72 timmar med Alexander Abdallah – Snabba cash-stjärnan siktar mot Hollywood

Ur Alexanders dagbok 12 dagar före Snabba cash-premiären:
När jag tappar bort mig själv:
Ha kul, lek, livet är kul. Njut. Va i nuet. Här och nu!
Vilken resa jag gjort!! Från ort till Netflix. Min familj flydde hit. Njut. 3 år på scenskola, examen, Netflix. Va stolt.

Alexander Abdallah kliver in på Bagis trafikskola. En kurdisk man i 50-årsåldern lyfter blicken från sin tidning och tar sin jacka med den lugna karisma som bara en trafiklärare besitter.

Det är tidig morgon i den lilla lokalen som delar bottenvåningen med en skönhetssalong som utlovar både soldusch och brasiliansk vaxning. En granne i samma höghus står på balkongen med en kaffe och ser Bagarmossen vakna till liv. Det är inte första gången Alexander är här, men förhoppningsvis den sista. Han ska värma upp med körskolläraren inför sin uppkörning om en timme.

– Hoppa in på egen risk, skrattar han och dyker ner i förarsätet på en röd Audi med övningskörningsskylt på taket.

Att få vara med på Alexander Abdallahs uppkörning är det mest bjussiga jag varit med om sedan… jag fick läsa hans dagbok. 28-åringen och hans handledare sätter sig till rätta i framsätet och tycks inte alls besvärade av att det sitter en vakande skribent med i bilen.

– Är det här en huvudled? frågar Alexander när vi kommer ut på motorvägen.

– Nej, svarar trafikläraren och tittar bekymrat på sin adept.

Det är märkligt rogivande att se Stockholms söderförorter svischa förbi utanför fönstret medan körskolläraren ger Alexander sina instruktioner.

– Titta i spegeln innan du blinkar...

– Sakta ner, max 30 här...

– Det blir ingen miljökörning om du sliter på växlarna...

– Nästa påfart mot Nynäshamn kräver lite fart, det är uppförsbacke där. Ligg på trean och sen upp till fyran...

Det är Alexanders andra uppkörning och han är märkbart nervös efter att ha parkerat bilen snett utanför Trafikverket i Farsta.

– Det kommer gå jättebra, säger trafikläraren som själv känner stundens allvar.

– Om de ber mig fickparkera är jag körd, säger Alexander oroligt.

– Nej då, lugnar läraren.

– Hoppas jag får en blatte, säger Alexander och skrattar. Det är min enda chans.

Det får han inte. Trafikinspektören som möter honom är vitare än baslinjen på en padelbana. Alexander ger mig och körskolläraren en snabb blick, och följer sedan lydigt efter inspektören till uppkörningsbilen.

Efter 40 timslånga minuter återvänder bilen till den jättelika parkeringen utanför Farstas förarprovskontor där jag och handledaren lärt känna varandra över en kopp automatkaffe (den trevlige mannen talar till exempel fem språk flytande).

Alexander kliver ur bilen och byter några ord med inspektören innan han vänder sig om mot mig och handledaren, som för ett ögonblick känns som familj, och sträcker upp handen i luften. Tummen upp.

Körkortet är nu kronan på verket för Alexander Abdallahs livsomvälvande dagar. 

Snabba cash blev en brutal succé på Netflix under våren 2021. I nytolkningen av Jens Lapidus romansvit med samma namn fick den svenska medelklassen stifta bekantskap med såväl den nya arbetarklassen som den nya överklassen. Den våldsamma invandrartäta förorten möter den nyrika vita startupvärlden, två parallellsamhällen på väg i helt olika riktningar men som båda förenas i jakten på de snabba stålarna. Bredäng mot Breakit, om man så vill.

Kort recap: Utåt är huvudpersonen Leya, spelad av Evin Ahmad, en driven techentreprenör som frontar DI Weekend och flyger helikopter med tunga investerare, men egentligen är hon en ensamstående mamma med brokigt förflutet i förorten som extraknäcker som servitris för att få livet att gå ihop. På ett av sina pass träffar hon Alexander Abdallahs karaktär Salim, en gängmedlem som håller på att gå under mentalt av sin kriminella livsstil. Tillsammans utvecklar de en Romeo och Julia-förälskelse i betongmiljö där kokain och Kalasjnikovs är vardagsmat.

– När jag arbetar med en roll målar jag en tavla. Jag försöker hitta rätt penslar och färger för just den rollen och sedan ska det konstverket placeras bland andra verk och harmoniera så som regissören vill ha det. Men jag vill alltid att min tavla ska vara lite sned och skev. Det är mer intressant om det skaver. Jag tror inte att Salim var skriven för att vara riktigt så som jag gjorde honom. Jag hittade mitt eget sätt att porträttera honom.

Hur gjorde du för att Salim skulle kännas trovärdig? Inspirerades du av människor du växte upp med?

– Ja, exakt. Jag har inte varit där själv, men jag har sett en hel del kriminalitet och lånade mycket av de erfarenheterna till rollen. Det gick egentligen bra för min generation, många gjorde klassresa och är ingenjörer eller läkare nu. Så allt är inte hämtat ur verkligheten, jag gjorde mycket research inför inspelningen också. Ibland var jag helt fel ute, gångstilen blev för mycket och jargongen kändes påklistrad. Jag var tvungen att uppdatera mig med en massa nya slangord.

Vad kunde det vara för ord?

– Shorba till exempel. Soppa på arabiska. Om något är kaos säger man shorba. När vi var yngre sa man alltid att man måste tagga eller dra, men nu skulle man säga gip. Jag måste gip!

Hur känns det att inte kunna vara med i fler säsonger?

– Jag hade själv en stor del i att slutet blev som det blev. De ville filma ett annat slut, men jag var benhård med att jag ville att Salim skulle dö. Jag tyckte att det var det bästa slutet, och det tycker jag fortfarande. Vi förlorar dem vi älskar i livet, och en tv-serie ska vara som livet. Det är fint att Salim blev en person vi älskade och som sedan försvann. Då är det en serie som ligger nära verkligheten. Men ja, nu när man har fått så mycket kärlek är det såklart skittråkigt att man gjorde en roll som bara fick leva i en säsong när alla andra får göra två säsonger. Det är klart att jag skulle vilja komma tillbaka, men jag ångrar ingenting. Jag tog det beslutet då, det blev fett bra, jag är 28 och det kommer fler projekt.

Snabba cash blev ett slags svenskt The Wire med Uncut Gems-puls, för den som uppskattar referenser. Den var inte heller helt olik gangsterserien 4 Blocks, även känt som Tysklands Sopranos, från vilken huvudrollsinnehavaren Kida Khodr Ramadan nyligen hörde av sig till Alexander Abdallah och lovordade hans insats som Salim. Precis som många andra Nordic noir-serier gick Snabba cash alltså hem även hos internationella Netflix-tittare. Förutom 4 Blocks-stjärnan var en av dem komikern Ricky Gervais, som twittrade ut till sina 15 miljoner följare att Snabba cash var ”fucking brilliant”.

På tunnelbanan in mot stan kastar alla ett öga på Alexander och man lär sig snart sortera bland blickarna. Vissa sneglar diskret, medan andra glor obehindrat. Vissa har svårt att placera honom, medan andra slår till sin kompis i sidan och pekar. Det är uppenbart att Snabba cash fortfarande toppar den svenska tittarlistan på Netflix. Bara de första dagarna efter premiären hade Alexander tusentals direktmeddelanden på Instagram. Sedan dess har han tappat räkningen.

– Första veckan hade jag 5 000 meddelanden. Jag ljuger inte. När jag skrollade igenom de första hundra hade de skickats under de senaste minuterna. Så såg det ut dygnet runt i två veckor. Vissa
raggar och andra vill bara visa kärlek för serien. 

Att selfien är den nya autografen är tydligt när vi kliver av vid Slussen och rör oss ner mot Gamla stan. Allt från stora byggarbetare till späda tonåringar kommer fram och ber om en bild. Den senare kategorin ber förresten inte sällan om en videohälsning på Tiktok i stället. Alltså: selfien är den nya autografen, men Tiktok är den nya selfien. Alexander som var helt okänd för bara några veckor sedan glider omkring som en rockstjärna i ett 20-gradigt Stockholm.

– Det var som natt och dag när Snabba cash hade haft premiär. Det var en känsla av att alla tittade på mig. Men jag försökte intala mig själv att jag bara inbillade mig och att allt det där bara pågick i mitt huvud. Men efter första helgen med Snabba cash var det verkligen kaos. Då tittade faktiskt alla på mig. Alla visste vem jag var. Och då var det inte bara att de kollade, utan det var som i dag att de kom fram och ville ta bilder. 

Är det bara kul eller kan det vara jobbigt också?

– I går kom det fram två tjejer och frågade vad jag tycker om Israel–Palestina-konflikten. Jag vill inte prata politik, framför allt inte när någon stoppar mig på gatan och kräver det av mig. Så jag sa det, men också att jag är från Libanon så att de kunde räkna ut själva vad jag tyckte. Då tog de upp sina telefoner och sa: ”Säg ’free Palestine’ in i kameran!” När jag inte ville sa de: ”Men vadå, är du sionist eller?!” De fick med allt på film, så om det kommer ut kanske det ser ut som om jag ogillar Palestina, men för mig handlade det bara om integritet. Det kändes skitkonstigt. Jag vill inte använda ordet övergrepp, men det kändes inte okej att göra så. Det är sådana saker jag behöver navigera i nu när mitt liv har förändrats. Jag vill ha min integritet kvar.

För att inte tappa integriteten har Alexander bett om råd från folk med erfarenhet av offentligheten.

– Jag har frågat bekanta som är kända hur de gör, och de säger att de bara tittar ner hela tiden. Men det är så tråkigt! Jag har testat det en gång, men man ser ju bara marken och skorna. Jag vill se mig omkring och älskar att titta på folk.

Ur Alexanders dagbok 10 dagar före Snabba cash-premiären:
Jag gör detta för mig själv!!! Skiter i vad andra tycker eller tänker. Deras åsikt spelar ingen roll. Vad har dom gjort för mig?

Alexander växte upp som näst yngst av fyra syskon i Östhammar. Som i alla andra familjer i trapphuset var föräldrarna flyktingar från inbördeskriget i Libanon. Grannsämjan var stark, men under 90-talet var främlingsfientligheten ännu starkare och en händelse hemma hos familjen Abdallah fick de libanesiska familjerna att flytta därifrån.

– Det var två nazister som sprang in i vårt hem när vi åt middag med några vänner. De plingade på, min storasyster öppnade dörren och så rusade de in. De slog min pappa och skrek att vi skulle flytta därifrån. Jag minns att pappa började blöda, det var kaos och vi ringde polisen. Det blev droppen för alla familjer i vår trappuppgång. De flesta flyttade till Rinkeby, men min familj ville vara lite speciell så vi flyttade till Uppsala.

Familjen hamnade i stadsdelen Gränby i Uppsala.

– Det räknas egentligen inte som en förort rent geografiskt, men för de flesta är förort synonymt med låginkomsttagare, hyresrätter och invandrare, och så var det i Gränby.

Alexanders pappa jobbade, medan hans mamma blev sjuk och var tvungen att sjukskriva sig. Att snurra runt en sexhövdad familj på en låg inkomst var som bekant svårt.

– Har man fyra barn som alla vill ha något är det mest rättvist att inte ge något alls. För pengarna ska gå till mat och hyra. Jag var alltid avundsjuk på svenskarna med fina saker. De hade Tiger of Sweden-bälten och Lyle & Scott-tröjor, och skrattade åt mina kläder från Coop. I högstadiet började jag baxa andras grejer. Mina föräldrar skulle bli galna om de fick reda på det, men jag gjorde det ändå. Jag lärde mig knipsa upp skåp och smög in i omklädningsrummet när de andra spelade fotboll.

Grundskoleåren blev stökiga.

– Jag var en bråkig och kaxig grabb som slogs och fick stora utbrott. Jag hängde med fel personer och det kändes aldrig som att lärarna förstod mig. Jag var stökig som många andra ungdomar i förorten, under de omständigheterna är det lätt hänt att man blir sådan. Men det har alltid varit skitviktigt för mig att ha ett rent straffregister, och det har jag. Det är jag stolt över.

För någon som aldrig har behövt fundera på sitt straffregister låter det obegripligt att vara stolt över en sådan sak.

– Det kanske är för att jag har blivit stoppad av polisen så många gånger. När de slår upp mig i brottsregistret känns det som en seger att mitt namn inte finns med där. Jag har befunnit mig i den typen av situationer så ofta att det har blivit viktigt för mig, antar jag. Jag skulle aldrig ta fajten med en polis, jag möter dem med ett leende.

Alexander har dragit blickarna till sig i hela sitt liv, men de var inte lika trevliga förr om åren som de är i dag.

– När jag jobbade på Malmö stadsteater fick jag ett vip-kort för att se kollegors pjäser. Jag kom in i mina Adidas-kläder och tanterna fattade ingenting när jag gled före dem i kön. Vem är den där blatten?! Jag visade mitt kort i luckan och tanterna i kön såg helt chockade ut. Jag har slitit hela mitt liv för att ta mig in i deras rum. Samma sak när jag åkte första klass på SJ-tåget häromdagen. Kvinnan i sätet bredvid trodde att jag hade gått fel först och sedan tittade hon nyfiket när jag visade min biljett för konduktören. Folk tror inte att vi invandrare ser den där blicken, men det gör vi. Jag har sett den rasistiska blicken i 28 år. Jag ser den direkt när jag kliver in i ett rum. Men det är tack vare den blicken jag har tagit mig dit jag är i dag. Jag ville motbevisa dem. Om de vill att vi invandrare ska sluta ta plats så borde de hylla oss i stället, så att vi blir lata. Då blir det inga Zlatan.

Det var inte förrän i gymnasiet som Alexander såg sin chans att uppfinna sig själv på nytt.

– Jag var fotbollskille i högstadiet, men jag var alltid klassens clown också. Det kanske var den första ledtråden till att jag skulle bli skådis. En gång kom det en man och föreläste på skolan och efteråt frågade han mig: ”Är du skolans pajas?” Jag nickade, då sa han: ”Du kan komma långt med att vara pajas.” Den meningen förändrade hela mitt liv. Det var första gången en vuxen människa såg allt det där jag var som något positivt. Där och då började allt. I nian bad jag en kompis om råd: Jag ville satsa på dans eller teater, helst det senare, men jag visste att jag skulle bli kallad bög om jag valde teater, hur skulle jag göra? Min kompis visste inte heller. Vi var 30 grabbar som spelade fotboll på gården varje dag och jag var fast i den där machogrejen. Jag var smal och den man kunde slå på. Jag var ett lätt offer om man ville visa att man var stark, men jag var också ettrig och jobbig och kunde skämta bort det. Det var därför jag ofta hamnade i bråk, för att jag var ett så enkelt byte. Jag blev mobbad för mina McDonald’s-ögonbryn.

Alexander dansade sig ur förorten. Han tränade på dansstudion Blue Hill, kulturhuset Lava och Dansakademien i Stockholm i stilar som popping, locking, streetdance och hiphop. Så småningom blev han så duktig att han började tävla, men innerst inne ville han något annat.

– Jag kunde kamouflera mitt teaterintresse genom dans. Jag clownade mig genom dansen.

Vad tyckte dina gamla kompisar när de fick reda på att du dansade?

– Vissa tyckte att det var konstigt. Men det roliga var att många grabbar hörde av sig i smyg och berättade att de själva ville dansa, men inte vågade. De ville träffa mig och höra hur det var, men de ville alltid ses på något skumt ställe så att ingen skulle se att de var med mig. De sa rätt ut: ”Bror, jag vill också dansa, det är fett coolt, men jag kan inte göra det, de andra kommer skratta!” Det finns många där ute som inte vågar uppfylla sina drömmar. Det är aldrig för sent, men du måste vara galen och konstig för att du tro att du faktiskt kan ta dig så här långt. För några år sedan, när jag sa att jag ville ta mig hit, så skrattade alla. I dag säger de: ”Jag visste det! Jag sa alltid att du skulle bli något.” Nej, det sa du inte. Du skrattade åt mig. Men jag är inte arg på dem, jag kommer alltid att vara snäll, men jag har inte glömt. Jag är inte här för att trycka ner någon eller säga: ”Vad var det jag sa?” Min hämnd är min framgång. Det enda som ska svida i andras ögon är min succé. Jag är i zen-mode.

Alexander dansade sig inte bara ur sitt destruktiva liv i Gränby, han dansade mot sina drömmar på teterscenen.

– Första gången jag kom i kontakt med teatern var i 17-årsåldern i ett ungdomsprojekt på Reginateatern i Uppsala. Jag sökte in som dansare, men regissörerna såg att jag hellre ville hålla på med teater. Så jag fick spela i en massa olika scener och publiken tyckte att jag var rolig. Jag hamnade till och med på omslaget på Upsala Nya Tidning.

Alexander förstod att det var skådespeleriet han ville fokusera på och la dansskorna på hyllan utan omsvep eller sentimentalitet.

– Jag ville aldrig hålla på med dans, det var något jag gjorde för att det låg nära skådespeleriet. Så jag började läsa teater på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Ett år senare sökte jag till Fridhems folkhögskola. De hade bra statistik över hur många som senare kom in på Scenskolan. Jag visste att Gizem Erdogan, Pablo Leiva Wenger och Ardalan Esmaili hade gått där. Sissela Benn och Simon J Berger också. Jag sökte men kom inte in. Jag åkte hem skitledsen.

Alexander började ägna sig åt magiskt tänkande.

– Jag började visualisera att de skulle ringa mig. Varje kväll föreställde jag mig att jag skulle få en reservplats på skolan. Efter två veckor ringde de och sa att jag hade fått platsen. När jag märkte att det funkade började jag visualisera att jag skulle komma in på Scenskolan. Då kom jag in. Efter det började jag visualisera att jag skulle få en av Sveriges största agentfirmor. Det fick jag. Jag började visualisera att jag skulle få en huvudroll i fet tv-serie. Då fick jag Snabba cash. Nu visualiserar jag att jag ska få Kristallen.

Visualisera en Oscar i stället? Det verkar ju funka bra.

– Haha, det är nästa! Jag har börjat smygvisualisera en Oscar inom ett par år, men jag vill inte avslöja när.

Ur Alexanders dagbok 7 dagar före Snabba cash-premiären:
Njut. 7 dagar kvar. Jag är fin, vacker, duktig, glad och konstnär.

2019 regidebuterade Alexander, 26 år gammal, med kortfilmen Jag skiner inte utan er mina bröder. Den knappt fem minuter långa berättelsen är ett poetiskt och drömlikt vykort från förorten om en pojke som fantiserar om att återse sina tre bröder som dött i skjutningar.

– Jag kände ett behov av att berätta mina egna historier. Att inte stå och vänta, utan ta makten och göra det själv. Det var ett aktuellt ämne i mitt liv. Jag träffade unga kids under ett teaterprojekt i Malmö som diskuterade skjutningar, och där träffade jag bland annat en kille som hade förlorat en storebror. Det var viktigt att få barnens perspektiv, för jag tror att jag bearbetar barnet i mig själv. Det var mycket som hände när jag var liten som formade mig. Sedan tror jag att jag har mitt barnasinne kvar, det är så mycket mer kreativt och lekfullt att se det ur det perspektivet. Alla människor har varit barn och jag gillar att fånga upp det som vi alla har gemensamt. 

Nästa kortfilm kommer i slutet av 2021 och ska handla om normer hos unga män i förorten.

– Den kommer att bli fet så länge jag gör mitt jobb. Den handlar om mobbingkultur i förorten. Jag vill in i skiten. Det gör jag själv när jag arbetar, och jag vill att tittaren ska in i det också. Vi ska in i skiten tillsammans. När jag var yngre ville jag få folk att skratta, nu vill jag få dem att gråta.

Varför vill du berätta om mobbing i förorten?

– För att jag blev ganska mobbad när jag var liten. Som sagt, jag var ett lätt offer. Folk kallade mig bög när jag började spela teater. Förortsnormer och macho-ideal går hand i hand. Jag spelar en kille som heter Alexander, som har gjort en film om hur hans kompisar betedde sig mot varandra som små. Sedan visar han filmen för sina vänner.

Det låter lite Anna Odell.

– Ja, lite Anna Odell! Jag är väldigt inspirerad av henne. Hon är ascool. Jag har faktiskt försökt skriva till henne, men hon verkar svår att nå. Hon gick ju på Konstfack och ibland känns det som om jag också är mer konstnär än renodlad skådis. Jag hade velat iscensätta äktenskap och bråk för att se hur folk reagerar i verkligheten. Jag vill trolla med folk! Men det tråkiga är att jag inte har tid. Jag kanske behöver en assistent?

En assistent som jobbar heltid med att svara på dina Instagram-meddelanden, kanske?

– Haha ja, perfekt!

Det hann inte gå mer än ett par dagar från det att Alexander spelade in sista Snabba cash-scenen till att han slungades in i nästa svenska storserie. Viaplay-satsningen Thunder in My Heart är ett coming of age-drama i åtta delar om Sigge som försöker få ihop livet som 20-någonting med allt vad det innebär (killar, kompisar, kaféjobb). Tv-serien är skapad av Amy Deasismont som även gör huvudrollen som Sigge. Trots att Amy Deasismont hunnit fylla 29 och etablera sig som skådis är sexscenen på soffan som inleder hela serien djupt förvirrande för alla oss som fortfarande minns henne som barnstjärnan Amy Diamond. Nåväl. I övriga roller ses bland andra Gustaf Hammarsten, Helen Sjöholm och poddaren Julia Lyskova. Alexander spelar Sigges snälla killkompis Sam, en roll som ligger mycket närmare Alexander privat än gängmördaren Salim.

– Eftersom inspelningen började direkt efter Snabba cash var det mycket från Salim som följde med till Sam. Under vissa tagningar körde jag som Salim och det blev ju helt sjukt. Jag kan inte vara en livsfarlig gangster när jag ska spela en gullig liten kille. Regissören bröt och frågade vad som hände. Ibland är det svårt att ställa om.

Ja, det måste vara svårt att stänga av rollen ibland när man kommer hem från jobbet?

– Ja, 100 procent. När jag var Salim blev jag mer macho. Man känner inte igen sig själv till slut. Man går och handlar och rör sig som en machosnubbe och pratar som i orten. Man behöver bo på hotell eller gå på spa för att starta om. När jag spelade Sam blev jag bara mjuk och snäll.

Alexander föreslår att vi går till den nyöppnade italienaren Ricordi i Kungsträdgården, men jag är tveksam till om vi kommer att få bord.

– Det är lugnt, bror. Jag har stammiskort där.

Hur fick du det?

– Jag får en massa saker nu. I går fick jag en elmotorcykel.

Ett telefonsamtal senare är bordet bokat och vi slår oss ner på Dramatentrappan i väntan på att restaurangen ska öppna. Förbipasserande skiner upp när de får se skådespelaren sitta och sola framför nationalscenen och några gör till och med en lov för att kunna passera igen och be om en bild (eller Tiktok) på ett mer naturligt sätt. Är det något jag tar med mig från mina dagar med Alexander så är det att det inte finns något som heter diskreta manövrer när det kommer till människor runt kändisar. Alla kändisar (förutom Stevie Wonder) ser allt.

Temperaturen stiger och Alexander kavlar upp skjortärmarna. Jag frågar varför han har bokstäverna OCD och GAD tatuerade på överarmen.

– När jag var tolv år fick jag diagnosen OCD. Jag kunde stå och fixa mitt rum i tre timmar innan jag gick och la mig. Lärarna märkte att det var något när jag var trött i skolan och kom sent. Sedan gick det över till GAD, generaliserat ångest-syndrom, som gjorde att jag loopade och fastnade i tankar. Sedan kom panikattacker och sådant. I dag accepterar jag ångesten, den kommer att finnas där i resten av mitt liv – mer eller mindre beroende på hur jag sover och sköter mig själv. Men det är del av mig som jag måste vara stolt över, det är därför jag kan skriva det på min kropp. Jag hade aldrig varit där jag är i dag utan min ångest. Jag hade aldrig varit så kreativ eller konstnärlig utan den.

Hur hanterar du ångesten i dag?

– Genom medicin och att leva sunt. Jag insåg att den inte skulle försvinna av sig själv och att jag behövde göra något åt saken. Så jag började äta medicin efter gymnasiet. Som en diabetiker behöver sitt insulin behöver jag mitt serotonin. Jag hade haft ångest i hela mitt liv. När jag var tolv började jag gå till barnpsykolog på BUP. Sedan har jag träffat jättemånga psykologer genom åren. Men jag skulle aldrig säga att jag har varit deprimerad, det har mest varit ångest över lag.

Vi reser oss från trappan på Dramaten. Jag undrar om han skulle vilja spela där inne någon gång.

– Jag är egentligen allergisk mot alla typer av institutioner, men det är klart att det vore fett att göra en föreställning på stora scenen.

När tryffelpastan på Ricordi är avslutad kommer restaurangens ägare fram och bjuder på efterrätt. Han blev klar med sista avsnittet av Snabba cash i går kväll.

Alexander ska vidare på meditation. Han ska testa en ny andningsstudio på Östermalm som heter Hale tillsammans med vännerna Helmon Solomon, Hannes Fohlin, Sara Shirpey och Dejmis Rustom Bustos, alla skådespelare i samma generation. På vägen dit ringer Alexanders agent för att ge en statusrapport om hur det går med planerna i USA.

– Jag har möten med amerikanska management hela tiden, berättar Alexander när han lagt på. Man måste ha mötena på kvällarna när de är vakna där borta. I går hade jag ett klockan nio på kvällen som kändes skitbra. De verkar taggade och säger att de vill jobba med mig nu direkt, men man vet ju aldrig. Det finns framför allt en agentur som heter Range Media som jag vill ha. Där ligger Tom Hardy till exempel.

Några veckor senare har Alexander skrivit på kontraktet med just Range Media Partners, en amerikansk agentur med bara 151 klienter i sitt stall som alla tillhör Hollywoods ozonlager. Förutom Tom Hardy har de Johnny Depp, Keira Knightley och Bradley Cooper.

Vi närmar oss meditationsstudion där Alexander ska möta upp sina vänner. Jag frågar om han har några drömroller.

– Det vore kul att spela den förste arabiske James Bond. Eller en libanesisk Batman.

Ur Alexanders dagbok dagen före Snabba cash-premiären:
Ta inte livet på allvar. Ha kul. Jag lever!