Boktisdag: Bakom galler

2012-10-03 01:41 27 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Vad är det som gör böcker om fängelsevistelser så, tja, fängslande? De följer oftast äventyrets konventioner på så vis att de handlar om överlevnad i en skoningslös miljö, de ger ofta utrymme för betydande samhällskritik – men mest av allt blir de en psykologisk studie. De tvingas fokusera på sina karaktärers inre resa, och visar hur små detaljer – en enkel gest av vänskap fångar emellan, en flyktig känsla av gemenskap inför en förkrossande övermakt, en symbolisk rebellhandling – kan förvandlas till grepp stabila nog att bära vikten av en människas hela sinnesfrid. När historierna, som tragiskt nog ofta är självbiografiska, är som bäst lämnar de utrymme för slutsatser om villkoren för mänsklig värdighet – ofta hoppingivande sådana.

Kolonialismen var inte bara början på en ny era för slaveriet, en möjlighet för de i hemlandet missunnade att söka lyckan annorstädes och en kapplöpning mellan stormakter för att tillskansa sig nya tillgångar – det gav också diverse regeringsmakter möjlighet att skicka dissidenter och andra misshagliga element dit pepparn växer. Britterna hade Australien, men fransmännen hade Franska Guyana, och den lilla ögruppen Iles de Salut, Frälsningens öar – tre små toppar en mil utanför kusten, omslingrade av notoriskt oförutsägbara havsströmmar bärande stim av tjurhaj. Namnet kom sig av att de tidigt under kolonins historia användes som tillflyktsort när inlandets malariasäsong härjade som värst, men efter att kininet gjort problemet mer obsolet förvandlades de till en spetälskekoloni. Sist men inte minst införlivades de i det franska rättsväsendet under Napoleon III, och blev kända som la guillotine sèche, den torra giljotinen: Den som skickades hit kunde inte räkna med att komma tillbaka, utan såg med största sannolikhet fram emot en långsam undergång fylld av tropiska febrar, parasiter, malaria och uttorkning. Straffkolonin var i bruk i lite mer än hundra år, fram till 1953. Den mest kända skildringen från Frälsningens öar är skriven av Henri Charrière, och gavs ut 1969 med titeln Papillon. Författaren själv vidhöll ända in i graven att varenda ord var sant, men åtskilliga detaljer, inklusive huruvida Charrière alls befann sig på öarna under sin tid som fånge i Franska Guyana, har ifrågasatts av historiskt bevandrade kritiker. Bokens dramatiska kvaliteter har dock ingen klagat på, och Papillon är och förblir en högst engagerande berättelse om livet i fängelse.

Bloggläsare som varit med ett tag kan eventuellt dra sig till minnes dess fäbless för James Clavell. Clavells debutbok var, märkligt nog, den sista av hans böcker jag läste. Originaltiteln är den suggestiva King Rat, medan den svenska översättningen inte lämnar mycket åt fantasin: Fånglägret. Clavell själv tillbringade större delen av andra världskriget som fånge i den japanska fånglägret Changi i Singapore, efter att ha sårats av maskingevärseld och tagits till fånga. Mycket av det som skulle bli återkommande teman i Clavells böcker finns redan på plats i debutromanen: Den ambivalenta inställningen vad Clavell uppfattade som japaners dubbelnatur, den skoningslösa fria konkurrensen mellan människor – män, företrädesvis – som upphöjer vissa på andras bekostnad. Fånglägret är en utmärkt bok (även om jag inte skulle välja den om det bara fick plats en Clavellvolym i bokhyllan) som skildrar den säregna ekonomi av tjänster, gentjänster och livsviktiga varor som uppstår bland innovativa fångar som är beredda att göra vad som helst för att överleva.

Edward Bunker blev 1951 den yngste fånge som någonsin placerats på San Quentin i San Francisco, sjutton år fyllda. Hans mest kända bok – Animal Factory, filmatiserad av Steve Buscemi med Willem Dafoe och en pre-sammanbrott Edward Furlong i huvudrollerna – är en vedervärdig skildring av livet på amerikanska fängelser, där ekvationen förefaller enkel: Gängen styr samhället bakom murarna med den starkes rätt. Du må avtjäna ditt straff för något så simpelt som narkotikainnehav, men du kommer inte slutföra din volta utan att ha förvandlats till mördare – alternativet är att underkasta dig upprepade våldtäkter, för att sluta som en handelsvara mellan olika fraktioner, en misshandlad sexslav som byts bort mot cigaretter.

Min egen favoritdel av Greven av Monte Cristo är bokens början, de fjorton år som Edmond Dantes tillbringar på slottet If, hur han lär sig improvisera med försvinnande små medel, hittar en vän och läromästare och slutligen genomför en våghalsig flykt.

Alexandr Solzjenitsyn tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970, och hans författarskap har gått till historien främst för att hans självbiografiska skildringar gjorde omvärlden uppmärksam på Gulag, det enorma system av koncentrationsläger som började byggas av Lenin, men som nådde sin kulmen under Stalin. Mellan 1929 och 1953 passerade 14 miljoner fångar genom systemet. Var tionde dog. Solzjenitsyn tillbringade åtta år bakom taggtråden, och hans första avslöjande kom först ett decennium efter frisläpptandet, i form av romanen En dag i Ivan Denisovitjs liv. Boken skildrar som titeln antyder en vanlig dag för en man som under kriget tagits som krigsfånge av den tyska armén, men hemförlovats och därför misstänks vara en spion i främmande makters tjänst. Följaktligen skickas han till Kazakhstan för att arbeta sig själv till döds eller dö av hunger och kyla. Boken kom 1963 och rekommenderas starkt, Solzjenitsyn prisades inte av akademien enbart som plåster på såren. Det brott för vilken han sändes till Gulag var för övrigt ett brev till en vän, i vilket han uttryckte sig milt sarkastiskt om Stalins politik. Brevet fångades upp av underrättelsetjänsten, och resten var ren rutin.

Fler?

Också: Jag har varit 33 år i en timme och 41 minuter.

2012-10-03 01:41 27 kommentarer