Långfredag: Ovälkommen gäst

2012-10-12 15:08 10 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för. Denna fredag om invasiva djurarter i främmande ekosystem.

New York-bon Eugene Schieffelin, född 1827, hade två stora intressen i livet: Det ena var William Shakespeare, det andra var biologi. Det tog honom 50 år innan han kom fram till ett lämpligt sätt att kombinera sina två passioner. Eugene bestämde sig för att hans kall i livet skulle bli att se till att varje fågelart som finns omnämnd i Shakespeares verk även skulle finnas representerad på den amerikanska kontinenten. Han hade vid det här laget tillskansat sig ordförandeposten i den excentriska organisationen American Acclimatization Society, vars självpåtagna uppgift var att introducera "främmade, nyttiga och intressanta" arter i amerikanska miljöer. Föreningen entusiasmerades av det nya uppdraget.

Man började med att privatimportera partier av domherre, bofink, näktergal, koltrast och lärka, men inga av dessa visade sig vara livskraftiga nog att få varaktigt fäste i det new yorkska ekosystemet. Anno 1890, däremot, hade man slagit på stort: 60 stycken starar beställdes från England, skeppades över Atlanten, och släpptes fria i Central Park under så mycket pompa och ståt som en handfull fågelentusiaster förmådde uppbåda. Staren omnämns för övrigt i första akten av Henry VI, där en ränksmidare ämnar tämja en dylik för att få dess obehagliga läte att driva kungen till vansinne.

Eugene & co gladdes storligen då han kort därefter nåddes av den lovande rapporten att ett starpar byggt bo i en stupränna vid stadens naturhistoriska museum. Då projektet föreföll lovande bestämde sig AAS för att spä på genpoolen med ytterligare 60 starar, som släpptes fria i Central Park året därpå, 1891. Idag har dessa 120 starar förökat sig till siffror som uppskattas till 200 miljoner. De är ett av New Yorks vanligaste skadedjur, har i princip utrotat alla sina konkurrenter, står ansvariga för massiv smittospridning, och lyckades så tidigt som 1960 få ett Lockheed Electra-plan att störta genom att flockas i tiotusental strax ovanför landningsbanan. Den europeiska staren förekommer idag från Florida till Alaska, äter i princip vad som helst, är vida avskydd för sin inkontinens och sitt otäcka läte samt är klassad som en icke önskvärd invasiv djurart. Några rimliga åtgärdspaket finns dock inte.

Vid en världsutställning i Philadelphia 1876 presenterades stolt den japanska klängrankan kuzu, snabbt omdöpt till det uttalsvänligare kudzu. Kudzun marknadsfördes som både praktisk och dekorativ, då den snabbt sprider sig till en heltäckande matta som effektivt stänger ute allt ljus. Kudzun välkomnades med öppna armar i den amerikanska södern, där den befanns extremt behändig för att skugga de altaner på vilka man tillbringade stora delar av dagen gungandes gungstol med en hagelbössa i knät. Kudzu visade sig också vara ett fullgott kreatursfoder, och kunde planteras för att binda jord och därmed förhindra erosion. Man planterade med andra ord kudzu för allt vad tygen höll. I mitten av 1900-talet övergav många jordbrukare sina bomullsodlingar till följd av skadedjursangrepp, och därmed lämnades även kudzuplanteringarna obevakade. Inom loppet av några decennier skulle kudzun bli ökänd under epitetet "the vine that ate the South". Kudzun förökar sig genom asexuell kloning och är extremt kompetitiv: Den täcker alla ytor fullständigt och kväver därmed all konkurrerande flora. Den växer mycket snabbt. Idag täcker kudzun tre miljoner hektar av den amerikanska södern, och har börjat röra sig in i Oregon.

Under sjöfartens glada 1800-tal, då valfångstfartyg började navigera under segel över världshaven, uppfann man snabbt metoder för att försäkra sig om god kosthållning utan att behöva ta upp alltför mycket av det värdefulla lastutrymmet. En av dessa metoder var den som en valfångare använde sig av när man passerade Santiago, en av Galapagosöarna. Man satte i land en handfull getter, och räknade med att dessa skulle klara sig själva tills man återvände några år senare för att anordna grillfest. När man kom tillbaka kunde man konstatera att getterna inte bara överlevt, utan att det knappt fanns något annat än getter på ön. I tusental. De hade redan hunnit beta ön sönder och samman, vilket kom som dåliga nyheter exempelvis för den lokala populationen jättesköldpaddor, vars matvanor förlitar sig på att man får ta god tid på sig och inte behöver konkurrera med några dussin avsevärt mycket mer mobila klövdjur som också bestämt sig för att käka lunch just där. Getterna fortsatte föröka sig till dess att naturkonserverande intressen för bara några år sedan bestämde sig för bristningsgränsen var nådd och att ekosystemet behövde återställas. Inom loppet av fyra år utrotade man hela getstammen på Santiago, över 80 000 djur, och har nu förklarat ön getfri.

"Introduktionen av ett fåtal kaniner kan omöjligt leda till skada, och vore en välkommen påminnelse om hemlandet, samt skulle erbjuda möjlighet till lite jakt", skrev den till Australien emigrerade bonden Thomas Austin anno 1859. Han hade strax dessförinnan släppt ut exakt 24 stycken importerade kaniner i outbacken. Det tog dessa två dussin kaniner nästan exakt hundra år att pumpa upp siffrorna till 600 miljoner, och bli ett problem som hotade att haverera hela landets ekosystem. Regeringen tvingades ingripa, och släppte 1950 lös ett virus i populationen som tog livet av fem sjättedelar. 100 miljoner återstår trots alla försök att stämma i bäcken. I en slapstickartad utveckling introducerade man tidigt en naturlig fiende till kaninen, den europeiska rödräven. Räven visade sig vara väldigt bra inte bara på att äta kaniner, utan även precis allt annat som fanns i krokarna, exempelvis lokala kräldjur, små känguruer och gnagare, vars föräldrar aldrig lärt ut något gångbart försvar mot detta tidigare okända apexrovdjur. Idag är den australiensiska rävstammen stabil på strax över sju miljoner exemplar, trots omfattande skyddsjakt. Förslag om inplantering av varg som motmedel mot rävproblemet har tystats barskt av folk som förefaller ha lärt sig sin läxa.

Tierra del Fuego, även känt som Eldslandet, är en märklig plats som tack vare sin isolering gett upphov till fascinerande fauna. Inte tillräckligt fascinerande, tyckte ett antal företagsamma entreprenörer som på 40-talet kläckte idén att introducera den nordamerikanska bävern i området för att kunna omskola sig själva till pälsjägare. Eldslandet visade sig vara en idealisk plats för bävrar, inte minst för att de i princip helt saknade naturliga fiender – de utrotningshotade kondorerna orkade inte på långa vägar smaska i sig tillräckligt många bävrar för att hålla beståndet nere, och de omskolade jägarnas affärsidé visade sig heller inte vara marknadsmässigt gångbar.

Bävrarnas framfart över Eldslandet har av insatta akademiker beskrivits som den största landskapsförändringen i området sedan den holocena eran inleddes för ungefär 12 000 år sedan. Bävrar fäller nämligen träd. Ju fler bävrar, desto fler fällda träd. Bävrar använder de fällda träden till att bygga dammar. Ju fler fällda träd, desto fler bäverdammar. De delar av urskogen som bävrarna inte tandgripligen förstört genom att kalhugga har de lyckats sätta under vatten. Till sin fasa upptäckte man tämligen nyligen att bäverstammen håller på att expandera norrut genom det chilenska fastlandet. En omfattande utrotningsoperation pågår i skrivande stund, hittills utan större framgångar.

Det finns en rakt motsatt men minst lika intressant metod om man vill totalsabotera ett ekosystem: Man kan avlägsna en viktig faktor ur ekvationen. Jiang Rongs vackra självbiografiska skildring Wolf Totem (boktips!) målar upp en tragisk bild av det som hände i Inre Mongoliet nära den kinesisk-mongoliska gränsen i slutet av 60-talet. De nomadiserande stammarna hade införlivats med den kommunistiska apparaten, och belagts med nya omöjliga kvoter vad gällde deras traditionella näring, fårskötsel. Fårflockarnas storlek begränsades av den mongoliska vargstammen. Utsända tjänstemän från huvudstaden identifierade snabbt problemet och skickade upp en militärfördelning med uppgift att skjuta av samtliga vargar. Det gjorde man, varpå fåren kunde föröka sig ohämmat och snabbt betade upp allt gräs. Samma område blev en nordlig del av Gobiöknen inom loppet av några få år, helt renons på liv.

Skulle inte åkt på semester.

2012-10-12 15:08 10 kommentarer