Filmonsdag: Såld till utlandet

2012-10-04 11:19 12 kommentarer

På onsdagar skriver bloggen om film, denna dag dock med 24 timmars lagg.

Det ligger i skådespelares natur att värna om sitt varumärke, och, i den mån man alls tycker det är värt att dra in några extra slantar genom att ställa upp på diverse marknadsföring, åtminstone vara kräsen och selektiv när det gäller det sammanhang i vilken man kommer synas. Såväl Nicole Kidman (Omega) som Leonardo DiCaprio (TAG Heuer) kan tänka sig att ställa upp på smickrande promotionbilder för armbandsur avsedda att tryckas i hjälpligt exklusiva magasin, George Clooney kan gå med på att driva med sin image i hyggligt välskrivna kapselkaffespottar.

I många, många år har det dock funnits en gömd marknad i Asien. Med början under bubbelekonomins glada dagar kunde man tjäna storkovan genom att ställa upp i reklamkampanjer, och helt kringgå förhållandet mellan orsak och verkan: Filmerna skulle aldrig komma att spridas utanför hemmamarknaden, och den asiatiska publiken föreföll inte ifrågasätta folks kredibilitet bara för att de ställer sig i kommersens tjänst, vilken av någon anledning aldrig ansetts riktigt kongruent med konstnärliga ideal här i väst. Man kunde alltså utan bekymmer dra pruttskämt i en studio i Tokyo på söndag, utan att behöva befara att ställas till svar för det i Inside the Actor's Studio på onsdag. Sedan kom internet, och skeletten började rasa ut ur garderoben. Låt oss titta på dem och roas.

Först ut en kvintett filmer som ingår i en reklamkampanj för pachinkoföretaget Sankyo, med en Nicholas Cage i sin krafts dagar. Den första är ganska nedtonad men sevärd, i den andra ballar Nic ur över konceptet trillingar (vilket jag tar för givet hade paralleller med nya landvinningar inom pachinko som jag inte är tillräckligt insatt i). För den som är obekant med pachinko kan jag berätta att det är en ohelig korsbefruktning mellan flipper och enarmad bandit, där traktören finner meditation genom att se dankar rinna ner längs en färgglad och milt hypnotisk bana, i en rökig miljö där högtalade basunerar ut vitt brus och muzak för att omöjliggöra alla kommunikation människor emellan. I den sista gör han en fantastiskt överspelad kofösare i antik pickup som överrumplas av en armé humanoida pachinkokulor. Verkshöjden är total. Bara en sådan detalj som att han lyssnar på Beethovens femma bilen.

I nedan inbäddande klipp presenterar en dubbad Ben Stiller en nylanserad energidryck (Edit: Se Carls #6 i kommentartråden) från ölmärket Kirin på en fotbollsplan tillsammans med lättklädd hejarklack. Döm om hans förvåning när han förvandlas till en isstod vid burköppnandet, och därpå riskerar att tacklas av ett helt fotbollslag.

Förmågan att spela avsiktlig komedi lär aldrig bli den del av Arnold Schwarzeneggers artisteri som vördas mest av eftervärlden, men kanske ser japanerna något i filmer som Dagissnuten och Klappjakten som cyniker i väst gått miste om, vilket ju är kul för alla inblandade.

Dessa två reklamer är mina favoriter. De innehåller utmärkt skådespeleri både från Brad Pitt och från den legendariske sumobrottaren Mushashimaru, där man verkligen anar känslomässiga band mellan karaktärerna. Pitt är utmärkt, men Musashimaru lyckas stjäla showen med två minimalistiska åtbörder: Dels när han ser ledsen ut över att hans sandal gått sönder, och dels när han ångrar sig och bestämmer sig för att trots allt äta den munsbit som erbjuds. Detaljkänslan är för övrigt imponerande över hela linjen: Notera hur Brad Pitt blixtsnabbt torkar av telefonen med en liten näsduk innan han räcker över den i första filmen.

Musashimaru är för övrigt inte infödd japan, utan härstammar från Samoaöarna. Han var den andre utlänning någonsin som befordrades till sumons högsta grad yokozuna, efter en lång och infekterad debatt om huruvida en icke-japan någonsin kan uppnå tillräcklig kulturell förståelse för att förtjäna utmärkelsen. Hans standardvikt låg på 235 pannor, fördelade över 192 centimeter. Lite annan kuriosa om Musashimaru är att hans stora popularitet hos den japanska sumopubliken hjälptes avsevärt av att han bär stor bildlig likhet till den legendariske krigaren Saigo Takamori – allmänt känd som den siste samurajen och modell för Ken Watanabes karaktär i filmen med samma namn – vilket är rätt speciellt eftersom detta inte är något man kan anklaga de flesta samoaner för.

Mer Brad Pitt, här lite äldre. Återigen är det SoftBank (en japansk telefonjätte) som är uppdragsgivare, och här har man även låtit en västerländsk regissör rycka in. Kan du se vilken, enbart genom att observera stilgreppen? Vinn en komplimang!

Jag har gjort överraskande många försök att utröna vad som egentligen pågår i den här korta reklamspotten med Bruce Willis i centrum, utan att kunna visa upp mycket för det. Han gurglar sig, och står i begrepp att gå till sängs iklädd orange pyjamas i ett egensinnigt inrett sovrum, när plötsligt telefonen ringer. Min japanska är inte tillräckligt bra ens för att tolka detta korta samtal, som hur som helst resulterar i dragen laserpistol och explosion. Ett kreditkort förefaller vara katalysator för handlingen. Bloggen standardtolk cc kanske kan göra en insats?

Denna mycket långa reklam är en innerligt känd skildring av en mycket manlig mans mycket manliga kärleksaffär med sig själv – Charles Bronson, närmare bestämt. Tål att ses om och om igen, nya detaljer materialiserar sig varje gång.

2012-10-04 11:19 12 kommentarer