Kulturkrock

Filmonsdag: The thing

2011-11-16 09:00 Kommentera

the-thing-2011.jpg
The Thing (2011).

På onsdagar skriver bloggen om film.

Stämningsmusik?

För några veckor sedan hade jag nöjet att få gå på pressvisningen av The thing (biopremiär 2 december). Det var en emotionell, omskakande och flashbackstinn upplevelse på många sätt och vis. The thing är alltså, något förvirrande, inte en nyinspelning av, utan en prequel till, John Carpenters film från 1982 med samma namn.

1982! Vilka tider! Detta skulle visa sig vara ett av nyckelåren i Kurt Russels guldålder. Karln kunde bara inte göra fel, i synnerhet inte så länge han slog sig ihop med John Carpenter, vars namn i genitivform ovanpå en filmtitel under denna tid var skäl nog att se filmen, och inte som idag tvärtom. Året innan kom parets mästerverk Flykten från New York, som kom att inspirera den unge Hideo Kojima till en av tidernas mest inflytelserika spelserier. Några år senare kom Big trouble in little China. Carpenter och Russel gick skilda vägar före Tango & Cash, ett sista styrkebesked innan det sluttande planet tog sin början med Backdraft anno 1991.

1982 års The thing var en majestätisk film. Produktionsvärdena var skyhöga. Effekterna fantastiska. Soundtracket, som förvisso mest består av en otäck puls, är komponerat av Ennio Morricone, en uppgift Carpenter annars själv brukar ta hand om (och som även då mest brukar bestå av en otäck puls)*. Carpenters Thing är en nyinspelning av en tidigare rulle från 1951, i sin tur baserad på novellen Who goes there? publicerad 1938. Handlingen i samtliga versioner utspelar sig på en polarstation i Antarktis, vars projektanställda vetenskapsmän snubblar över en utomjordisk parasitisk organism som smaskar i sig alla varelser som kommer i dess väg och sedan imiterar dem till perfektion. Varelsen ifråga avslöjar sig i regel med chockerande effekt sekunderna innan den sätter tänderna i sitt nästa offer, vilket inte så sällan får till kontraproduktiv effekt att den bestörte polarforskaren lägger benen på ryggen och avviker från sin tilltänkta slaktplats – men då kreaturet ifråga legat i kryonisk dvala i tusentals år kan man förstå att den har visst behov av att spexa till det. Plus att det står i manus.

Carpenters film är exceptionellt väl anpassad för att förses med en prequel, vilket knappast är normen för denna opportunistiska typ av filmmakeri. Den börjar med en scen där helikopterburna norrmän jagar en flyende slädhund med automatgevär, bara för att råka mörda sig själva med klassisk handgranatsslapstick. Dilemmat med det glupska rymdparasiten går därmed i arv till jänkarna, med Kurt Russels hipsterbeskäggade hkp-pilot MacReady i spetsen. Nya The thing är historien om den norska forskningsbasens undergång. Jag vet att jag och Kings filmrecensent inte är överens om kvaliteterna hos denna film, men jag anser att den är på par med originalet.

The thing, eller i alla fall novellen den grundar sig på, ses ofta som urfadern till konceptet att diverse onda och farliga ting har en olycklig fallenhet att råka låta sig bli infrysta i isar och där kan ligga och lura på obestämd tid i väntan på upptining: Megatron, Alien vs predator-pyramiden, det där mysko labbet i X-files: Fight the future. Fel! Pionjären i sammanhanget är den epokgörande författaren H.P. Lovecrafts At the mountains of madness från 1936**, en längre novell som pikant nog publicerades i samma tidning som Who goes there?, Astounding stories, med två års försprång. En svensk nyöversättning, Vid vansinnets berg, publicerades så sent som i fjol av kulturhjältarna på Alastor Press, och Sam J Lundwalls översättning från 1987 hittar du på biblioteket***.

Sist men inte minst: Jag är övertygad om att effektmakarna till de senaste två Thing-versionerna haft den nedan publicerade etsningen av Gustave Doré, som jag snubblade över när jag i vanlig ordning satt och bläddrade i mitt ex av Dantes Gudomliga Komedi på Kingredaktionen, som referens.

*Mystiskt eventuellt samband: Francis Ford Coppola gjorde själv soundtracket till Apocalypse now och det låter också som en otäck puls.

**Om du halkade in på den här bloggen i samband med förra veckans Panteraanekdot och sedan dess loggat in varje dag med stigande besvikelse över bristen på hårdrock kan jag här trösta dig med att H.P. Lovecraft ligger bakom det citat som står skrivet på Eddies gravsten på omslaget till Iron Maidens Live after death.

***Sam J Lundwall är för övrigt en mycket motsägelsefull person: Han är för mig främst känd dels för sina Lovecraft-översättningar och dels för att ha skrivit och komponerat den här burleska folkvisepastischen. Jag får inte ihop det, men jag gillar det.

spider_lady_large_web.jpg
Dante Alighieri (1472) via Gustave Doré (ca 1880).

2011-11-16 09:00 Kommentera

Boktisdag II

2011-11-15 15:00 1 kommentar

Jag fick äran att intervjua en av landets genom tiderna bäst säljande författare härom veckan, inför ett kommande nummer. Vi får se om följande meningsutbyte ges utrymme i tryck, men när det hände tyckte jag det var hysteriskt roligt. För den goda stämningens skull brukar jag, om tid finns, inleda varje intervju med lite kallprat:

– Jag har ett tidigt minne av dig från när jag var barn: Det var ett program om klassisk musik som gick på SVT, och du var gäst. Programledaren räknade upp namn på olika kompositörer från romantiken i tur och ordning, och så kom du med en kort oneliner om var och en. "Chopin?" "Lite pimpinett", typ. När ni har betat av något dussin säger han plötsligt "Palestrina?", och då hajar du liksom till i en nanosekund innan du säger "ja, nu förstår jag inte vad kyrkomusik från 1500-talet har med den här diskussionen att göra". Han försökte sätta dit dig.
– Ja, jo, det var rätt roligt. Det är nog inte många som minns det idag.
– Jag älskar Palestrina, för övrigt.
– Lite bögigt, kan jag tycka.

Någon som känner sig peppad på renässansens svar på Erasure så här på tisdagseftermiddagen? Go pink.

2011-11-15 15:00 1 kommentar

Boktisdag: Om barbari

2011-11-15 09:00 2 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

IMG_0417.jpg
Tre antikviteter och en svinful nymodighet.

På måndagar skriver bloggen om böcker. Fast just i dag mest om film.

Jag såg Conan the barbarian häromdagen (sist på bollen och allt).

Jag har full förståelse för att filmmakare bestämmer sig för att gå tillbaka till ritbordet om det är så att förlagan är värdelös – se vilka höjder James Bond-franchisen undantagsvis lyfts till, kontra Ian Flemings oläsliga pojkböcker – men Robert E Howards historier har i mitt tycke klar verkshöjd. De är värda ett bättre öde. Ändå känner man sig nödd och tvungen att skriva ett generiskt fantasymanus om hämndlystnad över nerbrända byar, komplett med en ärkeskurk och dennes MacGuffin som till varje pris måste stoppas.

Jag är hyggligt säker på att jag hade kunnat övertala Robert E Howard om att låta bli att skjuta sig själv i huvudet, 30 år fyllda, om jag anno 1936 fått en halvtimme på mig att berätta för honom om hur hans kvarlåtenskap skulle behandlas i Hollywood utan övervakning och pålitliga testamentsexekutorer.

Alla tre filmer som gjorts om Conan – Arnoldrullarna från 1982 respektive 1984 samt årets version – har gjorts enligt devisen att bästa kommersiella potential uppnås genom att skriva helt egen ramberättelse, mytologi och handling, och som enda eftergift till originalförfattaren adoptera vissa ortsnamn med coola ljud i ("Shadizar")*. Anledningen är gissningsvis att Robert E Howards historier saknar det episka grepp som förknippats med fantasy ända sedan Tolkien revolutionerade scenen: De bästa Conanberättelserna går ut på att vår hjälte befinner sig mellan jobb (han har vanligtvis varit kung eller hövding någonstans, men förråtts av sin närmaste man), tassar runt i någon avlägsen djungel, snubblar över något förhistoriskt och av lokalbefolkningen dyrkat vidunder, avlivar detta med en kombination av rudimentär list och övermänsklig råstyrka och får mot slutet ligga med något lättklätt före detta kvinnligt människooffer som okommenterat avpolletterats i tid till att nästa historia tar sin början. Min personliga favorit är antagligen Queen of the Black Coast, där det ständigt närvarande skräckelementet är i sitt esse.

Robert E Howard hann skriva något 20-tal historier om Conan (och massvis av annat) innan han tog livet av sig. 17 av dem publicerades i tidningen Weird Tales, ytterligare fyra färdiga verk dök upp ur någon isolerad skrivbordslåda under 50-talet, och litterärt bevandrade vänner till Howard har under årens lopp färdigställt diverse fragment och skisser till vidare berättelser med varierande resultat. Rubbet finns samlat i en hiskeligt ful men mycket prisvärd omnibus.

Det finns lyckligtvis grader i helvetet. Den senaste filmen är skriven av männen som står ansvariga för att vi som går på pressvisningar och därmed så att säga tvingas ta en otestad kula för er andra fick utstå Matthew McConnaughey i Sahara, men den allra första (och bästa) filmen involverade ett antal väldokumenterat begåvade människor. Främst manusförfattarna Oliver Stone och John Milius. Den sistnämnde stod även för regin.

Oliver Stone, som under perioden befann sig i en dimma av kokain- och flöddermissbruk, skrev ett första utkast som enligt utsago förflyttade Conan från sin påhittade förhistoriska tidsålder till en postapokalyptisk framtid där han och hans armé ställdes inför "hotet av 10 000 mutanter". Milius redigerade därefter om rubbet, men behöll vissa bärande scener. John Milius skrev sedermera in sig själv i filmhistorien dels som manusförfattaren bakom "Charlie don't surf"-scenen i Apocalypse now, och dels som mannen som skrev kapten Quints lysande monolog om jagaren USS Indianapolis mardrömslika undergång i Hajen. Därför är det knappast något överraskning att han även är ansvarig för Conan Barbarens mest minnesvärda ögonblick på vita duken hittills: Detta.


*Okej, i Jason Momoa-filmen refererar Bob Sapp i förbigående till ett tidigare äventyr som påminner om historien The tower of the elephant, men i sammanhanget känns det mer som salt i såren: "Vi är bekanta med Howards verk. Men vi skiter i dem."

2011-11-15 09:00 2 kommentarer
Kategori: niklas natt och dag

TV-måndag: Sammanträffanden

2011-11-14 09:00 1 kommentar

På måndag försöker bloggen fokusera på tv-relaterade ting, denna gång i form av en anekdot relaterad till Arne Dahl-aktuelle Matias Varela.

Ett intressant fenomen med att intervjua svenskar är att om man gör sin research tillräckligt noggrant hittar man alltid ett samband mellan sig själv och intervjuobjektet. Mina föräldrar har till exempel bott grannar med Jens Lapidus frus föräldrar. Jag delar både uppväxtort och nuvarande bostadskvarter med Daniel Adams-Ray*. En av mina bästa vänner sjöng, innan målbrottet satte punkt för sopranbanan, i samma kör som Markus Krunegård. Sverige är helt enkelt ett väldigt litet land.

Till det i dagarna kommande numret av King har jag intervjuat den älskvärde Matias Varela, mest känd som Jorge i Snabba cash, och i samband med intervjuförberedelserna uppdagades en av de mer bisarra kopplingarna. Om vi tar historien i kronologisk ordning går det ungefär så här.

Den longboardtrend vars dödsryckningar fortfarande kan beskådas i form av lönnfeta och nygaddade reklambyråarbetare som på orörd Kahalani-griptape kommer vinglandes Bondegatan fram var i sin linda år 2004. Jag hade fått låna min dåvarande chefs sons bräda (utan sonens vetskap, men det var så vi jobbade) som hjälp för att komma i tid på morgnarna. Efter att ha sprungit på sonen ifråga, med hans Sector 9-longboard under armen, ute på stan bestämde jag mig för att det var dags att investera i en egen. Vilket förde mig till den lilla nyöppnade lilla butiken Sofo Kläder och Bräder (se där ett tidsdokument i namnform!), och dess innehavare, den extraknäckande tatueraren Freppa. I en källarlokal på Kocksgatan formpressade man plywood, studerade aerodynamik, flexibilitet och hjuldiametrar och diskuterade den optimala trucksetupen. Den modell som jag prompt ville ha – den sista osålda bland en handfull prototyper – fanns dock inte till salu.
– Nä, den är utlånad till en filminspelning, sa Freppa, men vi kan lägga undan den till dig när den kommer in igen.
Sagt och gjort, och någon månad senare kunde jag plocka upp vad som skulle komma att bli mitt huvudsakliga transportmedel under de följande två åren. När jag i förra månaden satt och kollade mig igenom Matias Varelas backkatalog av filmroller gick det plötsligt upp för mig att den filminspelning till vilken min bräda varit utlånad hade varit Stockholm Boogie, och att Matias rollfigur "Sofo" kånkar runt på just den brädan i hela filmen. Ett litet land.

*Jag sprang dock på Daniel när jag var på väg till jobbet härom veckan, då han befann sig i färd med att övervaka en samling flyttgubbar transportera diverse husgeråd och vad som såg ut som dyr dj-utrustning in i en lastbil. Han bedyrade dock att han inte skulle "svika the hood" bara för att han nått stora framgångar på sistone, utan att det endast handlade om att flytta till aningen större boende inom Vasastan.

2011-11-14 09:00 1 kommentar

Redaktionsgallup

2011-11-11 15:00 Kommentera

Klockan tre på fredagseftermiddagar ställs redaktör Jonny W Söderstöm inför ett hypotetiskt vägskäl i livet.

Frågeställning: Skulle du hellre a) likvidera alla dina tillgångar och med dessas hjälp öppna en liten restaurang med fantasytema på Humlegårdsgatan som serverar "Äkta Orch Mat" (sic) eller b) ersätta var tionde uttalat ord med ett pruttljud under en tvåårsperiod?
Svar: "Restaurangen kanske skulle kunna ta spinn med rätt kock och lämplig marknadsföring".

2011-11-11 15:00 Kommentera

Grattis, Mulholland Drive!

2011-11-11 09:00 Kommentera

På fredagmorgnar skriver bloggen så långt den vill om vad den själv känner för.

Föreslagen lyssning under läsning: Om du är på dåligt humör och vill må bättre eller om du är på bra humör och behöver lugna ner dig.

I månaden har det gått ett decennium sedan David Lynchs Mulholland Drive fick sin försenade premiär (här i Sverige fick vi se den något tidigare, och de lyckliga journalister som krånglat sig igenom den legendariskt komplicerade ackrediteringsprocessen till filmfestivalen i Cannes* kunde förkovra sig redan i maj). Själv hängde jag i augusti 2001 på låset till den lilla kulturbiografen Zita, den enda plats i Stockholm där filmen visades.

En viss typ av film utövar en oemotståndlig gravitationskraft på en viss typ av publik: Jag minns exempelvis hur jag och några vänner bestämt oss för att gå och se Hitta Nemo i odubbad version, dragit slutsatsen att detta var en högriskföreställning med avseende på den befarade irritations- och störningspotentialen hos demografin i filmens målgrupp** och därför valt en så sen föreställning som möjligt, vilken till vår fasa visade sig vara fullsmockad inte med engelskspråkiga barn, men dock med nostalgiska singelkvinnor 35+ som gått på föreställningen i syfte att uppleva någon form av känslomässig katarsis och ackompanjerade varje klipp med ljud som "aaawww!", "ooooh!", "naaaa!" samt undantagsvis även "gulle!". I de få mellanliggande tystnaderna kunde man höra det kollektiva tickandet av livmödrar.
De övriga tio-tolv besökarna på Mulholland Drive anno 2001 var i grund och botten av precis samma skrot och kort fast motsatt genus: Kvasiintellektuella singelmän i 25-årsåldern med huvudsakligen innehållslösa liv vars primära syfte med besöket var att kunna teaterviska Lynchtrivia och spontana analyser åt medelst löften om framtida kompensation medsläpade cineastiska betahannar, som ett led i den ständigt lika aktuella kampen för att få vilt främmande människor att överskatta deras sociala status. Det var alltså den värsta avarten av mänskligt liv: Den som är precis som man själv.

Var var vi? Jo: Jag är mycket förtjust i David Lynch, och mycket förtjust i Mulholland Drive. Därför köpte jag ivrigt innevarande månads nummer av Esquire, i vilken filmvetaren David Thomson enligt omslagsrubrik skulle lägga ut texten om vad som beskrevs som århundradets hittills viktigaste film. Artikeln i sig blev för mig en besvikelse, till största delen bestående av en lång resumé av filmens handling, noga undvikande i princip allt som är riktigt intressant med Mulholland Drive.

Intressant är till att börja med det sätt på vilket filmen kom till. 1998 började Lynch uppvakta tv-kanalen ABC med idén om en ny tv-serie, på många sätt och vis innehållande samma element som hans och Mark Frosts ikoniska Twin Peaks. Pitchen gick ut på att en kvinna varit involverad i en bilkrasch på den vindlande kransled som utgör filmens titel, drabbats av amnesi och i sin handväska hittat 125 000 oförklarliga dollar och en blå nyckel.
"Och sen då?" undrade ABC.
"Låt mig spela in pilotsavsnittet så får ni se", sa Lynch. Och det fick han.
Pilotavsnittet spelades in under sex veckor i februari 1999. ABC avskydde det och ställde in alla planer på en fortsatt serie. En omklippt version av det två timmar långa pilotavsnittet till tv-serien utgör den första delen av Mulholland Drive, allt det som utspelar sig innan Rita och Betty öppnar den blå asken.

Lynch blev alltså sittande med åtskilliga timmar oönskat material. Han bestämde sig för att försöka omvandla det till en komplett spelfilm, vilket rimligtvis borde vara omöjligt: Som sig bör med ett pilotavsnitt syftar det inspelade materialet till att introducera ett flertal olika bihandlingar som är avsedda att broderas ut över minst en hel säsong av timslånga sändningar. Lynch hittade dock en lösning, skrev ytterligare 18 sidor manus, säkrade sju miljoner dollar i spons från kulturhjältarna på franska Studio Canal4*** kallade in skådespelarna från pilotavsnittet och spelade in ett slut på sin film. Filmen är tio är gammal, så om du ser nedanstående som spoilers tvår jag mina händer.

Som David Lynch-film räknat är Mulholland Drive ingen exceptionellt svår tankenöt, om man nu är road av sådant. Min och många andras tolkning är att den första delen av filmen är en Alice-i-Underlandet-lösning, en dröm, helt enkelt (efter jitterbug-scenen i inledningen filmar Lynch till och med hur kameran i förstapersonsperspektiv försvinner ner i en kudde). Upplägget blir aningen mindre uppenbart eftersom framför allt slutet inte är filmat i kronologisk tidsföljd, vilket man kan se genom diverse ledtrådar i kontinuiteten; ett kringflyttande askfat, bland andra. Som jag ser det är filmens huvudhandling den misslyckade skådespelerskan Dianes sista feberdröm innan självmordet; en alternativ verklighet där hon omdefinierar sin dödsdömda och olyckliga kärlek till den i verkligheten framgångsrika men också manipulativa och sadistiska Rita som ett spännande äventyr, där hon själv spelar huvudrollen som lyckligt och begåvat stjärnskott.

När det gäller symboliken på detaljnivå blir det däremot problem att gå in på närmare förklaringar: Vad representerar den blå asken? Vad har monstret bakom restaurangen att göra? Vad är kofösarens roll? Vad är maffian intresse i det hela? Varför sitter Mike Anderson (den dansande och baklängestalande dvärgen från Twin Peaks) nerstoppad i en enorm latexkropp****? För att förstå sammanhanget hjälper det att veta lite om regissören, som bekänner sig till livsfilosofin transcendental meditation, och är av åsikten att allting i universum har ett samband*****. För att uppfylla sin egen vision är det inte nödvändigt för honom att allt hänger ihop, eftersom han anser att allt ändå är sammanlänkat på ett rent kosmiskt plan – denna åskådning blir ännu mer uppenbar i hans senaste projekt Inland Empire, där brottstycken av hans tidigare produktion för hemsidan davidlynch.com, inte minst den svinbisarra situationskomedin Rabbits – klippts rakt in i filmen. Inget av detta hindrar förstås horder av fanboys att skriva spaltkilometer av detaljanalyser med korsreferenser på nätet, vilka så gott som alltid säger mer om skribenten än om filmen. Den mänskliga hjärnan är benägen att hitta mönster även där inga finns. Subjektiva mönster.

Detta är sammanfattningsvis en åskådning som tenderar att göra folk besvikna både på filmen och på David Lynch, eftersom den går stick i stäv med bilden om en knivskarp auteur som vet precis vad som antyds med varje bildruta i sina filmer. Det är inte så Lynch jobbar, och det är inte sådan han är som person: Han framstår alltid som en ganska sorglös figur, en verklighetens Dale Cooper. Lynch går på känn.

Det tog mig många år att komma till slutsatsen att Lynch inte tjänar på att försöka förstås. Hans filmer är inga whodunnits, inga intellektuella problem. De är gjorda för att kännas, och som inga andra filmer innehåller de ögonblick av skräck och sorg och medmänsklighet och fasa. Nyckelscenen för mig personligen i Mulholland Drive är no hay banda-sekvensen: En varieteföreställning som gång på gång upplyser oss om att det vi hör inte är på riktigt, utan en inspelning. Sedan kommer Rebekah del Rio in på scenen och sjunger ett akapellanummer så rörande att tårarna börjar rinna – bara för att ramla ihop medan sången fortsätter. Det var aldrig hon som sjöng; allt var bara en inspelning, ett mikrokosmos av filmen i sig: Verkligheten är falsk, och nu tar den slut. Diane Selwyn är inte den modiga hjältinnan Betty, hennes verklighet är att sluta som ett mumifierat lik på en bortglömd madrass.

Är Mulholland Drive en nödlösning? Ja. Fungerar Mulholland Drive på detaljnivå? Nej. Spelar det någon som helst roll? Nej. Jag älskar Mulholland Drive för vad den är, inte för vad den kunnat bli eller borde vara. Grattis på födelsedagen, med önskemål om att någon stormförmögen mecenat snarast förbarmar sig över David Lynch och ger honom alla resurser han kan tänkas behöva för att återuppta sin numera sorgligt improduktiva regissörsbana.

*Vilket jag själv gjorde tidigare i år, mer om det 2012.
**Läs även gärna Jonas Adner på ämnet.
***Som även degat för Tomas Alfredsons le Carré-filmatisering Tinker, tailor, soldier, spy, vilken vi ska få anledning att återkomma till inom kort.
****Jag har fått berättat för mig att den enda regi Mike Anderson fick av Lynch inför sin scen var "you're a rock".
*****Lynchs bok Catching the big fish är en utmärkt vidare källa för den nyfikne. Det vinner på att uppskattas i form av ljudbok, eftersom det är Lynchs egen släpiga och nasala stämma, tidvis sörplande på det älskade kaffet, som man lyssnar på.

2011-11-11 09:00 Kommentera

David Lynch i toner

2011-11-10 15:00 Kommentera

David Lynch är tillbaka med vad som dessvärre inte är en ny film, men icke desto mindre en ny skiva. Crazy clown time är det allt annat är representativa namnet, och plattan passerade som kortast Kingredaktionen på sig väg mot tidningens jourhavande recensent Erik Gripenholm. Någon intervju med denne kaffepimplande och kedjerökande ikon (Lynch, inte Gripenholm) har vi inte fått till stånd, men vad gör väl det när Dagens Nyheters Hans Kronbrink gjort jobbet åt oss.
Notera den tionde frågan, om hur lång tid låtskrivarprocessen tagit. Jag hoppas verkligen att det översatta svaret i DN är ordagrant, och att det på nasal Montanadialekt löd något i stil med:
– The songs were written during a period of one point seventy-five years.

Hur låter musiken? Spotify har ännu ej fått nys om alstret, men väl pålitliga YouTube*:

Låt oss med detta som utgångspunkt gemensamt minnas några andra tillfället då Lynchs krokiga väg genom populärkulturen slingrat sig över musikens domäner.

Först och främst drar jag mig till minnes det malande, brummande och gnisslande ljud som vilar över hela förstlingsverket Eraserhead. Lynch själv stod för ljudproduktionen (liksom för allt annat, inklusive att måla hela sin kåk i Philadephia invändigt svart för scenografins skull). Den vän som under studenttiden smittade mig med Lynchfeber gjorde ett grupparbete i videoproduktionskursen där han la Eraserheadbrummet (nertankat från någon eldsjäls DC++) över en tio minuter lång svartvit sekvens (arbetstiteln var "Skam", vill jag minnas), och glatt kunde konstatera att man fick sjuk ångest oavsett vad som hände framför kameran. Trent Reznor gjorde senare liknande ljudeffekter till Lost Highway, vilka inkluderats på soundtracket och fått det underbara det-är-vad-det-heter-namnet Various ominous drones. Lyssna och tänk dig lite fotmassage till detta:

Från Eraserhead minns vi även den obehagliga ramsa som framförs av en vanställd och tre äpplen hög kvinna som är hemmastadd i Jack Nances element, här i coverversion av The Pixies.

Kim Deal i alla ära, men den röst som mer än någon annan förknippats med Lynch tillhör förstås Julee Cruise, här med vad jag ser som samarbetets apex; Questions in a world of blue från den underskattade och missförstådda Twin Peaks: Fire walk with me.

Musiken till just denna film hamnade för övrigt överst på en lista över världens femtio bästa soundtrack i NME i våras. Vilket för oss fram till kapitel två i sagan om excentriska musiker som gjort Lynchcovers, Mike Patton (i Fantômas-tappning). Kompositör är förstås Angelo Badalamenti, annars mest känd just för vinjettmusiken till Twin Peaks. Och ja, det är Terry Bozzio på trummor.

Under den långa tystnaden mellan Lost highway och Mulholland Drive, som huvudsakligen tycks ha tillbringats med att delvis producera men främst falskeligen utlova små hemmagjorda miniserier till multimediaportalen davidlynch.com (samt att läsa upp lokalväderrapporten för Los Angeles, varje dag, genom att titta ut genom fönstret och beskriva vad han såg), hann han även med musikprojektet BlueBob:

Redan i fjol fick vi höra Lynch själv vara mer vokalt involverad i inspelningarna för första gången (mig veterligen): Dark night of the soul, det samarbete mellan Sparklehorse och Danger Mouse där Lynch försynt kontaktades för att bidra med lite albumkonst. Det slutade med vernissage, en 100-sidig fotobok samt att Lynch själv fick sjunga på två av låtarna, varav titelspåret är den ena.

Crazy clown time för oss tillbaka ännu en gång till TP:FWWM och spåret The pink room. Liknande ljudbild, eller vad sägs? Jag vet att jag läst någonstans om att spåret kom till genom att ett slumpmässigt handplockat band av studiomusiker kallades in och fick jamma tillsammans tills Lynch blev nöjd med det allmänna groovet, satte igång inspelningen och lät den rulla.

Komplettisten kan även späka sig själv med Totos originalmusik till Dune.

*Roligast i kommentartråden på YouTube: "This album syncs up with The Elephant Man". Näst roligast: "I suddenly feel like killing myself".


2011-11-10 15:00 Kommentera

Musiktorsdag

2011-11-10 09:02 1 kommentar

På torsdagar skriver bloggen om musik. Denna torsdag om obsolet musik.

Utvecklas ens musiksmak någonsin på något meningsfullt sätt efter tonåren? Eller är det så att man resten av livet bär på en nostalgisk kärlek till den musik som utgjort soundtrack till denna omvälvande period i livet? Vet inte. Vad jag vet är att när jag gick i högstadiet, i mitten av det glada 90-talet, lyssnades det på Metallica, eller på Guns'n'roses, eller på både och, samt på Pantera.

Jag lyssnade på Pantera, och i linje med inledande tes lyssnar jag fortfarande tidvis på Pantera. Av välkända orsaker var det ett tag sedan det hände något meningsfullt på Panterafronten, varför jag blev extra glad när en god vän* återberättade en någorlunda färsk Phil Anselmo-anekdot, i sin tur uppsnappad från bloggen Metal Injection.

I samband med Phils turnerade med sitt band Down hamnade han tidigt på dålig fot med Trivett Wingo, batteristen i dåvarande förbandet The Sword. Genesis till det hela lär ha varit en ljudlig anselmosk väderspänning på ett flygplan, som Phil själv uttalade sig i berömmande ordalag om, varpå Wingo skämtsamt, och som han själv uppfattade det, uppskattande, antydde att Phils byxor rentav kunde ha besudlats av den råa kraften hos brakaren ifråga. Detta föll emellertid inte i god jord hos Phil, och därmed var fejden ett faktum. Olyckligt, ty en betydande del av den gemensamma turnén återstod.

Allt drogs till sin spets i en restaurangkorridor post-gig. Inför punchlinen hjälper det att veta att Phillip Anselmo tidvis har hamnat i kontroverser till följd av sin vana att under pågående spelning flyta ut i osammanhängande och vagt rasistiska tirader om att vita ungdomar inte bör lyssna på etniskt främmande musik av typen hiphop och liknande. I den aktuella korridoren utspelade sig hur som helst följande:

Wingo och Phil möts i korridoren.

Wingo till Phil: "Hey, what's up, dog?"

Veckor av uppdämd vrede över respektlösa pruttskämt briserar. Phil tar tag med en av sina välgaddade skogshuggarnävar kring Wingos struphuvud och pressar upp honom mot väggen, där han åtminstone i min fantasi blir hängande med tåspetsarna dinglandes några centimeter över linoleumet.

Phil till Wingo, med sin karaktäristiska stenkrossarröst i oktaver så dova att de hörs mer som vibrationer genom kraniet än via trumhinnan:

"YOU WILL ADRESS ME AS A WHITE MAN."

Wingo till Phil: "So… what should I call you?"

Phil till Wingo (efter en stunds eftertanke):

"YOU WILL CALL ME PHILLIP…"

Konstpaus.

"…OR DUDE."

*Som för övrigt under längre tid lobbat för att få den till hårdrock totalt likgiltige frontmannen i det inte direkt machobetonade electronicaband där min vän tidvis agerar livemusiker att gadda in en Dimebag Darrell R.I.P.-tatuering, komplett med porträtt och Dean From Hell-gura. Än så länge utan framgång, men tummar hålls i initierade kretsar.

2011-11-10 09:02 1 kommentar

Intro

2011-11-09 16:41 2 kommentarer

Av alla fänrikar som presenterade sig under min första dag i lumpen minns jag bara en: Fänrik Bendt. Medan mer socialt bekväma fänrikar bidrog med en kort biografi innehållandes åtminstone födelseort och några dramatiserade milstolpar ur det militära CV:t nöjde sig fänrik Bendt med det väsentliga:
– Mitt namn är fänrik Bendt. Det enda ni behöver veta om mig är att jag är fänrik, och att jag heter Bendt.
Konstpaus.
– FÄNRIK BENDT.

Min sociala kompetens är inte stort bättre än fänrik Bendts, så låt oss anta att jag heter som headern anger, levt ett hittills odramatiskt liv men nu börjar blogga för King på temat kultur , med benäget tillstånd från webbchefen, Svegs store son Kristoffer Vural (alias Kristrofl Viral, som han är känd bland oss digital-savvy nästan-80-talister).

En framgångsrikt bloggande vän och kollega delgav mig en av sina visdomar över en lunchhamburgare för inte så länge sedan:
– En dålig blogg? Jag ska berätta för dig vad en dålig blogg är: En dålig blogg är en blogg där någon totalt ointressant hipster postar målande beskrivningar för de närmast sörjande om vilka populärkulturella referenser som definierar honom bäst just nu.

Det ska vi försöka undvika.

2011-11-09 16:41 2 kommentarer

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri