År ett i retrospektiv

2012-10-31 19:03 5 kommentarer

På onsdagar vilar bloggen på gamla lagrar.

Vad tyckte du själv var roligast att skriva under året som gått, Niklas Natt och Dag? Inga grejer du återpublicerat från andra källor, endast sådant som skrivits enbart för bloggen utan kommersiella uppsåt.
– Inte ens Tomas Alfredson-intervjun, som jag är så stolt över?
Nej, inte ens den.
– Okej då.

111118: The force is strong with this one
Om ett på många sätt intressant möte med en elvaårig Star Wars-entusiast, vilket jag uppskattade oerhört när det hände. Inlägget anknyter även till 120725: The Wilhelm Scream.

111125: Animeradion
Det här inlägget var roligt att skriva för att Animeradion var och är en helt fantastiskt podcast, och inte mindre så bara för att man råkar vara förhållandevis ointresserad av kärnämnet. Allt som är bra med inlägget är återanvänt material, citerat från herrarna ifråga utan tillåtelse. Det är genialiskt, på sätt som inte går att simulera utan bara kan härstamma från eldsjälar. Notera också att detta skrevs innan bloggen rationaliserade bort bilder helt, till fördel för stora, långa, vackra sjok av löpande text.

111217: Intervjuminnen
Det här blev en chans att sammanfatta många märkliga intervjusituationer som jag varit med om under de tio år som gått sedan jag började i denna underliga bransch. Jag noterar för övrigt att signaturen Filippa kommenterade ett halvår efter skrivandet och efterfrågade mer information om Beastie Boys-intervjun. Filippa, om detta fortfarande är av intresse, ge dig tillkänna.

120111: Om ironi
Två av mina favoritverk, och hur de förhåller sig till varandra: Jonathan Swifts klassiska trollpamflett från 1700-talets första hälft, och Anal Cunts ökända album The Picnic of Love från 1998, med en kort dödsruna över Seth Putnam. Errata: Det är inte Seth som skriker i början av The Great Southern Trendkill, men dock i bakgrunden till 13 Steps to Nowhere från samma album. Detta fel har hemsökt mig länge, och det känns skönt att få det utrett, givetvis med mina ödmjukaste ursäkter för alla pinsamma situationer detta missförstånd säkert placerat den genomsnittlige Kulturkrocksläsaren i under året som gått.

120407: Matematik
Fascinerande historia, sammanfattad av en man som bestämde sig för att matematik var en irrlära i samma stund som lärarfakulteten försökte övertyga honom om att två negativa tal kan bli ett positivt (i sjuan på högstadiet) och sedermera aldrig förstod en siffra igen. Ledde till mejlväxling och senare personlig kontakt med den inom mattebranschen arbetande signaturen Magnus, som konstaterade att vi i själva verket hade mycket gemensamt.
– Vi sitter liksom och skriver hela dagarna utan att någon har koll på vad vi egentligen sysslar med.

120517: Violastskämt
"Vad är definitionen av en liten sekund? Två violaster som spelar unisont." Ba dum tss.

120705: Slaget om Tanganyika
Underbara historiska fakta, rent nöje att skriva ut. Som att hitta en marmorstaty på vinden, damma av den, ställa fram den och sedan påstå att man gjort den själv. Kom ursprungligen till min uppmärksamhet för ett antal år sedan, i samband med en helt annan (betald) artikel om märkliga militära drabbningar.

120730: Spökskepp
Jag började läsa om fenomenet av en slump under en ledighet på landet, och kunde inte låta bli att skriva om det med en gång, vilket ballade ur och tog några timmar i anspråk. Spökskepp visade sig lite oväntat vara temat som bara gav och gav: Från Bayshimos farsartade och obemannade seglats längs Barents hav i minst 38 år till den åtminstone för mig extremt obehagliga historien om Teignmouth Electron.

120823: Finsk hiphop
En av de självpåtagna reglerna för Kulturkrock har från första början varit att undvika att länka till någonting som någon annan gjort utan att bidra med någon form av mervärde: En egen text, en reflektion, någon liten anekdot. Annars sitter man där på det sluttande planet och snor tokiga bilder från nätet, sätter en rubrik och vips var det färdigbloggat för dagen. Det ger inte speciellt mycket till läsaren (inbillar jag mig) och, mer egoistiskt, det ger mig ingen tillfredsställelse själv. Det här inlägget utgjorde någon sorts gränsfall: Det finska hiphopkollektivet SMC Hoodrats några år gamla video med egen vers och refräng över Mobb Deeps Shook Ones Pt II. Poängen var egentligen ingen annan än att det är en kul video, och det är dessa artister som utan att tillfrågas lånar ut underhållningsvärde till inlägget. Räddningen uppstod i kommentarerna, till följd främst av signaturerna Janne och Realitet, som båda bidrog med översättningar, egna perspektiv samt information om förhållandena i Finland på 90-talet som jag annars näppeligen fått ta del av. Jag tyckte det var underbart.

120914: Leck mich im arsch
Ett annat dekret i Kulturkrocks styrdokument – så till den grad att det går som lite av en röd tråd genom hela bloggen – är att man inte kan rå för vad man tycker om, och inte heller ska behöva skämmas för det. Många av oss, jag själv inkluderad, gör instinktivt våra populärkulturella referensramar till en filial av fåfängan, och framhåller gärna att vi tränar långdistanslöpning till tonerna av Nibelungenringen snarare än hantelcurl på låg vikt till Avril Lavigne (sann historia). Jag misstänker att den typen av poserande snabbt får blinkande prickar att materialisera sig på nästan varje läsares skitsnacksradar, varför ärlighet har fått vara längst.
En annan aspekt av det hela är att även sådant som per konsensus bedöms vara stor konst inte sällan är lika tematiskt banal som mer profana ting: Senaste numret av Kalle Ankas Pocket har mer gemensamt med Finnegans Wake än var många förmår eller väljer att se. Min bambuflöjtslärare och jag håller på att öva in ensemblestycken från Edoperioden – väldigt finstämda små arrangemang med shakuhachi, shamisen, koto och sång. Vi började på ett nytt dylikt i tisdags, en kvartslång monstrositet vid Keshi no Hana (Vallmoblomman). Min lärare gjorde ett försök att sammanfatta sångtexten, skriven på ålderdomlig och eufemismmättad japanska:
– Ja, det är alltså en man som sjunger om en vacker –"docklik", står det här – kvinna som, tja, öh, inte säger nej till någon.
– Vadå, som vill ligga med henne?
– Ja, precis.
Jag tyckte att det här lilla inlägget om Wolfgang Amadeus Mozarts stora fäbless för vulgära upptåg illustrerade det lågas närvaro i det höga på ett fint sätt.

121030: Bokslut
Tack så väldigt mycket, alla som kommenterat, det betyder mycket för mig.

2012-10-31 19:03 5 kommentarer