Kulturkrock

Grottmörker: En nedstigning i Nick Caves författarskap

2016-11-15 10:55 4 kommentarer

Nick-Cave-to-release-book-The-Sick-Bag-Song-FDRMX.jpg

Som bekant för den återkommande läsaren har bloggen förökat sig i snabb takt under de senaste två åren, och har idag allt svårare att förstå populärkulturella referenser som inte hänvisar till Pettson och Findus. Därför var det långt efter den tragiska händelsen som jag blev varse att Nick Caves femtonårige son gått bort i en bisarr narkotikarelaterad fallolycka i hemstaden Brighton sommaren 2015. Hemskt, förstås. Detta påbörjade en mer introspektiv process där jag tvingades fråga mig själv varför jag inte lagt ner mer av mitt liv på Nick Cave, eftersom beröringspunkterna är så många: Jag är superförtjust i negativitet, ångest, stiliserat våld, cynism och underliga musikarrangemang, och kring dessa temata har Cave byggt hela sin karriär. Musikaliskt sett har jag bara doppat tårna i hans omfattande produktion: Jag har lyssnat hundratals gånger på People Ain't No Good från The Boatman's Call, och på en handfull låtar från Murder Ballads, en skiva jag är mycket svag för och som ju också råkar vara The Bad Seeds största kommersiella framgång. Att Cave är en berättare av säregen talang kan man inte ta miste på, ta en låt som The Curse of Milhaven, eller O'Malley's Bar. Jag råkade också se en dokumentär om The Birthday Party, Caves första egentliga band hemma i Australien, och den kan man minsann inte få osedd. The Birthday Party är ett band av den sort vars existens jag är oändligt tacksam för, men samtidigt glad över att jag inte behöver lyssna på. Vidare skriver karln filmmanus, och om resultaten av dessa anser jag att The Proposition är en habil film, medan jag förhåller mig aggressivt negativ till Lawless.

Nåväl. Mina efterforskningar uppdagade att Nick Cave, denne tusenkonstnär, inte bara är musiker, utan även skrivit böcker. Två stycken, för att vara exakt. Vår tillvaro av idag är ju inte mer obekväm än att man kan beställa hem dessa med två enkla klick. Så gjordes, därpå lästes.

And The Ass Saw The Angel är namnet på hans debutroman, denna underliga titel en i sammanhanget passande referens till en biblisk historia om en ängel och en åsna. Boken gavs ut 1989, och skrevs under Caves apokalyptiska år i Berlin, inte direkt kännetecknade av renlevnad. Vi får stifta bekantskap med den stumme Euchrid Eucrow, en ung man som föds i en isolerad dalgång i den amerikanska obygden under svåra omständigheter: Hans asociala mor krystar ut honom i ett stadium av redlös berusning, fadern kapar navelsträngen med en sönderslagen flaska och håller honom under bebisstadiet fastbunden i en krubba. Familjen försörjer sig på hembränning. Pappans fritidsintressen inkluderar konstruktionen av sinnrika fällor som placeras ut i den närbelägna naturen, varpå de vittjas och de byten som infångats släpps ner i en silo för att där slåss till döds efter bästa förmåga. Dalgången och dess enda samhälle domineras av en frikyrklig sekt med egenartade idéer, och med denna ska Euchrid i takt med sin uppväxt komma allt mer på kant. Boken är förstås en ångestbomb utan like, men mildras av en berättarglädje och en fertil fantasi som författaren inte förmår dölja. Här finns en sprudlande morbid humor närbesläktad med Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, och And The Ass Saw The Angel skiftar vilt mellan släktkrönika och surrealistisk skröna. Tänk dig att Outer Dark-erans Cormac McCarthy hade försökt skriva Populärmusik från Vittula med hjälp av hallucinogener.

Har boken således kvaliteter bortom det faktum att författaren är en rockstjärna och därmed av det listiga förlaget kan förmodas ha tillgång till en egen publik? Absolut. And The Ass Saw The Angel är uppenbart skriven på riktigt, och det vindlande och ofta arkaiska språket imponerar. Den uppmärksamme läsaren blir snart varse att författarens konstnärliga ambitioner så att säga utesluter en konventionell handling, och att vi är på väg mot ett medvetet antiklimaktiskt och överlagt otillfredsställande slut anar man tidigt, och blir därmed inte besviken.

I sin andra bok, The Death of Bunny Munro, utgiven på året tjugo år efter debuten, märker vi hur Cave har renodlat sitt koncept, och dragit den helt korrekta slutsatsen att man kan göra sina verk långt mer becksvarta genom att utesluta det överdrivna och fantastiska, och istället fokusera på diskbänksrealism. Vi får följa sexmissbrukaren Bunny Munro, kringresande försäljare av skönhetsprodukter, i sviterna av hustruns självmord. Bunny tvingas mot sin vilja ta hand som parets nioårige son, som lider av en ögoninfektion som Bunny gör sitt bästa för att ignorera medan de åker runt södra England i syfte att ligga med potentiella kunder (medan Bunny Jr väntar i bilen). Den som känner att upplägget andas feelgood kommer snart bli varse att förvaltningen är en helt annan. Jag kan påminna mig om ett fåtal snarlika romaner som uteslutande tycks gå ut på att författaren medelst existentiell tortyr plågar en oerhört osympatisk huvudperson – Irvine Welshs Marabou Stork Nightmares kommer osökt på tankarna här, liksom Chuck Palahniuk – och jag måste fråga mig vem målgruppen består av. Mig, tydligen. Boken är välskriven, förstås, men den stora frågan är varför.

Slutsatsen av dubbelläsningen får bli att nästa logiska utgivningsår är 2029, och att detta känns som rimligt tidpunkt för mig att hämta mig från dessa två opus. Vidare slås jag av hur mycket mer tillgängligt författaren Caves unika uttryck skulle vara om han kunde komprimera sin förstklassiga språkhantering och sin mörka tematik till något mer överskådligt, säg en sångtext.

Edit: Det slår mig vid närmare eftertanke att Bunny Munro påminner mig mycket om två böcker av Patrick McCabe, som händelsevis råkar vara de två mest ångestladdade, i ordets för mig sämsta bemärkelse, som jag kan nämna på rak arm: The Butcher Boy och Breakfast on Pluto. Båda två handlar om psykiskt instabila figurer som saknar försonande drag, drabbas av värre och värre elände och avslutas med en sentimental knorr som inte utgör någon katarsis utan tvärtom gör allting ännu värre än det redan var.

2016-11-15 10:55 4 kommentarer

Populär kulturblogg tilldelas Dagens Ros! Eller?

2016-11-09 20:12 8 kommentarer

Jag är, som de flesta normalt funtade varelser, som ett rep i dragkampen mellan Kraftens onda och goda sidor. En fot i Slytherin, den andra i Gryffindor. Sällan har detta eviga vägskäl illustrerats tydligare än idag, med anledning av den säregna väderlek som råder i huvudstaden för närvarande (snökaos).

Efter att ha tillbringat merparten av dagen med att uggla i fönsterkarmen med en bebis i famnen vågade jag mig på eftermiddagen ut i ett viktigt ärende, närmare bestämt att från ett auktionshus i innerstaden hämta upp och betala vad som enligt lotten beskrevs som "en snurrfåtölj". Inropet föranleddes av ett tidigare mindre väl övervägt köp som behövde ersättas: En obekväm kontorsstol till skrivbordet i hemmet, vars rygg visade sig vara av sådan natur att den inte tillät min naturliga skrivställning (tillbakalutad 30° och minskande mot horisontalplanet i takt med arbetsdagens fortskridande). Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, då Volvorine behövde skottas fram ut en massiv driva, borstas ren och trots dessa insatser endast kunde köras loss till priset av den fräna stanken av bränd koppling. Uppgiften gjordes mer angenäm då jag fick tillfälle att använda min hopfällbara Black Diamond-spade av lättviktsmetall, ursprungligen inhandlad för att gräva bivacker i fjällen, men sedan fler år tillbaka försmäktande jämte reservhjulen i diverse skuffar.

Det blev en äventyrlig resa. Dubbelfiliga vägar hade gjorts enkelfiliga genom plogbilars försorg. Alla vägar ut ur staden föreföll igenproppade. Man fick köra slalom mellan sommardäcksutrustade fordon som stick i stäv med all vett och sans ändå gett sig ut och stod övergivna lite här och var.

Hemkommen två timmar senare efter en färd som brukar ta en kvart skottade jag ren en mysig liten parkeringsplats i Röda Bergen. På väg från bilen med spaden över den ena axeln och snurrfåtöljen över den andra blev jag varse en stackars medelålders herre i mödosam färd med att befria sin bil ur snöns grepp endast med hjälp av en lunchbricka. Snabba observationer gav vid handen att det hela skulle ta timmar. Min börda ställde mig inför två lika frestande möjligheter: a) Att ställa ner fåtöljen, slå mig ner och betrakta skådespelet, eller b) bistå honom med spaden. Det blev det sistnämnda. Vi förbrödrades under det gemensamma arbetet, och skildes åt som de bästa av vänner när hans ekipage till slut kunde sladda sig över den sista snötröskeln och ut i vägbanan i riktning Sollentuna.

När jag fortsatte hemåt och började dela ut mentala rosenfång till mig själv slog det mig att detta naturligtvis var syftet med det hela: Att få mig själv på bättre humör. Hemfärden hade varit trist och långsam, P1 i all ära men det finns gränser för hur intresserad jag är av presidentvalsprocesser, P2 i all ära med enough Brahms already och så vidare. Till priset av några få spadtag hade jag sålunda gynnat mig själv i form av massiv självgodhet. Är det så världen fungerar, ärade läsare, du som kan och vet allt?

Är det?
 
pollcode.com free polls

2016-11-09 20:12 8 kommentarer

Boken jag skrivit, del 2

2016-11-07 11:51 2 kommentarer

Vad som här följer kommer kanske främst att vara av intresse för dig som själv skriver, eller som av andra skäl är intresserad av hur publiceringsprocessen går till. Håll till godo.

Allt börjar med att du skriver din bok. Den kallas på det här stadiet för ett bokmanus. Eventuellt samlar du in feedback från närstående läsare. Detta är vanskligt på många sätt och vis: Ponera att du väljer några av dina närmaste vänner, som kommer att känna sig tvungna att läsa trots att det är en rätt stor tjänst du ber om. Ponera vidare att de inte alls gillar det du skrivit. Kommer de att vara ärliga i sin kritik, eller kommer de att välja den minsta motståndets väg som löper avsevärt mindre risk att skada er relation? Sannolikt det sistnämnda. Det är svårt att få råd av goda vänner. Å andra sidan: Trots att du aldrig fick någon praktisk nytta av deras kritik och att manuset följaktligen aldrig blev bättre än det var kommer den uteblivna publiceringen kanske kunna ses som ett kvitto på att dina närmaste älskar dig. Inte oviktigt.

Förr eller senare gör du slag i saken och skickar in ditt manuskript till förlag. De flesta har numera en digital portal där du fyller i ett formulär med några raders följebrev om vad du är för en filur egentligen. Du skriver en snabb synopsis som ger förlaget ett hum av vad det är du skrivit. Du bifogar manuset som pdf. Ett fåtal förlag insisterar än idag på att få sig tillskickad en utskrift, varpå månget träd fälls i onödan och brevbäraren får ont i ryggen. Sedan väntar du. Ett typiskt förlag låter via autosvar hälsa att man tar kring tre månader på sig att bedöma manuskriptet och återkomma.

Vad händer under dessa tre månader? Till att börja med ska du vara medveten om att det skrivs en hel del bokmanus, och att förlagen följaktligen får in en enorm mängd dylika. Jag inbillar mig att den första gallringen är snabb och brutal: Någon på förlagsredaktionen ögnar igenom följebrev och slänger ett snabbt öga i manuset, och lägger det i en hög på närmare påseende, eller kasserar det omedelbart. De manus som bedöms intressanta går igenom motsvarande process hos en annan redaktör, fler sållas ut och färre behålls.

Ett manus som bedöms som tillräckligt intressant skickas ut till en lektör. Detta är en extern läsare för vilken förlaget har förtroende, som får i uppgift att läsa hela manuset, sammanfatta det för redaktionen och skriva ett utlåtande om dess styrkor och svagheter. Manuset återvänder med detta utlåtande, eventuellt läses det av flera personer i förlagets manusgrupp, och vid ett möte tas ställning till huruvida det fortfarande är intressant eller ej.

Det finns företrädesvis två sorters refusering. Antingen får du ett kortfattat standardsvar lika opersonligt som det du fick då du först skicka in ditt manus, och ordalydelsen är en variation på budskapet att förlaget avböjer publicering och tyvärr inte kan ge en mer utförlig kommentar till varför. Denna sorts refusering är naturligtvis oerhört frustrerande eftersom du aldrig kommer att få veta på vilka grunder ditt manus refuserades. Det kanske var det sämsta förlaget någonsin läst? Det kanske bara tillhörde en litterär genre för vilken förlaget är ointresserad? Hela manusgruppen kanske var rungande överens om de litterära kvaliteterna hos ditt verk, men tveksamma till att det vore möjligt att tjäna pengar på det (verksamheten är ju trots allt vinstdrivande)? Det får du aldrig veta. Du lämnas med känslan av att du lika gärna skulle kunna ha skickat in en samling utskrifter från Wikipedia.

Den bättre formen av refusering kommer om ditt manus avfärdats först efter viss bedömning. Du kan då få ett personligt brev från ansvarig redaktör, samt få bifogat det utlåtande som lektören skrev efter att ha läst ditt manus. Detta är guld värt, och en stor välgärning från förlagen: Trots att de inte väljer att publicera ditt manus får du ändå någonting konkret att ta till dig, när ditt ömma ego repat sig tillräckligt för att acceptera det rimliga i kritiken. Det är att betrakta som en uppmuntran.

Man kan tycka att förlagens bedömningsprocess borde vara vetenskaplig och ofelbar. Alla de förlag till vilka du skickat in ditt utmärkta och kommersiellt gångbara manus borde svara med ett rungande ja. Andra människors undermåliga alster borde likaledes bemötas med ett kollektivt nej. Varje bok som publicerats är ett motbevis mot denna tes. Det finns få succéer som inte fått avslag, från Harry Potter till Pippi Långstrump. Snabba Cash. En man som heter Ove. Ingen ville ha Stieg Larssons Millenniumböcker förrän gode vännen Robert Aschberg personligen ringde till Norstedts och uppmanade dem att ta en till titt på manusen. Man kan fråga sig hur det är möjligt att ett förlag kan misslyckas med att tacka ja till en bok som sedermera trycks på annat håll och blir ett populärkulturellt fenomen, men det händer hela tiden. Detta gör situationen svårare för alla oss som blivit refuserade. Historier som dem ovan gör att hoppet lever vidare.

Mitt eget manus har bemötts med båda typerna av refusering. Jag har haft förmånen att ta del av en handfull lektörsutlåtanden, och de var alla tämligen samstämmiga, vilket lämnade ett minimum av tvivel över vilka förändringar som var av nöden. Jag förde också tidigt en mer personlig dialog med ett förlag, skrev ett nytt manusutkast baserat på deras önskemål, men av detta blev i slutändan ingenting. Jag ansåg själv att det nya utkastet var överlägset det gamla, skickade det till andra förlag, varpå hela proceduren upprepades en gång till. Ny version baserad på nya önskemål, utan några förpliktelser från förlaget ifråga. Den tredje versionen var dock bättre än de två första, och denna tredje version blev också slutligen antagen.

Vägen har med andra ord varit krokig och långsam och är inte slut än, men under förutsättning att allt går som det ska kommer alltså den färdiga boken ut i handeln ungefär två år efter att det första utkastet stod klart.

2016-11-07 11:51 2 kommentarer

En stund av självrannsakan

2016-11-07 09:07 1 kommentar

Giovanni_Pierluigi_da_Palestrina.jpg

När du satt sig ner för att skriva 6 000 tecken om den amerikanska fribrottningens historia och valt en rekommenderad Spotifyspellista vid namn Early Classical, och efter nittio minuter av körsång tänker att jävlar vad fokus det var på kyrkomusik i det här urvalet, och vid närmare efterforskningar inser att programmet stått inställt på Repeat 1 och att du lyssnat på samma sju minuter långa Palestrinamotett om och om igen och plötsligt slås av tanken att du kanske inte riktigt är den musikkonnässör du trodde dig vara? Den känslan.

2016-11-07 09:07 1 kommentar

Långfredag: Upp som en sol, ned som en pannkaka

2016-11-04 09:41 6 kommentarer

På fredagar skriver bloggen så långt den vill om vad den känner för.

Denna fredag hela historien om Concorde, och om människans eviga dröm om att flyga snabbare än ljudet medan hon äter rysk kaviar.

1-concorde-get.jpg

I nästan tre decennier, från den första kommersiella flygningen i januari 1976 till den sista i november 2003, var Concorde ett exempel på en omöjlig dröm som mot alla odds tvingats in i verkligheten av visionärer som vägrade acceptera fakta. Fakta: Överljudsflyg under det sena 1900-talet var en opraktisk historia, allra mest ur ekonomiskt hänseende. Under hela sin verksamma tid var Concordeprojektet ett svart hål där pengar försvann, en smäll som delades av de statsbudgetar som varit inblandade från första början: Frankrikes och Storbritanniens. Inom ekonomistudier har fenomenet rentav fått ett eget namn: The Concorde Fallacy, Concodefelslutet, en hopplös affär i vilken intressenterna tycker sig ha investerat så mycket pengar att enda utvägen förefaller vara att investera ännu mer pengar i hopp om att verkligheten en vacker dag ska linjera sig med drömmen. Det gjorde den aldrig. Men vilken dröm det var!

Det privilegierade fåtal som flugit Concorde kommer att minnas det för livet. Den mest namnkunniga rutten var den transatlantiska, antingen från Charles de Gaulle i Paris eller från Heathrow i London till John F Kennedy i New York eller Dulles i Washington, en resa som tog kring tre och en halv timme, mindre än halva tiden jämfört med snabbaste alternativ. Så fort man hade vatten under sig kunde piloten spränga ljudvallen – förbjudet över landbacken för att undvika att krossa rutor och trumhinnor eller få husgrunder att sätta sig i bebyggda områden – och fortsätta att öka hastigheten till strax över dubbla ljudets: Mach 2,04 eller 2 180 kilometer i timmen.

Man klättrade till över 18 000 meters höjd, högt upp i stratosfären på gränsen till vad som tekniskt sett räknas som rymden. Ovanför och runt omkring antog himlen en djupt mörkblå färg. Från passagerarnas fönster kunde man se jordskorpans krökning längs horisonten. De som flugit minns gärna en svag värme som reflekterades från kabinens rutor, ett resultat av den friktion som flygplanskroppen utsattes för trots att den tunna luften utanför höll 60 minusgrader eller mindre, lyckligt ovetande om att denna värmeutveckling samtidigt får flygplanskroppen att bli upp till 25 centimeter längre än vid avgång. Här uppe är risken för turbulens närmast obefintlig. Man flyger ovanför vädret. Antalet passagerare varierade från 98 till 128, fördelade på rader om fyra säten, två på var sin sida om mittgången i en mycket smal kabin.

2003, månaderna för slutet, var passagerarna en blandning av reguljära pendlare och turister som lyckats förverkliga en livslång dröm, alla lika inför planets enda klass: Den första. Att flyga Concorde var en studie i lyx, från det att du bjöds på en frukost eller en förfriskning i den egna avgångsloungen till det att du klev av vid destinationen efter en resa som allt som oftast beskrevs som för kort. Ombord serverades en trerättersmeny signerad Michel Roux där en laxballotine följes av val mellan lamm eller havsabborre och avslutades med en banantårta eller en ostbricka följd av kaffe, med ett dryckesval bestående av inledande champagne Pommey Cuvée Louise 1989, beroende på val av huvudrätt antingen rött Corton-Pougets Grand Cru 1994 Chateau de Corton André eller vitt Corton Charlemagne Grand Cru 1996, Labouré-Roi, följt av portvin, Warre's 1982 Colheita. Den kräsmagade kunde givetvis botanisera fritt i planets vin- och champagnekällare, beställa vilken cocktail som helst efter egna önskemål, eller nöja sig med en Johnny Walker Blue Label, artonårig Glenfiddich eller Martell XO. Hade det varit 70-tal hade man fått en Havannacigarr som krona på verket, men allt var ju som bekant bättre förr. Biljettpris tur och retur? En bit över 10 000 dollar. Dollarn stor i 7,72 vid tillfället, och med de senaste decenniets inflation i åtanke hamnar vi på vad som idag motsvarar strax över 90 000 kronor.

Även om kundmottagande inte var att skämmas för, var det ändå långt ifrån den ursprungliga tanken med Concordeprojektet. Tvärtom ligger det närmare till hands att se överdådet som ett tecken på misslyckande. Planen var inte att att Concordes målgrupp skulle utgöra samhällets ekonomiska elit, folk för vilka fyra-fem sparade timmar var värda att betala mångdubbelt mot vad transportkonkurrensen begärde. Initiativtagarna såg snarare Concorde som framtidens allmänna färdmedel, ett både effektivare och kostnadseffektivare nästa steg i flygfartens utveckling. Ett antal ogynnsamma faktorer skulle göra den drömmen orealistisk.

Ljudet färdas med en hastighet kring 340 meter i sekunden, en siffra som varierar med några tiotal meter beroende på luftens temperatur och densitet. Mätt i mer bekanta hastighetsmått: Cirka 1 225 kilometer i timmen. Under den utveckling av flygteknik som skedde under det andra världskriget började man närma sig liknande hastigheter, och upptäckte där vad som blev känt som ljudvallen, samma fenomen som hindrar även ljudet från att färdas fortare. Luftens sammansättning ändras kring det accelererande föremålet, och ett kraftigt motstånd uppstår. Lufttrycket på ett flygplan förskjuts och rodret lyder inte längre under samma lagar. Om planet ökar hastigheten ytterligare uppstår en så kallad ljudbang då luften framför planet trycks undan. Från marken upplevs ljudet som snarlikt en explosion, stark nog att ha använts som ett vapen i sig, då stridsflyg lägger sig på låg höjd och går upp i överljudsfart direkt ovanför bebyggda områden. Inuti planet hörs förstås ingenting, för att? Just det: Planet rör sig snabbare än det ljud som det gör.

Det var nazisternas Luftwaffe som först löste problemet med att flyga snabbare än ljudets hastighet, med ett raketdrivet plan känt som Messerschmidt M 162 Komet. Planet i sig blev ingen framgång i strid, men ingenjören Alexander Lippisch lade icke desto mindre grunderna för det som komma skulle. Han insåg att konventionella flygplansvingar inte dög i överljudsfart, och kom fram till den konstruktion som allt sedan dess blivit normen för överljudsplan, lika gångbara på JAS 39 Gripen som på Concorde. Den kallas Deltavingen.

Andra världskriget tog slut, det tredje riket föll, men drömmen och överljudsplanen bestod. 1947 blev amerikanen Chuck Yeager den förste namngivne pilot att flyga snabbare än ljudets hastighet, och för den som vill förkovra sig ytterligare i den mycket minnesvärda historien rekommenderas mastodontfilmen Det Rätta Virket (1983) eller författaren Tom Wolfes förlaga med samma namn. Yeager fortsatte sina insatser som testpilot parallellt med sin militära bana, innan han lade rodret på hyllan hade han lyckats uppnå Mach 2,44, eller 2,44 gånger ljudets hastighet. Vid det laget, början av 60-talet, var överljudsplan den nya normen för stridsflygplan. Och varför, frågade sig fler och fler, skulle samma sak inte gälla kommersiella flyg?

Att korsa Atlanten hade blivit allt mer populärt för civilpersoner. Utvecklingen av det första jetplanet, de Havilland Comet, lyckades redan 1958 pruta ner flygtiden London-New York från propellerplanens 14 timmar till kring tio, även det en resa som avskräckte, i synnerhet då komforten ombord lämnade övrigt att önska. Även om USA varit överljudsplanens pionjärer sedan krigsslutet blev det nu britterna som fick eld i baken: Man såg en framtid där överljud blev standard, och den som kom tvåa i på marknaden riskerade att bli fullständigt akterseglad. En kommitté instiftades för att främja utvecklingen av kommersiellt överljudsflyg, och man lyckades engagera även Frankrike i projektet. Man enades om namnet Concorde, ett ord som på båda språken betyder samförstånd, om än utan E på slutet i engelskan. Valet av fransk stavning ledde till en patriotisk protestvåg i Storbritannien, men den ansvarige ministern Tom Benn visade is i magen och berättade utan att röra en min att det avslutade E:et stod för England. När en arg skotte påpekade att även skotska delar skulle användas i flygplanen förklarade Benn att E:et även stod för Écosse, det franska namnet för just Skottland. Alla var nöjda. Kontrakt skrevs mellan de inblandade länderna, med enorma straffavgifter för den som ville dra sig ur. Detta skulle visa sig inte vara oviktigt i sammanhanget.

Utsikterna för Concorde såg från första början fantastiska ut. Man tog in intresseanmälningar från när och fjärran, och över hundra långdistansflygande flygbolag ställde sig på kö för att reservera ett eller flera Concordeplan. Man påbörjade bygget av två prototyper 1965. Den första av dem gjorde sin jungfrutur i mars 1969, lite försiktigt, men gasade upp i överljudsfart och sprängde ljudvallen i oktober samma år. Allt föreföll bäddat för succé. Sedan: Katastrof.

Även USA hade i skymundan utvecklat ett kommersiellt överljudsplan: Boeing 2707. 1971 bestämde man sig för att lägga ner projektet, som slukat så bisarra mängder pengar att någon vinst aldrig var att vänta. För den skull slutade man inte att oroa sig för Concorde, och man vidtog åtgärder. En av dem var att förbjuda överljudsplan att flyga snabbare än ljudets hastighet över amerikansk mark, med ljudnivån som motivation. En annan var ett omfattande propagandaarbete i hopp om att sänka Concorde och hindra planet från att konkurrera ut den egna, långsammare, flygflottan. Man slösade ingen tid på att framhäva överljudsplanen som bränsleslukande och ett stort hot mot ozonlagret. Man hävdade att även om hastigheten begränsades över land skulle starter och landningar låta så hemskt att ingen människa skulle kunna leva i närheten av en flygplats med den mentala hälsan i behåll. Och när jänkarna gjort sitt kom ryssarna och gjorde allt mycket, mycket värre.

Det visade sig att inte heller Sovjetunionen stillatigande tänkte sitta och vänta medan andra nationer utvecklade överljudsplan. Leonid Brezjnev satte den anrika designbyrån Tupolev på att så snabbt som möjligt ta fram ett sovjetiskt dito, och man lydde order: Trots massiva problem och ständiga systemkrascher slog man både Boeing och Concorde, och Tupolev TU-144 blev världens första kommersiella överljudsplan. 1973 var det upp till bevis: Flygmässa i franska Goussainville utanför Paris. Det skulle bli överljudsplanens kamp, med publiken som domare. Concorde var på plats med sin prototyp, liksom ryssarna med sin TU-144. Concorde flög först, och imponerade inte särdeles på de åskådare – 250 000 stycken – som skrev ner sina betraktelser. Den sovjetiske piloten var segerviss inför reportrarna.
– Vänta bara tills ni får se oss flyga. Det blir någonting, det.
Tyvärr fick han rätt. Den ryska TU-144:an tog fart, lyfte, stegrade brant och började sedan dyka mot marken från 600 meters höjd. När piloten försökte räta upp nosen slets vänstra vingen loss. Resten av planet gick i bitar omedelbart därefter. Flygplanskroppen jämnade femton hus med marken där den landade. Sextio människor skadades, åtta civila dödades varav tre barn, hela flygplansbesättningen fick sätta livet till. De återstående TU-144:orna reducerades till undanskymda positioner i den sovjetiska flygflottan innan man ansåg sig kunna ta dem ur bruk utan att förlora allt för mycket ansikte. Förtroendet för överljudsplan hade tagit en rejäl törn i allmänhetens ögon, och nu fanns bara Concorde kvar.

Nästa dråpslag lät inte vänta på sig, och den kom i form 1973 års oljekris. Intill dess svävade världen i villfarelsen att tillgången på nedsmälta dinosaurier var stabil och outtömlig. Den skulle dock visa sig vara underställd politiken liksom allt annat, och när USA ställt sig på Israels sida i väpnad konflikt mot Egypten och Syrien valde oljeshejkerna att statuera exempel. Man införde ett embargo, och över en natt fyrdubblades priset på olja, därmed även på bensin, därmed även på bränsle till Concorde. I denna veva gjorde någon en marknadskalkyl som borde blivit dödsstöten för världens sista kvarvarande kommersiella överljudsplan: En Concorde klarar av att transportera en passagerare 26 kilometer per fyra liter bränsle. I en Boeing 707 flyger samme passagerare 54 kilometer på samma soppa, i en Boeing 747 75 kilometer och i en DC-10:a över 85 kilometer. Slutstats: Det är dubbelt så dyrt att tanka en Concorde jämfört med närmaste alternativ. De en gång så entusiastiska intressenter som köat för att få köpa planen föll av en efter en. Tills slut återstod bara två: De nationer som förbundit sig att betala astronomiska viten om de hoppade av.

Det blev aldrig någonting av med alla de hundratals Concorde som skulle byggas. Istället blev det tjugo stycken, varken mer eller mindre. Sju vardera gick till de statligt ägda British Airways och Air France, och de övriga sex var prototyper. Och så började legenden om världens snabbaste och lyxigaste flyg: Inte för att det varit ambitionen från början, utan för att miljonärerna var den enda målgrupp som återstod.

Fjorton plan i luften, alltså. Men som de flög! Från januari 1976 till juli 2000 flög man kors och tvärs över hela jorden, reguljärt och chartrat, på gränsen till rymden i hastigheter endast stridspiloter fått uppleva. Man blev synonym med lyx och erbjöd sina passagerare endast det bästa. Tekniken visade sig även vara mycket säker, trots utmaningarna: I närapå ett kvarts sekel förblev Concorde världens säkraste flygplan. En titel man behåller tills den dag man kraschar, förstås, och det skulle man också komma att göra. Även om det inte var Concordes fel.

Den 25 juli 2000 påbörjade Air France Flight 4590, en av bolagets sju Concorde, sin acceleration nedför landningsbanan med destination JFK. Tio minuter tidigare hade en DC-10 från Continental Airlines på väg mot Newark lämnat samma landningsbana, men tappat en bit titan från en motorkåpa som blivit kvar på banan. Denna vassa metallbit punkterade ett av Concordens däck, varpå en bit gummi slets loss och träffade bränsletanken, som brast. Concorden hade redan uppnått en sådan hastighet att lyftet inte kunde avbrytas, och en passagerare på ett annat plan i väntan på avfärd kunde från sitt fönster ta en bild på Flight 4590 just när den lyfter, med en eldkvast bakom sig som är längre än själva planet. Planet kraschade rakt in i ett hotell i närbelägna Gonesse. Samtliga hundranio ombord dog, liksom fyra på marken. I väntan på en komplett utredning togs alla Concordeplan ur drift. När man påbörjade flygningarna igen stod det klart att trafiken aldrig skulle hämta sig: Mediauppmärksamheten hade stämplat världens hittills säkraste plan som osäkert. I mellantiden hade World Trade Center fallit terrordåd och flygnäringen i stort upplevt en nedgång. Dessutom kom man till slutsatsen att Concorde också var redo för pension: Cockpiten var fortfarande analog. Tekniken, som varit banbrytande på 70-talet, hade inte uppgraderats nämnvärt sedan dess. Och varför skulle man gjort det? Den fungerade klanderfritt, och det fanns ingen konkurrens som man behövde hålla jämna steg med. Concorde var den enda av sitt slag.

Pensionsbeskedet kom den 10 april 2003. Den suck av nostalgisk melankoli som kom från världens transatlantiska lyxpendlare kunde bara mäta sig med den suck av lättnad som släpptes av de inblandade flygbolagens ekonomiavdelningar.

Timeline för Concorde
1956: Brittiska myndigheter skapar en särskild utredningsgrupp för möjligheterna att utveckla civila överljudsflygplan.
1960: Ett samarbete inleds mellan Frankrike och Storbritannien. Projektet döps till Concorde.
1965: Första prototypen flyger från Toulouse.
1965: Samma prototyp uppnår överljudshastighet för första gången.
1971: Concorde flyger över Atlanten för första gången i demonstrationssyfte.
1976: Concorde påbörjar reguljära flygningar.
1977: Man konstaterar att kostnaden för Concorde överskridit sexdubbla budgeten.
1977: Ett domstolsbeslut ger Concorde rätten att starta och landa från John F Kennedy-flygplatsen i New York, som tidigare förbjudit Concorde på grund av ljudnivån. Man konstaterar i domen att bland annat Air Force One faktiskt låter värre.
2000: En Concorde är för första gången inblandad i en dödsolycka utanför Paris.
2003: Driften av Concorde läggs ner. British Airways avböjer ett erbjudande från Sir Richard Branson om köp av samtliga Concordeplan för ett symboliskt pund styck.

Prestanda
Längd: 61,8 meter.
Spännvidd: 25, 6 meter.
Maximal hastighet: 2 179 km/h.
Räckvidd med full tank: 6 582 km.
Maximal flyghöjd: 18 300 meter.
Passagerare: 100 stycken, fördelade på två kabiner.
Besättning: Nio (två piloter, en flygingenjör och sex besättningsmedlemmar i kabinen).
Flygtid London-New York: Cirka tre timmar och 20 minuter.

Känt folk på Concorde
Joan Collins
Bemärkt brittisk diva och skådespelerska som flög Concorde så ofta att hon sågs som inofficiell ambassadör för varumärket.
Elton John
Bar solglasögon under färden.
Phil Collins
Flög Concorde över Atlanten i syfte att kunna genomföra två Live Aid-konserter på samma dag.
Diana Ross
Souldivan flög nästan Concorde, men avvisades från Heathrow efter att ha nitat en kvinnlig säkerhetsvakt som dristat sig att försöka visitera henne.
Sean Connery
Hade bråttom att lämna landet för att slippa svara på frågor om Highlander 2.
Elizabeth Taylor
Endast det bästa var gott nog.

2016-11-04 09:41 6 kommentarer

Blodfredag

2016-10-21 09:04 21 kommentarer

maxresdefault.jpg

Yes y'all, jag sitter här med skadetabellerna för Sagan om Ringen: Rollspelet – ja! de legendariska skadetabellerna för Sagan om Ringen: Rollspelet – och står till din tjänst hela dagen fram till 13.30, med avbrott för lunch.

Allt du behöver göra är:
1. Rulla en T100 och redovisa resultatet.
2. Redovisa vilket vapen som trakteras.
3. Redovisa eventuella bonusar och modifikationer som du finner lämpliga.

samt

4. Nämna ifall det är en så kallad stor varelse du attackerar, eftersom de går på en separat uppsättning tabeller.

2016-10-21 09:04 21 kommentarer

Ökande bloggtrafik

2016-10-18 09:47 12 kommentarer

Det händer exceptionellt sällan att bloggen är inblandad i några trafikmässiga incidenter, och därför framstår gårdagens två (2) som värda extra uppmärksamhet. Måndag morgon innebär redaktionsmöte, varför bloggen snarare än att promenera in till kontoret på Odenplan tar bilen mot Solna. Sömndrucken och aningen ouppmärksam som jag var råkade jag vid utfarten till huvudled tränga en så kallad härskarcyklist, som hade företräde i sammanhanget men istället tvingades sänka farten och ta en lov runt min kofångare för att komma förbi. Han var inte sen att markera sitt missnöje med onda ögat.

I vuxen ålder har jag ofta förfasat mig över brist på artighet hos folk i gemen, och kan bara hoppas att det är ett innerstadsfenomen: Även om man råkar vara den felande parten reagerar människor ofta med aggression vid tillsägelse, hos bilister ofta exemplifierat med den så kallade kontrasignalen: Bilist 1 tutar på Bilist 2 för att Bilist 2 gjort en tveksam manöver, varpå Bilist 2 tutar tillbaka som för att säga att det minsann är du som kan dra åt helvete. Som konnässör av kontrasignaler han jag nämna en sällan hörd delikatess i sammanhanget, vilket är när Bilist 1 väljer att då tuta en gång till. It's on!

Tack vare citytrafikens sävliga natur hade jag och härskarcyklisten sällskap en bra bit nedför gatan. Han sökte under denna väg min blick så ofta han kunde, och jag insåg att vi skulle bli stående alldeles bredvid varandra vid trafikljuset, som för tillfället visade rött. Jag valde att föregå hellre än att föregås, och visa den jäveln var skåpet skulle så. Jag vevade ner rutan på passagerarsidan, lutade mig över bilbarnstolen och sa med myndig röst:
– Förlåt. Jag såg mig inte för.
Han nickade och vinkade att allt var förlåtet, och när ljuset slog om skildes vi åt som de bästa av vänner, och lämnade bakom oss en värld som plötsligt framstod som en lite bättre plats.

Hemkommen från redaktionsmötet en timme senare ställdes jag inför den sällan tacksamma uppgiften att hitta en parkeringsplats. Bloggen har i takt med familjens tillökning uppgraderat sin fordonspark, och framför istället för Pricken – en grafitgrå hallick-Corolla av 2005 års modell – en Volvo V70, i hemmet gemenligen känd som Volvorine. De fördelar som Volvorines enorma lastutrymme innebär för ägaren av flera barnvagnar balanseras mot svårigheterna att hitta en tillräckligt stor lucka att parkera i, men efter flera år som boende i innerstaden är bloggens förmåga att parallellparkera nästintill paranomal, och har inte blivit sämre av att Volvorine visade sig vara utrustad med ett för bloggen tidigare okänt science fiction-fenomen som backsensor. En parkering hittades, och bilen parkerades med minsta möjliga marginal till framförvarades dragkrok och bakomståendes registreringsskylt. En förbipasserande lapplisa gav mig en stående ovation när jag klev ut och såg ut som om hon just agerat ovetande gäst i en gatushow av David Blaine.

Senare på dagen fick jag ett samtal från ett för mig okänt nummer. Dess innehavare presenterade sig, och sade sig vara föraren till den bil framför vilken jag parkerat, och som måste fått mitt namn från Transportstyrelsen, till vilket jag råkar veta att man måste ringa personligen och tala med en automatisk tjänst. Utan att vara särskilt konfrontativ framförde han sitt ärende:
– Du står väldigt nära min bil.
Min första tanke här var givetvis att han ansåg att jag hade repat hans lack, bucklat hans plåt eller att han på grund av bristande krypkörningsfärdigheter tyckte sig inparkerad. Varken eller, visade det sig. Han fortsatte.
– Det är inte fysisk möjligt att parkera så. Det är ju liksom en millimeter till bilen framför och en millimeter till mig. Du måste ha knuffat dig in på något sätt.

Jag ska erkänna att jag blev rätt ställd, i synnerhet som jag till detta var oskyldig som en nyfödd lammunge. Men: Han satte fingret på någonting jag själv ofta funderat på. Hur är det möjligt att parkera så? Hur kan en bil ta sig in diagonalt och ställa sig på en plats där den knappt får plats rak? Ändå vet jag av mångårig empirisk forskning att det går. Men hur? Och är det, som mitt irrationella dåliga samvete gjorde gällande, på något sätt oansvarigt att genomföra handlingar som man inte kan redogöra vetenskapligt för? Men jag står ändå på jorden utan att sitta på hållbara matematiska bevis för tyngdlagen?

Eftersom jag aldrig förstått fickparkeringens mekanismer själv trots erlagd tankemöda var jag inte förmögen att förklara dem för min påringare. Jag hann heller inte fundera över vilket motscenario han förfäktade: Skulle jag ha knuffat undan hans bil för att sedan på något sätt knuffa den tillbaka, kanhända för att undanröja spåren? Eller ville han anklaga mig för häxeri? Eller för att förhöra sig om huruvida jag hade en polare med en lyftkran, vilket vore orättvist mot andra bilister? Medan jag sysselsatte mig med bryderier som dessa tog han tillfället i akt att besvara frågan som vid det här laget hade blivit en elefant i rummet: Vad han ville egentligen.
– Du kan väl tänka på det i framtiden?
Jag hann gå igenom ett omfattande fuck you asshole/Terminator 1-artat kartotek av genmälen till någon som antingen inte kan ha tillbringat mycket tid på Stockholms gator eller också måste känna sig manad att ringa den här typen av samtal på daglig basis. Men fann att inget av dem skulle göra världen till en bättre plats, eller för den skull förkorta återstoden av samtalet. Istället ljög jag för den goda stämningen skull.
– Jag ska tänka på det.
– Tack.
– Tack själv.
Och som skepp i natten skildes våra vägar.

2016-10-18 09:47 12 kommentarer

Boken jag skrivit, del 1

2016-10-17 11:44 4 kommentarer

Det är ungefär ett år kvar till utgivningen av den bok som jag skrivit, som alltså ännu befinner sig på vad som i branschen kallas manuskriptstadiet. Ett år, har jag fått höra, räknas som snabba ryck i sammanhanget: Jag har mitt första manusmöte om några veckor, börjar arbeta med alla förändringar vi då enas om, med sikte att vara helt klar med all text senast i april. Parallellt ska det formges omslag och dylikt. Det finns en hel del grejer i prosan som jag vill fila på oavsett vad förlaget har att säga, inte minst en extrakoll av alla de källor som ligger till grund för mycket av bokens handling och miljöer. Det rör sig som eventuellt bekant om en historisk roman, förlagd till Stockholm år 1793, ett årtal som även råkar vara bokens titel.

Då denna roman som uttryck för mitt eget skrivande betraktat är vad bloggen Kulturkrock strävat mot ända sedan starten 2011 hoppas jag på att ha ork att ge dig, ärade läsare, inblick i arbetet med texten fram till dess att utgivningen är ett faktum. Och att du har ork att läsa det.

Så låt oss börja från början.

Jag har, så långt tillbaka jag kan minnas, alltid velat bli författare. Jag har lagt ut texten här åtskilliga gånger om hur mycket läsningen betytt för mig under hela mitt liv, och framför allt under min uppväxt. Ofta ensam som barn vände jag mig till böcker för distraktion och eskapism, och kände ett djupt men svårdefinierbart band till dem som skrivit dessa texter som kom att att påverka mig så fundamentalt. De delar av min personlighet, mitt sätt att tänka och att uttrycka mig som formas av miljö snarare än arv är på många sätt och vis en amalgam av allt jag läst och älskat. Och jag kände då som nu att en dag, någon gång, vill jag stå på andra sidan av den sortens kommunikation. När jag skriver tänker jag mig läsaren som en enda person – dig – precis som jag alltid läst text som en saga berättar bara för mig och ingen annan, må så vara av någon som är död eller okänd, men vars röst ändå hörs klart och tydligt i mitt huvud. Jag vill vara den rösten åt en annan, och om inte betyda någonting grundläggande så åtminstone underhålla för stunden.

Skribentbanan, som pågått i tretton års tid vid det här laget, har varit ett sätt att arbeta med språk och att försörja mig i väntan på att detta en dag skulle hända. Dessvärre gick det rätt bra åtminstone rent ekonomiskt, men tog i gengäld mycket tid i anspråk. Bokskrivandet lät därför vänta på sig. Lättprokrastinerat. Jag har nämnt att jag började skriva på någonting för ett antal år sedan, men avfärdade det som uselt. Jag konstaterade att jag uppenbarligen inte var mogen att skriva så som jag ville, och blev vid min läst.

1793 var nog inte tänkt att bli publicerad, tror jag. Eller också var det vad jag intalade mig själv för att lura mig själv att jag egentligen inte riskerade någonting. Mina inledande tankar var som följer: 1793 var den bok jag kände att jag var tvungen att skriva för att sedan acceptera att inget förlag skulle vilja ge ut något dylikt, varpå jag skulle tvingas kalibrera mig mer efter verkligheten och skriva någonting annat istället. I början fanns vidare tre antaganden:
1. Om jag börjar skriva kommer jag antagligen aldrig att bli färdig.
2. Om jag blir färdig kommer ingen att vilja publicera resultatet.
3. Om det blir publicerat kommer ingen att vilja läsa det.

Tes 1 och 2 har oväntat nog motbevisats, och tes 3 är upp till dig och ingenting jag egentligen kan påverka. Nu är väl drömmen en annan, och jag försöker hålla den ödmjuk: Jag vill att 1793 går bra nog för förlaget att vilja ge ut en bok till.

Många av oss som inte funnit den plats till vilken vi känner oss obönhörligt kallade, gissar jag, kompenserar genom en intern och inte sällan hemlighållen identitet. Du kan vara född till regissör, finansgeni, rekordmäklare, konstnär, astronaut eller racerförare, exakt vilket spelar ingen roll; djupt inne i den puppa som är ditt vardagliga liv finns någonting annat som bara väntar på rätt omständigheter för att bryta sig loss och sträcka sig efter sin fulla potential. Så har det alltid varit för mig, i alla fall. Mitt problem med att börja skriva 1793 var simpelt och lättbegripligt: Det var väldigt otäckt, för om jag gör ett medvetet försök att uppfylla mina drömmar riskerar jag att bevisa att de är bortom mitt räckhåll. I idévärlden är mitt bokmanus perfekt, det är ett mästerverk, det är felfritt och makalöst. I sinnevärlden är det bara ord i ett Worddokument på en datorskärm, vart och ett som antagligen skulle kunna bytas mot ett bättre, av intresse för ingen och nyttigt endast för att överbevisa mig om min egen medelmåttighet. Och jag måste fråga mig: Om jag misslyckas här, hur ska jag i framtiden definiera mig själv? Jag kan inte längre vara den framstående författaren utklädd till skribent, väl? Kommer någonting inom mig att släckas för gott? Riskerar jag mitt liv, kommer min läsning av andra verk framledes vara en bitter påminnelse om mitt eget tillkortakommande?

Det var skrämmande att börja skriva en kort prolog, och därpå det första kapitlet, och att fortsätta därifrån. Jag gjorde det ändå, och enda anledningen till att jag vågade göra det var genom konstruktionen av ännu en lögn: Jag intalade mig själv att jag, som hade framförhållning att förutse allt detta, bättre skulle kunna hantera besvikelsen den dagen den gjorde påhälsning. Den överanalytiskt lagdes kardinalfel är att tro att hens tankar har makten att förändra någonting när de i själva verket står sig slätt mot känslor.

Grågryning hjälpte förstås, den tungt rollspelsinfluerade följetong i 20 delar som gick här under vintern 2013. Helt och hållet tack vare dig som läste och deltog. Vilken enormt positiv upplevelse det var för mig. Jag blir alldeles varm inombords bara jag tänker på det, tre år senare.

Jag började skriva 1793 under mellandagarna 2013. Det ursprungliga manuskriptet (avsevärt längre än dagens) var kring 850 000 tecken långt, vilket är en rätt diger lunta. Arbetet skedde på kvällar och helger, och kunde genomföras mycket till följd av att min hustru var gravid med vårt första barn och fick ett stort sömnbehov. Den ursprungliga planen var att bli klar före månadsskiftet september-oktober, då förlossningen var att vänta. Det hanns inte med, och istället sattes sista punkten av den första manusversionen nästan exakt ett år efter påbörjat arbete.

Det stod klart i samma stund som manuset skickats iväg till förlag, bara ett i mängden av de tusental som vart och ett av dessa tar emot årligen, att jag i väntan på ett positivt besked förvandlat mig själv från en hyggligt framgångsrik magasinsjournalist till en misslyckad författare. Och att det trots allt var vad jag hellre ville vara, men också att allt det där som jag inte trodde stod på spel ändå visade sig göra det.

2016-10-17 11:44 4 kommentarer

Dramaturgisk vilda västern

2016-10-14 10:53 12 kommentarer

1474583239-westworld-vintage.jpg

Om du, ärade läsare, tagit del om bloggens utlåtande om Stranger Things – eller för den delen någonting annat som bloggen publicerat förut – kan du redan vara bekant med bloggens olyckliga benägenhet att låta sig distraheras av små detaljer i diverse verk, och att antingen höja detsamma till skyarna eller förkasta det i sin helhet baserat på dessa. Bloggen är, för att låna gastronomins språk, väldigt mån om att råvarorna är de bästa. Så hur påverkar denna trista egenskap intrycken av de första två avsnitten av HBO:s nya mastodontsatsning Westworld? Vi kommer dit. Men först något långt viktigare: Trivia!

Westworld är från första början ett fantasifoster signerat författaren Michael Crichton (RIP 2008). Vi kan lite elakt kalla Crichton för förra generationens Dan Brown: Crichtons böcker klär ofta verklighetsfrämmande premisser i kvasivetenskaplig dräkt, och inkluderar förklarande partier som får den godtrogne att känna att hen inte bara har uppskattat en fartfylld skildring av en nöjespark full av återuppväckta urtidsdjur, utan också att hen har lärt sig någonting om kloning och genmanipulation på köpet. Ja: Crichtons största genomslag inom populärkulturens mittfåra är Jurassic Park, kioskvältande roman famöst filmatiserad av Steven Spielberg. Efter Jurassic Park blev rättigheterna till Crichtonböcker högvilt i branschen, men sällan med lika lyckat resultat: Nämnas kan Antonio Banderas-debaclet The Thirteenth Warrior, Congo och Sphere (varav den sistnämnda bloggen råkar vara lite svag för eftersom vi beundrare av undervattens-sci-fi sällan har råd att vara kräsna). Han var också upphovsman till den monumentalt inflytelserika sjukhusserien Cityakuten. Personligen har jag endast läst en enda bok av Crichton, detta då goda råd var dyra under någon annars bortglömd semester och hotellets andrahandsbibliotek plundrades. Boken ifråga var Timeline (1999, även av mig osedd film 2003), och jag minns den som katastrofal.

Westworld handlar om en framtida nöjespark befolkad med robotar som imiterar människor från vilda västern kan den läsare för vilken informationen om Crichtons koppling till Jurassic Park kommer som en nyhet misstänka att han plagierat sig själv en aning. Sheriffer i stället för dinosaurier, liksom. Det är dock tvärtom, i så fall. Crichton gav sig själv in på en bana som cinematisk auteur under 70-talet, och hans andra egenhändigt skrivna film var just 1973 års Westworld, där västern- och flintskalleikonen Yul Brynner spelar en skarpskjutande duellrobot som löper amok och gör kaos med parkens olycksaliga besökare. Filmen är idag tämligen bortglömd, och jag har själv inte sett den, men konsensus gör gällande att den var verkshöjd även bortom sitt självskrivna kultvärde. En nyinspelning har befunnits sig i vad som brukar kallas development hell sedan nittiotalet, och HBO tog över projektet, nu i serieform, 2013.

Valet av kombinerad manusförfattare och regissör föll på Christopher Nolans bror Jonathan, för mig mest nämnvärd för att han skrivit förlagan till brorsans regidebut Memento, men även medförfattare till Dark Knight-trilogin. Inspirationskällorna har inte bara varit Crichtons ursprungliga film, utan också uppskattade spel som BioShock, Elder Scrolls, Red Dead Revolver/Redemption och sistnämndas kusin Grand Theft Auto, närmare bestämt den etiska och moraliska problematik som eventuellt kan uppstå i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Ett exempel ur bloggens eget liv: När jag hade utarmat alla sidouppdrag i GTA5 brukade jag bestycka mig med en betydlig arsenal, sno en polishelikopter och förskansa mig högst upp i en skyskrapa för att därifrån regna död och förintelse medelst granatkastare och skarpskyttegevär över oskyldiga förbipasserande och, med tiden, representanter för den digitala ordningsmakten. Helt okej i ett tvådimensionellt spel, lika oacceptabelt i verkligheten. Men vad händer om spelet vore mer realistiskt? Så realistiskt att dess värld befolkades av varelser intill förväxling lika människor, men helt utan människovärde, med vilka det står spelets deltagare att ta sig vilka friheter som helst, mord, tortyr, våldtäkt? Jag vill tro att min insikt i ett spels fiktiva natur besparar mig sociopatdiagnos, och att asociala böjelser per automatik skulle avta i takt med att spelets realism blev allt mer påtaglig; att det är juridiskt opraktiskt är trots allt inte det enda skälet till att jag avhåller mig från dylikt beteende i köttvärlden. Eller? Denna problematik vilar i centrum för Westworld, som utöver seriens titel är en park dit båda barnfamiljer söker sig för en stund äventyr, sida vid sida med fullblodsdårar som får chansen att leva ut sina vildaste fantasier.

Det tog inte många sekunder för bloggen att försöka definiera de regler som styr denna fantasivärld. Hur är de vapnen beskaffade som skjuter blodiga hål i parkens artificiella värdar, men inte kan avfyras mot andra gäster? Hur skiljer gästerna varandra från värdarna? Hur lappas värdarna ihop nattetid, och avfolkas Westworld under dessa timmar på värdar? Finns överhuvudtaget någon form av orsak och verkan som uppmuntrar visst beteende från gästernas sida, och beivrar ett annat: Till och med i GTA:s amoraliska tillvaro blir du trots allt jagad och ihjälskjuten av aina om du lever rövare tillräckligt mycket? Hur hålls mer godhjärtade gäster separerade från anarkin? Och så vidare.

Vad Jonathan Nolan åstadkommit är en perfekt demonstration av en urgammal dramaturgisk sanning: Ingen förklaring är bättre än en dålig förklaring. Det finns så många hål i premissen för Westworld att ett heltäckande försök att förklara dem alla hade gjort manus oskrivbart. Följdfrågefaktorn hade varit enorm. Nolan väljer att låta allt som är irrationellt och ologiskt stå helt oskymt rätt framför våra näsor, och att inte anstränga sig alls för att förklara dem. Och därmed har vi ingen annat val än att acceptera dem; det finns inga utstickande kanter där en luttrad besserwisser kan få fäste med sina ifrågasättande klor. Det är lika fräckt som det är mästerligt, och Nolan kan istället lägga speltid och kompetens på andra saker än exposition. Det är ett magnifikt balansnummer, och serien, två avsnitt in, fascinerande och sevärd. Låt oss hoppas att Nolan även framledes avhåller sig från att försöka förklara den oförklarliga, även om oddsen lär bli mer och mer till hans nackdel ju längre Westworld får fortgå.

2016-10-14 10:53 12 kommentarer

À la minute

2016-10-13 13:05 Kommentera

Jaha, då är det bara att hålla tummarna för en Grammy till Cormac McCarthy då.

Edit: Det är säkert ingen annan som kommer att dra variationer av det här skämtet. Åh, så skönt det är att vara en vacker och unik snöflinga.

2016-10-13 13:05 Kommentera

Niklas Natt och Dag

Gör på King: Redaktör.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar, redigerar.
Född: 1979.
CV i korthet: Värnpliktig fänrik, filosofie kandidat, kuverteringsmaskinsoperatör (nattskift), reporter, redaktör, seniorredaktör, chefredaktör, frilans, konsult.
E-post: niklas.nattochdag@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri