Långfredag: TV-anpassad självbiografi, del 1/2: 1984-1995

2012-10-26 17:34 18 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

1985: Trolltider
Julkalendern Trolltider sändes första gången samma år som jag föddes, 1979. Även om jag missade den då blev den lyckligtvis så populär att man helt enkelt körde den i repris några år senare, 1985. Trolltider tog avstamp i svensk folktro och skildrade en småfolksfamiljs öden och äventyr, tillsammans med bland annat en vätte, en fe, en häxa och ett bergatroll. Jag har högst sporadiska minnen av vad som egentligen hände rent handlingsmässigt, men kan ändå härleda en livslång svaghet för svensk folklore och –sagor till denna anspråkslösa lilla julkalender. Den enda faktiska minnesbild jag kan frammana visar häxan Mara, som just satt i sig ohemult många chokladpengar av människostorlek, och hur en dold karaktär utger sig för att vara hennes samvetes röst. Manus skrevs av Maria Gripe och hennes dotter Camilla, och den förstnämndas ofta repriserade sommarlovsföljetong på radio, Tordyveln flyger i skymningen, hör också till mina tidigaste minnen av förträfflig berättarkonst.
Om du vill förkovra egna barn eller känner dig nostalgisk kan jag glädja dig med att hela serien ligger uppe på YouTube. Filmmusiken är signerad Björn Isfält, även känd för Bröderna Lejonhjärtas karaktäristiska syntpuls.
Jag har också vaga minnen av att Svenska Kyrkan – utan vidare gensvar – opponerade sig mot att det under den fysiska kalenderns lucka 24 visades en bild av Oden. Idag är det bara att se sig omkring på alla asatroende 30-åringar och konstatera fakta.

1986: Fragglarna
Första omgången av Fragglarna visades i svensk tv redan 1984, men jag hakade på först några år senare, då man repriserade rubbet (vilket också gjordes både 2001 och 2008). Fragglarna härstammar från Jim Henson, mest känd som skapare av Mupparna, och skildrade fem av dessa grottlevande varelsers vardag i Fraggelberget, omgärdad på ena sidan av människornas värld och den fruktade men egentligen rätt sympatiska hunden Sprocket, och på andra sidan av Gorgernas trädgård, genom vilken den fraggel som behövde uppsöka Den Allvetande Skräphögen för goda råd tvingades navigera. Den sexåriga blivande bloggaren fascinerades djupt av Fraggelbergets komplexa ekosystem, som även befolkades av de småväxta doozarna, vars avancerade byggnadsverk utgjorde en favoritföda för fragglarna. Det visade sig i ett avsnitt att relationen var symbiotisk på så sätt att om inte fragglarna satte i sig doozarnas konstruktioner fanns det inte plats för dem att bygga nya.

1988: The Storyteller
Samme Jim Henson som tidigare skapat Fragglarna bestämde sig i mitten av 80-talet för att göra något med en aningen mer mogen målgrupp i åtanke, och resultatet blev The Storyteller, på svenska döpt till Sagor för Stora Barn. Varje avsnitt började med att John Hurt – senast sedd av mig i rollen som Control i Tinker, Tailor, Soldier, Spy – började berätta en ny saga för sin synnerligen räddhågsne talande hund, varpå den egentligen historien tog sin början, i en säregen blandning av dockspel och riktiga skådespelare. Henson hade stor fingertoppskänsla i valet av rätt obskyra folksagor av europeisk härkomst, och drog sig inte för element varken av allvar och skräck. Jag var tio år vid tillfället, och var ett rätt gnälligt och oroligt barn. Om ett avsnitt av Sagor för Stora Barn missades kunde mina föräldrar förvänta sig en tsunami av otröstliga tårar (det här utspelade sig alltså under en tid det som missats i tv-tablån lika bra kunde ha självförstörts, reds anm till yngre läsare).

1990: The Young Ones
Situationskomediserien The Young Ones sändes i två säsonger på brittiska BBC med början 1982. Serien kom till Sverige hösten 1985 under namnet Hemma Värst, och några få avsnitt spelades då in via VHS av min nio år äldre och sedermera till USA emigrerade bror. De dittills bortglömda kassettbanden upptäcktes av mig fem år senare, och jag såg dem om och om och om igen. The Young Ones handlar om fyra kroniskt skolkande studenter som bor i en rivningskåk: Anarkisten Rick, punkaren Vyvyan, glidaren Mike och den deprimerade och mobbade hackkycklingen Neil, en pacifistisk hippe. Serien härstammade från en tid före det att den vederstyggliga reklampausen satte sin osande bockfot i tv-industrin, varför varje avsnitt var 35 minuter långt. Om man idag, efter decennier av tillvänjning till den allenarådande sitcomformatet 22 minuter, ser ett avsnitt av The Young Ones framstår det nästan som en liten långfilm. Handlingarna var alltid uppåt väggarna, inte sällan med rent surrealistiska inslag. Jag minns att det, i ett av de avsnitt jag hade tillgång till, plötsligt dök upp ett förvridet ansikte i bild, som berättar en helt ovidkommande anekdot om hur han bröt sig in i sin grannes hus och åt upp hans guldfiskar utan att ens vara hungrig – gissningsvis bara för att det aktuella avsnittet hade problem att fylla speltiden. Magiskt. Den mycket begåvade Rik Mayall gick sedermera vidare till att göra bland annat The New Statesman. Han spelade även poltergeisten Peeves i första Harry Potter-filmen, i scener som till min ihållande bitterhet klipptes bort.
En tillkommen ingift styvbror skulle långt senare komma att köpa hela serien i boxformat, vilken kom att bli en viktig pusselbit i vår relation. Mentaliteten i The Young Ones, sprungen ur den punkens era då den producerades, kom att bli en central del i mitt eget lilla tonårsuppror, med märkliga frisyrer, irrationell attityd och skamfilade kängor.

1994: Red Dwarf
Vid det här laget hade min föräldrar gått skilda vägar, och min tillvaro kretsade kring delad vårdnad och veckovisa emigreringar mellan separata hushåll. Det fanns någonting i den återkommande tematiken i Red Dwarf som slog an en sträng: Hur huvudpersonerna befann sig i en djupt hopplös situation men ändå lyckades hålla humöret uppe, kanske.
Liksom The Young Ones var Red Dwarf en lågbudgetsatsning för ung publik. Den arbetade med extremt små medel, förlitade sig i mångt och mycket på sin egensinniga dialog, och blev en kreativ och tidvis även publikmässig succé för att skaparna, Doug Naylor och Rob Grant, alias Grant Naylor, hittade någon sorts kollektiv kreativ kärnreaktion i sitt samarbete. Red Dwarf sändes i svensk tv under någon sorts efter plugget-program för barn i nedre tonåren, och var notoriskt svårt att tajma. Saknade avsnitt fick lånas av inspelande kamrater, men det var först för ett antal år sedan som jag kunde se igenom hela serien i sin helhet, tack vare förändringar i informationsteknologi som trätt i kraft sedan mitten av 90-talet. Red Dwarf handlar om det milslånga gruvskeppet Red Dwarf, som till följd av en kadmiumläcka endast innehåller en handfull överlevande: Slusken Dave Lister, som legat nedfryst i tre miljoner år sedan den ursprungliga olyckshändelsens halveringstid löpt ut, The Cat, en underlig narcissistisk livsform som under oklara omständigheter evolverat från skeppets katter, Arnold Judas Rimmer, en hologramversion av den misslyckade, småsinte och anale före detta rumskamraten till Lister, samt skeppets senile dator Holly, som utvecklat djup excentricitet under millennierna i ensamhet. Ensemblen blir fulltalig först efter de första två säsongerna, då roboten Kryten räddas från en skeppbruten rymdfarkost. De första sex säsongerna av Red Dwarf gick från klarhet till klarhet, med en enorm fingertoppskänsla i hanteringen av sci-fi-konventioner, varpå Rob Grant gick vidare till annan verksamhet och lämnade Naylor ensam med manusbördan. Efter det gick det, i mitt tycke, snabbt utför. Flera av skådespelarna har dock synts till i trevliga sammanhang i efterhand: Chris Barrie som värd för ett program om flygplan på Discovery (samt i rollen som Lara Crofts butler i Tomb Raider-filmerna), Craig Charles som programledare för Robot Wars och Robert Llewellyn som ankare i det underbara Scrapheap Challenge.
Red Dwarfs slutmelodi förmodas ofta vara hämtad någonstans ifrån, men är faktiskt skriven direkt för serien. Underbar text.

Fortsättning följer under morgondagen.

Egna minnen från den aktuella tidsperioden? Skriv och berätta!

2012-10-26 17:34 18 kommentarer