Mot väggen: Alexander Karim

Hur ser dina dagar ut?
– Just nu är det mycket fokus på tv-­serien ”Advokaten”. Annars skriver jag mycket, jag har gått och blivit författare på äldre dagar. Jag skrev en spännings­roman förra året, en tjock 400-sidig sak, som jag skickade till Norstedts. Jag tänkte att böcker publiceras ju hela tiden och ville så klart skicka manuskriptet till ett av de största förlagen direkt. Sedan fick jag höra att Norstedts får in cirka 3 000 manus om året och tackar ja till två … Men de ville faktiskt ha den. Så boken ges ut 2019 och heter ”Den extra­ordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död.”

Hur började arbetet med boken?
– Det började under inspelningen av tv-serien ”Tyrant”. Jag satt i en trailer i Budapest mellan tagningar, vilket ibland kunde dröja flera timmar, och när jag ändå bara satt där kunde jag lika gärna utnyttja tiden. Så jag började skriva.

Vad handlar den om?
– Den handlar om en kille som heter Jonas Paulsson som blir mördad. Han mördas på en söndag men vaknar upp dagen före, på lördagen, och inser att han fått en dag på sig att bevisa vem som mördade honom. Han hinner inte, utan går och lägger sig, och när han vaknar är det fredag. Sedan blir det torsdag, onsdag, tisdag och han kommer allt längre bort från sitt eget mord vilket gör att det blir allt svårare att lösa gåtan.

Nu är du aktuell med tv-serien "Advokaten". Berätta om den.
– Det är ett drömprojekt. Jag spelar Frank Nordling, en försvarsadvokat som jobbar på en av Sveriges främsta advokatbyråer. Hans föräldrar mördades 20 år tidigare, och tillsammans med sin syster Sarah, spelad av Malin Buska, har han sedan dess försökt att hitta mördaren. Båda känner en enorm skuld över att de aldrig har lyckats. Men när berättelsen börjar träder plötsligt ett nytt vittne fram.

Jens Lapidus har varit med och skrivit manus. Gav han dig några tips inför rollen som advokat?
– O ja! Vi hängde en eftermiddag där vi dels gick igenom praktiska detaljer men framför allt hur det faktiskt känns att vara försvarsadvokat. Innan dess hade jag tillbringat hundratals timmar på tingsrätten. Jag var där varje dag i tre månader, vilket var skitspännande. Där fick jag se hur en rättegång funkar rent konkret. Men det Jens kunde göra var att beskriva känslan av att stega in i en rätt­s­sal som försvarsadvokat. Spelet bakom som man inte kan läsa sig till. Jag träffade även Jens Lapidus ex-kollega Johan Eriksson som har blivit utsedd till Sveriges bästa advokat flera år i rad. Han är bland annat advokat åt Rakhmat Akilov som utförde lastbilsdådet i Stockholm. Det var intressant att förstå hur man kan försvara det oförsvarbara.

Fick du några stiltips inför rollen?
– Jag ville ha skägg, men resten av teamet tyckte att jag skulle vara slätrakad. Jag lyckades övertala dem med två argument. Nummer ett: Unga advokater har ofta skägg för att utstråla pondus. Nummer två: Jens Lapidus har skägg. Diskussionen var därmed avslutad.

På tal om skägg har du läst in boken "Den medvetne mannens guide till rakning & skägg" som ljudbok. Är du en expert i ämnet?
– Inte direkt. Jag är värdelös på allt vad grooming heter, så vartenda ord i den boken var nytt för mig.

Du hängde på tingsrätten i hundratals timmar inför "Advokaten". Gör du alltid lika ambitiös research inför dina roller?
– Ja, jag tycker att research är den roligaste delen. Månaderna före inspelning är de mest givande. Som att sitta i tingsrätten och se folk ljuga sig blåa i ansiktet. Att lära sig de retoriska knepen av advokater och åklagare. 

Vad fick du se i tingsrätten?
– Det var alltifrån narkotikabrott till anstiftan till mord. Ett fall hette "umgänge med barn" vilket jag trodde betydde "sexuellt umgänge med barn". Utan att låta cynisk, men det ville jag verkligen se. Jag kom in i ett pyttelitet rum – det brukar vara stora salar – med ett bord i mitten där en man och en kvinna satt mitt emot varandra. Det visade sig vara en vårdnadstvist, vilket så klart är extremt privat för alla inblandade. Jag satte mig tyst och antecknade tills de sa: "Nu måste vi be åhöraren att lämna ­rummet om denne inte har direkt koppling till familjen." Då bad jag om ursäkt och gick. De måste ha undrat vem den märklige åhöraren var …

Du har medverkat i amerikanska produktioner som "Zero Dark Thirty", "The Dying of the Light" och "Tyrant". Vill du göra mer i Hollywood?
– Absolut. Förut fick jag provspela för småroller i film och tv där borta. Men nu när jag har spelat huvudrollen i två filmer och en tv-serie så vill inte mina agenter att jag provspelar för små­roller längre. Därför provar jag bara för stora roller hela tiden. Så svårigheten är densamma som när jag var helt grön, kan man säga. Men det blir fler Holly­woodroller. Mer kan jag inte avslöja nu.

Trivs du i Hollywood?
– Verkligen. Fast väl på inspelningen är det ungefär samma sak som här i Sverige. Fotograferna, scriptorna och ljudteknikerna är samma typer här som där.

Är det ett tuffare arbetsklimat där?
– Nja. Det är längre arbetsdagar, men det är inte så stor skillnad. Jag sitter ju ändå bara i min trailer och skriver spänningsromaner, haha. Jag har alltid tre saker med mig till inspelningen: datorn, hörlurarna och gitarren. Då kan jag skriva, kolla på Netflix och spela musik. Det är inte så tufft. Jag har i och för sig sett folk bli avskedade under ganska brutala former. Jag minns en skådespelare i "Tyrant" som motsatte sig en kontraktsfråga, han kastades ut genom ett fönster med en snara runt halsen. I tv-serien alltså.

Vid sidan av skådespeleriet har du skrivit flera debattartiklar. Var kommer samhällsengagemanget ifrån?
– Jag vill använda min plattform på bästa möjliga sätt. Jag har inte ett jättestort utrymme, men tillräckligt stort för att få något publicerat. Och den här branschen är otroligt egoistisk, oavsett vad männi­skorna i den säger. Jag hör ofta skådespelare säga: "Jag vill berätta historier som förändrar människors liv." Äh, du vill synas på tv! Om du vill berätta historier finns det bättre sätt än att bli skådespelare. För att komma bort från det här egoistiska arbetet vill jag väcka tankar hos männi­skor. Kanske kan en av de där debatt­artiklarna få någon att inte tatuera in en svastika på armen, då är jag nöjd, haha.