Kulturkrock

Kulturkrock³

2016-12-31 09:35 7 kommentarer

BoxOfGriefPic.jpg

Bloggen må ha nämnt att Clive Barker var en viktig litterär röst under min ungdom. Svår att undvika om man gillade splatter på film under det mycket tidiga 90-talet, och än mer så om man engagerade sig i papper-och-penna-rollspelet Kults majestätiska världsbygge. För min del anser jag att Clive och hans musa tog farväl av varandra någon gång mellan 1992 års The Thief of Always och 1994 års Everville, varefter allt jag läst av mannen varit en sorglig påminnelse om hans glansdagar. Men vilka glansdagar: Books of Blood (en blandad giv, förvisso)! Cabal! Imajica! Men mest av allt, The Hellbound Heart, Clives magnum opus som jag läst många gånger och som fortsätter att fascinera, nu som ett litterärt dygdemönster. Denna till omfånget blygsamma roman ger mig känslan av att ha skrivits på mycket kort tid, men i en störtflod av inspiration. Den är dessutom så enormt disciplinerad i sin stil, utan överflödiga karaktärer, förvecklingar eller ord, varav samtliga blev någonting Clive kunde unna sig senare, då hans kommersiella potential blivit uppenbar. Ur The Hellbound Heart sprang hela filmfranchisen Hellraiser, och undantaget den första filmen och, om man är på generöst humör, den andra är det kanske ingen självklar komplimang, men Hellraiser kom även att bli en långkörande serietidning som blev plantskola bland annat för syskonen Wachowski (Matrix, etc) och som tidvis firade stora triumfer genom att förflytta den ursprungliga mytologin till oväntade miljöer: Vilda västern. Mayariket. Vad jag vill ha sagt är att The Hellbound Heart, sin korthet till trots, innehöll idéer av en styrka som lät dem fortsätta at fermentera i decennier.

Men det här handlar inte om Clive Barker, mer än för att bevisa att ingenting någonsin händer i mitt liv utan att jag har läst det i en bok först. Katalysator för händelserna i The Hellbound Heart är en liten låda som även är ett pussel, konstruerad under den sena 1700-talet av en viss Philip Lemarchand, till vardags sysselsatt med att bygga mekaniska, klockspelsförsedda fåglar. Lemarchands låda, mer känd som Lament Configuration, har förmågan att öppna en portal till en annan dimension, befolkad av demonliknande figurer som mer än något annat vill dela med sig till mänskligheten i allmänhet och pussellådans lösare i synnerhet av sin stora kärlek för smärta, i regel manifesterad i form av krokförsedda kedjor som dyker upp från illa ljussatta ytor i deras omedelbara närhet.

Som mångårig anhängare av The Hellbound Heart och av dess seriederivat har pussellådor alltid haft en särskild attraktionskraft för mig. Därför är det kanske förvånande att det dröjt ända tills härom månaden innan jag tog mig an Rubiks kub för första gången. Jag minns en från min uppväxts 80-tal, som måste tillhört min äldre halvbror, och jag har sedan länge ägt en monokrom kub där de sex sidorna är beklistrade i gråskala, men den har alltid varit ett prydnadsföremål. I samband med upptäckten av Tekniska Museet (i sviterna av familjetillökningen) köpte jag hur som helst min första konventionella Rubiks kub, och föresatte mig att utreda till vilket helvete den var kapabel att öppna portaler.

Ett ganska monotont sådant, visade det sig. Det föresvävar mig att många som inte vet någonting om Rubiks kub delar samma vanföreställningar som en gång plågade mig, det vill säga att kuben är en sorts IQ-test som ställer stora krav på tredimensionellt tänkande och eventuellt fallenhet för matematik. Det är möjligt att så en gång var fallet: Det finns ingenting som hindrar dig från att köpa en kub pronto, ignorera de vedertagna metoder som finns för att lösa densamma och utveckla en helt egen dito. Det kommer sannolikt att ge dig ordentlig valuta för pengarna och, i händelse av framgång, stärka ditt självförtroende. Å andra sidan är risken överhängande att din kub inte överlever de många kollisionerna med allt det du i frustration kommer att kasta den på.

Det krävs i första hand inte intelligens för att lösa en Rubiks kub, annat än den intelligens som är nödvändig för att inse behovet av och söka upp information om hur man löser den. Därefter handlar det om att lära sig ett antal rörelsemönster – algoritmer kallade i sammanhanget – utantill. Det är rätt kul om man gillar sådant, särskilt eftersom man misslyckas rätt ofta under de första försöken utan fusklapp och får börja om, varpå man långsamt blir bättre. Men det handlar, som så mycket annat i livet, om repetition. Detta är anledningen till att den stora sporten inom Rubiks kub tvingas koncentrera sig på andra parametrar än själva lösningen, det vill säga att göra det så fort som möjligt. Eller så fort som möjligt, enhänt. Eller så många kuber som möjligt på kortast möjliga tid, etc. Rekordet i lösning av ensam kub ligger idag på 4,73 sekunder. Här gäller det naturligtvis att vara snabbtänkt: De flesta snabbkubare använder sig av en metod etablerad av en tjeckisk professor vid namn Jessica Fridrich, kallad CFOP, som liksom de flesta andra metoder delar upp lösningen i lager. Gemensamt har de att lösningen av det sista lagret tenderar att vara det mest krävande, eftersom man hela tiden måste se till att inte sabotera ordningen i de lager man redan löst. Bara här krävs att snabbkubaren har lagt ett tjugotal algoritmer på minnet, och omedelbart kan se vilka av dem som bäst passar hens syfte. En kub med sidor om tre block har arrangeras i dryga tre miljarder olika sätt, och om man hade lika många Rubikskuber som det finns unika arrangemang av blocken skulle man kunna täcka jordens yta 275 gånger, räknar jag snabbt ut själv på fingrarna. Icke desto mindre slog sig en välrenommerad kubteoretiker ihop sig med Google för att räkna lite närmare på hur man mest effektivt löser en kub, och kom fram till att ingen kub kan arrangeras på ett sådant sätt att den inte går att lösa med endast 20 manipulationer, förutsatt att de är de exakt rätta. Vilket ingen människa lär åstadkomma så länge vi undviker att avla för intelligens av etiska skäl.

Vill man komplicera sin tillvaro finns det förstås mer krävande kuber att tillgå: 4x4x4, och så vidare upp till den episka 17x17x17. Det finns även andra geometriska former att tillgå. Även när man hyggligt bemästrat en metod är det rätt avslappnande att ta upp sin kub och pillra på den, och om du hör till de arma själar som bidragit till att pumpa upp den svenska mobilupplockningsstatistiken till 221 gånger per dag kan detta vara din väg ut.

Med det sagt är det bloggens förhoppning att ditt år varit ett bra sådant och att ditt nästa blir ännu bättre.

2016-12-31 09:35 7 kommentarer

7 kommentarer | Skriv kommentar

Detta innehåll är skapat av Kings besökare

  • Rapportera #1 Re: Kulturkrock³
    Karin Pettersson Postat: 2017-01-10 14:29

    Jag hoppas att du, Rubiks kub, bokmanus och familjeliv till trots, aldrig slutar blogga! Dina texter ger mig mycket glädje och allmänbildning. Hoppas du har fått en fin inledning på det nya året!

  • Rapportera #2 Re: Kulturkrock³
    Björn G Postat: 2017-01-10 20:13

    Det finns ca 7 miljarder människor, en människa har större yta än en rubriks kub. 3 miljarder kuber kan alltså inte täcka jordens train 275 gånger om!

  • Rapportera #3 Re: Kulturkrock³
    Niklas Natt och Dag Postat: 2017-01-13 13:09

    Matematiken tänker jag inte står till svars för, men en källhänvisning kan jag bjuda på: https://eu.rubiks.com/about/cube-facts

  • Rapportera #4 Re: Kulturkrock³
    Niklas Natt och Dag Postat: 2017-01-13 13:13

    Vid lite korrläsning noterar jag att det hela kan bero på att jag råkade skriva tre miljarder istället för 43 kvintiljoner, som är den korrekta siffran. Story of my life. Varför händer det alltid med just de två talen?

  • Rapportera #5 Re: Kulturkrock³
    Frank Postat: 2017-01-13 16:57

    Då bloggen inte själv, längre, tar upp detta så vill jag passa på att fråga hur det gått med julmusten? Jag fick feeling och körde en sats. Den smakade bäst direkt efter kok och inte lika friskt när kolsyran gått till sig. Däremot så skummande den som tusan (kan ha att göra med att jag kolsyrejäste på medium champagneflaskor). Blev säkert en två meter lång skumraket vid öppning, stort underhållningsvärde!

  • Rapportera #6 Re: Kulturkrock³
    Niklas Natt och Dag Postat: 2017-01-13 23:43

    Förra julen smakade den i början inte illa, men efterhand blev den för mäktig. Det var för mycket jul, helt enkelt, med stjärnanis och pomerans och ingefära och allt det där. Som att få smisk av tomten med en julklapp man verkligen önskat sig, men helst hade använt till annat.

    Jag hemföll därmed åt köpedricka och prioriterade annat julstök, såsom bakning av pepparkakor, kokning av kola, fritering av klenäter och tillredning av diverse arkaiska kvarlevor från bondesamhället som man aldrig skulle få för sig att välkomna på något annat bord än jul-. Jo, förresten, en hemmatillredd sorts dricka blev det, och den kan jag rekommendera: "Biskop" – stick kryddnejlikor i en apelsin på välkänt julmanér, placera den i ugnen tills den blir brun (tar såpass lång tid att det är svårt att motivera elåtgången – jag lät den ligga i vedugnen på landet, som används för uppvärmning av köket, större delen av dagen), skär i kvarter, och värm i en kastrull portvin (ruby).

  • Rapportera #7 Re: Kulturkrock³
    Platon Postat: 2017-01-16 09:44

    En gnagande oro börjar äta sig uppåt längs esofagus. Inte en bloggpost på snart 3 veckor! Vad händer? Har en personlig force majure inträffat? Bör någon insamling startas? Kommunicera människa, kommunicera!

Skriv en kommentar

Namn
Meddelande

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri