På torsdagar skriver bloggen om musik, men idag på förekommen anledning om böcker.
Bloggen efterlyser till att börja med en läsare som faktiskt läst en nobelpristagare innan vederbörande offentliggjorts. Stig fram och vittna.
Personligen har jag aldrig lyckats med denna bedrift. Till skillnad från många kritiker tycker jag inte detta är en dålig sak, tvärtom är jag Svenska Akademien stort tack skyldig för att ha gjorts uppmärksam på många författare jag annars aldrig hade kommit i kontakt med. Lite surt är det ändå att priset gick till Mo Yan, eftersom jag ändå läst både Jiang Rong och Rui Li på sistone, men å andra sidan får jag väl motvilligt acceptera att det finns fler än tre kompetenta kinesiska författare. Dagen till ära tänkte Kulturkrock icke desto mindre försöka dra sig till minnes de beklämmande få pristagare som den trots allt lyckats skaffa sig personliga erfarenheter av. Läsekretsen uppmanas i vanlig ordning fylla på nedåt – vad har lästs, vad tycktes om, vad kan rekommenderas, var bör avrådas från?
Elfriede Jelinek fick priset 2004 "för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt". Knut Ahlund lämnade akademien i protest över utmärkelsen. Denna österriska ångestbomb i kvinnohamn är så nära jag kommit att ha läst en pristagare i förtid, tack vare Michael Hanekes filmatisering av Pianolärarinnan. Boken med samma namn – det enda jag läst av författarinnan – är en mycket nedslående historia om en medioker kvinnlig pianist och hennes liv som förtryckt under en kvävande mor, vilket förvandlas till sadomasochistiskt utagerande då hon förälskar sig i en ung stilig student.
JM Coetzee fick priset 2003 för ett författarskap "som i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet". Jag läste pliktskyldigast Onåd efter tillkännagivandet, och fann den mycket ångestframkallande. Den handlar om en engelskaprofessor som ligger med en student, får sparken och flyttar hem till sin dotter, som blir våldtagen i samband med ett inbrott.
Imre Kertész fick priset 2002, "för ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke." Som så många andra fick jag strax därpå den mycket kärnfulla Mannen utan öde i present av en äldre anförvant, och den var svår att tycka illa om, liksom även händelsevis Aki Kaurismäkis Mannen utan minne och Mel Gibsons Mannen utan ansikte.
Mo Yans landsman Gao Xingjian fick priset 2000, "för ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik". Jag läste Andarnas berg då det begav sig. Den var rätt tungrodd, och använder sig av ett säreget stilgrepp där kapitlen varierar mellan första, andra och tredje person. Jag vill minnas att detta gjorde att det tog ganska lång tid att lista ut vad fan det var som hände egentligen, men att det ändå gav viss tillfredsställelse när man väl kom dit. Denna bok samt de två författare som nämndes i den inledande paragrafen ovan bär ansvaret för min fördom att all kinesisk litteratur handlar om upplevelser antingen under kulturrevolutionen, eller de inhemska intellektuellas nationella identitetskris efter densamma.
1994 prisades Kenzaburo Oes texter, "som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden". Jag tycker väldigt mycket om Oe, och har skrivit om honom tidigare här. Hans författarskap återkommer ofta till det faktum att han har en son som föddes med hjärnskador: Hans bok A personal matter är en omtumlande liten självbiografisk historia om hur ett handikappat barn förefaller bli den yttersta katastrofen för en värdelös och misslyckad nybliven fader, men hur det väldigt oväntade beslutet att ta ansvar för sin avkomma istället blir en vändpunkt mot återerövrad värdighet.
William Golding vann 1983, "för hans romaner som med den realistiska berättarkonstens åskådlighet och med mytens mångtydiga allmängiltighet belyser mänskliga villkor i dagens värld". Flugornas herre måste höra till de mest lästa av alla nobelbelönade verk, och den är naturligtvis värd det.
Gabriel Garcia Márquez prisades 1982, "för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter". Jag har bara hunnit läsa de första 50 sidorna av karlns kioskvältare One Hundred Years of Solitude, och den verkar vara en mycket inkluderande skröna. Högst preliminärt.
Alexandr Solzjenitsyn, pristagare 1970 "för den etiska kraft varmed han fullföljt den ryska litteraturens omistliga traditioner", och hans debutroman En dag i Ivan Denisovitjs liv, talade vi om bara häromdagen. Fantastiskt läsvärd.
Yasunari Kawabata, 1968, har också avhandlats på bloggen förr, i samma inlägg som länkas i Oe-texten ovan. Han tilldelades priset "för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart". The Master of Go, det enda jag läst av honom, handlar om en legendarisk match i det intill sinnessjukdomens gräns komplicerade spelet go, vilket eventuellt leder till ett generationsskifte och på så vis illustrerar vad Elton John skulle kallat livets cirkel.
John Steinbeck, 1962, hör till de mest lästa av alla pristagare ("för hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn") – Möss och människor brukar man kunna stöta på i grundskolan, då den utgör ett fint diskussionsunderlag för moral, etik och konsten att behandla sina medmänniskor på rimliga sätt. Öster om Eden läste jag för några år sedan, och tyckte den var fantastiskt underhållande.
Till de mest namnkunniga pristagarna hör även Ernest Hemingway, 1954, "för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i The Old Man and the Sea". Jag håller med om att nämnda bok är utmärkt, men har haft rätt svårt för Hemingway i övrigt. Jag gillar varken Och solen har sin gång eller Klockan klämtar för dig. Jag har kommit fram till att vi inte har så mycket gemensamt, men det kan väl möjligtvis ändra sig i framtiden. Jag är heller inte speciellt förtjust i den stilbildande berättarkonst som nämns i motiveringen – kanske för att den blev stilbildande nog att urarta till missbrukad kliché i mindre kompetenta användares händer – och tycker att det är sjukt roligt när man driver med just denna i Midnight in Paris, där Hemingway börjar tala ungefär som han skriver och det låter helt befängt.
Herman Hesse, pristagare 1946 – "för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden" – är en genomtrevlig berättare att döma av vad jag läst. Inte Stäppvargen, överraskande nog, men dock Siddharta och den mycket märkliga – i ordets bästa bemärkelse – science fiction-artade Glaspärlespelet.
Första kvinna och första svensk att ges priset var Selma Lagerlöf, 1909, "på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning". Av alla författare i det här inlägget är hon både min favorit och den jag läst mest av. Gösta Berlings saga hör till mina favoritböcker alla kategorier, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är makalöst bra, Kejsarn av Portugallien är perfekt. Jerusalem, En herrgårdssägen, Löwensköldska ringen, Troll och människor… Underbart. Hennes berättelser kombinerar det mänskliga och det övernaturliga, det gamla brukssamhället och den annalkande industrialiseringen, allt med perfekt gehör för mänskliga motiv och handlingar lika exakt konstruerade som urverk. Jag önskar att jag läste henne just nu.
Ordet är fritt. Rabindranath Tagore, någon?
Hoppades på lågoddsaren Philip Roth för att kunna säga att jag redan läst honom och i samma andetag kunna avfärda honom som en genuint ointressant författare... Slutsatsen är dragen efter att jag la ner the Human Stain 2/3 in och aldrig plockade upp den igen...
Jag har faktiskt sett flera pjäser av Dario Fo långt innan han fick nobelpriset.
Och jag inser att jag måste läst Blecktrumman av Gunter Grass långt innan han fick nobelpriset. Jag började med Flundran, men orkade inte slutföra den.
Vad som slår mig när jag ögnar igenom listan på pristagare är hur många som jag aldrig har hört talas om. Säger det mest om min litterära (o)bildning eller att vissa författare inte alls åldrats väl?
Jag har studerat engelska, tyska och italienska vid universitetet och har sålunda utsatts för en överdos av nobelpristagare och klassiker - därför läser jag numera nästan uteslutande fantasy, quasivetenskapliga böcker och alternativt hokus pokus. Av all den fina litteraturen minns jag inte så mycket.
En författare ska helst ha en bra historia, dessutom gärna kunna skriva. De flesta hanterar bara en aspekt. Många kändisar och politiker har en ok story men är usla skribenter. De får dock hjälp av förlagen eller en spökskrivare så det i alla fall blir läsbart. Ibland verkar förlagen skippa detta moment, t ex när det gäller Twilight som är nästan oläsbar. Många nobelprisförfattare hör till den andra kategorin. De kan skriva, är väldigt litterära, men har inte mycket att säga. Jag läste en bok av Harold Pinter efter att han tilldelats Nobelpriset 2005 men jag kommer inte ihåg boken och förstod aldrig vad den handlade om. Jag kunde läsa mig till på baksidan att det delvis var om hans farfar. Fina meningar var det hur som helst i den. Toni Morrison och Doris Lessinger har lite av båda, de kan skriva, de har ok storys men inte tillräckligt för att det ska fästa sig i minnet. I alla fall inte mitt minne som blivit utmattat av klassiker. Steinbeck och Lagerlöf är ju fantastiska men skrivs sådant numera? När var senaste gången det kom ut en stor roman? Eller finns det en stor roman som jag missat som faktiskt getts ut de senaste 15-20 åren??? Kan du inte skriva om stora romaner någon gång, det vore fantastiskt!
Simon: Phillip Roth är den ende av de "fyra stora" amerikanska postmodernisterna som jag inte läst (de andra är Pynchon, DeLillo och McCarthy), mycket för att jag har fått för mig att alla hans böcker handlar om äldre litterärt bevandrade män som ligger med avsevärt yngre kvinnor.
Ulrik, ja, vad säger man? Jag reagerade likadant när jag tittade igenom listan av de lite över hundra pristagarna: Väldigt många framstår som fullständigt bortglömda idag. Själva problemets natur gör det väldigt svårt att spekulera i anledningarna: Eftersom man inte är insatt i deras alster är det svårt att veta huruvida de i själva verket var utmärkta författare och att deras bortglömdhet är både tragiskt och oförtjänt, eller om utmärkelsen helt enkelt speglade någon form av tidsanda som inte längre går att relatera till. Lite av varje, säkert.
Niklas: Ja, det var när jag kom fram till just det som jag tappade intresset. Hade läst Salinger och fått för mig att Roth var ungefär samma grej, men icke.
Evva: Stora romaner, det är noterat.
Läst innan de fick priset : Lessing (allt) Dario Fo ( sett pjäs) Toni Morrisson (ett par) Golding (såklart) Marques (med nöd och näppe, nåt år innan) och Singer (i bokslukaråldern) .
Dessutom Saul Bellow (mkt bra) , Johnsson o Martinsson, Heinrich Böll (rekommenderas) , Neruda (så klart) , Solskenitzyn (skolobligatorium) , självklart allt av Steinbeck (minns vartenda ird) och Hemingway (jobbig typ).
Sen blir det glesare. Pär Lagerkvist (av ren nyfikenhet) Pearl Buck
(rätt torr), Karfeldt (2 strofer) Undset (också i bokslukaråldern, minns henne som mkt bra), Heidenstam (på skoj) Lagerlöf (såklart) och sist Rudyard Kipling ( Djungelboken var ruskig, men Rikki-Tikki-Tavi passade i tioårsåldern).
Ser att listan är rätt gles, det kanske är dags att ta tag i resten av gänget nu. De har ju rätt bra smak, den där akademien 
Vilken rolig felstavning av Solzjenitsyn jag fick till 
Raggoparden, bloggen är stolt och imponerad. Pappa rekommenderade alltid Singer, och jag har hört att Kristin Lavransdotter ska vara en maffig resa. Då du förefaller ha varit med i matchen ett tag, kan du svara på huruvida Nobelpristagarna alltid upplevts somm rätt obskyra före vinsten? En herre som Marquez, till exempel?
Ingen här som läst Sveriges senaste bidrag till vinstskaran, Tranströmmer? När priset offentliggjordes verkade det ju som om varenda en inom svensk media i princip växt upp och formats tack vare hans böcker. Själv stått med något samlingsverk i handen i bokhandeln, men tvekat då poesi inte riktigt är min kopp te. Eller är det värt att kolla upp? Om inte annat för allmänbildningen?
Annars är det Steinbeck, Hemmingway och Lagerlöf som jag kommit närmast och det genom skolan. Aldrig läst en hel bok dock, något som grämer mig.
Haruki Murakami var väl såvitt jag förstod det hela ganska favorittippad? Det var väl min bästa chans hittills(/och för all framtid?) att pricka rätt innan priset släpps...
Jag har svårt att få något utbyte av poesi, och av någon anledning tycker jag om rytm om rim. Jag har väldigt svårt för typ
Solen skimrar matt
Asfalten darrar
Livets villkor tycks diffusa
Och över takåsarna
En mås i frihet
...ja, du fattar. Medan jag tycker att The Raven av Poe är fantastisk. Så ingen Tranströmer för min del, även om jag unnar alla andra att uppskatta hans poesi.
Den enda motiveringen Akademien har att förhålla sig till enligt Alfred Nobels testamente är att priset ska ges till "den som inom litteraturwn har producerat det utmärktaste i idealisk riktning", och så mycket som jag läst av Murakami kan jag ändå inte tycka att han gjort sig skyldig till detta. Han trampar samma banor och har, tycker jag, väldiga problem att avsluta sina handlingar på ett stringent sätt.
Sticker min vana trogen ut hakan och påtalar att Steinbeck är jävligt tråkig. Möjligen viktig, men att läsa Vredens druvor var som att - för att falla tillbaka lite på min värmländska börd - dra en lus på en tjärsticka.
T, Vredens druvor har jag faktiskt inte läst, men ovan hyllade Öster om Eden är en fläskig såpopera som rent dramaturgiskt står sig i jämförelse med såväl Falcon Crest som Top Model och Downton Abbey.
Apropå olika former av poesi, förresten, drog jag mig på vägen till kontoret till minnes en rolig händelse då olika skolor ställdes i skarp kontrast mot varandra: Jag satt och slökollade på morgon-SVT, som hade två lyrikbetonade gäster. Den förste var Johannes "Städerna inuti Hall" Anyuru, som talade lite om sin moderna poesi och läste upp något som lät tufft. Den andre gästen var Lennart Hellsing, lite över 90 år, iklädd tredelad plyschkostym. Även han talade lite om poesi i allmänhet, för att sedan harkla sig om med stor värdighet deklamera:
– Gabriel Gräslök skriver så gräsligt
Brevet han skrivit är inte läsligt
"Åh, ett sånt brev", sa fröken, och rev
Brevet som Gabriel Gräslök skrev.
Team Hellsing!
Hellsing har översatt sonens favoritläsning just nu: Grufflon. Det är ungefär så långt min erfarenhet av poesi sträcker sig (den och sonens förra fixering: Tove Janssons muminhistorier på vers). Småputtrigt och trevligt. Min favoritdel är slutet på boken då (fritt ur minnet):
Musen satt ned i sin sjumilaskog
En nöt mellan tassarna sina han tog
Den godaste nöten i hela vår skog.
Håller med Evva i mycket. Spontant så tycks det som att tidigare Nobelpristagare (där jag läst ungefär som Raggoparden) är långt mer läsvärda än senare pristagare, om man med läsvärd menar läsbar. Historia, språk, uppbyggnad, ja allt sånt där man kanske vill ha som krav för att orka läsa en bok. Senare pristagare känns lite utvalda efter kriteriet "så svårt som möjligt".
Jag har inte läst många pristagare, defenitivt inte innan faktum. Jag kan däremot hela Lennart Hellsings ABC-bok utantill, från pärm till pärm (där Gabriel självklart representerar G). Jag skojar inte.
Annars är "Pyttans ABC" en ofta citerad bok i bekantskapskretsen. Rimligen inte direkt allvarligt menat, dock.
Se där. Ännu en erfarenhet av stor lyrik.
"Pyttans AB och CD-lära" ska det naturligtvis vara.
Doris Lessings "The fifth child" är ju helt fantastisk.
Steinbeck är allt annat än tråkig! Alla fantastiska figurer på Cannery Row tex, och Buss på villovägar! Nej, läs om!
Ja, Marquez var såvitt jag minns en kändis före priset också, lätt att hitta i bibliotekshyllorna. Liksom Lessing, bland SF- litteraturen tom ( min favorit är dock Instruktion för nedstigning i helvetet.)
Den enda författare jag läst innan denne tilldelats nobelpriset och som förvånande nog varken nämns i inlägget eller bland kommentarerna är Vargas Llosa, det kanske beror på min fetish för latinamerikansk kultur och litteratur förvisso (finns det förresten något ord som likt "anglofil" och "frankofil" kännetecknar en dragning åt det latinamerikanska?), men jag skulle nog våga hävda att han bör ses som en mer internationellt erkänd författare än många andra "obskyra" författarskap som fått priset?
På samma tema är det fortfarande skandal att Jorge Luis Borges inte fick priset
Och eftersom du nämner många titlar av Hemingway måste jag råda dig till att läsa "A farewell to arms" som är av de bättre böcker jag läst. Historien i sig är inte märkvärdig, men den ångestfyllda kärlekshistoria som utspelas vid sidan om huvudtemat inger läsaren med ett svårmod som det är svårt att slita sig från. Slutet gjorde mig andfådd och jag slets mellan tillstånd av tappad livslust och stort hopp om framtiden. Stor litteratur!
Och just det, grym blogg btw!
Anders: Tack, om det är något av pappa H som jag ska ge mig på härnäst är det denna. Lite längre norrut, men har du läst Bolano?
Selma Lagerlöf är något av en favorit i hushållet. Även Per Lagerkvist, som ångestfyllt 17-åring kunde jag helt relatera till hans alster. Och Bertrand Russel är rätt fantastisk också.
Harry Martinsson och Neruda har jag bara snuddat vid, men gillade det jag såg. En gång ska jag ta itu med dem...
Hundra år av ensamhet. Den blir bara galnare och knäppare tills man tycker att det inte går att bli värre. Men eftersom det var över 100 sidor kvar kunde det tydligen det. Imponerande.
Jag har försökt läsa flera andra, men jag är inte personen som passar för svår litteratur. Om det inte finns en grundläggande historia som sveper iväg med mig glömmer jag bort att läsa ut boken.
Oftast tycker jag att motiveringarna till litteraturpriset är roligare, än själva böckerna som prisas. Enligt Wikipedia fick Szymborska priset för "en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet"
Jaha, ja men då fattar jag. Liksom eh då va. Enna. Typ.
Tranströmer hade jag faktiskt läst lite av innan han fick Nobelpriset men jag får helt enkelt tacka min svenskalärare som fick mig att digga poesi och söka utanför skolbokens gränser och leta efter andra poeter än Karin Boye och Nils Ferlin.
I övrigt har jag läst Steinbeck (Möss och människor) och Selma Lagerlöf (Nils Holgersson) men äran får återigen gå till min svenskalärare i högstadiet.
Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com
AKTUELLT NUMMER
King / maj / 2013
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Gustaf Sjöholm
Marknadschef:Sara Svederman
Annonser:Alexander Ringström
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
24 kommentarer | Skriv kommentar