Nummer 2 2012
I butik 20 januari 2012
Ledare
Chefredaktören om rädslan för komplimanger.
King Kröner
Månadens 10 måsten.
Stilfullt
Snyggaste nyheterna från modevärlden.
Ursnyggt
Skrytkomplikationen nummer ett.
Intervju
Jeremy Renner om kampen för framgång.
King Grooming Awards
Allt du behöver i ditt badrumsskåp.
Historien om slipsen
Från dandyns kravatt till folkligt allmängods.
Jan Guillou
Hamiltons skapare om Juholt, Sverige, sociala medier och ölhävning med skinheads.
Mode
Funktionsplagg för stilmedvetna löpare.
Clint Eastwood
Filmikonens nio liv.
Mode
Kostymbyxans frammarsch.
Mot väggen
Tom Cruise om kontroversiella roller.
Stick ut
Favoriter i vintergarderoben.
Fotokonst
Investeringar att hänga på väggen.
Mot väggen
Michael Nyqvist om framgången i Hollywood.
Manual
Bli en bättre man med Kings tips.
Tokyo
25 skäl att älska den japanska megastaden.
Bok
Vi pratar våld och knark med Jo Nesbø.
Musik
Konserter att se fram emot.
Film
Månadens filmrecensioner.
Tv
En titt på kommande tv-höjdare.
Stilist
Andres Lokko om moderiktiga yrken.
Till sist
Samlade visdomar från redaktionen.
Ledare
Varför är vi så dåliga på att ge komplimanger? Är vi rädda för något eller är det ren snålhet det handlar om? Vår oförmåga att dela ut dessa många gånger välbehövliga verbala klappar på axeln har fascinerat mig en längre tid. Gäller den tänkta komplimangen klädsel, hår eller andra till kroppen hörande attribut blir allt genast ännu mer komplicerat. Snudd på tabu i vissa sammanhang.
Det är som om det bor en inneliggande spärr i många av oss män. Att säga till en polare att han har något snyggt på sig är en omöjlighet för många av oss på samma sätt som det är en solklar naturlighet kvinnor emellan. Varför? Varför inte göra vännen eller kollegan glad och låta honom höra det han skulle växa och må bra av? Jag är nämligen övertygad om att många män vill ha – och mår bra av – komplimanger. Precis som kvinnor gör det. Skillnaden är att en stor del kvinnor får ont i huvudet, skriker och gormar och hotar med att göra slut om de inte får dem några gånger per dag. Vi män gör det inte.
Jag kan komma på mig själv med att hålla inne med komplimanger av olika anledningar och jag har fortfarande inte svaret på varför. Inget vettigt svar i alla fall. Kan exempelvis inte minnas en enda gång som en utdelad komplimang slagit fel ut och som därför skulle hämma mig i dag. Ibland får jag för mig att jag har saker att förlora om jag ger komplimangen och saker att inte förlora om jag håller inne med den. Oerhört korkat. Men sant. Det kan säkert handla om brist på självförtroende. Men framför allt om rädslan för att missförstås. Min terapeut skulle nog sagt att det är en kombination av de båda.
Och, jo, visst finns rädslan där. Rädslan för hur komplimangen ska tas emot. Kommer den att missförstås? Kommer den av kvinnan att ses som en oerhört billig invit? Kanske även av mannen? Nej, gud vad jobbigt! Kommer ett spontant "Vilken fantastiskt fin blus du har i dag!" till en kvinnlig branschkollega efter en lunch att uppfattas som ett "Jag vill hångla upp dig inne på muggen nu meddetsamma, ditt lilla stycke!"? Och kommer killen jag träffar för andra gången i jobbsammanhang att uppfatta mitt spontana "Åh, är det Acqua di Parmas Colonia Essensa du har på dig i dag? Bra smak!" på samma sätt som den kvinnliga branschkollegan gjorde när jag nyligen bara sa vad jag tyckte om hennes blus?
Jag har vänner och kollegor som lider av samma problem men av andra anledningar. De är helt enkelt rädda för att tjejen som får komplimangen ska tro att de är bögar. Jo. Helt sant. 2012.
Bara för att de på ett ärligt och vänligt sätt hälsar att tjejens plagg är snyggt så skulle det även innebära att de skulle föredra horisontalhambo med andra män.
2012 är året då jag ska våga ge fler komplimanger. Jag är beredd på såväl örfil som visdom på vägen.
Per Nilsson, chefredaktör
-
NYTT ÅR, NY SAJT
Jag har småskvallrat om det här i magasinet förut och ni som följer oss dagligen vet redan att det inte är någon hemlighet längre, så varför inte brista ut i ett KING HAR EN NY SAJT!
Varför viska när man är så stolt? som jag brukar säga.
I början av november drog vi av skynket till en sprillans ny kingmagazine.se och förändringarna är flera. Här är bara några av anledningarna till varför du bör bli digital stammis hos oss under 2012.● Bilderna får större utrymme än tidigare.
● Avdelningen Ikon finns nu även på sajten.
● Bloggarna är fler.
● Det är lättare att hitta.
● Sajten är snyggare än förr.
● Märkena i märkesgalleriet är fler än tidigare.
● Vi uppdaterar oftare.
● Guiderna är fler.
● Läsningen är längre.Kristoffer Vural, redaktör för kingmagazine.se, har gjort ett fantastiskt jobb som jag tycker du ska spana in bums om du inte redan gjort det. Anledningarna att uppleva oss på nätet är alltså många. Vilka anledningarna är att fortsätta köpa magasinet märker du förhoppningsvis i samma sekund som du vänder blad!
Trevlig surf och bläddring så ses vi igen nästa år!
Per Nilsson, chefredaktör
P.s Du, Hugo Rehnberg. Bra krönika, som vanligt! Håller med om det mesta du skriver. Det finns däremot två män som lyckas exemplariskt med att klä sig brittiskt: den ene är Peder Lamm, som du hittar på sidan 94, och sedan är det självaste regissören till aktuella spionthrillern Tinker, Tailor, Soldier, Spy, din vän med vhs-kassetterna. Honom hittar du på sidan 50.
Du som köpte det här numret av King fick en plånbok på köpet. Är du prenumerant och vill ha plånboken så skickar du ett sms till 72772 med Köp (mellanslag) sedel (mellanslag) förnamn (mellanslag) efternamn (mellanslag) adress (mellanslag) postnummer (mellanslag) ort. Sms:et kostar 25 kr, vilket täcker kostnaden för emballage och porto. Antalet plånböcker är begränsat, så det är först till kvarn som gäller. Erbjudandet gäller endast i Sverige och till och med den 17 januari 2012.
-
[b]"Det tycker du mycket om!"[b]
Förra månaden blickade jag på den här platsen i tidningen tillbaka på en sketch ur 90-talets humorprogram Pentagon. Resonemanget handlade, mycket kortfattat, om hur konsekventa anhängare av en viss stil inte sällan ser ner på ängsliga modeoffer. Även den här månaden får humorkollektivet agera utgångspunkt för mina funderingar kring stil och smak.
I Den personliga coachen får vi i fem fantastiska minuter och ytterligare sex sekunder stifta bekantskap med en på alla tänkbara sätt oerhört osympatisk karaktär som är personlig coach till yrket, spelad av Fredrik Lindström. Coachen porträtterar en man som i alla tänkbara situationer, ja verkligen alla tänkbara, vet oerhört mycket bättre än sin villrådige klient Lars. Några exempel:
När Lars ska socialisera på tunnelbanan: "Nej för fan, henne tycker du inte om."
Eller:
I lunchmatsalen: "Rårakor tycker du om och till det vill du dricka mjölk."
Och:
På Konsum: "Okej, stopp! Vad håller du på med? Nej, nej, nej. Det är ingenting som har gått in här, vi får ta allting från början. Röd paprika tycker du om, det tycker du mycket om, gillar du jävligt mycket. Grön paprika, det tycker du inte om alls."
Diktatorisk syn på tycke och smak är underhållning på högsta nivå framför tv:n eller youtube. Obeställd i verkliga livet är den däremot en plåga som får mig att lägga benen på ryggen och fly vilken restaurang eller klädbutik som helst.
Av någon anledning är den här människotypen vanligt förekommande bland inte minst den äldre skolans sommelierer, som sällan drar sig för en knastertorr uppläxning av typen: "RÖTT TILL KÖTT! VITT TILL FISK!"
I Jonny Söderströms guide till vin är förhoppningen att du ska våga prova dig fram utan att kunskapen känns påtvingad – en förhoppning jag har även när det kommer till kläder och de övriga ämnen som ligger King varmt om hjärtat. För med väl valda delar öppna sinnen samt råd från några få utvalda kommer man längre, helt enkelt.
Nu säger jag hej då till Pentagon på ett tag, men apropå 90-tal, nostalgi och humor: Den här månaden välkomnar vi den populärkulturella institutionen Andres Lokko som krönikör i King. Hans första bidrag hittar du på sidan 160.
Välkommen, Andres!
Per Nilsson, chefredaktör
-
"JÄVLA LÖRDAGSPIPPI!"
Det finns en skönt skruvad scen i det gamla, men ack så briljanta, programmet Pentagon (TV4 1997) där Pontus Djanaieffs karaktär anklagar Felix Herngrens dito för att vara en "Jävla Lördagspippi". Mig veterligen har den några minuter korta sketchen inget djupare budskap än att underhålla tv-tittaren gott och detta genom att porträttera en grupp vilsna män som i gäng, och med klädseln som gemensamma nämnare, dräller runt på stan, spöar på oskyldiga, plankar och pissar i tunnelbanan och för ett himla liv i största allmänhet...... -
-
-
-
-





