Kulturkrock

Filmonsdag: Ångest

2011-11-30 13:11 Kommentera

På onsdagar skriver bloggen om film. Denna gång om den värsta ångestbomb i vars verkansområde den någonsin befunnit sig.

Man träffar lite då och då folk som påstår sig uppskatta ångestfilmen som genre. Filmer som nämns i sammanhanget brukar vara Requiem for a dream, Pasolinis Saló eller Sodoms 120 dagar och Michael Hanekes samlade verk. Jag tar för givet att upplevelsen av ångest är lika individuell som alla andra känslor, men ingen av dessa filmer ger mig ångest. De har dynamik. Det händer saker. De har ett innehåll – påfallande ofta ett innehåll där det finns saker att uppskatta av typen vackert foto. Man anar en auteurs vision. Det finns ett syfte; ofta ett välvilligt sådant, som att uppmuntra publiken till att göra bättre livsval med hjälp av varnande exempel.
De två viktigaste ingredienserna för ångest är raka motsatsen till dessa saker: Innehålls- och meningslöshet i kombination med mördande tristess.

Vilket för oss till en rysk produktion vid namn Okhotnik, oftast översatt till "Jägaren" (ej att förväxla med det koreanska dramat från 2004 med samma namn eller den dito ryska tv-serien från 2006). Handlingen i Hanekes Bennys video, där en ung pojke dödar en lekkamrat med slaktmask framför kameran och sedan visar filmen för sina föräldrar, har ingenting att sätta emot denna films kompletta mörker. Okhotnik är livets cineastiska antites.

Filmen visades utanför tävlan i Cannes i våras, och som sådan var detta en av de få premiärer som en journalist från det lilla och i filmsammanhang obsoleta landet Sverige kan hoppas på att komma in på. Under de större premiärerna, typ Melancholia eller The skin I live in, pekar och skrattar de seniora kontinentaljournalisterna i sina skrynkliga smokingar så de gråter när de får syn på ens gulfärgade lågstatuspresspass. Dessutom hade snacket gått i pressrummet redan på förhand: Okhotnik skulle man hålla sig borta från. Okhotnik var som att sänka hjärnan i flytande kväve och sedan släppa den i marmorgolvet. Men jag gick.

Okhotnik är en mycket långsamt berättad historia om en isolerad rysk grisbonde i ett kärlekslöst äktenskap. Paret har en son som av oklara skäl fötts med bara en arm. Tidvis tar man emot nyligen frigivna kvinnliga straffångar från en närbelägen anstalt, som får utföra enklare sysslor. Ibland ligger bonden med dem i stian, utan att det växlas så mycket som ett ord vare sig till bifall eller protest. Någon tjuvfiskar i en sjö som tillhör markerna. Sonen skickas på gyttjebad i ett betongkomplex från Sovjeteran. Varje dag avslutas med en glädjelös middag i ett av skitig disk belamrat kök under ihållande tystnad.

Efter en timme började kallsvetten komma. Efter en och en halv timme satte jag på mig ett par hörlurar och började lyssna på en medhavd ljudbok. Efter två timmar blev jag tvungen att lämna lokalen, efter att ha konsulterat festivalprogrammet och konstaterat att fyrtio minuter återstod. Stämningen i filmen gjorde att uppfattningen av tiden blev exponentiellt långsammare ju mer man tittat, enligt vilket de återstående 40 minuterna alltså skulle kännas avsevärt längre än de två timmar som gått.

På väg ut kunde jag åtminstone njuta av en situation man önskar sig varje gång man tvingas lämna en biograflokal i förtid på grund av missnöje: Regissören och hela filmteamet satt på hedersplats i lokalen. Jag tror att de lyckades tömma halva salongen innan eftertexterna, och det fanns inte en enda människa som i samband med evakueringen inte önskade att de kunde skjuta laser ur ögonen och upplösa de nedstämda ryssarna i atomer för detta tristessens övergrepp på alla sinnen.

Senare insåg jag förstås att det vilade en poetisk rättvisa över det hela: Att tvingas se om Okhotnik gång på gång i premiärsammanhang är det perfekta straffet för att gjort den.

2011-11-30 13:11 Kommentera

Gårdagens Dexter

2011-11-29 16:16 Kommentera

Apropå förra måndagens drapa här på bloggen om tv-seriers alltför långa livstider i allmänhet och om Dexter och House i synnerhet: Gårdagens (svensk tid) avsnitt av Dexter, Get Gellar, drev självmedvetet med några av seriens många förvecklingar, när syster Debra befann sig på schäslongen hos stationens hjärnskrynklare efter att sex säsonger av elände till sist orsakat psykbryt:

– Losing your parents is unthinkable. Having a loved one shot in front of you is difficult. Finding out that your fiance is a serial killer…
– Did I mention that he was Dexter's biological brother?

Dessutom kul och välförtjänt att Jennifer Carpenter äntligen fick lite dialog som är rolig inte bara för att den innehåller innovativa svordomar:

Dexter: – I'm here if you need a chair.
Debra: – What?
Dexter: – What you said before. I'm a chair.
Debra: – Yeah, but I don't want a chair. I want a table.

2011-11-29 16:16 Kommentera

Boktisdag: Ljudböcker

2011-11-29 10:35 Kommentera

På tisdagar skriver bloggen om böcker (sin vana trogen dock ej i bokform).

Ljudböcker. Detta underskattade medium.

Om man utför en aktivitet under längre tid som inte ställer några större krav på sinnesnärvaro är detta en form av underhållning som jag inte nog kan rekommendera. När du kör bil, till exempel. Kutar långdistans. Sitter på flygplan. Cyklar. Står i kö.
När det gäller ljudböcker finns två viktiga regler som bör tas i beaktande av spekulanten.

Regel nummer ett: Rösten måste passa materialet
I samband med ett bokinköp på Akademibokhandelns filialer på Mäster Samuelsgatan pratade jag lite grann med en socialt bevandrad expedit, som bidrog med följande insikt i ämnet:
– Jag lyssnade på Tjuvarnas marknad av Jan Guillou för ett tag sedan, inläst av Tomas Bolme. Det funkade skitbra tills det kom en sexscen.

Inläsarens personlighet kontaminerar så att säga det material som läses upp. Därför måste personligheten synka bra med själva boken. I synnerhet om boken är skriven i första person med ett tydligt berättarjag. Jag försökte lyssna på Jeff Lindsays Dexter-böcker, och det visade sig inte fungera alls eftersom jag liksom vet att Dexter låter som Michael C Hall. Böcker som lästs in av män men som innehåller bärande kvinnoroller ställer stora krav på att karln ifråga kan göra sin röst precis så feminin att det inte blir löjligt – i Lian Hearns samurajpastischböcker har man löst detta genom att rekrytera både en manlig en och kvinnlig uppläsare och låta dem läsa in vartannat kapital. Det funkade sådär.

Regel nummer två: Materialet måste vara lättlyssnat
Det finns säkert begåvat folk i läsekretsen med betydligt högre koncentrationsförmåga än undertecknad som utan problem kan lyssna på Immanuel Kant med stor behållning. För mig är detta dessvärre inte möjligt. Jag kan bara lyssna på saker som tillåter att tankarna då och då kan sväva iväg på annat håll utan att sammanhanget ter sig helt obegripligt när de behagar återvända. Detta innebär att jag i ljudbokssammanhang hänvisas till litteratur som brukar beskrivas som lättsmält. Om du kan identifiera dig med detta vill jag tipsa om att ljudböcker därmed alltså är ett utmärkt alternativ för dig som vill ta reda på vad hela den här Lisbeth Salander-grejen handlar om, men är stressad över att detta skulle kunna åsamka ditt intellektuella alibi irreparabel skada i händelse av avslöjande från skitnödiga bekanta.

Jag har identifierat två gränser på vardera sida om lättsmälthetstintervallet: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon – som i sig inte är någon svårläst bok – är för seg att lyssna på, oavhängigt av att någon överambitiös ljudproducent lagt en smäktande pianoslinga över speciellt dramatiska och känslomättande partier. I andra änden av spektrumet hittar vi The lost symbol av Dan Brown, vars provocerande kombination av idioti och nedlåtande föreläsning förvisso är perfekt motivation om man vill maxa i bänk just den dagen, men som underhållning helt värdelös.

Fem bra och lättsmälta ljudböcker:

A song of ice and fire av George RR Martin
80 timmar Clash of kings var det enda som gjorde att jag överlevde maratonköandet under filmfestivalen i Cannes. Det händer saker hela tiden, och det tar aldrig slut (i böckerna alltså, inte Cannes-köerna).

Harry Potter-serien
Konstant action med skyhögt underhållningsvärde. Av de två inläsare som finns att tillgå är Jim Dale vida överlägsen Stephen Fry.

Catching the big fish av David Lynch
Inläst av författaren.

The adventures of Sherlock Holmes
Ursprungligen radiosänd BBC-produktion av Arthur Conan Doyles opus, inläst på klanderfri Oxfordengelska.

The lord of the rings
Likaledes uppstyrt av BBC på 60- eller 70-talet, inläst av en knarrig farbror som kan ge självaste Ian McKellen en match när det gäller att ropa "YOU SHALL NOT PASS!" med maximal trovärdighet.

2011-11-29 10:35 Kommentera

Mitt i säsongen II

2011-11-28 15:00 Kommentera

Låt oss slänga ett öga på Showtimes för höstsäsongen debuterande Homeland, som vaket nog plockats upp av SVT med föredömlig framförhållning, men som avverkat tre fjärdedelar av säsongen i USA. Spoilerfri resumé: En förmodat avliden veteran från Irakkriget hittas efter åtta år i fångenskap och återvänder till USA. En kvinnlig CIA-agent nås av information om att en amerikansk fånge blivit omvänd till andra sidan och numera går Al-Qaidas ärenden, drar sina egna slutsatser och inleder en privat utredning med samma rabiata intensitet som brukar känneteckna snutar i James Ellroys romaner.

Homeland är (löst) baserad på en tre avsnitt lång israelisk miniserie från 2009 där konflikten berörde relationen Israel-Palestina. Homeland är imponerande på flera plan, men främst eftersom den vågar hantera ett hos amerikansk publik känsligt ämne på ett sätt som komplicerar frågan och inte bara bekräftar rådande konsensus hos majoriteten av befolkningen. Homeland väljer modigt att röra sig över minerad mark, där så väl marinsoldaters som underrättelsetjänsts oförvitlighet ifrågasätts.

Om man ska leta efter något övergripande politiskt budskap baserat på de åtta avsnitt som hittills sänts i USA blir slutsatsen den bästa och mest sympatiska man kan önska sig: Att verkligheten inte är svart eller vit, utan en komplex gråskala full av skiftande motiv och lojaliteter varav de flesta både går att förklara och förstå.

Seriens höga kvalitet står i tacksamhetsskuld till Claire Danes fina insats som flödderberoende och i tröstsyfte promiskuös kontraterrorist. Homeland är också en av de minst förutsägbara serier jag sett inom kortminnesintervallet.

Ett problem som möter alla framgångsrika debutserier är förstås det plötsliga behovet av en andra säsong. Med tittarsiffror kring miljonen per avsnitt är detta även Homelands öde: Förnyat förtroende är redan ett faktum, inspelning inleds inom kort. I ett relationsdrivet drama med en så tydlig övergripande konflikt som Homeland måste det vara en stor utmaning att hitta skäl för karaktärerna att delta i ytterligare tolv avsnitt. Insatserna är lika höga som kvaliteten på den första säsongen.

2011-11-28 15:00 Kommentera

Tv-måndag: Mitt i säsongen I

2011-11-28 12:48 Kommentera

terra-nova-20110111102103079.jpg

På måndagar skriver bloggen om tv. Denna måndag i form av de två för säsongen debuterande serierna Terra Nova och Homeland.

Modechef Claes Juhlin berättade för ett tag sedan om ett mindre konsertbesök han gjort i sällskap med en burdus och eventuellt även överförfriskad vän. Bandet äntrar scenen och den ordinarie musiken stängs av i väntan på att giget ska börja. Tyvärr drabbas musikerna av strul med den tekniska utrustningen, varför ingenting händer, samtidig som den förväntansfulla publiken står dödstysta och betraktar det hela. Modechefens vän tar tillfället i akt att komma med en preliminär recension av giget i den kompakta tystnaden, vrålad i tordönsstämme över hela lokalen:
– Ni suger ju för faan kuk!

Lite så kan jag känna när jag ser på Terra Nova, Foxs storsatsning inför höstsäsongen. Samtidigt råder det konsensus hemma i tv-soffan om att serien förvisso är dålig, men att den ändå lyckas vara tillräckligt bra för att ändå leverera lite underhållningsvärde. Snabb resumé för den oinsatte: Tack vare en reva i rymdtidsväven (eller något, ni fattar) har mänskligheten av 2149 års modell, som numera bebor en döende planet med totalkvaddad miljö, börjat kolonisera Kritaperioden, fast inte i det förgångna utan i en parallell verklighet. Kanske. Portalen fungerar bara i en riktning, och den nya kolonin är både väldigt liten och tämligen autonom.
Terra Nova är till att börja med en familjeserie. Därför handlar den också om en familj, så att alla ska ha någon att identifiera sig med: Mamma, pappa, tonårsson, tonårsdotter, lillasyster. I och med detta sätts också tydliga gränser för vad som kan visas i bild: Visst våld förekommer, men inget sex, och minst sex av allt blir det givetvis utanför äktenskapet.

Jag är ingen rabiat anhängare av konspirationsteorier kring Rupert Murdochs agenda för den amerikanska in- och utrikespolitiken, men det finns definitivt obehagliga budskap att hitta för den känslige: Terra Nova-kolonin styrs med järnhand av en upplyst despot, demokrati får vid behov vika för överhetens omdöme om allmänhetens bästa, och hela miljön ger vibbar av vilda västern-nostalgi, en enklare tid där alla ställer upp på vissa kärnvärden som inte lämnar något större utrymme för komplikationer eller fritänkande.
Terra Nova är lyckligtvis för usel för att fungera i progpagandasyfte – det är inte Leni Riefenstahl direkt. Mer irriterande är ett antal jobbiga detaljer. Till exempel har producenterna bemödat sig om att utveckla ett eget futuristiskt Terra Nova-typsnitt. Som används till allt. Datorgränssnitt, logotyper, hologramskärmar. Reva i rymdtidsväven? Det är acceptabelt. Ett enda typsnitt i framtiden? Det är inte okej.

Till sist vill jag påpeka att Kritaperioden tog en ände med förskräckelse i och med det meteornedslag som utrotade en betydande del av allt liv på planeten och gjorde tillvaron synnerligen seg för de kvarvarande under åtskilliga miljoner år. Vi får se om Terra Nova tänkt på detta, hittills tycks alla vara lyckligt ovetande.

2011-11-28 12:48 Kommentera

Jonnylainen valinta

2011-11-25 15:55 Kommentera
Kategori: niklas natt och dag

Klockan tre på fredagseftermiddagar ställs redaktör Jonny W Söderström inför ett hypotetiskt vägskäl i livet.

Frågeställning: Skulle du hellre a) varje gång något populärkulturellt förs på tal avbryta pågående talare med dina ymniga hyllningar till Beck-filmerna, bjuda på ett antal spontana imitationer av personligt utvalda höjdpunkter ur Mikael Persbrandts rolltolkning som Gunvald Larsson samt runda av med att uttala din uppskattning för Gunvalds benägenhet att kalla kvinnliga parkeringsvakter för "slappfisor" eller b) trycka på den knapp som inleder avfyrningsprocessen av en vätebomb mot den lilla mikronesiska atollnationen Nauru (befolkning: 9 322). Beslutet om bombningen är redan fattat, avfyrningen kommer ske även utan din medverkan och du kommer inte att hållas personligt ansvarig.

Jonnys betänketid före svar: Cirka 5 sekunder.

Svar: "Jag är händelsevis personligt bekant med en av producenterna till Beck-filmerna, och känner mig hyggligt säker på att han kommer att fortsätta vara min vän trots min Beckmani, även om ingen annan vill vara det."

2011-11-25 15:55 Kommentera
Kategori: niklas natt och dag

Långfredag: Om en podcast

2011-11-25 09:36 Kommentera
Kategori: niklas natt och dag

Jan_Coogh_from_starzinger_by_toshia76.jpg
Starzinger. Minns din barndom, medsjuttiotalist.

På fredagar skriver Kulturkrock så långt den vill om vad den känner för.

Minns ni hur Braveheart börjar? Dimman lättar över de skotska högländerna, och en ensam berättarröst säger "I will tell you… of William Wallace" medan håren reser sig på underarmarna. Det är med den tonen jag skulle vilja inleda denna Långfredag: I will tell you… of Animeradion. Den bästa svenska podcasten genom tiderna.

Animeradion är en med oregelbundna intervaller återkommande podcast om anime, tecknad film från ärans och hjältarnas land Japan.
Podcastens fasta besättning består av Iggy Drougge, Tomas Antilla och Anders Häger Jönsson, tre män vars kunskaper inom ämnet gränsar till savantism. Du kanske förutsätter att man bör ha något som helst intresse av anime för att lyssna på Animeradion? Icke. Detta är ett utmärkt bevis för att någonting som är gjort med tillräcklig verkshöjd har ett existensberättigande i höjd med sin kvalitetsnivå, oavsett vad ämnet är. Iggy, Tomas och Anders vet så mycket om anime och diskuterar det på en så hög nivå att man fylls av samma sorts vördnad som en ung student måste gjort när Fråga Lund sändes. Det är bara i Animeradion man får höra repliker så bisarra och underbara att jag ofta är tvungen att spola tillbaka för att jag inte tror mina öron:
– Jag såg en ganska underlig serie härom veckan; den handlade om antropomorfa järnvägsstationer…
Eller:
– Ja, just det – det är den serien, ja. Den som handlar om en ung seriemördare som kan fälla ut metallföremål ur huden, och som blir ensamstående pappa åt fyra små tjejer som är döpta efter färger.
Eller:
– Vadå, sitter du och säger att Ranma ½ har ett relevant genusperspektiv och är ett tidigt exempel på HBT-personer inom anime? Tillåt mig sammanfatta det genomsnittliga avsnittet: "Vad händer, det börjar växa ut bröst på mig fast jag är kille! Wow, brön liksom… ÅH NEJ, HÄR KOMMER EN GALEN GRIS!"

Som den populärkulturella masochist jag är älskar jag att Animeradion tar noll hänsyn till lyssnarnas nivå. Man förutsätter att publiken har ungefär samma kunskaper och referensramar som de tre värdarna, som alltså råkar vara de i särklass mest insatta personerna i landet inom det aktuella ämnet. Vet du inte var moe är? Skulle du behöva en närmare förklaring om betydelsen av verbet gattai:a? Förstår du inte med en gång att herrarnas i förbigående nämnda referenser till en serie som endast kallas Galaxbögarna syftar på Legend of the galactic heroes från 1988? Google är din vän.
Animeradion handlar inte ens om anime på ett sätt som ens animefans kan relatera till: Ett stående skämt är ett mejl som kom in till kanalens adress från en ung tjej som glad i hågen trott sig hittat en podcast som behandlade hennes favoritämne bara för att mötas av tre trettioåringar som bara pratar om "Robotech, Macross och VHS".

Animeradions i mitt högst subjektiva tycke stoltaste stund är avsnitt 28, som bär undertiteln "En pizza, en moviebox och lite mangaporr, tack!" Det hela börjar som många andra avsnitt: Någon av våra värdar har hittat och inhandlat en märklig VHS-kassett på Myrorna, i detta fall dubbelnumret Gonad the Barbarian/Star Trap, som förutom en påklistrad etikett med hänvisning till ägaren som "Hollywood Pizza och Video, Halmstad" bär den av Anders Häger Jönsson med stor självbehärskning upplästa kryptiska baksidestexten:

"Gonad the Barbarian tillhör serien Nya Tecknade Actionporrisar, lovordade av sexfilmskritikerna i USA! Både Gonad the Barbarian och Star Trap är inspelade i en massiv studio med SCIFLASH och FLESH. Gonad the Barbarian är gjord med känsla, där Gonads grymhet får vika för flickornas lusta. Svensktextad, 92 minuter."

Frågorna är många: Vem textade och gav ut denna märkliga, vagt pornografiska anime på den svenska marknaden någon gång på 80-talet? Och varför? Vem var copywritern till baksidestexten? Vilket är det japanska ursprungsmateralet, och vem var egentligen dess mystiske upphovsman, känd endast under den inte alls speciellt japanska pseudonymen Arthur King? Hur besvikna blev de män som kilat ner till Hollywood Video och Pizza för att både få sig något till måls och en skön P-macka att fördriva lördagskvällens ensamhet med? Detta avsnitt går från klarhet till klarhet utan att snubbla en enda gång.

En återkommande och mycket uppskattad gäst i Animeradion är en udda existens vid namn Tim. Tims verklighet förefaller domineras av ett eldsjälsprojekt av bibliska proportioner: Att se all anime som någonsin spelats in. Detta är inte så lätt som det låter. Till att börja med har det producerats en hel del anime sedan detta i Japan mycket populära medium introducerades under 60-talet. Dessutom sänds det varje dag åtskilliga timmar i japansk tv. Trots de katastrofer som drabbat det japanska fastlandet på sistone räknar Tim inte med att produktionen av anime kommer att upphöra inom överskådlig framtid. Därför är han tvungen att följa ett noga uträknat schema, som går ut på att han dagligen behöver se all nyproducerad anime streamad från Japan, och utöver detta lägga ett antal timmar på att så att säga titta ikapp äldre anime. Eftersom Tim har betat av alla de på sin tid populära och lättillgängliga animeserierna går en stor del av tiden även ut på att researcha och inte minst försöka få tag på de mer obskyra, impopulära samt rätt och slätt usla animeserierna som kanske sändes för döva öron i någon enstaka säsong 1972 på en kanal som inte längre existerar. Allt detta inbjuder naturligtvis till många följdfrågor om Tims allmänna livssituation, försörjning, eventuella arbetsgivare etc. Om detta vet jag ingenting, och föredrar mysteriet eftersom verkligheten sällan är i klass med fantasin: Jag tänker mig honom frivilligt fastspänd i en steampunkinspirerad fåtölj med ögonlocken monterade i en Clockwork Orange-artad ställning, inom räckhåll för ögondroppar och amfetamin och omringad av surroundsystemet från helvetet. Sist jag hörde honom som gäst tillstod han att han började bli rätt trött framförallt på vissa moderna serier (Naruto och One Piece) som i kraft av sin breda beundrarbas nu kommit upp i åtskilliga hundratal episoder.

Du hittar Animeradion genom att söka på namnet i Itunes Store, eller direkt på hemsidan.

2011-11-25 09:36 Kommentera
Kategori: niklas natt och dag

Våga fråga!

2011-11-24 18:40 1 kommentar
Kategori: niklas natt och dag

Planerar du en resa till Okinawa, har bara plats för en bok i resväskan och anser att de första 600 sidorna av Norman Mailers Harlot's ghost var så lovande att de resterande 600 sidorna omöjligt kan bli en besvikelse? Vilket sammanträffande, Kulturkrock har gjort precis samma sak och kan berätta varför detta på inga villkor får ske.

Vad ska du se på bio i helgen? Behöver du en snabb recap av vilken säsong som helst av Top Model? Var det trots eller för att David Foster Wallace var kliniskt deprimerad som han kunde vara så konsekvent rolig? Vad är det för fel på Takashi Miike egentligen? Vad är historien bakom det gammelsvenska uttrycket "annars ärver fan"? Vilka tempoväxlingar är mest värda att uppmärksamma i Car Bombs debutalbum Centralia? Thomas Pynchons eviga referenser till det märkliga kvasiinstrumentet kazoo, vad handlar det om? Ligger du just nu kring level 60 i Dark Souls och behöver co-op-understöd av en inflytelserik kulturblogg för att rumpa upp den stora stygga vargen Sif? Homeland, är det något att hänga i julgranen? Att lyssna på Nibelungenringen och träna kettlebells – pragmatiskt eller bara otäckt? Vad händer om man faktiskt klickar på det där sjuka vampyrspelet vars tagline är "Find your Bella!" som har en bannerannons på Pirate Bay?

Kulturkrock och dess externa rådgivarstab av idel nördar med eidetiskt minne kommer inte att spara några ansträngningar i kampen för att besvara just dina populärkulturella bryderier (förutsatt att vi redan kan svaret, förstås). Konceptet är skamlöst norpat rakt från kollegan Mikael Englund på Klockbloggen.

Skicka dina frågor till mejladressen i karaktärsbeskrivningen på höger hand, tack.

jim_carrey_as_the_riddler_wallpaper_-_1024x768.jpg

2011-11-24 18:40 1 kommentar
Kategori: niklas natt och dag

Musiktorsdag: Stämningsmusik

2011-11-24 09:00 2 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

Så du vill musiksätta lite filmmaterial som du sitter på. Skaffa lite emotionellt djup och så.

Kanske jobbar du på reklambyrå: Det faktum att copywritern hittat på ett helt nytt grundämne med massa x och z i anses inte vara tillräckligt säljargument för att kränga den nya duschcremen, och nu sitter du och sliter ditt hår med av Bleckan på Salong Betong nygaddade nävar i desperat jakt efter en låt som andas konsumtionshets.
Du kanske jobbar som (uppenbarligen svenskspråkig) ljudproducent på Top Gear och vill hitta musik som förenar James Mays torra humor och kraften i den nya Lamborghini Avenator.
Kanske är det du som åkt på att göra nästa säsongs spot för Animal Planets temakvällar om vithajar (varje kväll alltså).
Lugn, bara lugn: I veckans musiktorsdag ska vi titta på lite lämpliga musikstycken som passar just dina behov.

För några veckor sedan satte jag mig ner med en av landets mest kompetenta regissörer, som då ondgjorde sig över fenomenet trailers (intervjun i sin helhet kommer att komma Kingläsaren till del inom någon månad). Han menade att man som yrkesman, om inte rent av konstnär, jobbar hårt med att förena bild och ljud i perfekt symbios, varpå rubbet i samband med lansering lämnas bort till en extern filmklipparfirma som glatt redigerar ihop någon minut av bildmaterial som de tycker är coolt av skäl de aldrig behöver förklara, och sedan lägger helt egen musik över den. Målande termer som "rövknullad" förekom.

Dessa män och kvinnor har att tillgå ett antal låtar som bestått tidens tand. Föga anade den tyske kompositören Carl Orff att han i och med Fortuna Imperiatrix Mundi – eller kort och gott O Fortuna för de riktiga skallarna – från den medeltidsinspirerade 24-låtarskantaten Carmina Burana levererade den ultimata trailermusiken för episk action redan 1937.

Efter Kevin Costners Waterworld-trailer blev det så klichéfyllt att tjåla O Fortuna i filmmarknadsföringssyfte att normen idag är att bara göra det för komisk effekt. Exempelvis i trailers för Paul Blart: Mall Cop och The nutty professor.

Som på beställning skrev före detta Pop will eat itself-gitarristen Clint Mansell en liten stump vid namn Lux Aeterna till Darren Aronofskys magnum opus Requiem for a dream. När originalversionen exploaterats klart orkestrerades rubbet om av teamet som åkt på att klippa trailern till andra delen av Sagan om ringen, och det är denna version som blivit ett populärkulturellt fenomen även utanför trailervärlden. Jag minns exempelvis en snubbe på YouTube som i experimentsyfte filmade sig själv utförandes mycket trista arbetsuppgifter på sitt kontor och sedan la Lux Aeterna (eller Requiem for a tower, som den numera är känd som) över det: Det blev skitspännande.

Originalversionen i livesättning (och om någon undrar över att Lasse Anrell tycks ha lärt sig spela fiol sjukt snabbt sedan han fick gå från Bladet så är klippet för det första från 2008 och för det andra så är det inte han):



Precis fått vikariat på tv-sporten? Har du nyss knäckt snilleblixten att dramatiska idrottsögonblick gör sig fint i slow motion? Missade du hela 80-talet? Då kommer du älska Vangelis Chariots of fire, ursprungligen från soundtracket till 1981 års film med samma namn, om konkurrerande löpare i OS i Paris 1924. Rolig kommentar i YouTube-tråden: "I farted in slow mo to this".

Är du tillbaka efter att den seniore ljudproducenten skällt ut dig efter noter och ifrågasatt din mors dygd? Nä, Vangelis är stendöda i sportsammanhang. Nu för tiden är det Sigur Ros Hoppipolla som gäller. Gör om, gör rätt.

Vill du i ditt filmklipp förmedla känslan av att livet är underbart? Hans Zimmers You're so cool, från Tony Scott-regisserade men Quentin Tarantino-manuskripterade True Romance är låten för dig. Musiken är dels ett plagiat på tidigare nämnde Carl Orffs Gassenhauer, och dels en tribut till Terence Malicks Badlands med Martin Sheen från 1971. Har du inte råd att pröjsa stimpengarna behöver du bara kunna tre ackord på en xylofon för att sno ihop något likartat. Det händer för jämnan.

Är du inte Tony utan snarare Ridley Scott och behöver sentimental musik med odefinierbara etniska förtecken och episkt anslag? Tillåt oss presentera Lisa Gerrard, excentrisk kontra-alt som sjunger på ett eget språk som hon började hitta på vid tolv års ålder.

Avslutningsvis kanske du är ute efter något som kan tänkas passa en uppspeedad sekvens där uppspelta kvinnor i raffset jagas runt i korridorer av med deras fäder jämnåriga lönnfeta män? Kulturkrock har lösningen. Klippet nedan demonstrerar att materialet kan användas till mycket.


2011-11-24 09:00 2 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

Hört den förut?

2011-11-23 14:49 2 kommentarer

I helgen såg jag den för all del inte speciellt lyckade Cowboys vs Aliens. Recensionsmässigt tänker jag inte påpeka det uppenbara utöver att Daniel Craig kunde valt ett par mindre tajta byxor, men! I en scen försöker Harrison Fords överste Dolarhyde lära Sam Rockwells "Doc" att skjuta, med uppmaningen:
– Don't yank it, it's not your pecker.

Det lät bekant, men det tog mig ända till idag att komma på det. Repliken är lånad ur en film som jag mig veterligen är den ende som verkligen gillar*, Harley Davidson and the Marlboro man från 1991. Don Johnson försöker lära Mickey Rourke att hantera sin modifierade Desert Eagle:
– Don't yank it, it's not your dick.

Fördelningen av superkrafter är inte alltid rättvis. Någonstans sitter en muterad börsmäklare och läser riskkapitalisters tankar med sin x-gen, och här sitter jag med tidsfördröjt diktafoniskt minne för kukskämt.

*Gäller även Roman Polanskis Pirater.

2011-11-23 14:49 2 kommentarer

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri