Boktisdag: Jonas Hassen Khemiri

2012-10-24 09:10 5 kommentarer

På tisdagar skriver bloggen om böcker. Denna onsdag (ja, jag vet) i form av en intervju med Jonas Hassen Khemiri.

En intressant fotnot för bokvännen är att Jonas under de senaste åren ingått i en referensgrupp hopsatt av Kulturrådet, med uppgift att hitta böcker att bredda den rekommenderade bokserien för skolungdom, Alla Tiders Klassiker. De var ursprungligen 100 till antalet, och bland dessa fanns inte en enda författare från Mellanöstern, Afrika, Australien eller Asien. Bland annat genom Jonas försorg har den klassiska listan nu kompletterats med ytterligare 50 titlar – mängder med utmärkta boktips, med andra ord. Hela listan finns här. Modernt nog har man även gjort en fördjupande wiki om det hela här. För övrigt har Jonas själv en utmärkt hemsida, här.

I mitten av december 2010 (kanske ni minns) inträffade två explosioner i centrala Stockholm, mitt under pågående julhandel, båda nära butikstäta Drottninggatan. Tio minuter i fem på fredagseftermiddagen sprängdes en vit Audi Avant på Olof Palmes gata, innehållande flera gasoltuber som i tur och ordning sprang i luften efter den inledande smällen. Tio minuter senare och 200 meter bort, på Bryggargatan, kom ytterligare en explosion. Två förbipasserande skadades lindrigt. En dog: Gärningsmannen själv, Taimour Abdulwahab, född i Irak, uppvuxen i Tranås, utbildad i England och sedan 2001 även bosatt där. Han sprängde sig själv i luften bara månader efter att hans son – tredje barnet – fötts, på dagen före sin tjugonionde födelsedag. Med bombdåden i Madrid 2004 och London 2005 i någorlunda färskt minne spärrades hela Stockholms innerstad av. Spekulationerna var många, konspirationsteorierna likaså: Al-Qaida? Ett e-postmeddelande till TT, inskickat tio minuter för den första detonationen, innehöll en ljudfil, ömsom med hänvisningar till Lars Vilks karikatyrer av profeten Muhammed, ömsom med kritik mot den svenska insatsstyrkan i Afghanistan, ömsom med ett tårfyllt avsked till en familj som föreföll ha hållits helt ovetande om vad som komma skulle. Svenska muslimska organisationer var snabba och eniga i sina fördömanden av det som skett. Utredningen skulle under veckorna och månaderna som följde måla fram bilden av en ensam gärningsman, som tycktes ha fastnat på ett isolerat och destruktivt sluttande plan mot militant fundamentalism: Hemma i engelska Luton uteslöts han från sin moské efter att ha försökt predika jihad inför en kritisk församling. Hans Facebooksida kunde ena dagen uppdateras med aggressiv propaganda, den andra dagen med glada tillrop som "Jag älskar min Apple Ipad!"

Åtta dagar efter det inträffade publicerades Jonas Hassen Khemiris korta text Jag ringer mina bröder på Sveriges Radios hemsida, en krönika om den paranoia som spreds i dådets kölvatten: Om att plötsligt se sig själv som en potentiell gärningsman genom andras ögon, om att själv känna en irrationell guilt by association, om identitet, rädsla och ilska, och om behovet att under timmarna efter bombdåden ringa sina två yngre bröder och åtskilliga andliga dito och säga… ja, vad? Att de bör undvika innerstaden av rädsla för att förväxlas med terrorister? Att de bör bege sig till city för att manifestera sitt avståndstagande från terrorn? Att de bör hävda sin rätt att inte ha någonting med saken att göra? Jag ringer mina bröder fick stor spridning, från återpublicering i Dagens Nyheter till vidarebefordran i sociala medier. Krönikan Jag ringer mina bröder är utgångspunkten för Jonas nya roman med samma namn.
– Kåseriet skrev jag väldigt snabbt, strax efter att jag hade varit på besök i en skola. Ibland kommer jag till aulor där det känns som att eleverna är väldigt peppade på att vara där. Andra gånger kommer jag till aulor där det känns som att eleverna tvingats dit med kättingar och elektriska kofösare, och den här gången var en sådan. Efteråt satt jag och väntade på tåget hem, och fick impulsen att ringa mina bröder, med råd. Men jag hade för många råd, vartannat i en riktning och nästa i en annan, och för varje råd kom jag snabbt på tio motargument. Det började i en oförmåga att ta ställning: Vad tycker jag om allt det här egentligen? Texten spreds, på ett sätt som ingen annan text jag skrivit, bortom min egen kontroll. Fick liv, typ. Sedan flyttade jag till Berlin, men tänkte då och då tillbaka på den krönikan – det var någonting som inte kändes klart. Kanske var det just Berlin som gjorde det – där kunde jag gå runt helt anonymt, utan att ses. Det fick mig att fundera mycket på paranoia: Hur man tillskriver omgivningens blickar en sådan vikt att man tappar förmågan att vara sig själv. Att de kan vara så kraftfulla att man börjar ifrågasätta sina egna motiv. Det var startpunkten till boken.

Redan den ursprungliga krönikan var mångbottnad, och tog inte entydigt ställning för eller emot ett specifikt förhållningssätt. Boken Jag ringer mina bröder har försetts med ytterligare ett filter av komplexitet: Amor, bokens berättarröst och huvudperson, framstår inte som helt tillräknelig, vilket innebär att vi som läsare heller inte kan lita okritiskt på den historia som berättas för oss. Stilgreppet är välkänt: Den opålitlige berättaren är en flitigt använd kliché, lika effektiv i händerna på klassiska författare som J.D. Salinger och Henry James som i filmer som De misstänkta eller Fight club. Det handlar i regel om en medveten manipulation av publiken i syfte att uppnå önskad verkan, ofta en oväntad vändning mot slutet, där allt vi hittills tagit för givet plötsligt visar sig vara felaktigt. I Jonas Hassen Khemiris böcker – där opålitliga berättare är frekvent förekommande – får man lätt intrycket av att det snarare handlar om ärlighet än om sökta effekter: Det är i grund och botten författaren själv som är den opålitlige berättaren, som har svårt att ta ställning, som snarare ser en komplicerad gråskala än ett tydligt schackbräde och som inte drar sig för att låta även sina böcker vara nyanserade. Det innebär ett förtroende för läsaren, eftersom det sker på bekostnad av ett lättolkat budskap.
– Jag är ju en erkänt usel samhällsdebattör. Om du skulle ge mig en läskback att ställa mig på för att skandera ut mitt budskap tror jag att det skulle bli tyst ganska länge innan jag kom på något att säga. Jag försöker snarare gestalta en känsla. Som debattör eller politiker tror jag att det är sjukt farligt att försöka förstå alla inblandade, men jag tror att det kan vara en ganska bra grej om man vill vara författare, och berätta en historia. Jag skrev en pjäs baserad på Gellert Tamas reportage om de apatiska flyktingbarnen, och funderade en hel del på hur den passade in i resten av det jag skrivit. Den minsta gemensamma nämnaren är hur lockande det är med enkla sanningar, hur manipulation fungerar, hur frestande det är att säga att det där som vi trodde på är sant. Eller falskt. Ska man hitta en röd tråd från min första bok till denna lär det blir just det: Ett ifrågasättande av den som har ordet i sin makt.
Risken med att vara för nyanserad är väl att folk kan tycka att ansvaret för att dra sina egna slutsatser blir lite påfrestande – "det där var en konstig bok" – med begränsad spridning som följd?
– Alla mina böcker har väl varit lite konstiga.
Vilket i och för sig inte hindrade debuten från att sälja i 200 000 exemplar. Mer, säkert, vid det här laget.
– Jag vet inte alls hur det här blir. Men jag ser framför mig att mina läsare är lite tålmodiga, och förhoppningsvis ser det hela som en del av ett större bygge.
Hur kommer det sig att du har bytt förlag?
– Min förläggare gick till Bonniers, och jag gick med honom. Det var inget dramatiskt.
När jag läste boken, som en onumrerad pdf-fil, tände jag en cigarr. När boken hade tagit slut var halva cigarren kvar.
– Jag tycker att det känns skitkul att den är kort. Jag var nyfiken på hur mycket man kunde skala bort: Den utspelar sig under 24 timmar, och det händer ju inte så mycket. Allting pågår i huvudpersonens skalle, och poängen är att skapa en förståelse för hur han ser världen. Förhoppningsvis har det ett egenvärde. Mycket av det jag hållit på med under de senaste åren har handlat om att försöka skriva den stora romanen: 900 sidor, tre band. Knausgårdförsöket. Det är lite roligt att det mynnade ur i det här istället.
Bland mediebilderna av Jonas Hassen Khemiri finns det två extremer, båda snarare baserade på fördomar är förstahandskällor: Inkvoterad, icke svenskkunnig älskling för kulturvänstern, alternativt ung, begåvad, snygg och exotisk polyglott. Hur förhåller du dig till dem?
– Jag tänker inte så mycket på dem. Ingen av dem är ju sann. I början var det så himla viktigt, att försvara sin version av sanningen kring det man skapat. Bilden av mig kommer alltid vara förenklad på kort sikt, men i takt med att jag fortsätter skriva tänker jag mig den lite mer som en julgran, där allting hänger: Vissa grejer, som man är stolt över, får hänga högt upp nära stjärnan, andra grejer – den där novellen, jag vet inte vad jag höll på med där liksom – gömmer man längre ner bland grenarna. Med allt är en del av samma helhet.
Hur hanterade förlaget korrekturläsningen av din debutroman Ett öga rött – förstod de med en gång att språket var ett stilgrepp från någon som är fullt kapabel att skriva korrekt svenska men har noga genomtänkta skäl att undvika det, eller var de tveksamma från början?
– Korrekturläsarna är ju ofta minst lika språknördiga som författarna, och de fattade rätt snabbt premissen för berättarrösten: Att det skulle vara fel på rätt sätt. I början fanns det förstås folk på förlaget som var lite osäkra på mina svenskkunskaper, men de flesta fattar grejen efter att ha läst en bit i boken. För min egen del har det handlat mycket om att våga lita på örat – mitt öra är mycket smartare än min hjärna. När det gäller saker jag skrivit som jag själv i efterhand kan tycka är mindre bra handlar det ofta om att hjärnan liksom täppt till örat.

2012-10-24 09:10 5 kommentarer