bara i termer av hantverksskicklighet, utan snarare vad gäller utarbetning av ett koncept. Jag vill minnas att jag tyckte dessa delar av extramaterialet till de tre Sagan om Ringen-boxarna var fascinerande, och – för att anknyta till fredagens inlägg – att arbetet med detaljerna är trollbindande: Jag minns en sekvens där man diskuterar Moria-grottrollet i den första filmen, och hur specialeffektsmakarna formulerat en liten livscykel för sitt beläte, som går i ide på säsongsvis basis och då kryper ihop till en flyttblocksliknande boll till skydd för väder och vind, varför huden på rygg och lemmarnas utsidor har en grövre textur än på mage och framsidor. Jag märkte det knappast i filmen, men älskar seriositetsgraden och yrkesstoltheten. I Face Off visar det sig mycket riktigt att det dunkelt tänkta oftast blir det dunkelt sminkade – funkar inte konceptet blir inte heller resultatet bra.

Face Off har också fått mig att tänka en hel del på vilka monstereffekter jag själv föredrar på film. Att det kreatur som bland de mycket nära vännerna brukar kallas xenomorf, men i folkmun rätt och slätt döpts till Alien, är en ikonisk triumf är förstås självskrivet. Symmetrin, färgen, egenheterna, dubbelkäken, avsaknaden av ögon. Mest av allt uppskattar jag hur subtilt man hanterade effekterna i den första filmen: Det faktum att man hade något så snyggt, men var så restriktiv med att visa det att åtminstone jag inte var helt på det klara med att varelsen var vagt humanoid förrän James Cameron tog över facklan i nästkommande film.

När det gäller smakfull kreatursdesign: Minns ni divan Plavalaguna från Femte Elementet (som faktiskt avhandlats förr på bloggen, då i samband med att hon sjunger en aria av Donizetti i filmen)? En perfekt syntes mellan vackert och underligt: Hon är stor, hon är blå, hon har märkliga proportioner. Det är svårt att se sig mätt.

Jag var en stor beundrare av Clive Barker i många år, och tyckte som sådan mycket om Hellraiser. Dock är inte den mest ihågkomna figuren Pinhead min favoritcenobit. Det finns tre andra i den första filmen: En korpulent med underliga glasögon, en blek kvinna med någon sorts stålram trädd genom ansiktet, en som hackar händer. Jag tycker de gör sig fint i grupp.

Peter Jackson och Andy Serkis Gollum/Sméagol lär stå sig som ett högvattenmärke för hur identitet och känsla låter sig bindas till bra specialeffekter, men min personliga favoriteffekt förvisades till det bortklippa material som dök upp först i de förlängda versionerna: Saurons Språkrör, en mystisk figur som dyker upp utanför Mordors portar för att slänga käft med de belägrande gästerna. Att hela scenen klipptes bort är inte så konstigt: Tack vare böckernas rätt egenartade struktur vet vi som läsare vid det här laget inte vad som hänt Frodo och Sam sedan vi såg dem sist utanför Honmonstrets håla, och kan inte veta huruvida språkröret ljuger eller talar sanning, medan filmerna är upplagda på annat vis. Icke desto mindre: Den digitalt förstorade munnen får en mycket obehaglig effekt. I extramaterialet finns en kul utläggning om konceptarbetet, där man experimenterade med att vrida hela munnen 90 grader istället, vilket såg mycket underligt ut (på fel sätt).

Vad gäller grotesk och asymmetrisk monsterdesign älskar jag John Carpenters The Thing, denna ytterst otacksamma gäst från yttre rymden som sätter i sig varje däggdjur inom synhåll och i syfte att assimilera det, och i regel blir ertappad mitt i processen som en hög päls, hår, likdelar, slem, tentakler och tänder.

Borg-kulturen från Star Trek. Fantastisk.

Vad gäller mer diskreta effekter – vilket absolut inte är det lättaste – är jag mycket förtjust i figuren Kakihara från Takashi Miikes Ichi the Killer: Han har båda mungiporna uppskurna bort mot öronen, håller ihop läpparna med hjälp av säkerhetsnålar och tycker om att blåsa ut cigarettrök rakt genom kinderna.

Och så Langoljärerna givetvis, eller vad säger du, T?

Frågan för dagen är alltså: Favoriteffekt? Och, i mån av tid och lust, motsatsen?

*Intressant trivia, förresten: En av domarna är den fransk-grekiske specialeffektsnestorn Patrick Tatopolous, som bland annat gjorde effekterna till 1998 års Godzilla. Han kontaktades så tidigt under arbetet med filmen att Matthew Brodericks karaktär gavs namnet Tatopolous, vars uttal blir ett stående skämt genom hela filmen, gissningsvis för att spegla verkligheten.

2012-10-01 15:31 22 kommentarer