Boktisdag: Kort och gott

2012-10-16 16:27 12 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker.

Det kom in en läsarfråga via mejl härom veckan – alltid välkommet – med önskan om ett inlägg på temat korta (bra) böcker. Det finns mycket att sjunga till de korta böckernas lov: Jag själv har stora problem att klämma in långläsning i vardagen, och köar slentrianmässigt upp de flesta längre böcker till semestrande eller helger på landet. Själv läser jag helst i stora sjok och avslutar en bok på några dagar, vilket knappast blir fallet om jag försöker klämma in tio-tjugo sidor innan sänggående. En kort bok kan därför leverera samma kick med minimerad ansträngning.

Går det att dra några allmänna slutsatser om kvaliteten på böcker baserat på deras omfång, stick i stäv mot det urgamla ordstävet om felaktiga kriterier för bokrecensioner? Antagligen inte, förutom möjligtvis att det är ganska få kolosser skrivna senare än typ 1900 (dessförinnan publicerades många verk som följetänger i tidskrifter och hade höga krav på genomgående bibehållen dramatik för att hålla läsaren fängslad) som inte har ganska pratglada författare som upphovsmän. Det finns gott om undantag, men visst hade en otålig redaktör kunnat gå loss flitigt i nyligen blogglästa klossar som The Savage Detectives och Underworld utan att själva händelseförloppet hade blivit lidande. Försök till sammanfattning: För den som vet vad hen sysslar med är det naturligtvis fullt möjligt att tråka ut på bara 75 sidor, men det är enklare att göra det på >500. Men nu över till rekommendationerna (titlar återges inkonsekvent på det språk jag läste dem först).

The crying of lot 49 av Thomas Pynchon
I hans 178 ynka sidor långa debutroman hittar man de flesta av de stildrag som den tongivande och för det mesta mycket långrandige postmodernisten Thomas Pynchon omger sig med: Konstiga namn, bifogade sångtexter, absurda händelseförlopp, märkliga inslag av slapstick, det pruttljudsgenererande instrumentet kazoo. Pynchon själv har mer eller mindre gjort boken arvlös på äldre dagar, på oklara grunder. Ett snabbt och smärtfritt sätt att doppa tån i ett av modern litteraturs mest inflytelserika författarskap. Historien kretsar kring en viss Oedipa Maas ofrivilliga utredning av en mörklagd konflikt mellan två konkurrerande postföretag.

Siddharta av Herman Hesse
Siddharta avhandlar på endast 152 sidor ett levnadsöde tillhörande en man som heter samma sak som den herre som sedermera gick till historien som Buddha, är samtida med Buddha, delar bakgrund med Buddha och genomgår en spirituell utveckling liknande Buddhas, men antagligen inte är Buddha. En ung man lämnar sin privilegierade uppväxt för att gå till botten med tillvarons beskaffenhet. Hesse skrev boken som en form av terapi för sin egen livströtthet, och resultatet är en enkel, upplyftande och inspirerande liten sak.

The Sailor Who Fell From Grace with the Sea av Yukio Mishima
Mishima, avhandlad tidigare på bloggen mer än en gång, skrev in sig i litteraturhistorien med sin fyrabokssvit om det japanska samhällets möte med västerländska influenser, men är kanske allra mest lättillgänglig (åtminstone omfångsmässigt) i denna 181 sidor korta roman. En japansk sjöman bestämmer sig under det sena 1800-talet för att starta ett nytt liv tillsammans med en välbeställd ensamstående mor, vilket skapar motstridiga känslor hos dennas tonårige son.

Dorian Grays porträtt/Spöket på Canterville av Oscar Wilde
Oscar Wilde skrev mängder av korta historier, ofta sedelärande fabelpastischer, varav två uppnådde sådan längd att de börjar tumma på romanformatet. Den unge och vackre Dorian Gray säljer sin själ för att för alltid kunna leva ett liv av hedonism och dekadens med bibehållen skönhet, medan ett porträtt åldras i hans ställe. Lite mer glimt i ögat hittar den lättsamme läsaren i Spöket på Canterville, där en traditionell engelsk gast konfronteras med en föga lättskrämd familj vulgära amerikaner. Den sista aktens växling från fars till tragedi är ren perfektion.

Animal Farm av George Orwell
Socialisten George Orwell, på många sätt en cynisk efterträdare till Oscar Wilde, skrev sin drygt hundrasidiga bok om missriktade samhällsreformer på en bondgård som en allegori över den sovjetiska kommunismens snabba färd från idealistisk utopi till förtryck och folkmord. Djuren på en bondgård gör revolt mot sina mänskliga herrar, för att långsamt förvandlas till det de en gång hatade medan makten korrumperar.

The Turn of the Screw av Henry James
Stilgreppet med en opålitlig berättare är vardagsmat nu för tiden, och utnyttjas av hävd gärna i kombination med skräckgenren. Henry James var tidig på bollen med sin korta roman The Turn of the Screw: En guvernant ges i uppdrag att sköta om två föräldralösa barn i en avlägsen lantlig egendom. Hon börjar se två uppenbarelser, en man och en kvinna, som kanske eller kanske inte har att göra med guvernantens avlidna föregångare och den man hon älskade. Guvernanten börjar allt mer ana att även barnen är medvetna och de övernaturliga gästerna, men väljer att hålla dem hemliga.

Audition av Ryu Murakami
En liten japansk familj drabbas av ett tragiskt dödsfall, och kvar blir en ensamstående man och hans son. Mannen tycks oförmögen att gå vidare i livet eftersom han ännu älskar sig döda hustru, men uppmuntras av en god vän med försänkningar i filmbranschen. Tillsammans kallar de till en audition för en påhittad roll i syfte att hitta en idealpartner till änklingen. Den partner som till slut lyckas blåsa liv i hjärteglöden visar sig tyvärr vara mindre än ideal. Murakamis prick 200 sidor långa bok har även filmats av Takashi Miike med spektakulärt resultat.

The Hellbound Heart/The Thief of Always av Clive Barker
Clive Barkers debutroman – föregången av två volymer korta historier med samlingsnamnet The Books of Blood, av varierande kvalitet – har gjort störst avtryck i populärkulturen till följd av sin filmversion Hellraiser, även denna skriven och regisserad av författaren. Romanen är kort, kärnfull och imponerande för sin slagkraftiga stil, sitt innovativa universum och sitt märkliga tonfall. The Thief of Always är ett försök till en barn- och ungdomsbok, snarare att rekommendera till en något äldre publik – en konst som förvaltats och förädlats av gode vännen Neil Gaiman.

The Poet av Yi Mun-Yol
En av mina favoritböcker, slentrianköpt i Hedengrens Asienhylla på vinst och förlust. Sydkoreanen Yi Mun-Yols far stämplades som förrädare efter att ha hoppat av till nordsidan under Koreakriget, vilket fick allvarliga konsekvenser för den familj han sorglöst lämnade efter sig söder om gränsen. Yi Mun-Yols 200-sidiga lilla roman förflyttar temat arvssynd några hundra år bakåt i tiden, där en ung man tvingas till en nomadiserande tillvaro efter att hans högt uppsatte farfar dömts till döden. Ute i naturen hittar han, medan åren går, en underlig sinnesfrid genom poesi.

En bok som så gott som alltid nämns i dessa sammanhang är The Great Gatsby; jag har undvikit den för att jag helt enkelt inte tycker om den, men om någon vill förfäkta dess storhet är ingens öron idlare än dessa.

Läst något kort och bra? Fyll på, med dagens definition av kort i åtanke: Övre gräns kring 200 sidor.

2012-10-16 16:27 12 kommentarer