Nöjesbloggen

Intervju: Jonas Lundqvist

2016-08-26 10:34 2 kommentarer
Kategori: Musik

jonas-lundqvist_foto-kristian-bengtsson-1.jpg

En reviderad version av följande text publicerades urpsrungligen i King nr. 4, 2016.

Han har på kort tid blivit Sveriges nästa pophopp. King träffade Jonas Lundqvist för att prata cargobyxor, Håkan Hellström och sin värsta tid i livet.

Jonas Lundqvist kommer gående i raskt takt nedför Dalagatan i Stockholm. Han är några minuter sen till vår intervju och ursäktar sig, samtidigt som han blir ett med ett äpple.

–Jag älskar det här stället, säger Jonas samtidigt som han med en svepande handrörelse visar mig in på Restaurang Tennstopet.

Den omedelbara känslan är att Jonas är här ofta; han är tjenis med personalen och löser bekymmerslöst ett avskilt bord i en annars reserverad avdelning. Han tar sig genom restaurangen med en slags ödmjuk pondus, där han är ensam på stället med låga Converse All-Stars och vida Dickies-byxor.

Jag har hört att du bara jobbar 20 timmar i veckan. Vad gör du mer?
–Jag försöker ägna mig åt musiken hela tiden egentligen. Det senaste halvåret har det dykt upp oviktiga grejer som att jag måste kopiera upp nya hemnycklar som tar fyra timmar. Sen är den dagen borta. Helt vanliga Seinfeld-grejer bara. 20 timmar är nog, tiden försvinner ändå.

Hur går det till när du skriver musik?
–Det är jag med en gitarr hemma på soffan. Inget mer än det. Vilket jag är så jävla trött på också egentligen. Jag sitter och spelar tills det dyker upp något. Oftast orkar jag bara 20-25 minuter i stöten, men dyker något upp fortsätter jag. För att jag ska orka vidare behöver det vara direkt bra. Jag är ingen person som skriver hundra låtar och väljer ut tio till en skiva. Jag skriver precis det som behövs. Hela min telefon är full av textrader och små korta melodier som jag hittar överallt.

Hur kommer det sig att du började skriva på svenska och bytte från Jonas Game till Jonas Lundqvist?
–Första Jonas Game-skivan gjordes på så hög energi. Jag hade någon slags dogma för mig att det skulle göras snabbt. Efter det hade jag skrivkramp och visste inte hur jag skulle ta något vidare. Då öppnade sig svenskan som en väg ut, att språket i sig blev en nytändning. Jag kunde kanske lika gärna fortsatt heta Jonas Game, men nu blev det så här. Jag tillbringar så otroligt mycket tid själv, alltså extremt mycket, och i det lilla rummet måste något vara spännande. Det blev svenskan.

Fanns det en restriktion i engelskan?
–Jag kände mig bekväm fram till den punkten när jag började skriva på svenska i stället. Jag jobbade hårt med texterna på Jonas Game-skivan och även i Bad Cash. Fram till den vändpunkten kände jag att det räckte. Någonstans ser jag poesi som det högsta, det som är närmast. Det är nästan mer popmusik än popmusik; med extremt små medel kan man nå något extremt stort.

Hur var tiden efter Bad Cash Quartet splittrats?
–Det var en mörk tid, så klart. Nu är det så längesen så jag kan säga precis som det var: min värsta tid. Jag fattade ingenting och hade inte insett hur stor del av min identitet det bandet var. Det var otroligt dimmigt i huvudet. Plötsligt var det så mycket som plötsligt inte fanns längre. Det känns som att prata om en helt annan tid som jag förträngt. Det viktigaste är att vi är vänner idag. Efter ett par månader snackade vi igen, vilket jag tycker är grymt.

Blir det någon återförening?
–Nej, vi skulle aldrig göra det på det sättet som andra band återförenas med en nytagen bild där alla ser allvarliga ut och släpper en jättedålig låt. Helt ointressant för oss. Om det skulle bli en återförening sker det förmodligen på någon polares 40-årskalas.

Det talas ofta om de stökiga Bad Cash-åren. Hur stökigt var det egentligen?
–Jag rodnar när man ska prata rock n' roll-myter, men under sista turnén hade man som mål att minnas en av tre spelningar. Det var mest en och en som kunde sköta sig, personkemin i gruppen gjorde det värre. Ett samhälle i samhället, vi hade känt varann sen vi var små. Ganska svennigt egentligen, när man tänker efter.

Spelade ni packade ofta?
–Ja, låtarna var så jävla enkla så vi kunde spela hur som helst. Plus att inget bet på en, det var ett konstant festtillstånd. Man blev aldrig trött, vi var tjugo år och kunde göra vad som helst.

Hur är ditt förhållande till alkohol och andra berusningsmedel i dag?
–Bra, eftersom jag nästan aldrig är utan det. Det är väl bra? Allt som är dåligt för hjärnan och kroppen är jag väldigt bra på. Jag har däremot svårt för folk som får snedfylla. Fattar inte ens varför man dricker då.

Du är från Göteborg. Hur stor skugga kastar Håkan Hellström över andra musiker från Göteborg?
–Jag tycker inte han kastar någon skugga, han är en av oss som råkade 'hit it big'. Har aldrig hört ett ont ord om honom i mitt gäng. Han är också en utav de trevligaste som finns. Fan, jag känner bara att han var en av oss; ena dagen hängde man på någon efterfest och nästa dag var han på tv. Med all rätt! Han kom med något helt eget. Hela Göteborg fick en strålkastare på sig när Håkan slog.

Saknar du Göteborg?
–Jag saknar kusten, havet och mina vänner där. Men jag lägger inte så mycket tid på att tänka efter om jag saknar det eller inte. Jag älskade min uppväxt i Örgryte med alla villor, det var skitgrymt och superpriviligerat. Nu kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans än i Stockholm. Var jag än åker så har kulturen ändå kommit längst i Stockholm; PK-eliten till exempel. Jag älskar det! Trivs väldigt bra med den typen av språk och värderingar runt mig.

Vad lyssnar du på?
–Jag är en periodare och suger upp saker under korta perioder. Då är jag vidöppen för allt, sen stängs den dörren plötsligt en dag, så är jag inte där på ett tag. Stormzys "Shut up" var den senaste låten där jag kände att det fanns en kulturell pånyttfödelse i låten. Den där sång-för-en-generation-känslan. Det händer mig ganska sällan men det skedde direkt när jag hörde den låten. "Herregud, det här är Aretha Franklin", tänkte jag. Instant classic. När jag får den där vidöppna känslan finns det inget som hindrar mig och jag kan lyssna på en låt tusen gånger. Det finns inget stopp.

Var det alltid självklart att du skulle hålla på med musik?
–Jag fattar hur det här låter, men jag har varit säker på det sen jag var sex-sju år. Jag fick tidigt reda på att pappa höll på med musik och spelade trummor och gitarr. Den känslan fanns där redan som barn, att det var givet. Det var verkligen så. Jag är så jävla glad för det, vissa går ett helt liv utan att veta vad man ska hitta på. Jag visste att jag kunde lägga hur mycket energi som helst på musiken. Man anade att det kom en livsstil som inte hade så mycket med skolan att göra, att man fick det på köpet. Det var också lockande.

Hur är ditt modeintresse?
–Först hade jag jeans på mig i tio år, sen hade jag kostymbyxor på mig i tio år och nu har jag precis bytt till Dickies 874 som jag förmodligen kommer ha i tio år. Det är väldigt små förändringar som håller i sig väldigt länge. Jag är fåfäng och är intresserad av signalerna man sänder ut. Jag gillar enkelhet till stor del och håller mig till otroligt få grejer under väldigt lång tid. Även när det kommer till märken. Our Legacy från Göteborg har jag sett från dag ett. Jag gillar personerna bakom och kläderna de gör. Ungefär på samma sätt man kan gilla en pjäs eller ett band.

Är du skyldig till några stilmissar?
–Det är ganska svårt med stilmissar i och med den konservativa genre jag hållit mig till. Jag hade militärbyxor på en fotosession med Bad Cash 2003. Cargobyxor alltså! I dag framstår det som helt genialt men precis efteråt undrade jag vad fan jag hade på mig.

Hur är din syn på svenskt och skandinaviskt mode?
–Jag gillar inte saker när jag inte vet vilka som ligger bakom det. För mig är kontexten så himla viktig, håller du upp ett snyggt plagg, men jag inte vet vad som ligger bakom det, betyder det inget för mig utöver att det ser bra ut. Jag kan liksom inte bry mig. Det gör mig kanske till en tvättäkta snobb.

Berätta om låten "Pengar på fickan". Handlar den om karriärister eller kärlek?
–Jag har bilden av att man ska jobba med sin kropp, för det är det enda jag kan, sen är man nåt annat resten av tiden. När ens jobb blir hela ens identitet, när samhället har dig exakt där de vill att du ska vara, små barn mår dåligt och du kan jobba dig igenom vilken kris som helst, så är alla utbytbara i det här samhället. Allihopa. Alla är brickor. Det finns inget originellt tänk med det, men just "Pengar på fickan" handlar om det som jag är mitt i, med min tennisklubb, och man vill så gärna känna att det är värt att dö för någonting. Det man kan känna när man ser sin tjej komma gående. Var och en måste ju kämpa för att betyda något för sig själv och andra, men egentligen pågår det utan oss. Allt runtomkring oss pågår utan oss.

maxresdefault.jpg

Hur träffade du Eric Berglund, som driver Sincerely Yours där din platta som Jonas Game gavs ut?
–Han var ett år äldre än mig och vi gick i samma gymnasium. Vi träffades tidigt på någon fest, och sen har vi haft kontakt. Just den perioden hängde vi som vänner och det var naturligt att min platta skulle ges ut där. Jag är ibland inne och lyssnar på Tough Alliance och slås av att de fortfarande är underskattade. När man kom till deras studio, som typ var ett skrivbord i något kollektiv de bodde i, där högtalarna var spruckna om de ens hade några. Allt hängde i luften, det var ett fantastiskt band och helt klart givet att det skulle brinna upp. Eric och Henning är helt olika personer. Träffade faktiskt Henning nere i Växjö för ett tag sedan och jag tror det kommer någon sologrej från honom snart, han har hur mycket som helst i sig. Båda är superbegåvade verkligen.

Trivs du att spela live?
–Längre från vardagen kommer man inte än när man är på scen. Det har hänt något de senaste åren, jag känner mig helt hemma där uppe. Det är så nära ett fiasko hela tiden, det är underbart! Har man en dålig dag eller får en känsla av att man inte ska vara där uppe och katastrofen är så nära tycker jag det är grymt. Det är på riktigt. Jag vill att det ska vara live-live, inte en inrepeterad show. Det är nog svårare att se något som är så icke-inrepat tror jag. Är det inte full närvaro går det inte att genomföra. Det värsta som kan hända är att det blir dåligt men det är inte så jävla farligt. Det är så jag vill ha det. Mycket improvisation och så långt borta från studio man kan komma.

Vet inte ens dina bandmedlemmar vilka låtar som ska spelas?
–De vet vilka låtar, men inte vilken ordning. Jag vill vara en entertainer och att folk ska ha en trevlig kväll och kunna glömma samtiden för ett ögonblick. Det är alltid bäst när det inte är så jävla bra som den som uppträder tror.

2016-08-26 10:34 2 kommentarer
Kategori: Musik

2 kommentarer | Skriv kommentar

Detta innehåll är skapat av Kings besökare

  • Rapportera #1 Re: Intervju: Jonas Lundqvist
    A Postat: 2016-08-27 16:25

    Our Legacy är väl ifrån Jönköping och inte Göteborg?

  • Rapportera #2 Re: Intervju: Jonas Lundqvist
    David Johansson Postat: 2016-09-20 09:42

    A: Hm, oklart. Möjligt att grundarna kommer från Jkpg, men grundade OL i Gbg?

Skriv en kommentar

Namn
Meddelande

David Johansson

Gör på King: Skribent.
Vilket innebär: Skriver, intervjuar och förser Kings läsare med det senaste inom tv, film och musik.
Född: 1989.
CV i korthet: Redaktör, frilans, copywriter, reporter, översättare, researcher.
E-post: carldavidake@gmail.com

Snabblänkar

Kings världsunika märkesgalleri