Tv-måndag: Animerade biroller

2012-10-08 13:11 9 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv. Denna måndag i form av en hyllningstext till marginalkaraktärer i tecknade tv-serier.

Modern svensk åsiktskutym bjuder att en mediepersonlighets tillkortakommanden som människa och yrkesman bör uppmärksammas lite extra då vederbörande kontrakterats som konferencier för något större evenemang, och Seth MacFarlane är inget undantag. Personligen är jag en inbiten Family Guy-tittare – inte minst för att jag i princip blir hypnotiserad av allt som är animerat och dagligen råkar slå på TV6 ungefär klockan sju på kvällen – och vill reservera mig. Rolig kille, fin sångröst. Majoriteten av det persongalleri som susar förbi i de många plötsligt inklippta scener som förekommer i serien syns en gång och aldrig mer, men det finns undantag. Varje gång den mexikanskbördiga hemhjälpen Consuela visas i bild, vilket händer lite då och då, är det som om en champagekork öppnas i hjärnbarken. Consuela, känd för sin återkommande replik "no… no…" dök först upp då hon i egenskap av representant för sitt skrå krävde fri tillgång till rengöringsmedlet Lemon Pledge, vilket arbetsgivarsidan tyckte hon gott kunde bekosta själv. Det är svårt att bara välja en Consuelascen, men min favorit är antagligen då hon vägrar gå hem och tvingas sova i Chris Griffins säng. Consuela har tillskansat sig allt täcke, och avslår sängkamratens begäran om att få en bit.
– No… no… you fat, keep you warm.
Varpå Chris mycket, mycket långsamt gör ett försök att känna på Consuelas vänstra bröst, men avbryts:
– No… no…
Rösten görs för övrigt av Mike Henry, som enligt utsago baserat framförandet på en egen före detta hemhjälp.

Vaktmästaren Scruffys komiska värde har – liksom Futuramas i övrigt – devalverats på sistone, helt enkelt för att han förekommer lite för ofta. Hans komiska effekt låg just i att han bara dök upp vid tillfällen då seriens manus hade för få karaktärer till hands för att skapa en sammanhängande scen, varpå Scruffy slängdes in helt utan förklaring. Hans första talande inhopp är mycket riktigt i en scen från seriens 29:e avsnitt, Anthology of Interest I (lite av Futuramas motsvarighet till Simpsons Halloweenavsnitt, där man får bryta fritt mot seriens övriga normer): I en av avsnittets tre korta berättelser har Leela blivit irrationell och börjat seriemörda firmans anställda. För att lösa mysteriet samlas de fåtaliga överlevande i ett aldrig tidigare skådat rum känt som "The Accusing Parlour" – inrett i viktoriansk stil med stor öppen eldstad. En av dem är Scruffy, som behövts just för att de flesta av seriens karaktärer vid det laget bragts om livet. Ingen känner igen honom, och han presenterar sig helt sonika som "Scruffy, the janitor".
I takt med att Scruffy överanvänts har mina lojaliteter allt mer förflyttats till Hedonismbot, en dekadent robot som av outgrundlig anledning designats integrerad med en gående divan. Och Hypnotoad, givetvis, men den har fått ett separat inlägg tidigare.

I ett avsnitt av Inside the Actors Studio berättar Family Guy-rösten Mike Henry, som både gör karaktären och kom på idén, om upphovet till den udda bifiguren Greased-up Deaf Guy, en döv man insmord i ister som talar märkligt i falsett och vars till synes självpåtagna uppgift är att undgå att fångas in av allmänheten: Man behövde ett skämt till en picknickscen, och karaktären dök upp liksom av sig själv. I samma avsnitt berättar Seth MacFarlane att teamet bakom Family Guy vid ett tillfälle betalade Mike Henry pengar för att springa genom Bellagiokasinot i Las Vegas medan han, på Greased-up Deaf Guys manér, hånade den omgivning som inte lyckades fånga in honom (vilken ingen heller gjorde). Har sedermera förekommit i ytterligare fem avsnitt.

Crazy Cat Lady är en figur som dykt upp i hittills fjorton Simpsonsavsnitt, och hennes standardförfarande är att skrika obegripligheter och använda några av de katter som ständigt klättrar runt på henne som projektiler. I avsnitt s18e13, som handlar om inspelningen av en dokumentär av samma typ som Rainer Hartlebs Jordbro-svit, får vi dock en inblick i hennes bakgrund: Som ung och ambitiös karriärskvinna satsade hon på en dubbelkarriär som advokat och läkare, men förföll i utbrändhet och rödsvinsalkoholism medan hon i allt högre utsträckning förlitade sig på sin katt Buster för emotionell tillfredsställelse. Vi får också reda på hennes riktiga namn: Eleanor Abernathy. En ny landvinning inom dechiffrering av rotvälska, signerad doktor John Frink, ger senare en inblick i hennes drivkrafter:
– I have a mental disorder. Please give me cats.

Bland South Parks persongalleri är jag mycket svag för den kanadensiska komikerduon Terrance & Phillip. Tidigt under South Parks existens kritiserades serien hårt av en skeptisk och konservativ kader vars huvudargument var två: a) serien är uselt animerad och b) serien består bara av pruttskämt. Som ett genmäle bestämde sig kreatörerna Trey Parker och Matt Stone för att, i kontrastsyfte, visa hur en serie som faktiskt bara bestod av pruttskämt skulle te sig, och till på köpet en som var ännu sämre animerad än South Park. Därmed skapades karaktärerna Terrance och Phillip, som endast består av sammanfogade lådor och uteslutande utvinner humor ur väderspänning. Den ökända avsnittet Terrance and Phillip in Not Without My Anus – där paret försöker rädda världen undan Saddam Hussein med hjälp av sin synnerligen enahanda pruttkomik – inledde seriens andra säsong, istället för den utlovade episod där cliffhangern om Eric Cartmans faderskap skulle få sin upplösning. Jag håller det för ett mästerverk av repetitionshumor. Avsnittet blev så impopulärt att det dröjde ända till femte säsongens femte avsnitt (Terrance and Phillip: Behind the Blow) innan paret anförtroddes stort utrymme på nytt. Andra nominerade: Mr Hanky the Christmas Poo och den haschrökande antropomorfa handduken Towelie.

Egna favoriter? Skriv och berätta.

2012-10-08 13:11 9 kommentarer