Det här är mitt sista blogginlägg här på Stiljornalen. Tack för att ni lyssnade. Kanske ses vi igen någonstans, någon gång.

 

Vänligen,

Marcus

 

Jag måste erkänna: jag har köpt en fleece från Patagonia och idag tittade jag på ett par sneakers från New Balance som inte var snygga, bara bekväma. Jag är helt New York-fierad. Inte bra.

Varje gång jag paserarar Abercrombie & Fitch på Fifth Avenue är det lång  kö utanför butiken. A&B är ett sådant där märke som jag inte förstår mig på. Alltså, det är inte det att  jag avskyr det, utan jag förstår mig inte på "brandet". Vad är det för något, kan någon förklara? Jag har fått för mig att det är stort bland bögar och amerikanska ungdomar som vill vara med i Big Brother, men det är bara en känsla.

 

 

Vad arga ni blev över inlägget om min lördagskväll. Jag klandrar er inte. Det var ett experiment som bevisade min tes: dåliga, ointressanta, egofixerade bloggar driver trafik och kommentarer.  

 

 

De är noga med tänderna amerikaner. Alla ser ut som Mamuttar med vita och starka bett som de är inte är rädda för att visa - dvs alla som inte är fattiga och tandlösa.

För första gången i Stiljournalens historia publicerar jag en bild på mig själv. Varför? Jag vet inte. Och vad har jag på mig?

Skjorta: J Crew
Kavaj: Rose & Born
Bälte: J Press
Jeans: Levis 504¨
Skor: Allen Edmonds
Strumpor: Golden Toe (wool cashmere blend)
Kalsonger: Gap
Cologne: Acqua di Parma
Vax: Bedhead

 

Vad de andra har på sig och vilka de är ska ni skita i, men killen är förlovad med en mycket känd och stor skådespelserska. Och tjejen till vänster är tillsammans med en mycket känd journalist.  

 

 

 

 Ni vet hur adopterade barn som kommer från, låt säga Korea, åker tillbaka till födelselandet och känner att de har hittat hem, att det finns ett band, en samhörighet som är svår att sätta ord på. Exakt så kände jag idag när jag klev in på Paul Stuart. Det var som om himlaporten öppnade sig (av medelålders homos i kritstreck). Jag är hemma!

 

 

Tog en sväng runt midtown efter att ha ätit lunch. Hos J Crew fanns den här skyltningen. Nu ska vi se...

 

Italian (me...)

 

Cashmere (me again...)

 

Premiere (totally me...)

 

Fan! Det var damkollektionen som åsyftades.

 

 

 

 

 

 

 

New York är ju trevligt på alla sätt, men det är för mycket av allt. Mångfald är bra, men så här många valmöjligheter vill jag inte ha.

 

Menyer på asiatiska restauranger. Vägrar läsa skiten. Andra får beställa åt mig.

 

Mataffärer. Igår tog det mig en timme att köpa tre rengöringsprodukter.

 

Bagels. 12 olika bröd. Rostat eller inte rostat? Och 27 olika "spreads" att välja på. Herregud, det är bara frukost. Ge mig vad som helst.

 

Starbucks. Ha ha ha...tror ni verkligen att jag går på Starbucks?!

 

Ägg. Over easy..yolk...bla bla bla..jag fattar inte vad de snackar om.

 

 Annars är allt bra. Ikväll middag hos ett homosexuellt par i West Village. Imorgon fylla med heteropar.

 

 

 

 

 

 

 

Ser den här bilmodellen överallt i New York och älskar den! Jag gillar att den är fet och fläskig, men ändå familjeorienterad. Dagdrömmer att jag rattar runt en sådan här på Manhattan i tenniskläder och att det har samlats lite rödgrus på golvet som lossnat från mina skor. Det är sådant som upptar mina tankar. Och det känns vettigt. PS. Jag kan såklart inget om bilar.

 

Att köpa jeans i New York är omöjligt. Det finns sådana där vida vidriga som amerikaner bär eller snortajta stuprörsvarianter som bara är snyggt om du har anorexi (eller möjligtvis bulimi). Personligen använder jag uteslutande Levis 504 och den modellen säljs inte här. Om du jobbar på Levis och läser det här: hör av dig!

Min arbetsplats. Notera den gula kartongen: Chocolate Santa butt plug by Paul McCarthy.

 

 

Alex Schulman fick upp mina ögon för poeten Tomas Tranströmer och i New York förs tankarna lätt till en  av mina favoritstrofer signerad poeten.

 

 

Kolla upp Tomas Tranströmer, det är bra grejer. Att bara läsa Stiljournalen vinner man inga Nobelpris på; inte ens en omgång Trivial Pursuit faktiskt.  

Sitter man och jobbar vid köksbordet i pyjamasbyxor från nio på morgonen till sena eftermiddagen är det rätt skönt att hänga på sig en slips sen. Som en slags motvikt så att säga - förstår ni hur jag tänker?

Fredag i New York och noll planerat. På spåret visar dom ju inte här, så nu vet jag inte vad jag ska göra. Blir väl att stanna hemma och färgkoordinera garderoben som vanligt.

Klockan 8 varje morgon tar jag en rask promenad runt Central Park. Att se New York vakna upp till ännu en dag medan min playlist "sunday morning" ljuder ur IPoden kan bara beskrivas som en fröjd. Och det händer alltid något. Idag när jag passerade Donna Karans byggnad på Central Park West hade en grupp tappra djuraktivister samlats utanför hennes port. "Donna Karan: bunny killer" stod det på plakaten. En av dem höll också upp en flådd kanin, för att understryka budskpet så att säga. Blev så hungrig att jag var tvungen att vända hem och äta frukost.

Det här är en av mina äldsta vänner Kalle och vi är fortfarande tajta. Lika tajta som Sofi Fahrmans bildbyline i Aftonbladet. Minst. Kalle och jag har uppelvt en hel del tillsammans genom åren: från första fyllan via tjejer och studenten...ja, ni vet hela den grejen.  Vi har även slagits med varandra mycket genom åren, knytnävar och allt. Inga konstigheter med den saken. Sedan växer man upp och ses över en laxtartar och ett glas Sauvignon Blanc på nästan outhärdligt chica upper east side-institutionen Le Bilboquet. Roberto Cavalli och Dominick Dunne var också där lunchade. Kalle tog notan, han är ju numera finanspamp i New York. Snygg och snyggt klädd är han också som ni kan se.

 

Puh! Ägnade hela gårdagen åt att sortera och koordinera garderoben. Blev ganska bra till slut, tycker ni inte?

 

 

Hur kan man inte älska Upper East Side när barnen ser ut som om de har rymt från en annons i Vogue Bambini. Sedan växer de upp och spenderar "trust funden" på plastikoperationer,  "designer handbags" och droger.

 

 

 

 

 

 

 

Vet man inte bättre kan man få för sig att New York är en stad där folk klär sig snyggt. Så är det absolut inte. Självklart finns det små kolonier downtown eller på upper east side där människorna ser ut som "a million dollar", men i övrigt nej. Och klär upp sig gör bara människor över 50 som bor i town houses och går på "charity events". Resten av New York spenderar tiden åt att att försöka tjäna så mycket pengar att de kan bo i town houses och de futtiga timmar  som blir över ägnar de åt att jogga. Den vanligaste weekend-outfiten i New York är löparkläder. Sant. 

 

Century 21 är ett underbart vidrigt ställe. Ett Ullared för "brands" på Manhattan. Framförallt strumpor och kalsonger är oslagbart att köpa där, men har du tid och energi kan hitta  andra snygga plagg galet billigt. Igår plockde jag upp den här från Ralph Lauren i 100& baby-Cashmere för 66 dollar. Perfekt för lördagslunchen på Le Bilboquet. Baby-Cashmere? Jag är ärligt talat lite osäker på vad det är, men det låter bra, håll med om det?

 

Tog en "pre-breakfast-walk" längst Fifth Avenue tidigt imorse. Språkade lite med den här gentlemannen som hade valt lila fluga för hundpromenaden. "Excellent choice" påpekade jag. "Oh, thanks" kom svaret förvånat. Kanske överraskade det honom att en  person som befinner sig närmare sin moders livmoder än graven förstod att uppskatta såna finesser.

 

En läsare med namnet Per kommenterar mitt inlägg om Elle-galan.

 

 

Dear Per,

 

Unfortunately I can only write and read in Swedish and English (and some French). If you wish to communicate with me I suggest you rewrite your comments in one of these languages.

 

Sincerely,

Marcus

Jag svarar inte på frågor i kommentarsfältet. Tycker det känns olustigt, som att vi kommer varandra för nära, nästan så att jag kan känna er andedräkt. Vill ni fråga mig något går det däremot  bra att skicka ett mejl till marcus@aptstockholm.se