Musiktorsdag: Mode och musik

2012-10-18 09:54 4 kommentarer

På torsdagar skriver bloggen om musik. Denna torsdag i form av en lista över datum som subverterade den dominanta paradigmen ur ett modemässigt hänseende.

5 juli, 1954
Händelse: Elvis Presley spelar in That's All Right.
Effekt: Rockabillystilen blir en stapelvara i modeindustrin.

Producenten Sam Phillips på skivbolaget Sun Records i Memphis var på jakt efter nästa stora trend, något som kunde sälja hundratals skivor och förvandla hans lilla studio till en av branschens stora. Han hade på känn att den svarta bluesen var på väg upp, kanske med lite inslag av boogie-woogie, bara inte så, tja, svart. Det skulle trots allt dröja ett halvår innan Rosa Parks vägrade flytta sig från sin plats på bussen och därmed rivstarta civilrättsrörelsen i den amerikanska södern. Sam Phillips hade alltså en idé, men det var också allt. Någon erinrade sig en ung långtradarchaufför som en dag dykt upp för att spela in en skiva att ge i present till sin mor på hennes födelsedag. Ett telefonnummer spårades upp. Ett samtal ringdes.
Elvis Presley klev in genom dörren till Sun Records lokaler på morgonen den 5 juli 1954. Phillips hade kontaktat två lokala musiker, en gitarrist och en basist, för att lägga komp på en coverversion av Arthur Crudups countryklassiker That's all right, mama. Elvis sjöng. Ingen var speciellt imponerad. 19-åringen var uppenbart nervös på gränsen till nervsammanbrott. Först under en paus, då musikerna lekte runt medan banden stod still, hände något. Elvis började bete sig konstigt. Skaka, röra på benen, rulla bäckenet. Spela gitarr med märkligt rytm, sjunga för snabbt. Kort sagt, som basisten Billy Black i efterhand mindes, "bete sig som en idiot". Sam Phillips hade hittat sitt nya sound.
Där och då föddes rockabillyn. Inte för att Elvis själv uppfunnit den – han plockade bara ihop de rätta pusselbitarna. Brylcremen. Stålkammen. Skinnpajen. Jeansen. Oddsen är goda att du bor i en storstad, men bege dig till rätt korvmoj i rätt landsort vid rätt tidpunkt och du kommer träffa folk som ser ut så här än idag på grund av vad som hände sommaren 1954.

16 augusti 1962
Händelse: Ringo Star ersätter Pete Best som trumslagare i The Beatles.
Effekt: Golvmoppsfrisyrens segertåg över världen inleds.

Beatles första år präglades av turbulens. Basisten Stu Sutcliffe dog hastigt och lustigt i hjärnblödning. Paul McCartney deporterades från Tyskland efter mordbrandsanklagelser i samband med att han satt eld på en kondom. Bandets namn växlade från vecka till vecka, från The Beetles till The Beatals, Johnny and the Moondogs, Long John and the Beetles, The Silver Beatles och en handfull till. Jakten på ett skivbolag gick uselt: I början av 1962 gav Decca Records efter en audition bandet rådet att ändra inriktning, med den idag klassiska motiveringen "gitarrband är på väg ut".
Till slut lyckades bandets manager Brian Epstein att få till en deal med EMI:s underleverantör Parlophone. Bolaget hade bara ett förbehåll: Kompetensen och den personliga imagen hos bandets batterist Pete Best. Epstein var i hemlighet mycket nöjd över utvecklingen, han hade i månader försökt tvinga Best att anlägga pagefrisyr och därmed befästa bandets enhetliga framtoning. Best hade med utstuderad nonchalans ignorerat detta, liksom de jeans och skinnjackor som bandet bar live, och istället fortsatt med sin kortärmade skjorta och kotlettfrisyr. Den 16 augusti 1962 fick Best beskedet om att han inte längre var önskvärd i bandet. Samma dag blev Ringo Starr Beatles trummis, komplett med golvmopp och polisonger. En knapp månad senare släpptes singeln Love Me Do, och den frisymässiga ungdomsrevolten spreds över världen med hårväxtens hastighet.

12 september 1964
Händelse: Pete Townsend slår sönder sig gitarr.
Effekt: Modskulturen får sitt stora genombrott.

I början av 60-talet letade embryot av vad som skulle bli modskulturen efter den rätta musiken. Man lyssnade på ska. Man lyssnade på rhythm'n'blues, man lyssnade på soul. Det var inget större fel på någon av dessa genrer, bortsett från att man var tvungen att resa över Atlanten för att höra dem framföras live. Modsen behövde något lokalt, ett band kapabelt att etablera en engelsk scen. The Who gjorde vad de kunde för att bli detta band. Under namnet The High Numbers hade Pete Townsend, Keith Moon, Roger Daltrey och John Entwistle släppt singeln Zoot Suit i syfte just att attrahera modspubliken, vilken de själva naturligtvis tillhörde. Det gick sådär. Man bytte namn och blev The Who. Det gick också sådär – tills den 12 september 1964, då något oväntat inträffade under bandets spelning på sunkhaket Railway Tavern. Pete Townsend missbedömde lokalens låga takhöjd, och råkade under en spontan luftfärd, utförd i syfte att entusiasmera de fåtaliga åskådarna, köra gitarrhalsen i taket så illa att huvudet knäcktes och strängarna for all världens väg. Publiken fnissade elakt, vilket förgrymmade den bortgjorde Pete så till den grad att han fortsatte att demolera gitarren medelst slag mot scengolvet, varpå han plockade upp sin reservgitarr och fortsatte giget.
Dagen därpå kom det tio gånger så många människor till Railway Tavern för att se bandet. Pete hade inga gitarrer kvar att slå sönder, men Keith Moon ryckte storsint in och hoppade sönder sitt trumset. Den engelska modsscenen var född.

1 december 1976
Händelse: Sex Pistols intervjuas i tv.
Effekt: Världens tonåringar annammar nitar och läder.

Vintern 1976 uppstod problem för inslagsproducenten på brittiska BBC:s underhållningsprogram Today: Bandet Queen, som varit inbokade sedan länge för att diskutera sitt senaste alster A Day at the Races, ställde in med mycket kort varsel. I desperation vände man sig till några andra, i princip okända artister som enligt ryktet var på modet bland Londons unga: Sex Pistols. Det hela började illa. Bandet, med ett följe bestående av unga Vivienne Westwood-mannekänger, bjöds på förfriskningar innan direktsändningen. Programledaren Bill Grundy var även han på lyran – ett faktum som allvarligt underminerade hans omdöme, vilket annars hade kommit väl till pass då intervjuobjekten snabbt visade sig vara besvärliga och oartiga.
Den konservative Grundy var inte direkt imponerad av ungdomarnas informella klädstil, men blev rejält hetsig först efter att Steve Jones som svar på frågan om vad de gjort med de 40 000 pund de fått i förskottsbetalning för att skriva kontrakt med EMI svarade: "Fuckin' spent it". Dylika ord hade aldrig tidigare yttrats i brittisk tv. I ett försök att verka nonchalant provocerade Grundy även Johnny Rotten att säga några fula ord, varpå Grundy tröttnade på de finniga musikerna och istället frågade Siouxie Sioux – vid tillfället en av bandets groupies – om hon hade lust att ses efteråt. Steve Jones äcklades av det hela – kanhända eftersom Grundy var gammal nog att vara Siouxies farfar – och började högljutt kommentera affären med observationer i stil med "you fucking dirty old man" och "what a fucking rotter". Grundy fortsatte på tidigare inslaget spår och uppmanade bandmedlemmarna att säga fler fula ord, möjligtvis i hopp om att ordförrådet skulle tryta eller att de skulle bli skamsna och tystna. Så blev inte fallet.
Medan eftertexterna rullade och ljudspåret ströps kunde den uppmärksamme se hur Bill Grundy, drabbad av eftertankens kranka blekhet, artikulerade orden "oh shit". Hans karriär tog slut den dagen. Punken som enorm ungdomsrörelse, däremot, var på banan.

18 november 1993
Händelse: Nirvana spelar på MTV Unplugged.
Effekt: Grungestilen befäste sitt herravälde över ångestfyllda förortsungar.

1993 hade både Nirvana i synnerhet och grungen i allmänhet vuxit sig till ett monster. Välbeställda i-landsbarn spenderade pengar i drivor för att kunna se ut som uteliggare. I stormens öga befann sig Kurt Cobain, som just fått veto av skivbolaget när han ville döpa albumet In Utero till I hate myself and want to die. Efter en längre tids krångel tackade Nirvana motvilligt ja till att medverka på MTV Unplugged, en entimmesprogram som gav kända musiker möjlighet att framföra sina låtar i akustiskt format, med varierande resultat. Istället för att rada upp sina största hits, vilket MTV förgäves insisterat på, satte man samman en låtlista bestående av bandets lugnaste, mest inåtvända låtar, gammalt okänt material och covers på den egna favoritmusiken från David Bowie till Leadbelly. Finstämdhet var inte direkt bandets starka sida, och man gick upp på scenen efter endast två dagar av repetition. Spelningen blev legendarisk. Till skillnad från de flesta andra artister framfördes alla fjorton låtarna utan avbrott, precis som vilket gig som helst. I mitten av scenen satt Kurt Cobain själv, men sitt långa, flottiga hår och en grå kofta med hål i. Dagen före hade Cobain vägrat att kliva på scenen, nervös och stressad och sjuk av heroinabstinens, men när det väl gällde tog han inte en ton fel, och hade aldrig sjungit bättre. Materialet från Unplugged-spelningen blev de definitiva bilderna av grungens ende ikon, en pose som missförstådda ungdomar med gitarr kommer att försöka efterlikna för all framtid.
Några dagar före spelningen, när scendekoren skulle spikas, frågade den ansvarige Kurt om han hade några idéer. Han svarade att han ville ha svarta stearinljus, liljor och en kristallkandelaber. "Vadå, som en begravning?" frågade producenten. "Ja", svarade Kurt. Fem månader senare var han död, och 1994 blev grungens stora år.

18 juli 1986
Händelse: Run-D.M.C släpper singeln My Adidas
Effekt: Hiphopens mode definieras en gång för alla.

Run-D.M.C – Jam-Master Jay, DJ Run och D.M.C. – tog hiphopen och förändrade den i grunden, såväl musikaliskt som stilmässigt. Tidigare artister – old school-rapparna – plundrade garderober som tillhörde rock, glam och disco, den musik de samplade. De bar tajta läderbyxor, uppknäppta skjortor, spetsiga boots och stora hattar, allt gärna prytt av strass. Run-D.M.C. vände allt upp och ner. Istället för att låna rytmen av disco, funk och soul rappade de över en ny sorts beat: minimalistiskt, tajt och stenhårt. Scenkläderna togs direkt från gatan. De svarta hattarna, jeansen, huvtröjorna och jackorna var som hämtade från vilket gathörn som helst i gruppens hemkvarter i Hollis, Queens, i hjärtat av New York. De massiva guldkedjorna likaså, med skillnaden att karatvärdet sannolikt var något högre. Run-D.M.C:s image var omedelbar, enkel och lättimiterad – den kom att definiera hiphopmode ett kvarts sekel framåt.
Sommaren 1986 släppte gruppen sitt tredje album Raising Hell – det blev det mest framgångsrika hiphopalbum som världen skådat, och räknas som startskottet för vad som kom att kallas hiphopens guldålder, 1986-1994. Bland singlarna utmärker sig samarbetet med Aerosmith – Walk This Way – men även My Adidas, en hyllning till sneakermodet i Adi Dasslers tappning. Run-D.M.C. bar sina Adidasdojor utan snören – precis som i fängelset, där internernas skosnören konfiskerades rutinmässigt för att minimera antalet självmord genom hängning. Låten bidrog till att sprida hiphopmodet över världen, och gav Run-D.M.C. ett sponsorkontrakt med märket ifråga värd 1,6 miljoner dollar enligt 1986 års valutakurs.

20 januari 1965
Händelse: Tony Iommi förlorar två fingrar i en industrifräs.
Effekt: Hårdrocken omdefinieras.

När Tony Iommi var 17 år jobbade han i en fabrik som valsade ut ståltackor till plåt. Om nätterna spelade Iommi gitarr, framträdde på lokala pubar i diverse olika bandkonstellationer och drömde om det stora genombrottet. Varken morgontrötthet eller dagdrömmar är något som en stålindustriarbetare bör ägna sig åt på arbetstid, och ett enda ögonblick av bristande koncentration var allt som behövdes för att Iommi skulle förlora fingertopparna på högerhandens lång- och ringfingrar. Detta hade inte varit hela världen om det inte vore för att Iommi råkade vara vänsterhänt, och därför behövde högerhanden för att kunna ta ackord på gitarren. Han hade förvisso kunnat lära sig att spela högerhänt, men ansåg att det var för mycket jobb att börja om från början. Istället improviserade han. Nya fingertoppar tillverkade han genom att svarva till läderöverdragna plastknoppar som kunde fästas över stumparna, och gitarrsträngarna ersatte han med banjosträngar, som inte krävde lika mycket kraft att pressa ner. Iommi fortsatte att spela gitarr. Genom skolkamraten Bill Ward träffade Iommi kompgitarristen Geezer Butler och sångaren Ozzy Osbourne. De bildade ett band. Det hette Polka Tulk Blues Company. Sedan bytte man namn till Earth. Sedan bytte man namn till Black Sabbath.
Gigen och repningarna innebar en hel del påfrestningar på Iommis känsliga fingerstumpar. För att göra det lättare att spela stämde han ner sin gitarr tre halvtoner från E till Ciss, något som gav bandet ett helt unikt sound. Tungt, mörkt, dystert men aggressivt. Inget lät likadant. Bandets första album, Paranoid, sålde multiplatinum. Andra stämde ner för att låta likadant, och började även imitera bandets stil. Denim och läder. Långt hår. Flirtar med det ockulta. En dag höjde någon en knuten näve med pek- och lillfingrarna rakt ut, och stilen var komplett. Det är händelsevis precis så Iommis högerhand ser ut utan proteser.

15 december 1989
Händelse: Singeln U Can't Touch This framförs live för första gången, på Arsenio Hall Show.
Effekt: Byxmodet repade sig inte på mer än ett decennium.

Första gången man ser videon till MC Hammers U Can't Touch This fylls hjärnan av märkliga och tvetydiga sinnesintryck. Ett enkelt men medryckande beat, samlat från Rick James 80-talshit Super Freak. En tämligen rudimentär text –mestadels bestående av slentrianskryt om påstådda men ospecificerade bedrifter – som trots sin banalitet ändå lyckades tillfoga två bestående fraser till den globala popkulturens parlör (vilket är mer än Tomas Tranströmer någonsin kommer lyckas med): Budskapet "you can't touch this" och det plötsliga kommandot "stop – Hammertime!" Lägg till detta synen av artisten själv, en färggrann uppenbarelse som studsar upp och ner, fram och tillbaka i ett udda rörelsemönster som hade fått So You Think You Can Dance-juryn att yla efter giljotinen. Och, mest av allt, de byxor den rappande dansaren har på sig. Tajta kring vaderna och midjan, men däremellan vida och pösiga nog att rymma alla dina mörkaste fantasier. Det dröjde inte många timmar efter första televiseringen innan de började dyka upp på gatorna.
Idag framstår MC Hammer-byxan, harembyxan eller fallskärmsbyxan, som den även kallats, som så bisarr att den knappast kan ha fått något brett genomslag. Detta beror på att den moderna människan i hög utsträckning försöker förtränga hur stor MC Hammer faktiskt var: Plattan Please Hammer, Don't Hurt 'Em har till dags dato såld 18 miljoner exemplar, och var den första hiphopskivan (nåja) som nådde diamantstatus. Skivan låg etta på försäljningslistorna i 21 veckor i USA. MC Hammer fick en egen tecknad serie på lördagmorgnarna vid namn Hammerman, där han själv gjorde rösten åt en ungdomsledare vid namn Stanley Burell (Hammers riktiga namn) som löste brott med sina magiska dansskor. Slutsats: Alla som tittade på Arsenio Hall Show den där kvällen den 15 december 1989 har ett par Hammerbrallor hängade långt in i en garderob någonstans, liksom oroväckande många av resten av oss.

26 april 1992
Händelse: Julian Casablancas och Nikolai Fraiture ertappas berusade på skolgården, 14 år gamla.
Effekt: JC-rocken uppstår.

Julian Casablancas och Nick Fraiture, framtida sångare respektive bassist i The Strokes, togs på bar gärning i färd med att dricka sprit som förberedelse inför ännu en dag i högstadiet en vårmorgon i början av 1992. Casablancas föräldrar – Elite Model Management-grundaren John Casablancas och Miss Danmark 1965, Jeanette Christiansen – gjorde vad alla överbeskyddande barnavlare gör av ren instinkt: De överreagerade. Den unge Julian skickades på ett stenhårt avvänjningsprogram. Liksom de flesta överdrivna disciplinåtgärder som påtvingas känsliga barn slog även denna fel med råge, och blott några år senare stod den slanige ynglingen på scenen i spetsen för den drogliberala hedonistcombon The Strokes. Bandets debutalbum Is This It släpptes hösten 2001 efter en enorm hype, och blev årets stora kritikerälskling. Liknande band, såväl ljud- och stilmässigt, sköt upp som svampar efter regnig sommar. Den råa, garagerockiga ljudbilden kompletterades av en retrospektiv outfit vars huvuddelar bestod av tajta stuprörsjeans, T-shirt med tryck och trång läderjacka, givetvis sittandes på folk som i grund och botten såg snygga och välmående ut – som om Hitlerjugends musikkår startat ett Ramonescoverband, ungefär.
Av en märklig slump blev Sverige det enda land som lyckades definiera den nya genren på ett pricksäkert sätt. Detta har att göra med att den nordiska klädkedjan Jeans & Clothes snabbt fick upp ögonen för denna kostnadseffektiva stil och började producera lågprisalternativ, marknadsförda med hjälp av reklamfilmskampanjen Living is easy, där anemiska modeller tramsade runt i replokaler till tonerna av slumpmässig högtalardistorsion. Genrenamnet myntades av ett anonymt geni, och satt som en smäck: JC-rock. Definitionen: "Identitetssvag gitarrmusik med skinnjackor." Andres Lokko pekade ut svenska The Sounds som stereotypa förespråkare (den kränkte gitarristen Felix Rodriguez slog snabbt tillbaka med genrens karaktäristiska talanglöshet genom att kalla Lokko för "Dressman-recensent"). Trenden blev kortlivad, men effekterna långtgående.

16 juli 1975
Händelse: Pablo Escobar flyger en Piper Super Cub från Colombia till USA med lastutrymmet fullt av kokain.
Effekt: Disco blir New Yorks hetaste trend, och spider sig som en löpeld över världen.

Den colombianske bondesonen Pablo Escobar, 25 år, hade en enkel dröm: Att etablera ett totalitärt skräckvälde över hela den colombianska kokainmarknaden, avrätta den mer företagsamma delen av landets poliskår och dra sig tillbaka till en lyxutrustad ranch för att där njuta av en tillvaro inte helt olik Jabba the Huts. Pessimister i Pablos bekantskapskrets såg från början inte hans ambitioner som realistiska: Det fanns exempelvis inga välbeprövade transportvägar in i USA – där de stora pengarna väntade – och man gissade att den amerikanska gränspolisen inte skulle se med blida ögon på tilltaget. När Pablo väl skrapat ihop sina första tiotal kilo kokain fann han sig därför plötsligt utan villiga medhjälpare. Utan mycket annat att välja på drog han slutsatsen att själv är bästa dräng, köpte ett 25 år gammalt transportplan av märket Piper PA-18 (mer känd för alla modellentusiaster i läsekretsen som Super Cub) och tog till luften på egen hand. Operationen blev en strålande framgång, och startskottet för den omfattande colombiansk-amerikanska knarkhandeln.
Via ett antal allt mer välbeställda mellanhänder hamnade det vita pulvret snabbt i slutkonsumenteras blodomlopp, via deras näsborrar, inuti det surrealistiska nöjespalats som var Studio 54. Diskomusiken hade precis börjat slå igenom på bred front, och i den Steve Rubell-drivna nattklubben på nedre Manhattan definierades scenens viktigaste beståndsdelar: Glitterkulor, lättsmält hissmusik, skjortor uppknäppta ner till naveln, dansrörelser från särskolan, axelvaddar, afrofrisyrer i hotpants på rullskridskor. Och kokain, förstås, mängder och åter mängder av kokain. På Studio 54 slapp kolatorskarna besväret att ställa till med de för glamourstämningen så förödande små kokainpicknickar över toalettlocken a la Stureplan 2009, utan kunde lugnt pudra näsan där det föll sig bäst: I taket över dansgolvet hängde en enorm bild av gubben-i-månen med en mekanisk kokainsked i näsan för att sätta stämningen. På balkongerna hade man sex. Det var festen som definierade diskokulturen för en chockad eftervärld.

2012-10-18 09:54 4 kommentarer