Tv-måndag: Het antikmarknad

2012-10-23 10:23 7 kommentarer

På måndagar skriver bloggen om tv. Fast idag på tisdag, och extrainsatt.

Jag är (inte unikt) en storkonsument av program om antikviteter. Inte bara svenska Antikrundan – som är ett ypperligt program, men vars underhållningsvärde förminskas av att det sällan är några verkliga dyrgripar som plockas fram ur tidens töcken – utan helst den brittiska. Tack vare Storbritanniens historiska särställning som kolonialmakt är det fullt rimligt att någon sentida ättling släpar in något bisarrt föremål som en vittbefaren 1800-taltsmatros baxade hem från orienten, och som nyrika kinesiska samlare idag är beredda att betala miljonbelopp för att ställa i sina vitrinskåp. Dessutom har engelsmännen hittat på mycket tokigt även på lokal nivå – härom veckan dök det upp en herre som ägde en enorm samling tekoppar med mustaschskydd. Själv bar han på grund av veto från hustrun inte längre mustasch, men programledaren rekryterade snabbt och rådigt en pensionerad RAF-officer med knävelborrar för att demonstrera funktionen. Det var magiskt.

I nödfall kan jag även tvinga mig igenom den amerikanska varianten, men tycker det snabbt blir olidligt att alla experter talar väldigt högt, väldigt nasalt och som om lyssnaren vore fem år gammal. Dessutom måste varje avsnitt innehålla minst en samling bössor från inbördeskriget.

Engelska Antiques Roadshow har fått åtminstone två spin off-format som jag känner till: Det ena sändes i SVT under namnet Konstdeckarna (Fake or Fortune?), och gick ut på att programledaren Fiona Bruce och experten Phillip Mould* gick till botten med huruvida vissa konstverk härstammade från avlidna mästare, eller helt enkelt var antingen förfalskningar eller imitationer. Alla första säsongens fyra program är mycket sevärda, och återberättar bland annat den fascinerande historien om förfalskaren Han van Meegeren, som var så kompetent att folk vägrade tvivla på äktheten i de tavlor han sålde trots att han erkände, samt skandalen kring en tavla som helt uppenbart är en äkta Monet men som av prestigeskäl vägras erkännande av den enda sanna auktoriteten på området, den franska Wildenstein-familjen.

Den andra avynglingen av originalserien sänds varje vardag klockan 19.00 på TV8 heter Antiques Roadtrip. Ett nytt expertpar varje vecka åker längs varsin färdväg genom Storbritannien och inhandlar föremål hos lokala antikhandlare, för att i slutet av varje avsnitt sälja dagens skörd på auktion. Man börjar med en budget på 200 pund, och de duktiga har i slutet av veckan arbetat sig upp mellan 800 och 1 000 pund. Minst lika fascinerande är alla de experter som knappt tjänar någonting eller som rentav går back, i synnerhet om man tar med bensinpengar och den tid som lagts ner i beräkningarna. Mot slutet av säsongen koras en totalsegrare efter en avslutningsrunda där samtliga investerar sina tjänade pengar i en enda vara.

Som brukligt innehåller varje avsnitt lite folkbildande studiebesök till historiska platser man råkar passera på vägen, och det var en bisats under ett av dessa som fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Jag tvingades googla fenomenet, och kan nu sprida det vidare. Experterna passerade en liten stad vid namn Honiton, belägen i östra Devon, nära brittiska öarnas sydvästspets. I förbigående nämnde man staden som upphovsort för en sedvänja känd som Hot Pennies. Denna grundlades under kung Stephens glada dagar (1100-talet), fortsatte under århundradena åtminstone fram till viktoriansk tid och gick till enligt följande: Tillrest herrskap samlades på högt belägna platser (övervåningarna på hus, så fort arkitekturen blev avancerad nog att tillåta dylika), lade nävar av mynt i stekpannor och rostade dessa tills önskvärd temperatur uppnåtts. Därefter slängde man ut dem ur fönstret åt de utfattiga bönder som på förhand informerats om det hela, och betraktade roat hur dessa a) hamnade i slagsmål med varandra och b) brände fingrarna på de rödglödgade mynten. I takt med att vanans underhållningsvärde blev uppenbar och det hela blev en publikmagnet även för mindre välbeställt folk infördes ett lokalt undantag i lagstiftningen, enligt vilken ingen kunde arresteras för misshandel så länge en för ändamålet införd stav med en handske på (för att ytterligare inskärpa ironin) hölls upp av stadsvakten. Man försäkrade sig därmed om att den utblottade underklass som kämpade om de minerade mynten inte behövde känna sig blyga, utan kunde använda nävar, tänder, naglar och tillhyggen för att försäkra sig om att gå segrande ur striden. Kulturkrock tar tillfället i akt att minnas den gamla sado-välgörenheten, alltså.

TILLÄGG: Min vän F påpekade klarsynt att det tidiga 2000-talsfenomenet Bumfights är en spirituell arvtagare till Hot Pennies.

*Aptonym!

2012-10-23 10:23 7 kommentarer