Det har då blivit dags för mig att skriva mitt sista inlägg. Under dessa tre månader jag bloggat har jag sammanlagt producerat 120-130 inlägg, och jag tänkte nu försöka sammanfatta dessa lite kort genom att lyfta fram de delar som jag önskar att du tar med dig. Våga tänka stort. I Sverige lever vi ofta efter normen att lagom är bäst. Ibland kan det tvärtom vara bra att vara optimistisk, på gränsen till naiv. Om du kan se dig själv uppnå det omöjliga har du redan kommit en bra bit på vägen. Sätt mål. Det blir mycket lättare att hitta motivationen till träning om du har ett attraktivt mål. Och allra roligast blir det om du vågar utmana dig själv och spänner bågen lite. Jag som motionär kunde göra en Iron Man på tre månaders träning, så varför skulle inte du kunna göra samma sak? Man kan ofta prestera betydligt mer än vad man tror. Och skulle du nu ha spänt bågen för hårt – vad är då det värsta som kan hända? Skapa en plan som leder till målet, och fullfölj den. Det spelar ingen roll hur stort du tänker eller hur utmanande mål du har om du inte går från idé till handling. Med en bra plan blir det dock väldigt enkelt. Gör precis som du tänkt och med allra största sannolikhet kommer du då också att uppnå ditt slutgiltiga mål. Ge aldrig upp. Glöm inte bort att det mesta sitter i huvudet. När du tror att du inte orkar mer – kör vidare. Höga mål är per definition inte lätta att uppnå, så räkna med att det periodvis kommer att göra ont och kännas hopplöst. Är du medveten om detta redan på förhand blir det jobbiga inte lika jobbigt när det väl inträffar. Fundera kring varför du gör detta. Du kommer vid ett flertal tillfällen behöva påminna dig om varför du går igenom allt det tuffa istället för att lägga dig i soffan och ta en bärs, eller göra något annat bekvämt. Om du vet varför blir det mycket lättare att hitta motivationen och inte ge upp. Dessutom tror jag att det är bra att fundera kring sina drivkrafter så att man gör saker av rätt anledning.
Ja, då återstår väl inte mycket mer än att tacka för mig. Jag överdriver inte när jag säger att ni läsare har varit ett viktigt stöd i min resa mot min tuffaste utmaning hittills, så stort tack för att ni tagit er tid att läsa, kommentera och peppa. Jag hoppas att min blogg varit läsvärd och att jag lyckats inspirera dig till att träna lite mer.
Slutligen vill jag också tacka adidas som gjort hela min Iron Man-satsning och denna blogg möjlig. Jag kan inte säga annat än att det har varit sjukt kul!
Kör hårt och ha det gott!
//Alex
Jag är övertygad om att det krävs en stor portion ödmjukhet för framgång. Vågar man inse att man inte kan allt bäst, vara självkritisk och fråga om hjälp tror jag att man har mycket att vinna.
När det gäller min Iron Man-satsning så är jag inte dummare än att jag inser att det finns några saker jag skulle gjort annorlunda om jag gjort allt en gång till. Framförallt skulle jag kunnat ha gjort följande tre saker bättre:
Börjat träna hårt tidigare. När skolan var över och sommarlovet började hade jag inte någon kondition att tala om. Att sätta sig själv i sådan tidspress är bara dumt och dessutom ökar det skaderisken dramatiskt. Jag hade under lång tid vetat att jag skulle gå för en Iron Man denna sommar och hade därför kunnat börja träna hårt betydligt tidigare. Visserligen hade jag ett pressat schema med heltidsföretagande, heltidsstudier och diverse projekt, men genom att prioritera ännu hårdare hade jag kunnat skapa mig större luckor till träning. Gjort något åt mitt knä. Jag vet inte vad det skulle ha varit, men det var ju lite tråkigt att jag skulle behöva trycka i mig åtta Alvedon och ett par Voltaren för att ta mig igenom Iron Man. På något sätt borde jag ha kunnat lösa detta problem, tycker jag. Haft en bättre cykel. Den jag har idag är helt okej, men naturligtvis hade jag vunnit en del på att köpa mig en riktig tempocykel. Jag hade åtminstone kunnat skaffa mig ett tempostyre, men jag skyller på att jag rest runt hela sommaren och vid de tillfällen jag lyckats ta mig till en cykelaffär ej fått tag i fungerande prylar.
På det stora hela tycker jag dock att jag, utifrån mina specifika förutsättningar, gjort det mesta rätt. Jag vill dock vara noggrann med att poängtera att min väg kanske inte är den bästa för dig om du planerar att göra Iron Man. Det handlar om preferenser, tidspress och ambitionsnivå och därför är det viktigt att du lägger upp en plan som passar just dig.
Denna blogg börjar nu närma sig slutet (på fredag skriver jag mitt sista inlägg) och jag tänkte därför sammanfatta min satsning mot Iron Man: vad jag gjort bra, vad jag gjort mindre bra, och varför jag över huvud taget valt att göra detta.
Att hitta de fem mest betydande korrekta besluten är inte lätt, men jag skulle nog säga att följande saker har haft en direkt avgörande betydelse för min framgång med Iron Man:
Jag har aldrig betraktat Iron Man som en omöjlighet. Min inställning har genomgående varit att allt är möjligt om man vill det tillräckligt mycket och är beredd att göra sitt yttersta för att uppnå målet. Jag vill inte på något sätt säga att jag har förringat utmaningen, men jag har inte låtit mig skrämmas av de långa distanserna. Jag har inte låtit rädslan för att misslyckas hindra mig. Det var inte på något sätt självklart att jag skulle klara av Iron Man, och visst har det funnits tillfällen då jag känt en viss press. Men jag har inte valt att se detta som något jobbigt utan istället låtit mig motiveras av det. Jag har gjort träningen rolig. Långpass på 16 timmar är ärligt talat inte jätteroliga. Jag hade ångest flera dagar innan och ont i kroppen flera dagar efter. Ändå visste jag att jag var tvungen att lägga upp träningen på det sättet för att fixa Iron Man på tre månaders träning. Att göra träningspassen så smärtfria som möjligt var därför av yttersta vikt. Peppande musik, snygga och funktionella träningskläder och mindre delmål under resans gång, som att simma till Öland till exempel, har varit viktiga delar i detta. Jag har haft en genomtänkt plan med tydliga delmål. Från dag ett har jag vetat exakt hur jag skulle träna för att nå mitt mål. Sedan kunde jag i stort sett koppla bort hjärnan och likt en maskin genomföra min plan. Varje långpass har fungerat som delmål och tydliga värdemätare på min form. Jag har aldrig givit upp. Vid otaliga tillfällen har det varit riktigt tuff. Framför allt långpass på cykel i kyla, vind och regn har varit riktigt jobba, eller den dag då jag insåg att mitt knä inte pallade löpning. Men hur tungt det än varit eller hur jobbigt det än känts har jag aldrig någonsin haft en tanke på att ge upp. Att genomföra en Iron Man handlar inte om att ha en övermänsklig kondition, utan om att ha en vilja av järn.
adidas Response Trail.
Det känns lite jobbigt att jag bara har ett par skor att dela ut. Har fått mig många riktigt goda skratt när jag läst igenom alla tävlingsbidragen, kan jag lova, så ett stort tack till alla ni som skickat in.
Vinnarbidraget kommer från Michael Nabb i Åkersberga:
I år skulle jag och några vänner för första gången göra en klassiker. Alla var vi i princip gröna på de olika grenarna; skidor, cykel, simning och löpning. En gång i somras skulle så jag och en polare för första gången simma med våtdräkt i öppet vatten. Vi cyklade till en liten insjö där vi bor och tog på oss dräkterna, och simmade sedan ungefär 1,5 km. När vi kom i land klagade min polare på att han fått skitont i knävecken och började oroa sig för att knäna börjat ge vika. Under veckan som gick snackade vi en del och det var mycket fokus på hans knän. Skulle de hålla? Några dagar efteråt började de i alla fall att kännas bättre. Och ytterligare några dagar senare ringde min vän upp mig: - "Micke, det sitter skydd för knäna på min våtdräkt, och jag hade nog våtdräkten bakochfram…"
Helt rätt inställning - det är bara att köra! Petitesser som att vända våtdräkten åt rätt håll kan man lära sig senare. Stort grattis Michael och kör hårt i höst med dina nya skor!
//Alexander
Igår, exakt två veckor efter Iron Man, var det så dags för mitt första träningspass igen. Jag brukar göra så efter att jag klarat av någon större utmaning - vila ett par veckor och låta kroppen och motivationen återhämta sig. Framför allt tycker jag att det är det senare som måste byggas upp. Efter Iron Man var jag ärligt talat inte särskilt sugen på att träna, men för varje dag som går känner man att behovet växer och hur det snart börjar krypa i kroppen.
Det blev ett kort och lugnt pass på cykeln. Körde tre mil med det huvudsakliga målet att testa mitt knä och återigen få sitta på sadeln och känna på lite asfalt. Trots att det var både blåsigt och kallt kände jag den där glädjen av att vara tillbaka och få börja träna mot nästa mål. För även om själva tävlingen är målet så är det träningen inför som är hela grejen.
En anledning till att jag anser cykling vara en så rolig träningsform är att man kommer långt och får många olika intryck. Under Iron Man cyklade vi 18 mil genom Kanadas bergiga landskap, något som fick mig att vid flera tillfällen nästan helt glömma bort smärtan.
När jag berättar att jag tränar kondition på det sätt jag gör brukar många ofta undra hur jag lyckas få träningspassen att passera utan att dö av tristess. Vad tänker man på när man sitter där på cykeln i tolv timmar?
Jag förstår att detta är en naturlig fundering, men jag ser på detta med helt andra ögon. Att träna något så monotont som cykel under så lång tid blir tråkigt om man hela tiden tänker på att det är jobbigt och att man bara vill få det hela överstökat. För mig är cykling, och annan konditionsidrott, mental avslappning. Jag får tillfälle att vila min ansträngda hjärna efter plugg, jobb och annat tankekrävande arbete. Istället får kroppen en rejäl urladdning och en ordentlig endorfinkick. Mina bästa, och mest galna, idéer brukar ofta komma under mina träningspass.
Jag ska dock erkänna att inte jag heller tycker att det är överdrivet kul att genomföra långpass på över sex till åtta timmar, men det är ju bara mitt eget fel.
Det finns dock en fördel med att träna riktigt länge: Om man är van vid att träna 16 timmar i sträck så finns det ju få saker i livet som blir jobbiga eller långtråkiga, något jag faktiskt har stor nytta av i skolan.
Att inte kunna tävla eller träna på grund av skador är minst sagt frustrerande. Ett trasigt knä var ju som sagt nära att sätta stopp för mig och mitt Iron Man, och det är också det som är det största hindret för mig framöver.
När jag simmade till Öland tidigare i somras träffade jag Nicklas Wiberg, 25 år, VM-sjua i tiokamp och inget annat är ett fysiskt fenomen. Att vara bland de bästa i världen på en så bred idrottsgren som tiokamp kräver enorma mängder träning, och med detta kommer tyvärr ofta skador. Jag pratade med honom häromveckan och han hade då precis slitit av en hälsena, med knappt ett år kvar till OS i London. Men trots denna allvarliga skada verkade Nicklas positiv och inte på något sätt uppgiven. Jag frågade därför honom hur han gör för att lyckas hålla motivationen uppe och fortsätta träna så hårt som han trots allt måste göra för att på allvar kunna vara med och slåss om medaljerna. Han gav mig då följande tre tips:Acceptera. Ingenting blir bättre av att du deppar ihop. Inse faktum och fokusera istället på att hitta ett sätt att bli skadefri igen. Börja rehabiliteringsträna. Kom igång med rehabiliteringsträningen så snart som möjligt och undvika att tappa tempot i din träning. Må bra i övrigt. Försök att leva ett bra liv i övrigt så att det inte drar ner dig. Vägen ur en svår skada kan vara lång och kräver tålamod. Det underlättar därför om du mår bra och kan behålla den positiva inställningen.
Det första och tredje steget har jag nog avklarade. Nu återstår att hitta en riktigt bra läkare som kan hjälpa mig att komma tillbaka. Gissar att det blir en del rehabträning framöver...Nicklas Wiberg.
Iron Man är över och tomheten är påtaglig. Jag måste hitta en ny utmaning – snarast! Min hjärna tänker bara resultat och mål, så att gå till gymmet enbart för att det är roligt eller för att det får mig att må bra är tyvärr inget alternativ. Det är dock lättare sagt än gjort. Först och främst måste den innebära att jag tvingas överträffa mig själv och alltså vara tuffare än alla tidigare utmaningar, den ska inte ta död på mitt knä och jag måste kunna träna inför den parallellt med mina studier, företagande och övriga liv. Därtill ska den gärna vara rolig, ligga rätt i tiden och inte ta allt för lång tid att genomföra. Att cykla genom USA är till exempel inte ett alternativ då det skulle ta en hel sommar, något som visserligen vore ett perfekt äventyr men tyvärr är allt för tidskrävande. Dessutom får tävlingen/utmaningen gärna ligga utomlands och erbjuda ett krävande klimat eller terräng.
Jag själv har en handfull tävlingar jag funderat på, men har ni något bra förslag så får ni mer än gärna dela med er. Uppskattar alla tips jag kan få.
Hade inte mina knän varit så klena hade Marathon de Sables varit en optimal – och brutal – utmaning. Sex dagars löpning i öknen över sammanlagt 25,1 mil. Omänskligt, och underbart nära omöjligt.
De nya ettorna har anlänt, introveckorna är över och vi har redan haft ett gäng föreläsningar i de nya kurserna – internationell ekonomi och finans. Då jag själv har haft full upp med Iron Man och att resa över allt för många tidszoner kunde jag inte närvara förrän igår. Kan lova att det var en riktigt sliten Alex som haltade upp för trappan till skolan och klev in på det första seminariet, totalt bortkommen. Hade sovit sex timmar de senaste två dygnen och inte heller haft en tanke på att öppna en bok. Klokt.
Det blev en lång, intensiv och väldigt jobbig dag. När föreläsaren i finans på tre minuter förklarar hur man värderar en aktie med hjälp av några långa formler, och förutsätter att jag hänger med, så kände jag att jag nog lika gärna kunde packa ihop och gå hem. Men det var samtidigt väldigt kul att träffa alla sköna människor, så på det stora hela känns det bra att vara tillbaka. Och om ett par dagar förstår jag nog de där formlerna också.
Föreläsning.
Jag har tidigare berättat att jag driver ett litet bolag vid sidan av mina studier, Indivator AB, som jag nu jobbat med i snart fyra år. Vi arbetar med att utveckla individer, i synnerhet ungdomar, till att öka sin företagsamhet och prestationsförmåga. Exempelvis har vi utbildat 270 gymnasieungdomar till företagare genom att ge dem möjligheten att driva företag som sommarjobb.
Att se när människor vågar utmana sig själva och göra saker de tidigare inte trodde var möjliga är en av mina starkaste drivkrafter. Just nu driver jag ett utbildningskoncept vi utvecklat i bolaget med uppdraget att hjälpa 25 arbetslösa ungdomar till arbete. Det har nu gått två veckor av programmet och 20% av deltagarna har fått jobb. Mycket här i livet handlar om vilja och drivkraft, och det är verkligen dessa ungdomar ett bra bevis på.
En av våra coacher, Malin Green, i full aktion.
King listar klockbärandets tre största machomissar – och visar hur du parerar dem.
Shortsens formalitet – eller brist på sådan – kan diskuteras i all evighet, men när värmeböljan...
Chefredaktör & ansvarig utgivare:
Per Nilsson
Redaktör Kingmagazine.se:
Kristoffer Vural
Marknadschef: Sandra Pärn
Annonser: Annelie Söderstedt
Post: King of Sweden, Egmont Tidskrifter, 169 91 Solna
Besöksadress: Pyramidvägen 7, Solna
Telefon kundservice: +46 799 63 20
Telefon växel: +46 8 692 01 00
