Filmonsdag: Svindlande höjder

2012-10-10 23:48 6 kommentarer

På onsdagar skriver bloggen om film, i dag dock högst perifert på grund av leda. Snarare om bedrägerier, i sex korta kapitel.

Kapitel 1: Lustiga affärer
Tjecken Victor Lustig var en av pionjärerna inom bedragarnas mest extrema gren: Konsten att sälja nationalmonument. En handfull framgångsrika herrar var verksamma i denna ärkeskojarnas Formel-1 när förra seklet var ungt; på rak arm kan vi även nämna jänkaren George C Parker, som sålde Brooklynbron minst två gånger i veckan i flera år under löfte att köparen skulle kunna göra sig en förmögenhet på att installera tullbås (den lokala polisstyrkan tvingades varje månad rycka ut för att schasa bort godtrogna broägare i färd med att spärra av sin nyköpta egendom från trafik). Vi minns även den Londonbaserade skotten Arthur Furguson (sic), som flertalet gånger sålde på amerikanska turister Buckingham Palace, Big Ben och Nelsonmonumentet på Trafagar Square. Samme Furguson emigrerade senare till USA, där han kvickt avhändade sig Vita Huset till en välbeställd ranchägare mot årliga amorteringar á 100 000 dollar. Även i detta celebra sällskap står dock Victor Lustig i en klass för sig.

Lycksökaren Lustig var en både begåvad och karismatisk man. Han föddes i tjeckiska Hostinne, men sökte sig snabbt västerut på kontinenten. Född lingvist som han var lärde han sig snabbt att tala flera språk tillräckligt väl för att passera som infödd. Lustigs storverk, som garanterat honom en plats i historieböckerna, är och förblir försäljningen av Eiffeltornet, som han genomförde två gånger. Året var 1925. Gustave Eiffels 324 meter höga ståltorn, som nyss hunnit fylla 36, var en ekonomisk börda för den franska staten. Att underhålla tornet var en kostsam affär, som tidvis ifrågasattes i media. Victor Lustig såg snabbt till att förfalska en samling dokument som gav honom legitimitet, kallade Paris sex främsta skrothandlare till möte på anrika Hotel de Crillon, presenterade sig som generalsekreterare åt Post- och Telegrafiministern och kungjorde sitt ärende: Staten vill göra sig av med det dyra tornet en gång för alla, till högstbjudande. Affären skulle ske under strikt hemlighetsmakeri för att undvika ett ramaskri från lokalpatrioter bland allmänheten innan det var försent. Lustig körde medelst limousin herrarna till tornet för en inspektion, och valde då ut sitt offer: Andre Poisson, inte den vassade kanten i skräphögen, en timid man vars högsta önskan var att få ta steget in i den förnäma Parissocietén. Poisson insåg att han som nybliven tornägare skulle hamna i rampljuset, och var ivrig att göra affär. Dessvärre hade Poisson en aningen mer förslagen bättre hälft, som anade ugglor i mossen. Lustig vände denna motgång till ännu ett konststycke: Under ett separat möte med paret Poisson bröt Lustig ihop och "erkände" att han arrangerat mötet med de sex skrothandlarna på eget bevåg, eftersom han befann sig i ekonomiskt trångmål av personliga skäl. Egentligen hade han bara mandat att utse den handlare som var bäst lämpad för jobbet, men han kunde inte motstå frestelsen att själv profitera på det hela. Poisson förstod omedelbart, och erbjöd Lustig en väl tilltagen muta för att bli utvald att köpa tornet. Därefter köpte han tornet. Lustig packade sina pengabuntar i resväskor och begav sig glad i hågen mot Wien. Det hela polisanmäldes aldrig, eftersom den stackars grundlurade Andre Poisson skämdes för mycket. Den ohemult girige Lustig återvände till Paris bara några månader senare och kallade samman sex nya skrothandlare för att reprisera succén, men tvingades fly hals över huvud efter att en av dessa kontaktat myndigheterna för verifikation.

Lustig emigrerade sedermera till USA, där han sålde förfalskade aktier till Al Capone för 5 000 dollar.

Kapitel 2: Djurälskaren som lurade till sig halva Yorkshire
Engelsmannen John Aspinall slog 1962 upp dörrarna för den Mayfairbaserade nattklubben Clermont Club, som tack vare stor fingertoppskänsla blev en succé inom Londonsocieteten. Clermont var platsen att besöka oavsett om man uppskattade dans, musik, mat eller dryck. I rummen bakom de offentliga lokalerna fanns också en helt annan attraktion: En av Londons största illegala spelklubbar. Till klientelet kunde man räkna två ministrar, fem grevar, fem markisinnor och 20 earlar – tillräckligt med politisk makt för att försäkra Aspinall om att polisen inte skulle knacka på dörren i brådrasket.

De redan omfattande vinster som huset gjorde genom att ta provision på varje pott var inte tillnärmelsevis nog för John Aspinall. Han introducerade ett mycket avancerat system för kortmärkning, där alla klädda kort kördes genom en stålmangel. Beroende på den diskreta böjens riktning kunde de av Aspinall anställda korthajarna vid varje bord avgöra om valören var hög eller låg. Metoden gav huset en fördel kring 60-40, vilket snabbt började omsättas i miljontals pund. Man spelade främst baccarat och chemin de fer, och till de mest legendariska händerna hör den i vilken earlen av Derby förlorade 20 000 pund, bara för att revanschlysten återvända några kvällar senare och torska ytterligare 300 000. Generalen sir David Sterling, känd för att ha grundat elitförbandet Special Air Service, tvingades skriva ett skuldbrev efter att ha lurats på 173 000 pund under en och samma kväll.

Så vart gick Aspinalls alla vinster? Till en privat djurpark. John Aspinall var mycket intresserad av djur, och hade redan i unga år konstruerat en friggebod bakom sitt hus i vilket han hyste en kapuchinapa, en nio månader gammal tiger samt två tibetanska brunbjörnar. I takt med att Clermont Club genererade miljonbelopp investerades pengarna i en explosionartat växande zooanläggning i anslutning till Aspinalls gods i Canterbury.

John Aspinall ruinerades till slut av en listig politisk manöver: Man legaliserade spel och dobbel i England, vilket satte tvärt stopp för alla hemliga spelhallar. Djurparken finns dock kvar än idag.

Kapitel 3: Filip Hitlers dagböcker
Adolf Hitlers självbiografiska verk i två volymer, Fyra år av kamp mot lögner, dumhet och feghet, eller som hans förläggare övertalade honom att döpa den till, Mein kampf, kan knappast beskrivas som någon större läsfest annat än för WWII-komplettisten. Boken skrevs mellan 1925 och 1926 av en mycket förbittrad Adolf, vars fiaskobetonade ölhallskupp landat honom i Landsbergfängelset. Verket ger ingen djupare insikt i orsakerna till den blivande diktatorns antisemitism, eller egentligen något annat heller. Annat vore det om man kunde lägga vantarna på de detaljerade dagböcker som karln enligt legenden fört under hela andra världskriget. Dessa kom mycket riktigt i dagen i början av 80-talet. Typ.

I april 1983 publicerade västtyska tidningen Stern vad man utan falsk ödmjukhet basunerade ut som århundradets scoop: Utdrag ur Adolf Hitlers dagböcker. Bakom fyndet av ett sextiotal anteckningsböcker, avhandlandes åren 1932-45, stod en journalist vid namn Gerd Heidemann. Under stor dramatik sades handlingarna ha smugglats över Järnridån, en och en, gömda i pianon, av en mysisk man känd som Dr Fischer. Den fullständiga leveransen tog närmare två år, under vilka Stern lade ner stor möda på att verifiera att det rörde sig om autentiska dokument. Här, kunde man i efterhand konstatera, hade någonting gått fruktansvärt fel. Innan man fått fatt i samtliga dagböcker hade tidningen lagt ut 10 miljoner mark. När böckerna offentliggjordes blev förnedringen total. Inte nog med att det rörde sig om förfalskningar – de var inte ens speciellt välgjorda. Några ögonkast från en kvalificerad analytiker räckte för att konstatera att handstilen skiljde sig markant från Hitlers. Texten vimlade av historiska felaktigheter. Andra delar var ordagrant citerade ur radiotal. Bläcket var nytillverkat. För att verkligen strö salt i såren på de stackars Sternredaktörerna påpekade en typografisk bevandrad själ snabbt att det monogram i gotisk stil som prydde dagböckernas pärmframsida inte löd "A. H." utan "F. H.".

Pseudonymen Dr Fischer kunde snart spåras till en viss Konrad Kujau, som i flera år försörjt sig på att prånga ut relativt obegåvade falsifikat av Hitlers brev, dagböcker och hötorgskonst. Kujau fick tillbringa fyra år i fängelse för bedrägeri, och profiterade efter frigivningen på sitt nyvunna kändisskap genom att sälja "äkta Kujau-förfalskningar".

Kapitel 4: Vampyren på Wall Street
Ett Ponzibedrägeri är ett enkelt men förödande typ av investeringsbedrägeri, döpt efter den amerikabaserade 1920-talsaffärsmannen Charles Ponzi, som deporterades till Italien efter att ha lurat mängder av spekulanter att investera i icke-existerande frimärken. Grundprincipen är enkelt: Lura någon att investera i något som inte finns, eller som åtminstone inte är det minsta lönsamt. Samla på dig fler investerare. Redovisa vinst, och övertala investerarna att återinvestera sina tjänade pengar. Ponzibedrägeriet är ej att förväxla med pyramidspel, som baserar sig på nyrekrytering och primärt blåser de sista som hängt på innan pyramiden rasar på grund av uteblivet pengatillskott. Ett framgångsrikt Ponzibedrägeri sköts av en och samma person, och blåser alla inblandade på pengar. I slutändan går varje Ponzibedrägeri ett av tre olika öden till mötes: 1) Administratören tar pengarna och sticker, 2) bedrägeriets fasad missköts så att investerandet stannar av, orsakar likviditetsproblem och hela systemet kollapsar under sin egen vikt, eller 3) själva marknaden väjer mot ett försiktigare investeringsklimat, i vilket en bedragaren inte kan hålla kvar investerarnas pengar och kollaps följer.

Ett väl genomfört Ponzibedrägeri kan hållas i gång länge. Bernard Lawrence Madoff höll igång sitt i 39 år. Bedrägeriet omfattade totalt 65 miljarder dollar. Madoffs företag sysslade med hantering av tillgångar – man tog hand om folks pengar, och fick dem att växa. Man hade ingenting att investera i, och utförde aldrig någon arbete. Man ljög, hittade fler investerare, uppfann vinster som inte fanns. Allt var väl så länge tillräckligt många lät sina pengar stanna kvar i fonderna. Redan 1999 slog en finansanalytiker larm om att Madoffs siffror omöjligen kunde stämma. Han kontrollräknade. Enligt enkel matematik var liknande avkastning inte möjlig. Ingen lyssnade, men många hade dragit samma slutsatser: Inga större Wall Street-baserade företag lät sin pengar hamna hos Madoff, och det fanns en utbredd, tyst skepsis. Vid det laget var Madoffs förvaltningsföretag en multimiljardjätte. Om allt visade sig vara ett luftslott skulle konsekvenserna bli hårresande för tiotusentals investerare. Alltså förblev skeptikerna tysta i ytterligare ett decennium. Ända tills 2008, då finanskrisen kom och Madoffs investerare plötsligt fick behov att sina pengar för att täta diverse läckor. Det fanns inga pengar. Paret Madoff själva satt själva på tillgångar på kring en miljard dollar – groteska lyxpalats i Palm Beach, Manhattan, Montauk och franska Cap d'Antibes, en Leopardyacht, juveler, möbler och konst för miljoner. Sommaren 2009 dömdes Bernie Madoff till 150 år i fängelse. Från de anklagades bänk kom någon form av ursäkt:
– Jag har lämnat efter mig ett arv av skam. Det är någon jag kommer få leva med under resten av mitt liv.
Många tyckte sig se ett ironisk leende spela över i Madoffs mungipa. Han var 72.

Kapitel 5: En jordbävning med känsla för timing
I mitten av 80-talet satt britten Nick Leeson igenom sin matematikexamen. Han fick betyget D. Han nekades även en mäklarlicens i hemlandet för att ha ljugit i sin ansökan – två faktum som eventuellt borde ha uppmärksammats när banken Barings satte honom på posten som ansvarig för sin valutaväxlingsverksamhet i Singapore. Mot alla odds gjorde Leeson kometkarriär under sitt första år på posten. Han gick omedelbart rakt mot bankens direktiv och gjorde oauktoriserade affärer, men beteendet tolererades av lättförståeliga skäl: Det var bra affärer. De tio miljoner pund som Leeson drog in 1992 utgjorde 10 % av Barings totala inkomst det året. Han hyllades som ett underbarn, och cheferna drog slutsatsen att Leeson var en man men okonventionella metoder, men dock en man med omdöme värt att lita på. Inget skulle visa sig vara längre från sanningen.

Nick Leesons affärer började långsamt gå åt pipan. Istället för att köpa kontrakt åt en kund sålde man, med en förlust på 20 000 pund som följd. Barings banks främsta affärsmetod var att spekulera i kursutvecklingar: Man köpte för 100 000 dollar på en marknad, och sålde omedelbart på en annan marknad för 101 000 – en minimal vinst, men en säker sådan. Leeson förädlade denna metod genom att istället sitta och hålla på de köpta aktierna i hopp om att de skulle stiga över tid, vilket visade sig vara en teori som på några veckor kunde förvandla en liten garanterad vinst till en avgrundsdjup förlust. Minussiffrorna doldes på ett konto med siffrorna 88888. I slutet av 1992 var kontosaldot -2 000 000 pund. Två år senare hade det sjunkit med ytterligare 208 miljoner. Den uppmärksamme arbetsgivaren hade vid det här laget kunna notera vissa subtila tecken på att Leeson inte var helt i balans: Exempelvis arresterades han av patrullerande polis i Singapore efter att ha ertappade med att moona två kvinnliga kinesiska turister.

Den 16 januari 1995 bestämde sig Leeson för att ta en stor chans och eventuellt tjäna ihop tillräckligt med pengar för att täcka sina hiskeliga förluster. Hans affär hängde helt och hållet på att den japanska marknaden skulle förbli oförändrad under natten. På morgonen den 17 januari drabbades Japan av vad som skulle blir känt som den stora Kobe-jordbävningen, en katastrof med momentmagnitud 7,3 som berövade drygt 6 000 människor livet och orsakade skador för tio triljoner yen. Börsen störtdök. Den 23 januari lämnade Nick Leeson en lapp på sitt skrivbord med texten "I'm sorry" och lämnade landet. Han arresterades i Tyskland och utlämnades till Singapore, där han dömdes till fängelse. Barings bank, som överlevt två världskrig och den stora depressionen, gick under.

Kapitel 6: Johnny Bode
Johnny Bode är en av de mest mångsidiga låtskrivare och artister som Sverige någonsin skådat. Dessvärre led hans karriär viss skada av att han även var tvångsmässig bedragare, mytoman, sociopat, småkriminell, transvestit och nazist. Bland annat. Bode slog igenom redan som 17-åring i slutet av det glada 20-talet, och sjöng in hundratals egna kompositioner på 78-varvare. Hans kompositörsförmåga och vackra sångröst var en given succé, som dessvärre steg honom åt huvudet snabbt. Han blev en legendarisk figur i Stockholms krogvärld, som generöst bjöd alla vänner och lyckönskare på allt de förmådde dricka, bara för att strax före stängingsdags göra en diskret sorti via köket eller något gynnsamt marknära fönster i anslutning till klosetterna. Följaktligen blev Bode snabbt portförbjuden i princip överallt, förutom på St Sigfrids mentalsjukhus i Växjö där han spärrades in och, som seden bjöd i landet under denna tid, tvångssteriliserades.

Den förslagne Johnn Bode blev efter andra världskrigets utbrott mycket förtjust i den tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, rymde från hispan och begav sig till Finland för att ta värvning i den tyskvänliga frivilligkåren. Han återvände snabbt till Sverige efter att ha sparkats ut ur armén på grund av monumental omöjlighet, men stoltserade fortsättningsvis gärna offentligt med sin hakkorsprydda furirsuniform. Detta gjorde honom till persona non grata i det tyskskeptiska Sverige, där Karl Gerhards nazistkritiska revy Tingel-Tangel gick för fulla hus. I stället begav sig Bode till det ockuperade Norge, och erbjöd sina talanger åt Quislingregeringen. Hans tyskvänliga nazistbuskisrevyer underhöll Gestapo kungligt tills de tröttnade på att Bode tvångsmässigt lurade av dem pengar, och istället gav honom en enkel biljett till koncentrationslägret Grini utanför Oslo. Bode hann tillbringa fem veckor bakom stängsel innan han deporterades åter till Sverige.

Efter krigsslutet försökte Bode åter försörja sig på sin låtskrivartalang – under diverse pseudonymer, eftersom ingen ville ha något med honom att göra, detta trots att han insisterade på att han satts i arbetsläger först efter att tyskarna upptäckt hans modiga dubbelspel som spion för svenska underrättelsetjänsten i Norge. Han lyckades bland annat skriva musiken till den första filmen om Åsa-Nisse. I samma veva skrev Bode även sin roman Dö i tid, en skakande skildring av "en man, som inte drar sig för någonting för att tillfredsställa sitt maktbegär och sina erotiska excesser", samt även "nazisternas fynd av små vansinniga dvärgmän med ap-utseende". Bode flyttade därpå till Österrike, där han gjorde kometkarriär som revyartist, lurade till sig ohemula mängder kontanta förskott, för att tills sist utlämnas till Sverige och fängslas för bedrägeri.
Väl frisläppt, i början av 60-talet, började Bode med den egenartade vanan att iklä sig päls (stulen) och kjol (sämre begagnad) och kalla sig "fröken Florence Stephens på Huseby".

I slutet av 60-talet kom till slut det genombrott som skulle göra Johnny Bode odödlig. Han skrev, sjöng och arrangerade sitt magnum opus, skivan Bordellmammas visor, en pionjärinsats inom svensk pornografisk musik med hits som den suggestiva tangon Runka mig med vita handskar på och den svårförglömliga Mutta-spricka-polka. Skivan gav tyvärr Bode ingen större utdelning rent ekonomiskt. Han dog utfattig 1983, strax efter att han lyckats lura en godtrogen restaurang att anförtro honom en massiv julskinka genom att utge sig för att vara den riksbekante advokaten Henning Sjöström. Bodes närvaro i svenskt kulturliv är kännbart än idag, då hans lilla stump Det är så skönt att alltid vara kåt har samplats av Latin Kings, och ett av hans många alias har lånats av poporkestern Florence Valentin.

Appendixkvintett
Piltdownmannen
Den felande länken mellan apa och människa hittades i ett grustag i Sussex anno 1912. Det tog vetenskapen 41 år att kontatera att kvarlevorna i själva verket bestod av käkbenet från en orangutang och ett handful mjölktänder. Vid det laget hade den förslagne gärningsmannen undgått rättvisan genom att själv avlida.

Trustor
Joachim Posener, Thomas Jisander, Peter Mattson och Jonathan "Lord Moyne" Guinness misstänktes för den största företagsplundringen i Sveriges historia. Med hjälp av en mycket tveksam manöver gavs köparna tillgång till Trustors tillgångar innan köpet genomförts, och kunde därmed betala rakt ur Trustors egna tillgångar. Den förmodade huvudmannen Joachim Posener försvann med 46 miljoner kronor och lyckades hålla sig undan lagens långa arm ända till den tio år långa preskribtionstiden för ekobrott löpt ut.

Milli Vanilli
Denna tyska dansduo skördade stora triumfer på världens topplistor under slutet av 80-talet, tills en olyckligt repad skiva avslöjade att de två frontmännen Rob och Fab läppsynkade till mindre tondöva sångares förinspelade röster.

JT LeRoy
JT Leroy blev en älskling inom pretentiösa literaturkretsar tack vare sin prosaiska talang och tragiska bakgrund: Som tolvåring pojke såldes LeRoy som prostituerad till truckförare i amerikanska södern av sin egen mamma. Hans självbiografiska historier höjdes till skyarna av folk från queerförfattaren Dennis Cooper till depprockarna Garbage. Hans verk skrevs i själva verket av författarinnan Laura Albert, och rollen som LeRoy spelades i intervjusituationer av Alberts pojkväns halvsyster i peruk och solglasögon.

Bonsai kitten
Denna sajt, som gav råd om hur en vanlig trist kattunge kunde förvandlas till ett högintressant prydnadsföremål genom att uppfostras i en liten flaska med anus kontaktlimmat till ett förborrat hål gjorde många djurvänner mycket upprörda under det tidiga 2000-talet. Bakom skämtet låg en skojfrisk amerikansk student.

2012-10-10 23:48 6 kommentarer