TV-anpassad självbiografi, del 2/3, 199x-2005

2012-10-27 12:53 6 kommentarer

Årtal oklart: The Simpsons
Simpsons började sändas i hemlandet 1989, och blev snabbt ett globalt fenomen. Till Sverige kom serien via TV3:s försorg, som dock bestämde sig för att dubba avsnitten, precis som vilket barnprogram som helst. En liten men enormt indignerad kulturelit genljöd av vredgade ramaskrin. Jag minns att jag satt i pappas bil och lyssnade på en fantastisk rolig radiodebatt där en representant för kanalen hetsigt framhärdade i att man absolut inte tänkte backa bara för att "några kulturbögar" opponerat sig. Det gjorde man dock, och de numera legendariska dubbade avsnitten blev bara en handfull innan man övergick till textning. Simpsons blev en svensk succé. Det var det bästa och roligaste någon någonsin hade sett – intressant, med tanke på hur trista och daterade de första säsongerna framstår idag. Det kan inte bara vara jag som minns den hemska känslan när man insåg att någon av de dussintals reprisomgångarna på diverse kanaler hunnit ikapp pågående amerikanska sändningar, och började tablålägga första säsongen en gång till, med idel kärnfamiljsvärderingar, stapplande humorförsök och moralkakor. Det är först efter fyra-fem säsonger som jag hittar avsnitt jag kan uppskatta än idag. Men när Simpsons väl hittade den rätta tonen var serien det bästa som fanns.

1993: Beavis and Butt-head
Jag kan inte förklara vad det var som gjorde Beavis and Butt-head bra. Eventuellt det faktum att föräldrar verkligen inte förstod det. Serien var en hörnsten inom grabbkulturen när jag gick i högstadiet, även om till och med de mest inbitna började mumla om att det väldigt sällan sändes animerade snuttar, och att avsnitten snarare gick ut helt på soffanimation och drift med musikvideor. Det var dock ett av mycket få program på MTV som visade musik man faktiskt ville hörai nedre tonåren: Hårdrock. Det hela kunde dock slå tillbaka fruktansvärt när Mike Judges karaktärer plötsligt bestämde sig för att börja driva med ens idoler, exempelvis Morbid Angel: "Whoa… was that a bear? Hehe… hehe…"

1997: Xena
I mitten av 90-talet började TV3 sända helgeftermiddagsprogrammet Äventyrssöndag. Av sentida undersökningar jag gjort på ämnet att döma bestod publiken uteslutande av mig själv och min blivande fru. Den serie som oftast närmade sig någonting som påminde om kvalitet var Xena: Warrior Princess, ursprungligen en spin-off från huvudrätten Hercules: The Legendary Journeys med den för alla del habile Kevin Sorbo i huvudrollen. Man kunde dock även få se en mycket ung Ryan Gosling som Young Hercules, och den svinbisarra och snabbt nedlagda serien The Daring Dragoon med den ständigt lika underskattade Bruce Campbell i centrum. Rubbet hade exekutive producenten Sam Raimis ironiska stämpel över sig, vilket bidrog i hög utsträckning till charmen.
Jag var helt omedveten om detta då det begav sig, men blev många år senare varse Xenas stora popularitet inom lesbisk fandom. Enligt utsago blev detta fenomen dock klart för seriens skapare på ett rätt tidigt stadium, varför man började spela in scener enbart för att appellera till just denna publik, ofta med stor glimt i ögat. Det finns hysterisk roliga scener då Lucy Lawless och Renée O'Connor badar tillsammans och ger varandra sensuell massage medan de med bibehållna pokerfejs diskuterar nästa anhalt i sitt pågående åventyr.

1999: Futurama
Futurama lanserades med puka och salut som den nya serien från Matt Groening, skapare till Simpsons, och föll snabbt platt till marken. Premissen förlitade sig, liksom Red Dwarf hade gjort några år tidigare, på publikens förtrogenhet med science fiction-genren, och målgruppen visade sig inte vara så stor som finansiärerna räknat med. För den som förkovrat sig tillräckligt mycket i nördiana var serien en dröm: Det faktum att den var på tok för smart för sitt eget bästa gjorde att varje enskilt avsnitt kunde ses om i princip hur många gånger som helst. Ett annat problem var att den amerikanska tablåläggning gjorde Futurama notoriskt svårt att hitta för inhemsk publik: Man flyttade avsnitt fram och tillbaka, ändrade, struntade helt i att sända vissa episoder och bestämde för att skjuta fram dem till nästa säsong. Resultatet blev förutsägbart nog låga tittarsiffror, och inofficiell nedläggning. Serien bytte kanal från Fox till Comedy Central, och några år efter det fjärde säsongen kom först några märkliga direkt-till-dvd-releaser av varierande kvalitet som senare sändes som en femte säsong, och därpå en sjätte. För min del anser jag att Futurama tappat det mesta av det som gjorde serien genialisk, och att det sluttande planet började redan i originalsändningarnas fjärde säsong, där flera avsnitt förlitade sig på gäststjärnor i form av konserverade avhuggna huvuden: Glimtvis gör man allting rätt, men inte tillräckligt ofta. De första 50 avsnitten är och förblir fantastiska, och de räcker för mig.

2001: Twin Peaks
Twin Peaks sändes naturligvis redan 1990, men jag var på tok för liten för att tillåtas titta på det på den tiden. Jag har vaga minnen av min far Bo-sans förvirrade ansiktsuttryck då handlingen fördes på tal i hushållet: Twin Peaks var en serie alla skulle titta på, men enorma mörkertal led i det tysta av att mest tycka den var skum. TV3 började en reprisomgång drygt tio år efter originalsändningarna, under en period då jag "studerade" i Kalmar. En insatt vän insisterade på att Twin Peaks var något vi alla borde se, och så rätt han hade.

2001: Scrubs
Serien Community lever för närvarande i ett märkligt limbo där den drivande talangen sparkats, men man likväl vill fortsätta sända. Något liknande drabbade Scrubs, som mäktade med åtta säsonger av osannolikt hög kvalitet innan såväl skådespelare som författarteam bestämde sig för att söka sig vidare. Kvar blev tre medlemmar av originalensemblen. Man bestämde sig för att introducera nya karaktärer, och resultatet blev horribelt. Föreställ dig att en älskad anförvant gått bort med stor sorg och saknad som följd, varpå någon idiot en dag springer in i ditt sovrum och skriker "Moster Alma lever! Det är ett mirakel!", tätt följd av ett balsamerat lik i marionettrådar. Så traumatisk var den sista säsongen av Scrubs att chockvågorna fortplantade sig bakåt i tiden och ger originalepisoderna en bitter bismak. Det är precis detta öde jag fruktar för Community, för övrigt.
I åtta långa år var Scrubs dock ett unikum av humor i omloppsbana kring en kärna av allvar, med en osannolikt samspelt rollbesättning och ett manus som manna från himlen. Nedan, slutet som det borde varit.

2003: Dead like me
En toalettenhet bryts loss från en rymdstation och träffar en artonårig flicka – Georgia, mer känd som George – som omedelbart avlider. Hon rekryteras dock från livet efter detta för att hjälpa till att slussa de dödas själar över till andra sidan, i en excentrisk Seattlebaserad enhet driven av den surmulne Rube (Mandy Patinkin, som ses även i samma kanals pågående Homeland). Detta innebär dessvärre inte att livet i övrigt kan sättas på paus, och George tvingas administrera ett trovärdigt dubbelliv åt sig själv, komplett med själadödande jobb i öppet kontorslandskap. Endast två säsonger blev det, men de är båda fantastiska, till stor del beroende på Ellen Muths tolkning av huvudrollen.

2005: Neon Genesis Evangelion
I mitten av 2000-talet bodde jag i mitt första egna hem utöver studentboendet, och jobbade på Slitz. Arbetstiden var katastrofal, med 60-timmarsveckor snarare regel än undantag, av lika delar administrativ inkompetens och krav på omarbetningar. Eskapism har sällan varit nödvändigare.
Jag hade tillgång till internet via en föga säkerhetsmedveten granne, och kunde därmed ta del av det nya informationssamhället. Som en följd av detta tankade jag ner en entusiasttextad version av Neon Genesis Evangelion, ursprungligen sänd på den japanska hemmamarknaden 1995. Evangelion byggde egenhändigt om den populära mecha-genren av anime (kretsande kring stora, människostyrda robotar) med underliga inslag av kabbala, psykoanalys och känslomässiga bråddjup. Neon Genesis Evangelion handlar om ett militariserat samhälle hotat av märkliga varelser – "änglar" – från rymden, och mänsklighetens enda hopp står till ett försvarprogram bestående av robotar drivna av speciellt begåvade barn. Ett av dessa är den missanpassade fjortonåringen Shinji Ikari, övergiven av den far som händelsvis råkar basa över programmet ifråga, och som plötsligt tas till nåder för att kämpa i mänsklighetens tjänst. Ungefär mitt i serien skedde saringasattackerna i Tokyos tunnelbana, och den redan från början mycket egne skaparen Hideaki Anno började förändra sitt verk från något skapligt lättsamt till ett tilltagande mörker. När serien slutade uppstod kravaller i Tokyo, i protester mot vad som ansågs vara det värsta antiklimaxet i mannaminne. Vad som hände var något alldeles fantastiskt: I de sista avsnitten överges handlingen helt, och börjar istället handla om huvudkaraktären Shinjis problem med sin självbild. Stora delar utspelar sig internt i hans huvud, och vad som hände med hotet mot jorden får vi aldrig veta. Neon Genesis Evangelion var aldrig en historia om humanioda robotar som slogs, utan om en ensam liten pojkes väg mot självförverkligande.
Själv tyckte jag originalslutet var en katarsis av stora mått, men studio Gainax tvingades göra avbön och spela in ett alternativt slut, som för all del kom att gå till historien på egna meriter, inte som historiens största antiklimax, men dock ett av historiens största mindfucks.

2012-10-27 12:53 6 kommentarer